Print Friendly

Magnus Nilsson; Sveriges bittraste man

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Sveriges bittraste man
l av Magnus Nilsson
Det är bittert att väljare ibland föredrar andra politiker än Olle Svennings kompisar.
När socialdemokrater förlorar val är folket delat och vinnarna egentligen rasister.
A
FTONBLADETs OLLE SVENNING är en av de
intressantaste politiska skribenterna i
Sverige i dag. Inte för att han är så briljant,
utan för vad han avslöjar om socialdemokratins innersta värderingar.
Han tittar ut över världen och hatar. Hatar, därför
att alla inte är sossar överallt. Därför att människor i
andra länder har fräckheten att rösta fram andra än
vänstern till makten.
ENDAST SOSSAR ANSTÄNDIGA
Till varje pris måste han hantera denna grämelse. Det
gör Olle Svenning genom att förklara alla som inte är
socialdemokrater för rasister. I Olle Svennings värld leds
större delen av Europa samt USA av främlingsfientliga
krafter som gör allt för att även komma till Sverige. Eller
något ditåt. Det finns i vilket fall inga anständiga alternativ till att vara sosse någonstans i världen.
Ibland blir för övrigt Svennings perspektiv lite dråpligt.
Som när han väver en hel pretentiös sociologisk analys
kring en felskrivning från TT som påstod att moderaterna
gjort en kampanj på temat ”Vänd inte Sverige ryggen”.
Detta var naturligtvis inte sant och hade lätt kunnat
kollas, men i Svennings värld är även orimligheter självklart sanna om de svärtar ned politiska motståndare.
Hur som helst. När den Italienska utrikesministern
Renato Ruggiero i praktiken får sparken av Berlusconi
framställs han som en god människa. Ruggiero är nog
en hygglig karl. Men att anta att han är så mycket bättre
än någon annan genomsnittlig italiensk (eller svensk,
tysk, dans, gambiansk) maktmänniska är inte rimligt.
Berlusconi är däremot extra ond enligt Svenning.
Ondskan tar sig, enligt Svenning, uttryck som att Berlusconi inte bara stött USA utan även sabbat lite för kampen mot terrorismen, ”viktiga ED-projekt som Airbus”
och bråkat om var några EU-byråkratier skall lokaliseras.
Visst. Berlusconi är en normal italiensk politiker och
sparkade säkert Ruggiero av taktiska och möjligen personliga skäl. Men Svennings perspektiv att Berlusconi är
ond och Ruggiero god är bisarrt. Särskilt med motiveringen att Berlusconi inte vill att Italien skall dansa efter
EU:s pipa i exakt varje takt och att både storfinansen
och vänsteroppositionen stött Ruggiero.
EfJ iSvensk Tidskrift l2oo2,nr 2!
Svenning har bekymmer med verkligheten. Knappt
har han hunnit citera ”Tony Blair-ideologen” Anthony
Giddens oro för den populistiska högern förrän Blair
ger sig på friarstråt till Berlusconi. Blair förstod att sossemajoriteten i rådet var på väg att försvinna och sökte sig
nya vänner.
FOLKET SA SITT
Svennings analys av valet i Portugal var att ”Felmarginalen räddade högern”. Sanningen är ju att ingenting
”räddade” högern. Högern vann valet. Vänsterregeringen
bet i gräset. Det är en starkt politiserad variant av standardtolkningen i svenska media: när högern vinner är
”landet delat”. När vänstern vinner har ”folket” sagt sitt.
Höjdpunkten på Svennings gärning som politisk
analytiker kommer dock den 21 mars. Det är strax efter
det att vänsterterrorister har mördat Marco Biagi.
Biagivar ekonom och rådgivare till minister Roberto
Maroni, drivande kraft för att förbättra arbetsmarknadslagstiftningen i Italien. Svenning utnämner till att
börja med Biagi till någon sorts hederssosse.
Vidare visar det sig att Svenning är upprörd.
Men inte över själva mordet. Svenning är upprörd
över att Berlusconi och arbetsgivarledaren D’Amato
reagerar mot att vänstern har mördat en tjänsteman i en
demokratiskt vald regering av vad som uppenbarligen
är politiska skäl.
Deras upprördhet över ett politiskt mord är, enligt
Svenning, ett försök från Berlusconi att ”kriminalisera
opposition och kritik”.
Svenning bekymrar sig också över att extremvänsterns
mord på Aldo Moro 1973 förstörde möjligheterna till
samarbete mellan vänstern och kristdemokraterna.
I Svenning ser vi ett ganska typiskt vänsterperspektiv,
men renodlat genom den gamle mannens förbittring.
Våld, mord och skändligheter begångna av vänstern
är egentligen inte förkastliga för att de skördar offer.
De är problematiska för att Olle Svennings partikamrater får dålig image.
Magnus Nilsson (magnus@frankpr.se) är PR-konsult på
Frank Kommunikation AB.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism