Print Friendly

Namn att minnas – Bengt Junker

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

250
NAMN ATT MINNAS
BENGT JUNKER
Bland de nya riksdagskandidater hö-
gerpartiet nominerat inför höstens
andrakammarval är det en, som tilldrar sig särskilt stort intresse, nämligen Bengt Junker, stundom kallad Sveriges ende professionelle idealist.
Det låter inte bra, men det är det.
Bengt Junker är nämligen ingen salvelsefull och gudsnådlig manlig välgörenhetstant, som epitetet kanske
skulle kunna få en att misstänka, utan
en mycket praktisk och vid behov
ganska hårdför idealist, med konkreta
målsättningar och stor förmåga att få
dem förverkligade. Det råder inget tvivel om att han skulle vara ett värdefullt tillskott inte bara till högerns
riksdagsgrupp utan till riksdagen överhuvudtaget genom sin i svenskt samhälle ganska ovanliga förening av å
ena sidan mångsidig erfarenhet från
affärs- och organisationslivet, å andra
sidan ett starkt och målmedvetet humanitärt patos.
Bengt Junker är rådmansson från
Kungsholmen och han började sin karriär i Organisationssverige som sjö-
scout. Han påstår själv att han ville
lära sig segla därför att han kände sig
opraktisk, ett mindervärdeskomplex
som han vid det här laget borde ha
överkompenserat. Hur som helst blev
han snart ledare och utvecklade i ungdomligt oförstånd ett sådant nit att
hans närmast högre chef varnande
förehöll honom att en ledare skall vara
lat och lagom lättsinnig. Nu är det
näst intill omöjligt att förställa sig
Junker lat och bra nog svårt att tänka
sig honom lättsinnig, men det har gått
bra för honom ändå, både inom och
utom scoutrörelsen.
Efter studentexamen i Norra Latin
1931 tog han en jur. kand. i Stockholm
1936 och blev tre år senare DHS. Han
var då sjöscoutsekreterare i Sveriges
scoutförbund och medlem av Svenska
Scoutrådet. Då kriget kom blev han
anställd i Industrikommissionen för
att två år senare efterträda Folke
Thunborg som generalsekreterare i
Centralkommitten för det frivilliga
försvarsarbetet. Han fortsatte samtidigt sin verksamhet inom scoutrörelsen, där han blev en av Folke Bernadolles närmaste medarbetare. År 1944
övergick Bengt Junker till näringslivet
för att där göra en lika rask som omväxlande karriär. Han började som försäljningschef hos Åhlen och Åkerlunds
förlag, 1948 blev han verkställande
direktör för AB Nordiska Uppslagsböcker, 1952 disponent hos Norstedt
& Söner och under åren 1953-56 var
han v. verkställande direktör i denna
aktade förlagsfirma. Men år 1957 vände han plötsligt tryckeribranschen ryggen för att ägna sig åt ett helt annat
verksamhetsfält. Från att ha sysslat
med att mätta andlig hunger övergick
han nu till att mätta kroppslig genom
att bli verkställande direktör i Margarinbolaget och ett år senare även i
Bjäre industrier. Att han sålt margarin
lär f. ö. ha varit det enda som kunnat
andras mot honom vid högerns kandidatnominering – nämligen av partiets
mjölkproducerande landsbygdsrepresentanter för vilka margarinet är ett
djävulens påfund, som rätteligen borde färgas violett för att inte förväxlas
med smör!
Under tiden har förtroendeuppdragen hopats över honom. Han är scoutchef sedan 1951. Han har varit ordförande i Svenska Civilekonomföreningen och förste v. ordförande i
Svenska Försäljnings- och Reklamförbundet; han är styrelseledamot i Volvo,
fullmäktige i stockholros handelskammare, styrelseordförande i statens skolor för döva å Manilla, ledamot av
IVA:s industriella råd, styrelseledamot
i Sveriges industriförbund och ledamot av statens pris- och kartellnämnd.
År 1962 blev han medicine hedersdoktor i Uppsala.
Hedersdoktoratet är en välförtjänt
gärd av erkänsla för Junkers energiska
och framgångsrika insatser för handikappade barn. Han kom tidigt på iden
att engagera friska barn och ungdomar bland scouterna för att hjälpa
251
handikappade barn och därmed – för
att använda hans eget uttryck – översätta scoutlagen till vardagsspråk. Initiativet ledde till den stora scoutaktionen i samarbete med Radiohjälpen för
de döva barnen, vilken resulterade i
skolan på Blockhusudden och förskolor för hörselskadade barn. Det ledde
vidare till aktionen för CP-barnen och
de utvecklingsstörda barnen och till
upprättandet av den forskarverkstad i
Uppsala där i samarbete mellan läkare, tekniker, psykologer och organisatörer man skall pröva ut olika metoder
för att driva verkstäder för handikappade ungdomar och därigenom söka
lösa deras sysselsättningsproblem. En
av Bengt Junkers älsklingsideer är inom parentes sagt att i anknytning till
utbildningsinstitutet för scoutledare
på Kjesäter skapa en folkhögskola för
hörselskadade ungdomar och i förening därmed en liten konstfackskola.
:- ·.-
252
Till alla dessa ändamål har Bengt
Junker med aldrig svikande optimism,
framåtanda och företagsamhet tiggt
ihop medel – och har ändå fått tid att
hjälpa till med att skrapa ihop pengar
till en professur i ekonomisk psykologi vid Handelshögskolan. Han är i
färd med att, låt vara på något andra
områden, bli en ny Hazelius – en
gång kallad Sveriges störste tiggare.
Hur bär han sig åt? Jo, han har vidtagit den ovanliga för att inte säga
unika åtgärden att pensionera sig själv
vid 50 – och det blev han förra året
– för att helt kunna ägna sig åt sina
idella intressen. Han har alltså avgått
som chef för Margarinbolaget och
Bjäre industrier och sitter hädanefter
i bolagsstyrelser ”bara som konsult”.
Eller för att citera honom själv:
”Egentligen är ideell verksamhet nästan heltidsjobb, annars får man dåligt
samvete.” Inte mera utbredd än den
inställningen är i Sveriges riksdag
kommer Bengt Junker säkerligen att
bli ett lika uppfriskande som avvikande inslag bland våra folkvalda.
Numera bor han med de sina i kulturreservatet vid Åsögatan på Söders
höjder, en miljö som bör passa den
konstintresserade familjen ovanligt
bra. Han är gift med Karin StenslandJunker, som i sin bok ”De ensamma”
lämnat ett gripande vittnesbörd om
den personliga bakgrunden till Bengt
Junkers lidelsefulla intressen för de
handikappade barnen. Somrarna tillbringar man i en 1700-talsgård på
Torö, där Bengt Junker har biodling
och 2.000 fäderneärvda böcker om bin.
Till omväxling med binäringen spelar
han kort, röker majspipor och organiserar practical jokes. Samt först och
sist: seglar. Som sjöscout fick han
verkligen lära sig det – han har till
och med utgivit en handbok i segling
och sjömanskap – och ingenting älskar han högre än att med sin norska
laxbåt kajka mellan öarna i stockholros skärgård. Han behärskar i alla
avseenden navigeringens konst – och
bör följaktligen ha vissa förutsättningar att undgå de politiska blindskären.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner