Print Friendly

Namn att minnas – Andersson i Brämhult

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

432
NAMN ATT MINNAS
ANDERSSON I BRÄMHULT
Ett av dc mest uppmärksammade inläggen i riksdagens Weonerströmdebatt gjordes i första kammaren av
Torsten Andersson i Brämhult, som
varit centerpartiets representant i den
parlamentariska Wennerströmkommissionen. Den trygge, satte, mörklagde,
skallige västgöten höll ett tal om vilket man verkligen med fog kan använda det gamla slitna romarordet
suaviter in modo sed forliter in re.
Han påpekade lika sanningsenligt som
i sammanhanget verkningsfullt att centerpartiet inte gjort sig känt för att i
onödan angripa regeringen och mot
denna bakgrund gjorde hans kraftfulla och omsorgsfullt underbyggda
vidräkning med ministären Erlanders
handläggning av Weonerströmsaken
dubbelt intryck.
Xven i det efterföljande meningsutbytet hade han en lycklig dag. Inför
ett inlägg från gatans parlament, det
flygblad, utdelat av Stockholms Arbetarkommun – vars ordförande är utrikesminister Torsten Nilsson! – i
vilket hävdades att den borgerliga
oppositionens anmärkning mot hr
Undt’m var ett slag under bältet på
grund av hans påstådda tidigare förtjänster som utrikesminister, krävde
Torsten Andersson respekt för grundlagen. När hr Erlander efterlyste en
saklig granskning från KU :s sida,
undrade Torsten Andersson stillsamt
om en saklig granskning enligt hr
Erlanders uppfattning alltid måste innebära detsamma som ett frikännande
av regeringen. Och när hr Erlander
talade om efterklokhet hos oppositionen, påvisade Torsten Andersson mycket effektfullt hur hela hr Erlanders
befattning med Wennerströmsaken
präglats av efterklokhet.
Det var alltså Torsten Andersson,
som vid sidan av hrr Hernelius för
högern och Weden för folkpartiet ledde oppositionens generalangrepp på
regeringen i Wennerströmaffären, ett
angrepp som märkbart skakade inte
blott de närmast utsatta, hrr Unden
och Sven Andersson utan även statsministern själv, och därmed ministä-
ren i dess helhet. Detta markerar
Torsten Anderssons framryckning till
en tätplats bland centerpartiets politiker och innebär att han numera kan
räknas som en tänkbar rival till partiets mer eller mindre officiella kronprinsar: Eliasson, Hansson i Skegrie,
Antonsson. Vad som ytterligare accentuerar denna hans framgång är att den
vunnits i strid mot själve partiledaren.
Det har hittills alltid ansetts att hr
Hedlunds ord varit lag i centerpartiets riksdagsgrupp. Men i Wennerströmsaken – där hr Hedlund till
följd av sin gamla lojalitet mot hr
Erlander förordade en mildare bedömning av regeringen än Torsten
Andersson – fick han lida den smä-
leken att försättas i minoritet. Den
argumentering, som presterades av
partiets representant i Wennerströmkommissionen befanns av riksdagsgruppen väga tyngre än partiledarens
och Torsten Andersson avgick med
segern ur sin tvekamp med hr Hedlund. Det är inte många centerpartipolitiker, som kan berömma sig av att
ha gjort detsamma och rykten om hr
Hedlunds förestående avgång som
partiledare började ta fart. Även om
de får betraktas som något förhastade,
är det i gengäld ingen tvekan om att
Torsten Andersson numera intar en
central position i centern.
*
Han inger förtroende. Han yttrar
aldrig ett förhastat ord. Han hemfaller
inte till överdrifter. Han höjer inte
rösten och vädjar hellre till förnuftet,
det sunda bondförnuft som han själv
i så hög grad representerar, än till
känslorna. Han är saklig, undviker till
skillnad från de flesta politiker att tala
om ämnen som han inte behärskar
och resonerar milt men myndigt. Han
gör ett intryck av lugn och bestämd
självständighet och klart och praktiskt
förstånd. Han verkar med andra ord
433
som en ganska typisk företrädare för
den gamla pålitliga svenska landsbygdskonservatismen. Men även solen
har sina fläckar. Efter det goda intryck han gjorde i Wennerströmdebatten kom hans framträdande i TV under
frågestunden med hr Ohlin inför valet
som en besvikelse. Där fanns inte mycket av den självständighet man numera
vant sig vid att förknippa med Torsten
Anderssons person. Ibland kunde man
få den känslan att det hela var överspelat mellan honom och hr Ohlin
från början, till den grad hade opponenten fått vika för supportern. Programledarens stillsamma undran efter
ett av Torsten Anderssons inlägg: ”Ska
detta vara en fråga?” var mer än befogad.
*
Torsten Andersson, som är född
1909, härstammar från Västergötland,
närmare bestämt Boråstrakten och
har förblivit västgöte med liv och
434
själ. Trots att han verkar som en typisk företrädare för sund svensk bondementalitet, är han inte själv lantbrukare till professionen utan, vilket
säkert inte många vet, journalist. Kort
efter studentexamen började han ägna
sig åt tidningsmannabanan och är sedan många år redaktör för cp-organet
sjuhäradsbygdens Tidning, som utkommer i Borås. Bondeförbundare
blev han redan i ungdomen och kom
snart in i politiken. Han gör nu sitt
tolfte år som riksdagsman och flyttade
år 1956 från andra till första kammaren, där han är förste v. ordförande i
centerpartigruppen. Sedan åtskilliga
år tillhör han partistyrelsen och är
numera även vice ordförande i KU.
Sina sporrar som politiker har
Torsten Andersson tjänat framför allt
på en politisk specialitet: lokaliseringsfrågan. I tjugu års tid har Torsten
Andersson varit en pådrivande kraft
i denna fråga och kan sägas ha varit
den förste som på allvar tog upp den
i riksdagen. Under sådana omständigheter faller det av sig självt att han
varit ledamot av såväl den näslundska
som den eckerbergska lokaliseringsutredningen. Brämhultaren är inte
nöjd med utredningarnas resultat och
har också lyckats göra lokaliseringsfrågan till en av huvudpunkterna i
centerpartiets program. Han anklagar
regeringen för dess bristande initiativkraft i lokaliseringsfrågan och hävdar
att en aktiv lokaliseringspolitik, innebärande företagens flyttning ut till
arbetskraften, är den enda möjliga
lösningen på de väldiga omflyttningsoch sysselsättningsproblem vi befinner oss i.
Torsten Andersson har upprepade
gånger ställt regeringen mot väggen i
lokaliseringsfrågan och krävt ingripande åtgärder. Han understryker att
folkvandringen från landsbygden till
tätorterna fortsätter. Snart är den dag
inne, menar han, då tätorternas problem är allvarligare än landsbygdens.
Många glesbygder har visserligen dubbelt så höga kommunalskatter som
flera av våra städer samtidigt som den
service som glesbygdens kommuner
kan bjuda är en blek skugga av den
som storstäderna nu ger. Men i storstäderna är bostadsbristens problem
lika olösta som de varit under hela
1950-talet. Av de många hundratusentals människor, som nu vantrivs med
sina bostäder, bor de flesta i tätorterna.
Här i vårt land är alltså behovet av
kraftfulla mått och steg i lokaliseringsfrågan påträngande, men regeringen
har, säger Torsten Andersson, genom
att total inre oenighet gjort den oförmögen till handling inte kunnat vidta
några åtgärder. Så har han också ständigt varnat för en ny koalition mellan
centerpartiet och socialdemokratin.
Det är begripligt att regeringen velat
göra sig kvitt denna envisa och obehagliga kritiker. På hösten 1963 erbjöds han också – något överraskande – landshövdingestolen i Kristianstad, men tackade ”efter moget övervägande och efter att ha överlagt med
familjen och partiledningen” nej. Om
han hade accepterat erbjudandet, förklarade han, skulle han snarast ha avvecklat alla offentliga uppdrag på riksplanet eftersom han anser att en landshövding skall vara länschef och ingenting annat. Men han ville hellre satsa
på det politiska arbetet – han anser
sig ha skyldigheter att iaktta både mot
hembygden och partiet.
Så lätt blev alltså socialdemokratin
– och hr Hedlund – inte av med den
besvärlige Andersson i Brämhult. Förmodligen till besvikelse för bägge parter, men säkert till båtnad för centerpartiet, ämnar han fullfölja sina politiska ambitioner.
G. U.
»Tidskriften ORIGO, ett unikum i
svensk pressflora,,, konstaterar
Göteborgs-Tidningen. Förvissa Er
själv. Sätt in 15 kronor på pg
6542 60, Sthlm 5. Ni får 10 nummer.
Ni som är intresserad av kulturoch samhällsfrågor •• ,
diskutera hellre saken ·
ORJ:G
RÄTTELSE
I dagens fråga ”Sovjet och andra världskriget” bör
sista avsnittet lyda som följande:
Säkert kan Chrustjovs efterträdare tänka logiskt och
utan belastning av det förflutna.
De bör nu fördöma Stalins synder på det internationella området liksom det gjordes beträffande hans inre
politiska förbrytelser.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner