Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Miljöpartiet möter verkligheten

Av Blanche Jarn | 22 april 2016

Ett miljöpartistiskt statsråd äter middag med fascister, beblandar sig med islamistiska organisationer och jämställer Israel med Nazityskland. Ändå är det med utmärkta vitsord och en guldstjärna i kanten från språkrören som Mehmet Kaplan lämnar sin ministerpost. Hur är det över huvud taget möjligt, frågar sig Blanche Jarn.

Miljöpartiet grundades till stor del som en reaktion på 70-talets stela politiska system. I Vi blev som dom andra (2016) beskriver journalisten Maggie Strömberg hur grundaren Per Gahrton rasade mot ett toppstyrt politiskt system där yrkespolitiker utan kontakt med verkligheten satt på all makt. Makten användes i sin tur till fel saker. I sin bok Vad vill de gröna? (1988) skrev han, apropå absurda liknelser: ”Keitel, Jodl, Ribbentrop och de andra skyllde på Hitlers allmakt. Nutida miljöförstörare skyller på mer anonyma krafter: lönsamheten, marknaden.”

Miljöpartiet skulle vara raka motsatsen, den friska gröna fläkt som stoppar den annalkande miljökatastrofen. De flesta politiska partier betraktar sig förmodligen som förnuftets röst, men få anser sig nog vara ute efter att rädda världen med minimala marginaler. Med den självbilden är det inte konstigt om ens verklighetsuppfattning är lite skev.

Medierna har givetvis hjälpt till. Länge har de förhållit sig till Miljöpartiet som tonårsfans till ett populärt pojkband (vilket kanske och kanske inte hänger ihop med partiets oproportionerligt stora väljarstöd inom journalistkåren). Redan 2010 höll exempelvis Mehmet Kaplan ett brandtal inför riksdagen där han uppmanade dem att inte erkänna Turkiets folkmord på armenier, utan rubriker uppstod. Han bjöd in den ökända antisemiten Yvonne Ridley till riksdagen.

Den senaste veckan förefaller medierna plötsligt ha upptäckt att Miljöpartiets gloria hänger snett. Kaplan avslöjades ha deltagit i en middag med ledaren för den turkiska fascistgruppen Grå varvarna, som är misstänkt för hundratals mord på kurder, armenier och politiska motståndare. Han har varit på möten med företrädare för den islamistiska organisationen Milli Görüs.

Miljöpartiet förefaller inte ha gjort samma upptäckt. Vid Kaplans avgång publicerade språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin ett skriftligt uttalande: ”Vi har aldrig tvivlat på vem Mehmet är som person eller vilka hans drivkrafter är (…) Han är en av oss alla som varje dag kämpar mot rasism, antisemitism, islamofobi och alla former av extremism.” Orsaken till att han tvingades avgå är inte, enligt dem, att denna antiextremismens förkämpe beblandar sig med djupt obehagliga organisationer, utan ”den negativa bilden av Mehmet”.

En del av förklaringen till denna smått absurda relativisering kan ligga i faktum att ett av dessa språkrör själv utan att blinka jämställer flyktingkatastrofen på Medelhavet med förintelselägret i Auschwitz. I veckan kallade hon 9/11-attentaten i New York för en ”olycka”. Gahrton hävdar å sin sida bestämt att Kaplans avgång är resultatet av en israelisk konspiration.

Delar av Miljöpartiet har en skev världsbild, och den som själv knappt ser rimlighetens gräns i backspegeln har svårt att märka när andra befinner sig på fel sida om den.

Blanche Jarn tillhör Svensk Tidskrifts redaktion.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism