Print Friendly

Maria Pålsson; Vad skall EU göra

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ro
Cl.
o.._
:::J
L.U
Vad skall EU göra?
l av Maria Pålsson
Vi behöver en rejäl debatt om vad EU skall syssla med –
och vad EU inte skall syssla med. Och här finns utrymme för samma
sunda skepsis till politiska beslut som annars.
D
EBATTEN OM VILKET EU VI VILL HA blir
inte möjlig innan vi är överens om –
erkänner- att ED är ett politiskt projekt.
Den politiska överbyggnaden i sig är inte
ett problem. Den blir däremot ett problem
när ED ägnar sig åt för många saker och avgränsningarna av vad som kan bli gemensamma angelägenheter
är otydliga och kraftlösa.
ED-debatten i Sverige är under all kritik. Den kantas
av missförstånd, okunskap och hyckleri vilket skymmer
centrala frågor. Olika aktörer bär på olika sätt ansvaret.
Först har vi de traditionella nej-sägarna, de som fortfarande vill gå ur ED. Deras argumentation är konsekvent och ungefär densamma som vid tiden för folkomröstningen. Men eftersom ett utträde i nuvarande
skede är osannolikt är det mer intressant att studera vad
ED-vännerna håller på med.
TVÅ SORTERS BU-VÄNNER
Det finns, för att förenkla resonemanget, två sorters
Europavänner. Dels de som vill reglera mera, dels de som
vill reglera mindre. De förra vill ägna sig åt all sorts politik i stor skala och åt att göra alla politikområden till
Europaangelägenheter. De ser ED som en möjlighet att
förlänga sin vanliga regleringspolitik. Ofta vill de lyfta en
behjärtansvärd fråga till Europanivån för att visa medborgarna att ED eller de själva gör något. Inte sällan
handlar det om ett problem man redan misslyckats med
på nationell nivå där man gör ett sista försök att visa
handlingskraft. Svenska socialdemokrater gjorde så med
sysselsättningspolitiken. Men förslagen visar ofta på
dåligt insikt om hur ED fungerar eftersom konsekvenserna vanligtvis är ogenomtänkta. Exempelvis urvattnar
Göran Perssons förslag till mellanstatligt agerande utan
bindande förpliktelser snarare Europasamarbetet än att
visa på kraftfullt agerande.
Den andra sortens Europavänner tycker att det finns
en stor roll för ED inom vissa starkt avgränsade politikområden. Men denna grupp liksom den förra, saknar
kraftfulla visioner för framtidens Europasamarbete. De
säger inte vad de egentligen vill, de ifrågasätter inte vad
politiken ska syssla med och diskuterar inte öppet det
faktum att ED ytterst handlar om en politisk viljeyttring
och ingenting annat.
Man kan bara spekulera i om detta beteende beror
på rädslan för att behöva kritisera det man en gång sagt
ja till eller om det grundar sig i tappra försök att låtsas att
splittringen inom nationen och inom de största politiska partierna i ED-frågan inte är så stor. Kanske finns
roten till problemet i en känsla av otrygghet i den egna
identiteten.
Det finns ytterligare en intressant grupp- de EDmotståndare som argumenterar i linje med brittiska
euroskeptiker. Men de har missuppfattat det mesta. De
som i vanliga fall är för internationalisering, liberalisering och ett öppet samhälle anser att ett europeiskt samarbete med inslag av överstatlighet är förkastligt och att
det aldrig kan komma något gott av det. I sin onyanserade kritik skyller de dessutom allt på den eurokratiska
makteliten. Dessvärre har de inte förstått vem som verkligen bestämmer.
ED:s centrala institutioner får aldrig mer makt än
medlemsländerna bestämmer att de ska få. De ansiktslösa
”ED-politikerna” som ständigt refereras till är inte eurokraterna i Bryssel utan heter Persson, Blair, Schröder och
Jospin och företräder medlemsländernas regeringar.
Kommissionen som utför de uppdrag den har fått av
stats- och regeringscheferna förefaller i nuläget vara den
minsta boven i dramat. De verkliga maktintrigerna och
det som avgör förutsättningarna för framtidens Europasamarbete pågår i spelet mellan medlemsländerna i
ministerrådet och där vinner ofta de starkaste och slugaste.
EU-SKEPSIS BEFOGAD
Men det finns fler vanliga missuppfattningar. De mest
uppenbara missförstånden i ED-debatten härstammar
från arvet efter folkomröstningen men också från mer
mj Svensk Tidskrift l2ooo,nr s-61
grundläggande från regelrätta missförstånd om politiken: dess roll, vad den kan leverera och den okritiska
hållningen till vad som lämpar sig för politiska beslut.
Den skepsis som finns mot EU är i många stycken
helt befogad. Det är bra att vara skeptisk till att politiker
lägger sig i våra liv. Svenskar är vanligtvis ganska godtrogna när det gäller politikens former och organisation
och ifrågasätter dem sällan. Trots att formerna, i högsta
grad, har konsekvenser för politikens innehåll. Det är
inte oväsentligt hur man organiserar sig.
I en artikel på Brännpunkt (SvD 13/6 2000) frågar
sig Per Gahrton, ”Uppriktigt sagt- finns det någon som
i Sverige älskar EV-medlemskapet?” Att frågan över
huvud taget ställs och på detta sätt visar på vårt komplicerade förhållande till unionen. Löften gavs i folkomröstningen. Dessa har inte infriats. Människor är
besvikna. Även de mest hängivna Europavännerna hänger med huvudena. Det blev inte som de sa och hur ska
vi kunna prata om det som vi inte gillar med EU när vi
en gång sagt ja?
Hur har vi hamnat här? Gahrton igen ”De svenska
EV-anhängarna har valt att blunda för den politiska
överbyggnaden i EV-projektet.. . man [har] försökt locka
väljarna att gilla EU, inte med euroidealistiska visioner,
utan med förespeglingar om konkreta vinster.”
Vid tidpunkten för folkomröstningen nåddes enighet bland EV-förespråkarna om att EU som medel var
det vi skulle använda för att kunna fortsätta vara ett
modernt och civiliserat samhälle som under överskådlig
framtid lever i fredlig samexistens och välstånd med våra
grannar. Men man underlät att förbereda sig på att ta
en aktiv och öppen strid om vilket EU vi vill ha när vi väl
blivit medlemmar. En tydlig debatt om vad vi gillar och
vad vi inte gillar. Detta är en allvarlig försummelse. Det
har gått sex år utan att dessa frågor diskuterats.
Detta har också underblåst paradoxen i den svenska
EV-opinionen. Svenskarna, som inom EU är hör till de
starkaste förespråkarna för globalisering, internationellt
samarbete och Europa, är samtidigt bland de mest skeptiska till EU. En skepsis som växer sig allt större eftersom det svenska folket upplever att de lovats något som
de inte fått och för att politiker låtsas att EU är något
som det inte är.
Men snart går det inte att huka längre. När det svenska ordförandeskapet granskas under nästa vår kommer
vi att tvingas ifrågasätta EU- dess innehåll och dess form
c
……
o
”C
OJ
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr s-61 m
ro
0..
o,__
::J
UJ
mer. Den pågående regeringskonferensen ställer också
frågorna på sin spets eftersom den kanske resulterar i
förslag till avgörande fördragsändringar redan i december i är. Nu har vi en möjlighet att ta den debatt vi så
väl behöver om de fundamentala frågor som rör vad EU
ska syssla med. Om hur EU skall vara organiserat för att
motsvara våra krav på demokrati, legitimitet och maktdelning.
Dessvärre håller europasamarbetet på att hastigt smygregleras. Och det sker dessutom samtidigt som det står
inför stora omvälvningar. Ständigt kommer förslag om
gemensamma åtgärder och insatser på vitt skilda områ-
den från bostadspolitik, utbildning och stöd till ungdomsidrotten. En utveckling som hotar urholka själva
grunden i europasamarbetet. Greppar man över allt fler
politikområden riskerar man att inte kunna leverera mot
högt ställda förväntningar och samtidigt att driva europasamarbetet längre bort från kärnuppgifterna och därsättningar. Det ställer krav på vad man ska göra gemensamt och lika viktigt på hur man gör det.
Det är lätt att motivera att EU ska göra olika saker. De
paragrafer i traktaten som reglerar institutionernas kompetensområden kan ganska enkelt tolkas till att gynna
specifika syften eftersom texterna är luddigt skrivna i
syfte att betyda allt för alla. En del politiker hävdar att
”Europas medborgare kräver” det ena eller det andra
och att vi därför bör agera gemensamt. Andra lägger förslag till gemensamma politiska åtgärder både i namn av
regional sammanhällning och subsidiaritet.
Närhetsprincipen tolkas lite hur som helst.
När närhetsprincipen skrevs in i Maastrichtfördraget
var motiven många. Dels kunde subsidiariteten rädda unionen från att bli politisk allt för snabbt genom att hänvisa politiska beslut till andra nivåer. Dels kunde subsidiariteten användas för att ge mer ansvar till EU genom att
peka på att vissa saker faktiskt görs bäst på EU nivå.
igenom också motverka mångfald
genom likriktning och enhetstänkande. För tänk hur skulle det gå
om inte alla gjorde på samma sätt
över allt?
Östutvidgningen kan bli
Att tolka subsidiaritetsprincipen till
sin egen fördel är alltså ett tacksamt
företag. Detta skapar både möjligheter och problem. Det ger möjligheten att hela tiden ifrågasätta vad EU
gör mot bakgrund av denna princip.
Det ger problem eftersom man aktivt
måste bevaka att den efterlevs eftersom den lämnar så mycket öppet.
EU:s räddning eftersom
Inför EU:s toppmöte i Biarritz
förklarar Göran Persson hur han vill
att vi ska ge EU ”inte bara ekonomiska utan också sociala, kulturella,
moraliska och politiska” mål. Det
den kan tvinga fram nödvändiga reformer.
rimmar mycket illa eftersom europasamarbetet, ända
sedan den Europeiska kol- och stålgemenskapen kom
till, har varit ett politiskt projekt. Socialdemokraterna
vill, som vanligt, göra politik men försöker dölja det i
allmän ”europaretorik” med ”neutrala” och behjärtansvärda förtecken. Andra europeiska stats- och regeringschefer signalerar samma sak.
Att dessa tankar får stå oemotsagda är obegripligt
och på sikt också skadligt för det demokratiska samtalet.
Att helt lämna problemformuleringarna till de som vill
reglera och socialisera ännu mera är allvarligt och leder
EU åt fel häll. Var är Europas liberaler?
Här måste vi dock styra rätt mellan två blindskär. Å
ena sidan måste vi komma ifatt situationen och börja
prata om EU i politiserade termer. Vi måste inse att det
inte är okontroversiellt hur man organiserar sitt samhälle och vilka frågor man bestämmer sig för att lösa på
europanivå. Många frågor löses till exempel bättre
hemma vid folks köksbord utan hjälp av politiker vid
voteringar varken i Stockholm eller Bryssel
Å andra sidan måste vi prata om vilka visioner vi har
och vad vi vill. Det är klart att EU med 30 medlemsländer kommer att se helt annorlunda ut än det gör i dag.
Även om målet- frihet, fred och välstånd- är detsamma, måste EU- medlet- anpassas för dessa nya förutMen subsidiaritetens egentliga
mening är att beslut skall fattas där det är lämpligt. Det
kan fattas av EU, nationella eller lokala myndigheter,
eller rent av utav människor själva. Debatten om närhetsprincipen ger oss således möjlighet till en allmänpolitisk debatt som inte är levande i Sverige i dag. En
debatt där vi inte bara ifrågasätter om besluten skall fattas på europanivå, utan också om det är lämpligt att de
fattas av politiker på nationell nivå som i dag.
Ett slarvigt användande av subsidiariteten får nämligen konsekvenser för demokratin. Ett demokratiskt EU
behöver vara litet för att vara överskådligt och effektivt.
Verksamheten måste renodlas och fokus sättas på huvuduppgifterna annars kan inte EU leverera önskade resultat. För att ett politikområde skall höra till EU:s core
business måste det kunna göras bättre på EU nivå än
någon annan stans.
TYDLIG ROLLFÖRDELNING ETT MÅSTE
I ett överskådligt EU skulle legitimiteten öka. När människor kan se och förstå vad EU är skulle de inte bli
besvikna över att EU inte kan leverera sådant som det
inte är lämpat att göra och där fördelarna av gemensamt
agerande är starkt begränsade eller saknas helt.
För att väl hantera sina huvuduppgifter och skydda
sig från att nationella eller andra särintressen hemfaller
I!J lSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61
åt opportunistiskt och kortsiktigt agerande behövs starka institutioner och en tydlig roll- och kompetens fördelning.
Ett exempel på detta är den inre marknaden som är
under ständigt hot om återreglering. Den måste återerövras varje dag. Nya hinder slipper vi bara om vi ständigt
är vaksamma och samtidigt har lämpliga institutioner
och regler som skyddar för hastiga förändringar, i synnerhet vid politisk konvergens. Samma sak gäller om vi
vill kunna lösa andra gränsöverskridande frågor som
miljöförstöring, fri rörlighet för människor och organiserad brottslighet.
Starka gemensamma institutioner behövs för att trotsa dessa nationella särintressen och fungera som en stabiliserande faktor över tiden. Institutionerna måste
kunna garantera tillräckligt skydd för politiska minoriteter vilket är särskilt viktigt vid politisk konvergens i
ministerrådet för att förhindra drastiskt kortsiktigt age• se till att samarbetet på europanivån inte får göra det
som det är bäst lämpat för.
• se till att alla politikområden sätts på den europeiska
dagordningen för diskussion och beslut.
• låtsas att EMU inte handlar om politik.
• hyckla om östutvidgningen genom att lova runt och
sen underlåta att göra den möjlig.
Hittills har kostnaderna för en kollaps av europasamarbetet varit för höga. Kompromiss har lagts till kompromiss. Nattmanglingar har slutat i komplexa överenskommelser som de flesta trots allt kunnat leva med. Och
nya bokstavskombinationer för nya organ och politiska
påhitt har rörts ner i den aldrig sinande bokstavssoppan
av organisationer och politikområden. Någon plan för
hur det skulle se ut har däremot aldrig funnits. Målet
har dock alltid varit tydligt- aldrig mera skall vi i Europa upprepa historiens misstag. Allt har varit i syfte att
rande. Det finns för lite tröghet i
systemet i dag. Ett demokratiskt EU
garantera frihet, fred och välstånd
och att än en gång befästa demokratin i Europa. Under drygt femtio
år har detta experiment varit så
framgångsrikt och blivit så populärt att länder står på kö för att vara
med.
Det är i allas intresse, oavsett om
man är regleringsivrare eller ej, att
ha starka institutioner med renodlade uppgifter och kompetensområ-
den. Det är i allas intresse att unionen inte kan ta förhastade beslut
behöver vara litet för att
vara överskådligt och
effektivt. Men en dag kommer kostnadermotiverade av ett opportunistiskt
och kortsiktigt tänkande, oavsett vilken politisk majoritet som råder.
Flexibel integration som många just nu talar sig
varma för är också problematisk. Att vilja ha flexibel
integration visar bara på att man inte förmår skilja på
vad som dels är lämpligt för den politiska sfären över
huvud taget och för den europeiska nivån i synnerhet.
Antingen låter man bli att bestämma gemensamt om
ytterligare politikområden eller så måste det man vill
göra vara både tydligt avgränsat och samtidigt genomförbart.
Att öka det mellanstatliga samarbetet och bygga ut
de redan komplicerade och ofta duplicerande rådsfunktionerna gör inte heller samarbetet mer överskådligt.
Historiskt har neutraliserande åtgärder, i form av nya
funktioner i rådssekretariatet, tagits av medlemsländerna varje gång man avsagt sig makt till kommissionen.
De senaste fördragsändringarna visar på trenden att ge
det mellanstatliga rådet mer att göra och inga nya befogenheter till kommissionen.
Så om vi vill ha ett handlingsförlamat, oöverskådligt
och odemokratiskt EU utan legitimitet skall vi fortsätta
att:
• undvika en djup diskussion om vilket EU vi vill ha.
na för att hålla ihop denna vidlyftiga apparat att vara högre än vinsterna av att fortsätta.
När allt för många politikområden lyfts upp på den europeiska dagordningen och allt för många löften avgivits
kommer systemet att kollapsa under tyngden av icke
infriade förväntningar.
Denna utveckling kan komma att avskräcka demokratierna i Central- och Östeuropa från att ens vilja vara
med i något som bygger så mycket på en gammal centraliserande logik. Dessa länder, som är på god väg att i
många avseenden springa förbi Västeuropa med tanke
på ekonomisk tillväxt, datortäthet, skattetryck osv., kommer inte vilja inlemma sig i så gammeldags system.
Östutvidgningen kan bli EU:s räddning eftersom den
kan tvinga fram nödvändiga reformer. Men östutvidgningen kan naturligtvis också bli början till slutet om vi
inte anpassar formerna för samarbetet i tid utan fortsätter kväva en positiv utveckling genom otympliga system som exempelvis den gemensamma jordbrukspolitiken och en protektionistisk handelspolitik.
Det vore olyckligt om frihet, fred och välstånd i nästan hela Europa bara skulle bli en blip i historien. Europasamarbetet är precis som alla demokratiska processer
lätt förgånget om det inte försvaras varje dag.
• låtsas som att EU inte redan från första början var en Maria Pålsson (mariap@timbro.se) är marknadschef på
politisk viljeyttring. Timbro. Hon har varit assistent i Europaparlamentet i två år.
m
c
……
o
‘C
OJ
lSvenskTidskrift l2ooo,nr s-61 IJJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner