Print Friendly

Michael Bejke; Återinför motboken

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Återinför motboken!
l av Michael Bejke
Svensk alkoholpolitik baserats på ett ohållbart antagande om att Per
blir friskare om Pål dricker mindre. Den så kallade totalkonsumtionsteorin
har alldeles i onödan givit oss både dyr sprit och besynnerliga reklamförbud.
Motboken var bättre.
M
INNET AV DEN SVENSKA motboken rör
upp heta känslor. Motbokens fiender
minns bara förnedring och ofrihet.
Dess vänner blandar däremot skamkänslor med nostalgi – och innerst inne
en längtan att i framtiden kunna skapa ett motsvarande
system, på ytan frihetligare än det avskaffade men till
funktionen ännu mera repressivt.
till denna teori; motboken hade visserligen hällit missbruket och alkoholskadorna i schack men inte kunnat
dämpa totalkonsumtionen, hette det. Man behöver inte
vara någon motbokskramare för att här börja fundera:
Jaha, men var det inte det som var meningen? Med alla
sina fel stod motboken, och dess andlige fader Ivan Bratt,
för precis det omvända jämfört med totalkonsumtionsteorin: Om en minoritet för omåttlighet anlagda personer helt hålls borta från detta som för dem är ett gift kan
den skötsamma majoriteten fä tillgång till relativt mycket
och relativt billig alkohol (det där med ”relativt mycket”
Men handlade det verkligen om frihet kontra ofrihet den där gängen på 50-talet, då man valde att avskaffa
motbokssystemet? Kanske delvis, men framför allt var
förändringen en följd av en teori
som pä ett olyckligt sätt kommit att ”Tota lkonsumtionsteori n går
dominera alkoholdebatten ända
låter naturligtvis som ett skämt för
den som mest förknippar motboken med strängaste ransonering,
sedan mitten av förra seklet, nämligen totalkonsumtionsteorin.
i korthet ut på att folkhälsan men en duglig och skötsam samTotalkonsumtiansteorin går i
korthet ut på att folkhälsan och
nykterheten förbättras i ett land om
den sammantagna alkoholkonsumhällsmedborgare hade faktiskt en
och nykterheten förbättras ganska riklig tilldelning av starksprit; och inköpen av vin var som
i ett land om den samman- bekant obegränsade för den som
väl hade betrotts med motbok).
tionen sjunker. Den tar alltså inte tagna alkoholkonsumtionen
MELLANÖLEThänsyn till vem som dricker och hur
(däremot ologiskt nog vad- därom
mera nedan). Ännu när detta skrivs,
sjunker.” Motbokens reglerande funktioner
skulle i och med den ”fria spritens”
införande 1955 övertas av priset. Sä skedde sannerligen
också, och det ännu mer än vad som var tänkt från början, eftersom tendenser till ökat fylleri medförde en
ordentlig extra alkoholskatte- och därmed alkoholprishöjning redan 1956. Mer i linje med verklig alkoholliberalisering var väl dels slopandet av det bisarra måltidstvänget på krogarna, som enligt Tore Wretman och andra
väckte restaurangbranschen ur en lång törnrosasömn,
dels införandet av det dittills förbjudna starkölet.
våren 2003, kan man läsa i en insändare i en stockholmstidning: ”…alkoholskadorna l .. .l står i direkt proportion till hur mycket alkohol som dricks. Så om vi
hjälps åt att minska konsumtionen till hälften på ett är,
genom att dricka hälften av vad vi brukar, har vi i samma
storleksordning minskat skadorna”. Detta är vad jag förstär skrivet på fullt allvar, men det är dessvärre också
totalkonsumtionsteorin i ett nötskal, ungefär som det
skulle gå till på samma sätt att minska alkoholskador
som att spara energi eller dämpa koldioxidutsläpp. Enligt
en konsekvent tolkad totalkonsumtionsteori skulle ett
land med 90 procent helnykterister, men tio procent
alkoholister, besitta en bättre samlad folkhälsa än ett
land med 100 procent måttlighetsförbrukare.
När man i början av 50-talet kom fram till att motboken borde avskaffas gjorde man direkta hänvisningar
starkölet skulle dock inte på länge än få den centrala
roll i drickandet i Sverige som det har i dag. Vägen dit ger
en bra bild av det patetiska i den svenska alkoholpolitiken.
Ty om motbokens avskaffande egentligen inte handlade
om frihet utan om ett försök att tillämpa totalkonsumtionsteorin i praktiken så svepte faktiskt en viss alkoholliberaliseringsväg över landet några är senare. MellanlSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41111
ölet hade varit på förslag redan kort efter den ”fria spritens” införande men stoppades den gången. 1965 var det
däremot dags på allvar, och detta öl, klass II B, som det
hette, särskilt mellanölsvarianten av Three Towns från
dåvarande Pripp-bryggerierna, lyckades snabbt med vad
starkölet inte förmått på tio år: att göra öl ”ungt”, ”rumsrent” och ”pop”, för att bara välja tre av många mer eller
mindre enerverande adjektiv.
Det känns som en historiens ironi att denna korta
och försiktiga alkoholliberalisering i Sverige ungefär sammanfaller med vänsterextremisternas guldår och kultIIJ ISvensk Tidskrift 12oo3, nr 3-41
Den särdeles
förföriske
Bacchus, som
Caravaggio
såg honom för
400 år sedan.
period, ”68-åren”. Mindre märkligt är i stället att alkoholliberaliseringen ersattes av sin motsats i takt med att
vänstervågen blev barskare och ännu mer totalitär under
70-talet. 1972 räddades mellanölet kvar med ett nödrop,
men röstades bort av riksdagen fyra år senare och förbjöds från och med halvårsskiftet 1977. Det var först i
och med det som starkölet trädde fram ur en ganska
obemärkt tillvaro och blev ett begrepp i den svenska folksjälen. Detta kan ju knappast ha varit vad helnykterister och totalkonsumtionsteoretiker hade avsett, särskilt
inte med tanke på ”Spola kröken”- och ”Godare med
vin”-kampanjerna som Systembolaget bedrev under
många år och som skulle få folket att byta från starksprit till vin. Det rimmade egentligen illa med totalkonsumtionsteorin-statistikens antalliter ren alkohol per
individ gör bevars ingen skillnad på sprit och vin -men
var ändå en sak som ägnades stort allvar och nit. Även
vinet trädde här fram ur de bakre salongerna.
UPPTÄCKTEN AV VINET
Högre socialgrupper hade förvisso druckit en hel del vin
även tidigare, men för de breda lagren var det här med
viner inte mycket annat än födelsedagarnas madeira och
kanske ett glas rhenskt till vårlaxen. När vinkonsumtionen 1971 gick om spritkonsumtionen grät man glädjedagsstängning. Åtminstone reklamförbudet gick naturligtvis helt i linje med totalkonsumtionsteorin.
REKLAMFÖRBUD
Det nu aktualiserade alkoholreklamförbudet är alltså, vilket sällan framgår i debatten, inte äldre än 25 år. Redan
under motbokstiden fanns det vinannonser i tidningarna, men typiskt nog begärde statsmakterna av pressen
ett längre, ”frivilligt” alkoholreklamstopp före och under
själva införandet av den ”fria spriten” 1955; motbokens
avskaffande skulle ackompanjeras av en ambitiös nykterhetskampanj som inte finge störas av alkoholannonser.
Man borde här ha kunnat ana vad som väntades i framtiden. När det riktiga reklamförbudet kom 1979 skulle
alltså förbud mot annonser för finfloder på Systembolaget och optimistiska bedömare talade om spritens snara död- sprit skulle ha bli- ”Inte sällan får man höra
vit ”omodernt”, kantänka. Nu blev att god dryckeskultur syftar
cognac och whisky bidra till att
Medelsvensson slutade missbruka
Renat och Explorer – en reform i
sann totalkonsumtionsteorianda!
Och i dag, när förbudsivrarna i
regering och riksdag försöker rädda
vad de tror räddas kan -ett starkdet inte så. Svenska folket köpte
gärna en vinlivsstil av Systembolaget
på samma sätt som man köpt en
öllivsstil av bryggerierna, men man
gjorde det inte för att lydigt kasta
till att minska, inte öka
totalkonsumtionen.”
bort sin egen gamla starkspritstradition på samma gång.
Här – mer än ”charterresandet” eller ”TV-seriernas
smygindoktrinering” och allt vad det nu brukar hävdas
– har vi förmodligen den främsta orsaken till dagens
oroande blandning av kontinental ”vin-mitt-i-veckan”-
och ursvensk ”brännvin-till-helgen”-livsstil; Systembolaget sköt sig självt i foten.
Läsaren torde för övrigt notera att jag medvetet
använder ordet ”livsstil” och inte ”kultur”, det vill säga
vinkultur, i det här sammanhanget. Ty vinkultur i verklig bemärkelse har vi i Sverige knappast fått via Systembolaget. Möjligen från Vin & Sprit, men annars är det
våra duktiga vinkännare i de stora dagstidningarna, i
Allt om Mat och Gourmet och de senaste åren i TV, som
ska ha äran. Tyvärr kan även dessa vinvänner vara anfäktade av totalkonsumtionsteorin. Inte sällan får man höra
att god dryckeskultur syftar till att minska, inte öka totalkonsumtionen, vilket verkar ganska orealistiskt. Dessutom har vinkännarna inte mycket för denna strävan att
göra sig behagliga hos totalkonsumtionsteoretiker och
helnykterister. Vi minns väl tyvärr alla hur förre kulturministern och IOGT-pampen Bengt Göransson för några
år sedan fick frågan om sin syn på vinkultur och svarade: Det är okultur!
Mellanölsförbudet 1977 följdes i rask takt under de
puritanska åren därefter av först alkoholreklamförbudet, sedan det beryktade men kortvariga starkspritsstoppet vid statens tillställningar (det var då regeringens förbluffade gäster från utlandet fick Campari eller
champagne till kaffet) samt slutligen systembolagets lörspritsreklamförbud om inte annat
-är det nog många som gör en liknande reflektion: Förbud mot annonser för fin cognac och whisky ska bidra till
att Medelsvensson slutar missbruka lådviner.
Den som har läst så här långt och blivit rikligt och
grymt påmind om allsköns förmynderi undrar kanske
hur jag i början kunde vara så relativt förstående gentemot motboken- varje annan pålaga måste väl ändå vara
uthärdligare än den? Låt mig säga att jag inte älskar tanken på motbok. Men 90-talets mer äkta alkoholliberalism
(alkoholbeskattningsomläggningen 1992, ”Elefantölsförbudsstoppet” 1995, de successivt höjda införselkvoterna, monopoluppluckringen, och så vidare) kan när
som helst leda till en backlash. Tecknen syns i skyn och
omfattningen kan vi bara sia om.
Vi som ser oss som alkoholliberaler kan inte räkna
med att alltid kunna ta skydd bakom ett EU som mest
tycks ägna sig åt att tvinga på folken federalism och att
bråka inbördes. Kanske bättre i så fall att mota Olle i
grind och gå ut och föreslå ett nytt motbokssystem? Men
i så fall bör vi också kräva att totalkonsumtionsteorin
slopas som alkoholpolitisk agenda i Sverige (och därmed också enfaldiga bieffekter av teorin, som reklamförbudet). Låt det istället bli så som jag skrivit här ovan:
Om en minoritet för omåttlighet anlagda personer helt
hålls borta från detta som för dem är ett gift kan den
skötsamma majoriteten få tillgång till relativt mycket
och relativt billig alkohol.
Michael Bejke (michael.bejke@observer.se) är fil mag och
omvärldsanalytiker.
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-4111

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism