Print Friendly

Mellanöstern och Nordafrika: Den nödvändiga optimismen

Av Bo Ture Larsson | 20 maj 2011

För bara ett par månader sedan nämndes Nordafrika och Mellanöstern som det nya ”BRIC”. Nu råder ekonomisk stagnation och vad det utdragna våldet betyder för människorna i Libyen, Syrien och Jemen är uppenbart. Men optimism är en nödvändighet, inte minst för grannen Europa, skriver Bo Ture Larsson.

Är de senaste månadernas händelser i Mellanöstern och Nordafrika bara ett ovanligt invecklat sätt att byta militär- och klanbaserade regimer? Eller kommer regionen, även om det blir flera järnnätter efter den arabiska våren, att resa sig ur sanden och leva upp till de möjligheter den har att tävla med världens gamla och nya politiska och ekonomiska maktcentra?

Reformoviljan, uttryckt även i våld, ger näring åt billiga cynismer om inbyggd oförmåga, av olika skäl, att dra fördel av naturtillgångar, en ung befolkning och läget centralt på östra halvklotet. Men optimism och aktivism är en nödvändighet, inte minst för grannen EU-Europa.

Det som började i Tunisien, där Mohamed Bouazizi 4 januari dog en offerdöd efter att i protest mot sina livsvillkor ha tänt eld på sig själv, har på kort sikt varit ekonomiskt negativt. I fjol spådde Världsbanken en tillväxt för regionen på kring 4 procent i år och framöver. Det talades om Egypten och Tunisien som regionens tigerekonomier. Men nu råder stagnation, på grund av osäkerhet inför kommande val och bortfall av intäkter på turism och överföringar från medborgare i utlandet. Och vad det utdragna våldet betyder för människorna i Libyen, Syrien och Jemen är uppenbart.

Men när Utrikespolitiska institutet i Stockholm och Axel och Margaret Johnson-stiftelsen 16 maj inbjöd till seminarium om Mellanöstern och Nordafrika efter revolutionen och finanskrisen påpekades att regionen för bara ett par månader sedan nämndes som det nya ”BRIC”.

Förkortningen, myntad 2001 av Jim O’Neill vid investmentbanken Goldman Sachs, syftar på världens nya ekonomiska motor: Brasilien och Ryssland i kraft av sina råvaror, Indien och Kina i kraft av sin förmåga att producera varor och tjänster för en global marknad.

De nämnda länderna gillade O’Neills påhitt och började träffas för att främja gemensamma intressen. Nyligen har kretsen utökats med Sydafrika, till BRICS. Mellanöstern/Nordafrika, med två tredjedelar av världens kända oljereserver och hälften av gasen, borde kunna göra anspråk på en BRICS-position.

Men de saknar – liksom även bitvis BRICS-länderna – faktorer som erfarenhetsmässigt är avgörande för uthållig ekonomisk tillväxt: fred och folkmakt på rättens grund. Greken Ioannis Kaltsas arbetar vid Europeiska Investeringsbanken. På seminariet om Nordafrika och Mellanöstern berättade han om hur EIB, startad av 1958, ägd av alla 27 EU-länderna, numera stöder företagsamhet även på andra sidan Medelhavet (och i Trollhättan!).

EIB har sitt högkvarter i Luxemburg. På andra sidan gränsen ligger tyska Trier, där Karl Marx föddes. Han inspirerades, säger Kaltsas, av fattigdomen i kolgruvornas Luxemburg. I dag förknippas tvärtom Luxemburg med rikedom. Det har sina speciella skäl, men grunden är fred, och demokrati, efter århundraden som slagfält.

Människorna söder och öster om Medelhavet lever ännu överlag som på ett slagfält, i krig med sin egen överhet. Det är ett vitalt EU-intresse att ändra på den saken. (SNB)

Bo Ture Larsson är Svenska Nyhetsbyråns utrikeskommentator.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism