Print Friendly

Mordbrännaren och hans medbrottsling

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MORDBRÄNNAREN
OCH HANS MEDBROTTSLING
Av fil. dr OTTO JÄRTE
EFTERSOMRARNA under krigsutbrotten 1914 och 1939 liknade
även så till vida varandra, att de voro ovanligt vackra och varma.
Särskilt sistnämnda år växlade det tidigare regniga och kyliga
vädret från sista juliveckan till en period av dagslångt solsken
med högt lufttryck, som varade in i september. Detta makalösa
undantag från vad som eljest vid denna årstid brukar beskäras
våra breddgrader stod i märklig motsats till det politiska klimatets påtagliga försämring i Europa. Så svarta skyar skockade sig
särskilt över dess östra horisont, att en urladdning med blixt och
knall knappast kunde dröja; den politiska krisbarometern föll
också oupphörligt mot krig. För den, som likt undertecknad hade
till uppgift att i en daglig tidning noga registrera och söka utreda
vad orostecknen antydde, erbjöd den molnfria blå himlen icke den
glädje och vederkvickelse som med ett fredligt framtidsperspektiv
skulle ha varit fallet. Med varje jobspost utifrån förnams liksom
lövens susning i träden för de vindstötar som varsla stormen …
Endast femton år ha förflutit sedan dess, och alla svenskar
över medelåldern ha mer eller mindre medvetet upplevat dessa
förebud till andra världskriget. Men de oerhörda händelserna under detta, liksom de problemfyllda efterkrigsåren, ha sedermera
bortskymt utgångsläget, fastän dess gestaltning, i synnerhet vad
Sovjetunionen och Tyskland angår, tryckte sin prägel på hela den
stora kraftmätningen 1939-45 och på det kalla krig, som alltjämt
råder genom den numera planetariska polariteten mellan öst och
väst.
Med sina lördagskupper den 16 mars 1935 och den 7 mars 1936
hade Hitler respektive återinfört allmän värnplikt i Tyskland
jämte ett spitternytt flygvapen och besatt den demilitariserade
Rhenzonen samt förty ensidigt både annullerat Versaillesfördragets nedrustningsklausulei för Tyskland och likviderat Locarno- 456
Mordbrännaren och hans medbrottsling
traktaten av år 1925 utan att deras huvudkontrahenter, Frankrike
och Storbritannien, vågat sig på något annat än protestnoter. Uppmuntrad härav annekterade Hitler Österrike i mars 1938 och efter
Miinchenkonferensen i september s. å. Sudet-Böhmen, vilket genom
de hergiga gränsdistriktens bortfall bokstavligen blev döden i grytan för det stympade Tjeckoslovakien, vars öde fullbordades genom tyskarnas inmarsch i Prag den 15 mars 1939.
När »den tjeckiske korpralen» från Hradschins tinnar blickade
ut över Lilla Sidan, den minnesrika Karlsbriicke och det gamla
Prag på andra stranden av Moldan njöt han sitt livs största oblodiga triumf. Men Prag blev vändpunkten på hans bana. Han hade
svikit överenskommelsen i Miinchen och definitivt för den genomhederlige brittiske gentlemannen premierministern Neville Chamberlain demaskerat sig som en löftesbrytare, med vilken det icke
blott vore fruktlöst utan även farligt att bedriva den »appeasement», som blivit den envise Chamberlains fixa ide. Dess grundtanke var att freden i Europa !’!kulle kunna bevaras, därest de
svävande tvistefrågor, som gällde de fyra europeiska stormakterna: Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien, löstes av
dessa utan inblandning av utomeuropeiska stater, till vilka Chamberlain räknade den honom djupt osympatiska halvasiatiska Sovjetunionen.
Under loppet av vintern 1938-1939 kom Chamberlain småningom
underfund med vilka figurer han hade haft att göra i Hitlers
och Mussolinis personager. Efter ovannämnda15mars lade Chamberlain resolut om sin kurs på motsatt bog. Då Danzig och »den
polska korridoren» i Västpreussen av Hitler öppet angåvos som
hans nästa mål, begärde och erhöll Polen en förbundstraktat med
Storbritannien i likhet med en tidigare fransk-polsk pakt. Ett tyskt
angrepp på Polen kunde därigenom automatiskt utlösa ett krig
med västmakterna. »Axeln» Berlin-Rom förblev under tiden ej
overksam; i maj 1939 undertecknades mellan Ribbentrop och Ciano
i Milano en militärallians, som döptes till »stålpakten», ehuru den
varken vid krigsutbrottet eller i fortsättningen gjorde skäl för
det skrytsamma namnet.
På försommaren 1939 stodo härigenom två kapprustade stormaktskoalitioner mot varandra. Den första konsekvensen härav
blev paradoxalt nog – stärkarrdet av tredje mannen i dramat:
Sovjetunionen, tvärtemot Chamberlains ursprungliga avsikter.
Upptagen av sina »femårsplaner», av ideliga likvideringar av miljoner »kulaker» ävensom av utrensningar inom partiet och officers- 457
– \.~·
Otto Järte
kåren hade Sovjetunionen dittills spelat en passiv roll inom världspolitiken. Stalin hade dock ingalunda försummat att bygga upp
en krigsmakt med ett kadersystem, baserad på allmän värnplikt
och flerårig första utbildning, vilket inbragte en c:a 20 årsklasser
manstark utbildad reserv, som jämte främst USA:s flödande nnderstöd av allsköns krigsförnödenheter till ett värde av minst 10
miljarder dollar skulle rädda Stalin från en katastrof under det
följande kriget med Tyskland. J ordbrukskollektiviseringen med
dess massanvändning av traktorer hade också gjort musjikerna
»motorminded», vilket var oundgängligt för fältdugliga soldater i
en mekaniserad arme. Tyskarna mötte icke heller, som många
väntat, »en koloss på lerfötter» utan en modern krigsmaskin på
larvfötter, vars montörer lärt läxan av förlusterna i vinterkriget
mot Finland. Då efter nationalsocialismens växande inflytande
efter 1930 års val ett snart slut skymtade på Rapalloepisoden med
Tyskland och Japan genom ockupationen av Mansjuriet 1931 demonstrerade icke »Riddarens Väg» som Harald Hjärne skrev 1904,
utan sin rovlystna imperialism, kände sig Stalin hotad från två
håll. Sovjetunionen sökte då stöd och vann inträde hos NF i
Geneve, där den smidige Litvinov som utrikesminister ivrigt förfäktade »den kollektiva säkerhetens» program och sin tes om »fredens odelbarhet». Bolsjevikerna började rent av bli salongsfähiga
inom den internationella societeten! Sina farhågor att västmakterna ville hetsa Hitler mot Moskva ansåg Stalin bestyrkta genom
bojkotten av Sovjetunionen vid Miinchenkonferensen.
Den nya konstellationen för väst- och axelmakterna innebar ett
skickelsedigert scenskifte för Sovjetunionen, som från att ha varit
en pariasstat i storpolitikens periferi plötsligt befann sig i dess
centrum. För J..ondon och Paris blev det nämligen genast uppenbart, att en aggression av Hitler mot Polen bäst borde förebyggas
genom att i en traktat vinna Moskva som medgarant för status
quo i Östeuropa. Härigenom skulle Hitler riskera det tvåfrontskrig för Tyskland, som man insåg att han med ledning av Tysklands erfarenheter från första världskriget, bittert kommenterade
i »Mein Kampf», till varje pris ville undvika. Till yttermera visso
höll på våren s. å. Lloyd George ett särdeles uppmärksammat tal
i underhuset, den en gång så frejdade folktribunens parlamentariska svanesång, vari han med exakta uppgifter påpekade att utan
hjälp av Röda armen Storbritanniens och Frankrikes mobiliserade
divisioner skulle bli underlägsna Tysklands och Italiens. För att
ernå en sådan uppgörelse med Sovjetunionen förde västmakterna
458
.· 1.
‘r
_..__ _ _ _ _ _ _ _ _-‘1111111111111…..–~————- ———— —–~=–
Mordbrännaren och hans medbrottsling
under sommaren ivriga underhandlingar med Moskva, där dock
icke längre den västligt verserade juden Litvinov utan den som
sandpapper sträve storryssen Molotov svarade för utrikespolitiken.
Dessa sammanhang voro då lika litet genomskådade utomlands
som i Sverige. Men den sluge Stalin hade genast fattat sitt enastående tillfälle och tvekade ej att målmedvetet begagna det. Redan i maj försvann sålunda Litvinov som genom en fallucka och
upp dök bemälde Molotov, numera de aktiva stormaktsdiplomaternas »grand old man», ehuru han varken tilllevnadsår eller livsåskådning kan jämföras med Gladstone, på vilken detta slagord
först myntats. Personbytet väckte överallt enbart förvåning. För
Sveriges del fingo vi genast en förkänsla av vad det innebar genom ett barskt besked från Moskva att Rickard Sandlers Ålandsprojekt i samförstånd med Finland icke skulle tolereras. Vid konferenserna i Moskva med västmakternas delegater lade Stalin och
Molotov icke på samma sätt korten på bordet. Men de läto förstå,
att om Sovjetunionen skulle bistå Polen och Rumänien – som fått
en liknande försäkran av London och Paris, – mot ett tyskt anfall, Röda armens uppmarsch i väster måste tryggas genom stödjepunkter i respektive östpolen och Bessarabien, ja, jämväl i Balticum och i Finland för att dymedelst kunna mera effektivt stäcka
eventuella tyska kontrastötar mot Leningrad. För Finland återkomma här på en omväg de anbud om ett byte mellan stora skogssocknar i ryska Fjärrkarelen mot en mindre gränsrevision till
rysk förmån på Karelska näset och förfogande över några smärre
öar i Finska viken, varom sedan 1938 ytterst hemligt förhandlats
mellan Moskva och Helsingfors.
Västmakterna råkade genom dessa ryska villkor i ett pinsamt
dilemma. De randstater det här gällde antingen betackade sig som
Polen och Rumänien för rysk hjälp på dessa villkor, eller ängslades som Balticum för att ett upplåtande av ryska baser bleve förspelet till en ockupation, vilket senare bekräftades. Dessutom avskydde samtliga dessa länder mera bolsjevikernas Ryssland, som
de misstänkte ruva på revansch för freden i Brest-Litovsk vintern
1918, då just dessa tsardömets forna landvinningar gingo förlorade,
än de fruktade Hitler, som snarare var populär med sina bombastiska antikommunistiska paroller och som ännu ej i praktiken avslöjat sin »rasteoretiska» bestialitet gentemot »die Untermenschen»
i de östeuropeiska nationernas gestalt. Finlands regering och folk
hyste som bekant samma uppfattning. Det länder västmakterna till
ovansklig heder att de i vetskap om dessa förhållanden dock icke
459
.~-
Otto Järte
Hitler: >>Jordens avskum, tror jag».
Stalin: >>Arbetarnas blodige mördare, förmodar jag».
befunnos hågade att falla undan för Stalins utpressning. Men då
han förblev obeveklig, gingo överläggningarna om intet; några
högre ententemilitärer kvarstannade för att under sken av fortsatta förhandlingar beslöja deras faktiska sammanbrott.
Dessa tilldragelser voro till stor del icke offentligt kända utan
belagda med sekretessens insegel. Sä mycket hade dock dunstat ut,
att västmakternas förhandlare mätte ha mött svårigheter i Moskva
att förena vissa anspråk av Stalin på randstaterna med dessas
meningar om sina väsentliga intressen. I övrigt famlade de västliga pressorganen i samma dunkel som de nordiska kollegerna, och
eljest välorienterade personer tillhörde denna gång de fåkunniga.
Med sitt outrotliga önsketänkande hängav sig överallt den breda
publiken åt optimistiska föreställningar att västmakterna nog
skulle komma överens med Stalin och krigsrisken därmed undgås,
eftersom de nu hade en gemensam antagonist i Hitler.
Ingen kunde dock ana att Stalin satt inne med sådana trumf på
hand, att Hitler var redo att erlägga den lösensumma för en allians i form av randstaternas ockupation eller styckning, som västmakterna hade vägrat att betala. Några augustiveckor vidtogo av
växande ovisshet om vad bakom kulisserna av semesterlugn som
egentligen försiggick i berörda länder. Den 23 augusti inlöpte
460
Mordbrännaren och hans medbrottsling
emellertid från Moskva ett Tass-meddelande att Molotov och Ribbentrop samma dag undertecknat »en tioårig nonaggressions- och
vänskapspakt», symboliserad genom det handslag mellan Stalin
och Ribbentrop, som man efteråt till leda såg fotograferat i ett
otal tyska bilder – med Stalin listigt småleende i den svartmuskiga fysionomien och med Joachim von Ribbentrops inbilska pose
som premiäraktör i en av de största sensationerna på världspolitikens skådebana.
Så uppfattades med fog sagda skändlighet i Moskva! Den betydde ideologiskt en broslagning över det bråddjup mellan kommunism och nazism, som ansetts vara ett outplånligt inslag i den
eljest så föränderliga internationella landskapsbilden. Följden blev
en sällspord förvirring bland såväl de kommunistiska partierna
utanför Ryssland som de nazismens borgerliga medlöpare, vilka
särskilt sympatiserat med Hitlers rabiata antibolsjevism. Hade
han icke t. ex. i ett tal 1935 ursinnigt polemiserat mot den skä-
ligen platoniska fransk-ryska pakt av 1934 – vartill den åldrige
Herriot i sitt tragiska tal i nationalförsamlingen den 29 augusti
nu i år mot Europaarmen berömde sig av att ha medverkat –
emedan »den infört en oberäknelig asiatisk maktfaktor i europeisk
politik»~ Flerstädes hade man ännu ej upptäckt själsfrändskapen
mellan den röda och bruna totalitära terrorn – som det heter i
ett drastiskt tyskt ordstäv: »Pack schlägt sich, Pack verträgt sich.»
Även i Mussolinis diktatur väckte denna allians mellan antipoder mycken ovilja. På kala klippväggar längs Italiens vägar
hade målats med stora bokstäver: »Il duce a sempre ragione» dvs.
Mussolini har alltid rätt. Så långt hade dock icke solidariteten med
Hitler sträckt sig att han i de italienska svartskjortornas ögon
kunde bli delaktig av samma påvliga ofelbarhetsdogm som dioskuren i Palazzo Venezia. I stället stärkte Hitlers moskovitiska
extratur den underström av antipati mot tyskheten i allmänhet,
vilken var typisk för dåtidens italienare, och mot nazismen i synnerhet som en iderival, vilken fanns hos fascismen- och måhända
i våra dagar skulle kunna skönjas hos Mao Tse Tungs kineser
gentemot de röda koryfeerna i Sovjetunionen.
Med Kominterns filialpartier utomlands kom Kreml snart till
rätta. Deras underdånighet mot överkommandot i öster uteslöt
varje krumsprång vid sidan av Stalins »generallinje», hur konstig
och krokig denna än månde te sig. De svängde samfällt in på
denna och låtsades begripa att den syntes mellan tesen – kommunismen och antitesen- nazismen, som pakten utgjorde, var ett
461
.~- .
Otto Järte
nytt praktiskt bevis på bärkraften i den hegelskmarxistiska dialektiken! Under världskrigets första två år beskyllde också som
bekant alla västliga kommunister Hitlers motståndare för »krigsimperialism» m. m., anklagelser, som den röda propagandan nu
överallt dagligen papegojmässigt upprepar mot Förenta staterna.
Men då Hitler den 22 juni 1941 angrep Sovjetunionen, övergingo
dessa robotar i Kremls ledband på mindre än ett dygn till den
äldre modellen med Nazi-Tyskland som ärkefienden och med mildare behandling av västmakterna i den mån dessa bemödade sig
att vara nyttiga bundsförvanter till Stalin. I de av Tyskland ockuperade staterna begynte även kommunisterna efter juni 1941 att
aktivt gå med i de inre motståndsaktioner, som de förut föga respektCI·at.
Det bör slås fast att detta föraktliga prov på kadaverdisciplin
utan hänsyn till egen moralisk prestige eller patriotiska plikter,
vilket försiggick 1939-1940 under i huvudsak samma ledare som
i dag, kostade dessa kommunistpartier all politisk kredit hos deras
landsmän. Härifrån ha de dessbättre aldrig helt hämtat sig. En
närmare begrundan av Moskvapaktens politiska syften och konsekvenser borde också medföra samma fällande dom, utan förmildrande omständigheter och med ständig vanfrejd, över det Moskva,
där den döde Stalins målsättning och metoder äro lika segt vidhållna och cy:qiskt fullföljda, fastän nu i mera mjuka men desto
försåtligare former. Det hindrar tyvärr icke att till Västerlandets
splittring och försvagning franska borgerliga »neutralister», Labourbevaniter och västtyska socialdemokrater vilja tro på Malenkovs fredsfraser, i skydd av den väldigaste krigsmakt på fredsfot
världshistorien uppvisar, på Molotovs lockbeten från konferensernas agitationstribun och på ett förbättrat grannelag med en stat,
som infört slaveriet och förtrycker folken i sina lydriken. Alliansfriheten är en klok politik för Sverige med dess speciella läge. En
fredlig samlevnad med Moskva och Peking må också vara en ofrånkomlig modus vivendi, eftersom preventivkrig från Västerlandets
sida är uteslutet. Man måste dock städse besinna att våra under
en tusenårig kristen kultur vedertagna etiska normer ej erkännas
bortom järnridån och att det för de fria nationerna gäller att med
effektivare försvar trygga icke blott en »co-existens» utan själva
existensen.
Under intrycket av den första skrällen efter Moskvapakten 1939
kunde dennas storpolitiska verkningar ej omedelbart överblickas.
Man förstod likväl genast att de voro vida allvarligare än de ideo- 462
Mordbrännaren och hans medbrottsling
logiska. Den övertygelsen stadgade sig snabbt att den risk för ett
tvåfrontskrig för Tyskland, som hittills hejdat Hitlers brandfackla
mot Polen, nu undanröjts av Stalin, som kallblodigt spekulerade
i en europeisk katastrof. Före avgörandet den l september förflöto
åtta dagar under intensiv spänning, men redan av vad som officiellt upplysts om konspirationen i Kreml, insatt i sambandet med
stundens utrikespolitiska läge och med de strandade västmaktsförhandlingarna i Moskva, var det klart att andra världskriget
skulle tändas av mordbrännaren Hitler liksom att denne psykopatiske pyroman till medbrottsling hade Stalin villren spekulerade
i att profitera på den eldsvåda, som han trodde skulle försvaga
alla andra europeiska stormakter. Publiceringen av de hemliga
klausulerna i Moskvapakten i form av ett »tilläggsprotokoll»,
som sedermera hittades i Berlinarkiven, verifierade tillfullo dessa
farhågor.
Stalin misstog sig dock grundligt på varaktigheten av kampen
på västfronten under det nya världskrig, vars utbrott han velat
och vållat. Han hade kalkylerat med att utgången skulle dröja
lika många år som under 1914-1918, varunder båda motståndarna
skulle förblöda och det från krig förskonade Sovjetunionen kunna
spela rollen av tertius interveniens, som dikterade sina villkor,
och främja kommunismens segertåg bland de västeuropeiska folken. Stalin lyckades icke heller avvända ett angrepp av Hitler
som den 22 juni 1941 kastade sig över stalinväldet vilket hade varit
förlorat, om det ej räddats av västmakternas ovannämnda bistånd
-och av Himmlers SS:s »Verfiigungstruppen» skoningslösa brutalitet mot civilbefolkningen i Sovjetunionen, som kom motståndsandan från 1812 mot Napoleon att ånyo flamma upp. Hitler å sin
sida undgick icke längre det tvåfrontskrig med ett slutligt totalt
sammanbrott utan motstycke som han inbillade sig ha avvärjt
genom Moskvapakten. På så sätt blevo dennas bägge parter: »betrogene Betriiger!» Men kommunismen har underkuvat och behärskar alltjämt randstaterna som följd av Hitlers förräderi mot
Europa.
34- 343449 Svensk Tidskrift 1954 463
.}

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner