Print Friendly

Namn att minnas – Alva Myrdal

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att m1nnas
Alva Myrdal
I slutet på augusti 1969 publicerade LO:s
och regeringens liv- och husorgan Aftonbladet en notis av följande lydelse:
Statsrådet Alva Myrdal har sagt upp
Teaterförbundet som hyresgäst i en av
sina fem fastigheter. Lokalen ska i stället användas för hennes tjänstefolk, som
ska göra det möjligt för henne att på
heltid kämpa för jämlikheten. ·
Måhända som en kompensation för detta
beklagliga olycksfall i arbetet innehöll samma tidning kort efteråt en helsidesintervju
med fru Myrdal under rubriken ”Alva
Myrdal, som själv tjänar 170 000 om året,
gjorde utredningen om jämlikhet: Jag är
beredd att avstå från lönen och leva på
min pension.”
AB:s utsände medarbetare hade uppsökt
fru Myrdal i Geneve ”på ett av de många
lyxhotellen i den stad, som doftar av
pengar och överflöd. Hon bor i en dubbelsvit med hänförande utsikt över Genevesjön”. Det kan inom parentes anmärkas att
statsverkets kostnader för denna svit torde
komma ambassadör Hägglöfs famösa hotellräkning, som för trekvarts år sedan valsade runt i hela pressen, att te sig skäligen
blygsam. Men låt oss återvända till intervjun. Medarbetaren möter ”en avspänd
leende kvinna i vit dräkt och vita skor
och med det blonda håret upplagt i en
luftig, klädsam frisyr”. Han frågar henne
om det inte känns underligt att sitta som
ordförande i en grupp som förespråkar
jämlikhet mellan människorna, när man
själv lever i en ombonad och skyddad lyxmiljö? Hon svarar: ”Jag har ofta tänkt på
det.”
Man bör lägga märke till detta enkla och
rättframma svar. Om någon tilläventyrs
misskänt henne därhän att han trott att
hon förbisett detta förhållande får han stå
där med skammen. Hon har faktiskt tänkt
på det, och inte bara en gång. Hon är inte
den som blundar för de sociala realiteterna.
Och hon fortsätter: ”Men just detta att
vissa människor är extremt högavlönade
demonstrerar ju hur oriktigt hela systemet
med klassamhälle är. Det är det vi i jämlikhetsgruppen vill råda bot på.”
Man kan nästan få en känsla av att Alva
Myrdal gjorts till ordförande i jämlikhetsgruppen enkom i egenskap av ett avskräckande exempel på, ja en personifikation
av klassamhällets orättvisor. Men så gör
hon ju också allt vad hon kan för att bekämpa dessa orättvisor. Fru Myrdal, som
väl aldrig åkt annat än första klass på flyg
och i övrigt begagnar sig av statens limousiner, vill mycket riktigt avskaffa första
klass på tåg. Och hon säger gärna du till
alla människor, uppger hon för AB:s intervjuare. Det ger honom tillfälle att rätta
ett av sin tidigare citerade kollegas pinsamma misstag. Han frågar om fru Myrdal
är du även med tjänstefolket i sitt hushåll.
Svaret kommer prompt: ”Jag har inget
tjänstefolk. Otäckt ord förresten. I mån
av tid städar, diskar och lagar jag vår mat
själv.” Så var det med den saken.
Det hedrar onekligen fru Myrdal. Det
måste vara arbetsamt, särskilt det där med
städningen, när man har fem fastigheter,
precis som Marguerite Wenner-Gren. Eller
är det inte i själva verket sex: tre i Gamla
Stan, två i Mariefred, en i Skåne och en på
Gotland? Nå, så mycket mer hedrande.
Alltnog – småningom kommer intervjuaren till den springande punkten: är hon
själv beredd att sänka sin lön och göra avkall på sin standard? Och hon svarar, som
av rubriken framgått: ”Självklart. Personligen är jag beredd att avstå från min lön
och börja leva på min pension.” Och hon
tillägger: ”Själv har jag inte tagit ut min
folkpension, fast jag är berättigad till det.”
Stiligt, inte sant? Det är sådant som värmer hjärtat. Här har vi äntligen i denna
jämmerliga jämlikhetsdebatt, så fylld av
humbug och hyckleri en ärlig individ, som
vågar stå för sina åsikter, som vill leva
som hon lär. Här har vi äntligen en jämlikhetsprofet som vill att ord och handling
skall vara ett! Hon har avstått från folkpensionen, redan det är minst 4 000 kr om
året. Och nu vill hon också avstå från lö-
nen för att endast leva på pensionen. Bara
inte den rara människan hamnar på bar
backe . . . Men det är kanske inte riktigt
så farligt, när allt kommer omkring. Hon
har i alla fall varit rektor på Socialpedagogiska institutet i 11 år, ambassadör sedan
1955, riksdagsledamot sedan 1962 och statsråd sedan 1967. Det bör ge en pension på
minst 50 000 kr men sannolikt betydligt
mer. Så får vi inte glömma att hon under
6 år haft chefsposter i FN och Unesco.
Också det bör rimligen ge henne en vacker
slant i pension, som dessutom har fördelen
att vara skattefri. Hon sitter alltjämt i utredningar, är bl a ordförande i kyrka-statutredningen, vilket bör avkasta ett hygg- 389
ligt arvode. Hon har knappast några försörjningsplikter mot maken Gunnar eller
sonen Jan. De fem eller sex fastigheterna
tyder på att hon inte är helt i avsaknad
av privat förmögenhet. Även om hon avstår från lönen kommer hon nog att kunna dra sig fram och det vill man verkligen
av hjärtat unna henne – särskilt med tanke på allt vad hon gjort för jämlikheten.
*
Alva Reimer är född i Uppsala 1902.
Hennes pappa var byggmästare, men familjen hade det trots detta knalt och den
studiebegåvade och ambitiösa flickan fick
på egen hand arbeta sig fram till en fil
kand i Stockholm 1924. Samma år gifte
hon sig med Gunnar Myrdal och alltsedan
de tio år senare gemensamt slog igenom med
den bok som – åtminstone i teorin – löste
befolkningsfrågan, har de bägge stått i offentlighetens blickpunkt. I av allt att döma
bästa harmoni har de sinsemellan etablerat
390
en ädel tävlan om berömmelse och äreposter. Ibland har Alva kanske tyckts ligga
en hästlängd före, men efter Gunnars
”Asian drama” i tre delar om tre tusen
sidor har man nog rätt att tala om dött
lopp.
Alvas karriär har här ovan i raska drag
redan skisserats. På senare år har hon –
vid sidan av sina ojämförliga insatser för
jämlikheten – framför allt vunnit ryktbarhet som nedrustare. Med blond och
i alla bemärkelser blåögd frimodighet har
hon på otaliga nedrustningssammanträden
i Geneve förgäves fört de små nationernas talan mot stormakterna och därmed
tillvunnit sig allmän sympati. Ett karakteristiskt uttryck för hennes tänkande på
detta område kan man finna i ett anförande som hon häromåret höll på en s k Pugwashkonferens. Hon framlade där en avrustningsplan i fyrstegstakt. Det första steget skulle utgöras av en frysning av antalet medlemmar av atomklubben, det
andra av en frysning av det totala
antalet vapen, det tredje en frysning av
kärnvapnens kvalitet, det fjärde en frysning av strategiska vapensystem. Efter denna omfattande nedfrysning skulle tydligen,
enligt fru Myrdals åsikt, ett allmänt tö-
väder vidta. Hon menade att stormakterna
borde dra sig tillbaka och inte ge vapenhjälp av politiska skäl, att man skulle åstadkomma ett ”icke-spridningsavtal” även
för konventionella vapen, att utländska
baser skulle slopas och att atomfria och
helst vapenfria zoner skulle upprättas. På
nedrustning sparade pengar skulle användas till u-hjälp och det internationella sä-
kerhetsproblemet skulle lösas av en FNstyrka.
Om detta är i princip förvisso ingenting
annat än gott att säga. Fru Myrdals tanke
att krigen i Vietnam och Biafra bör upphöra, att fred och lugn bör skapas i Mellersta Ostern, att alla efterhand bör avrusta och i stället ägna sig åt u-hjälp och att
världsfreden bör garanteras av FN är högst
tilltalande. Man kanske rent av vågar förutsätta att den delas av ett flertal av jordens
invånare. .Andå har den under den tid som
gått sedan talet hölls tyvärr av någon anledning inte förverkligats. Men säga vad
man vill, inte kan skulden härför läggas på
Alva Myrdal – gusigne själen.
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner