Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

——~~~-~-~—
LITTERATUR
POLENS TRAGEDI. GENERAL WLADYSLAW ANDERS’
MEMOARER
I »Det skändade Polen» och »Jag såg Polen förrådas» ha den polske
bondeledaren Stanislaw Mikolajczyk och f. amerikanske Warszawaambassadören Arthur Bliss Lane skildrat Polens tragedi under och
efter andra världskriget (se Svensk Tidskrift 1949 häfte 6). Här framträder klart hur Polen blev offret för den motsättning mellan väst
och öst som framträdde redan medan Västmakterna och Sovjetunionen gemensamt bekämpade det nazistiska Tyskland. Det har sagts,
att Polen våldfördes av Tyskland och Ryssland och förråddes av sina
allierade. För kort tid sedan har utkommit en ny bok, som får anses
som det hittills tyngst vägande bidraget till kännedomen om den
polska tragedien. General Wladislaw Anders, under kriget befälhavare för den polska arme, som ursprungligen rekryterades av polska
krigsfångar i Ryssland, och sedan med så stor utmärkelse kämpade
på de allierades sida, har publicerat sina memoarer under titeln »An
Army in Exile. The story of the seeond polish corps». (Macmillan &
Co Ltd London 1949.) Boken är försedd med ett kort förord av fältmarskalken Viscount Alexander of Tunis, general Anders’ högste chef
under det italienska fälttåget 1944-1945. Ingen kan läsa general Anders’ bok utan stark rörelse. Den är ett epos. De öden, som general
Anders’ arme upplevde, förtjäna jämföras med »de 10,000:s återtåg».
Men medan grekerna till sist uppnådde havet, som för dem betydde
slutmålet för deras marsch, genomtågade den polska armen, med utgångspunkt från fånglägren i östra Europa, Asien, Afrika och västra
Europa endast för att som resultat av så mycken heroism till slut
gripas av desillusion och förtvivlan. Eposet är också en tragedi. General Anders’ arme befinner sig fortfarande i landsflykt. Mot bakgrunden härav måste man uttala sin beundran för den moderation
och behärskade ton som präglar general Anders’ skildring. Han visar
trots sin förklarliga bitterhet stor förståelse för de svårigheter England och Förenta staterna hade att brottas med i sitt förhållande till
den ryske bundsförvanten. Ur historisk synpunkt särskilt värdefullt
är att general Anders gjort noggranna anteckningar, till stor del
stenografiska, om de samtal han förde med Stalin, Churchill och
andra ledande allierade statsmän. Framför allt är Anders’ redogö-
relse för sina samtal med Churchill av det största intresse. Av värde
ur rent militär synpunkt är skildringen av striderna i Italien, främst
stormningen av Monte Cassino, som general Anders ger nya perspektiv på.
Wladyslaw Anders började sin militära bana som kavalleriofficer
i tsararmen under första världskriget. Sedan Polen blivit fritt, del- 695
Litteratur
tog han i slaget vid Warszawa augusti 1920, där Pilsudskis trupper
hejdade den röda stormfloden. Då Pilsudski gjorde sin statskupp i
maj 1926, ansåg sig Anders trogen sin författningsed dock böra bekämpa marskalken. Detta hindrade dock ej hans militära karriär.
Krigsutbrottet den l september 1939 upplevde Anders som chef för en
kavalleribrigad med högkvarter ej långt från Grunwald (Tannenberg), där Polen 1410 vann sin stora seger över Tyska ordenshären.
Anders bedömde Polens militära chanser mot Tyskland redan från
början pessimistiskt. Då sammanbrottet nalkades, sökte han med sina
trupper uppnå Ungerns gräns i tanke att på utländsk mark fortsätta
kampen vid de allierades sida. Nära ungerska gränsen föll han dock
svårt sårad i händerna på de österifrån anryckande ryssarna. En
rysk general sökte övertyga Anders om Sovjetunionens oemotståndliga makt och erbjöd honom en hög befälspost i Röda armen. Anders
vägrade dock bestämt och profeterade redan nu om ett förestående
krig mellan Tyskland och Ryssland, ja han angav till och med huvudriktningen för den kommande tyska offensiven. slutligen hamnade
Anders i händerna på N. K. V. D. (tjekan) och fördes mars 1940 till
Moskva, där han inspärrades i det beryktade Lubiankafängelset. Här
utsattes han för sedvanlig behandling. I egenskap av varm katolik
upprörde det honom särskilt, att man tog ifrån honom en liten medaljong av den Heliga Jungfrun; detta betraktar han som ett särskilt uttryck för bolsjevikernas ondska. För Anders var hans starka
religiösa tro hans största hjälp och förtröstan under de svåra tider
som stundade.
Tysklands angrepp på Sovjetunionen midsommartiden 1941 förändrade radikalt general Anders’ ställning. Då han i sin cell i Lubiankafängelset hörde bombexplosioner och luftvärnseld, förstod han genast
vad som hänt. Ryssarna förnekade dock till en början, att det var
fråga om krig mellan Tyskland och Ryssland och förklarade att det
endast rörde sig om en manöver. Den 4 augusti fick emellertid Anders lämna sin cell och fördes inför Laurenti Berija, N. K. V. D:s
högste chef. Då Anders frågade om han var fånge eller en fri man,
blev det korta svaret: »Ni är fri.» Berija meddelade att i enlighet med
det nyss ingångna rysk-polska avtalet amnesti beviljats alla polacker
i Ryssland och att en polsk arme skulle bildas. Anders hade av de
polska myndigheterna med sovjetregeringens samtycke utsetts till
överbefälhavare för denna arme. En undersökning hade visat att
96 °/o av polackerna i Ryssland förklarat sig för Anders. Han grep
sig nu med energi an sin nya uppgift. Svårigheterna voro betydande.
Från fängelser och koncentrationsläger strömmade visserligen polacker till i stort antal, men de voro i allmänhet i ett beklagansvärt
fysiskt tillstånd på grund av den behandling de fått undergå. Anders
uppskattar antalet av de polska medborgare, som deporterats till
Ryssland åren 1939-1941, till 1,5 miljoner. Redan tidigt kom han underfund med att största delen av de i Ryssland fångna 11,000 polska
officerarna saknades. Vid förfrågningar om deras öde svarade de
ryska myndigheterna undvikande. Anders gav sig emellertid ej, och
det dröjde ej länge, förrän han kom Katynmordens gåta på spåren.
696
Litteratur
Härför har han redogjort i en särskild bok, general W. Anders.
Katyn. Traduction de Jean Sendy. Editions France Empire. Paris
1949. Ingen har mer än general Anders bidragit till att kasta ljus
över denna ohyggliga affär.
Inför de svårigheter av allehanda slag, som sovjetregeringen reste
mot organiseraodet av en effektiv polsk arme, mognade hos general
Anders tanken på att evakuera de polska trupperna från Ryssland.
Redan vid den konferens, som han den 3 december 1941 i sällskap med
regeringschefen general Sikorski hade med Stalin i Moskva, framkastade han denna tanke. I juli 1942 samtyckte sovjetregeringen till
att den polska armen förflyttades till Mellersta östern. Anders själv
lämnade Ryssland den 19 augusti med flyg, närmast till Teheran. Antalet av de polacker som evakuerades uppgick till omkring 115,000.
För dem betecknade sommaren 1942 frihetens gryning. I Irak och
Iran undergick den polska armen en intensiv träning och befann sig
snart i utmärkt skick. Anders utvecklade även en livlig politisk aktivitet och sammanträffade den 22 augusti med Churchill i Kairo.
Han omtalade försvinnandet i Ryssland av ett stort antal av de bästa
polska officerarna och kritiserade förhållandena i Sovjetunionen, där
det varken fanns rättvisa eller heder och ej en enda man vars ord
man kunde sätta tilltro till. Churchill framhöll vådan av ett dylikt
tal om det bleve allmänt bekant och betonade att intet gott kunde
komma av att baktala ryssarna. Anders förklarade sig till fullo förstå detta. Churchill slutade samtalet med att säga att han trodde, att
Polen skulle framgå ur kriget som ett starkt och lyckligt land. Anders betecknar samtalet som i stort sett tillfredsställande men fick
intrycket att Västmakterna i avsikt att ej stöta sig med Ryssland ej
hade för avsikt att utöva tillräckligt starkt tryck på det för att få till
stånd en lösning av det polska problemet. Och häri fick han ju rätt.
Nyheten om Katynmorden gjorde ett beklämmande intryck på Anders’ trupper. Anders anser, att Sikorskis regering kunde handlat
mera försiktigt, men finner dock dess hänvändelse till Röda Korset
berättigad. I detta sammanhang förtjänar det omnämnas, att till en
början vissa meningsskiljaktigheter förelågo mellan Sikorski och Anders; Anders ansåg att Sikorski visade väl stor lyhördhet för ryska
synpunkter. Med tiden minskades dock dessa åsiktsdifferenser, och
vid deras sista möte i Kairo 28 juni voro de fullt överens. Sikorski
var nu övertygad om att Sovjetunionens politik var diametralt motsatt Polens intressen. Anders, som ansåg att den allierade invasionen
borde företagas över Italien och Balkan, berörde frågan om de polska
truppernas omgruppering och ville att de skulle insättas på dessa
krigsskådeplatser; Sikorski skulle själv övertaga högsta befälet.
Denna plan omintetgjordes genom Sikorskis död i oörjan av juli som
följd av en flygolycka vid Gibraltar. Det var ett hårt slag för Polen.
Det är Anders’ åsikt att dess sak skulle legat bättre till i framtiden
om Sikorski, med vilken både Churchill och Roosevelt ingått vittgå-
ende avtal, kommit att leva. Den nya polska regeringen, som bildades
av Mikolajczyk, ingav ej Anders något större förtroende. Han skriver att detta också var fallet med polackerna i England.
697
Litteratur
Från Mellersta östern förflyttades den polska armen till Italien,
I början av februari 1944 ankom general Anders till Neapel. Det var
ej första gången polska soldater på italiensk mark kämpade för sitt
lands frihet; 150 år tidigare, under Napoleonkrigen, hade general
Dombrowskis legioner härifrån startat sin marsch till Polen. Under
1944 års fälttåg gjorde de polska trupperna sin största insats vid
stormningen av det segt försvarade Monte Cassino. Det var ett stolt
ögonblick för general Anders, då den polska flaggan den 18 maj hissades vid sidan av den engelska över klostrets ruiner. De allierades
överbefäl med general Alexander i spetsen sparade ej på lovord över
de polska truppernas insats, och general Anders förlänades den förnämliga engelska Bathorden. Efter Monte Cassinos erövring fortsatte
de polska trupperna sin frammarsch och intogo i juli den betydande
hamnstaden Ancona vid Adriatiska havet.
De polska trupperna hade i Italien höljt sig med ovansklig ära.
men under tiden hade den politiska horisonten för Polens del mulnat. Teherankonferensen november 1943 mellan Stalin, Roosevelt och
Churchill markerade, enligt vad som numera blivit känt, de Västallierades första stora misstag vid behandlingen av det polska problemet. Och kort därpå gjorde Churchills underhustal 22 februari
1944 det tydligt, att Polen ej kunde räkna på någon hjälp av England mot Ryssland. österifrån nalkades den ryska armen polska gränsen. Den 21 juli bildades »Polska befrielsekommitten» i Lublin, och
under månadens sista dagar begav sig Mikolajczyk till Moskva för
att konferera med Stalin. Denna Mikolajczyks resa förorsakade stor
oro hos Anders’ trupper. Anders var en bestämd motståndare till tanken på att Polen skulle avstå sina områden öster om Curzonlinjen
till Sovjetunionen. Den 26 augusti, medan Warszawas resning under
ledning av general Bor-Komorowski pågick för fullt, anlände Churchill åtföljd av general Alexander till Anders’ högkvarter i Italien. Det
samtal som nu utspann sig är av stort historiskt intresse. Churchill
började med att erinra Anders om deras senaste möte i Kairo och erkände, att denne haft rätt i sin skepticism ifråga om Sovjetunionens ·
goda vilja. Han frågade sedan om de polska truppernas moral inför
de händelser de bevittnade. Anders svarade att den var utmärkt, men
att soldaterna samtidigt voro oroliga för Polens framtida öde och för
vad som hände i Warszawa. Churchill framhöll då att Västmakterna
gjorde sitt bästa för att med flyg undsätta Warszawas hjältemodiga
försvarare men att de ej kunde uträtta mycket, då Stalin vägrat de
i England stationerade amerikanska flygplanen att landa på sovjetryskt territorium; meningen hade varit att ordna skytteltrafik mellan England och Warszawa. Den brittiske premierministern uttryckte
sedan en förmodan att Anders ej var nöjd med hans senaste underhustal, vilket den polske generalen bejakade. Till sitt försvar anförde
då Churchill, att England ej garanterat Polens gränser; det var emellertid fast beslutet att bidraga till att Polen uppstod som en fri och
oberoende stat. De territorier Polen skulle erhålla i väster skulle mer
än väl uppväga förlusterna i öster. Polen måste lita på England. Anders sade sig för~tå, att smärre gränskorrigeringar kunde bli .nöd- 698
Litteratur
vändiga, men gränsfrågorna borde först avgöras vid fredskonferensen. Churchill instämde häri och framhöll att Anders skulle vara närvarande vid denna. Djupt rörd betonade han ännu en gång att England aldrig komme att överge Polen. Churchill uttryckte även tvivel
på den engelsk-ryska alliansens varaktighet men trodde också att efter kriget de ryska generalernas maktställning skulle ökas på bekostnad av sovjetregeringen. Han slutade med att framhålla att Anders var en god politiker, vartill denne replikerade, att det hade han
lärt sig i Ryssland. I sina kommentarer till detta samtal skriver Anders, att han efter Teherankonferensen hyst vissa tvivel om att Väst·
makterna och Polen sågo krigets mål i samma ljus. Churchills upprepade försäkringar, att England och Förenta staterna ej komme att
överge Polen, hade därför stor betydelse för honom.
Den oro Anders kände för det politiska läget föranledde honom att
i mitten av september 1944 bege sig till London. Han hade här överläggningar med polske presidenten Raczkiewicz, överbefälhavaren general Sosnkowski, konseljpresident Mikolajczyk, Attlee och Eden. För
Mikolajczyk framhöll Anders att han som soldat ej hade någon rätt
att blanda sig i politiKen, men att det var hans plikt att uttala en
varning i syfte att hindra att Polens territoriella integritet antastades. Han förebrådde även Mikolajczyk att han i Moskva haft överläggningar med representanter för Lublinkommitten, som Anders betraktade som förrädare mot Polen. Det visade sig emellertid att deras
åsikter ifråga om de polsk-ryska relationerna gingo isär. Under
engelsk-amerikanskt tryck var Mikolajczyk beredd att acceptera
Curzonlinjen som Polens östgräns. Men då alla polska politiska
partier utom hans eget vägrade att gå med härpå, avgick Mikolajczyk
i slutet av november. I ett underhustal kort därpå gav Churchill uttryck för sin uppskattning av den polske bondeledaren. Den faktiska
betydelsen av Mikolajczyks avgång blev emellertid, att härigenom
öppnades en utväg för Västmakterna att överge den lagliga polska
Londonregeringen, nu under chefskap av socialisten Arciszewski, och
på så sätt genomföra de beslut som i samförstånd med Ryssland
fattats i Teheran.
Den 12 februari 1945, den dag han fick kännedom om Yaltakonferensens beslut, har djupt inpräntat sig i general Anders’ minne. För
första gången tvekade han. Dagen därpå meddelade han president
Raczkiewicz och chefen för 8. armen general Mc Creery, att han ej
ansåg sig ha rätt att begära ytterligare offer av sina soldater, vilka
nu ej längre förstodo vad de kämpade för. Vid en konferens hos fältmarskalk Alexander framhöll denne emellertid de svårigheter armen
i sin helhet skulle utsättas för, om de polska trupperna droges tillbaka och gav vidare som en vän general Anders rådet att avvakta
händelserna. I heroiska och nobla ordalag försäkrade general Anders
då, att hans trupper skulle fortsätta att göra sin plikt. Anders beordrades nu till London, där han den 21 februari sammanträffade med
Churchill. Denne visade sig påtagligt irriterad. Anders betonade
starkt Polens allianstrohet och att de polska soldaterna kämpat för
ett fritt Polen. Churchill yttrade, att alltsammans var Polens eget fel
699
Litteratur
och att han rått det att komma överens med Sovjetunionen genom att
avstå landet öster om Curzonlinjen. England hade aldrig garanterat
Polens östra gräns. Det hade nu ej längre något behov av de polska
trupperna. Han slutade dock med att säga, att England endast komme
att erkänna en polsk regering sammansatt av alla politiska partier.
Detta samtal endast ökade Anders’ oro för Polens framtid. Tre dagar
senare hade han en konferens med Mikolajczyk. Anders sökte övertala denne att ej bege sig till Polen, där han ej skulle få något verkligt inflytande. Ännu en gång visade det sig dock, att deras åsikter
gingo isär. Vad beträffar den polska Londonregeringen beslöt den sig
för att fortsätta kriget. Den 26 februari utnämndes Anders trots motstånd från brittiskt håll till överbefälhavare för hela den polska
krigsmakten. I mars återvände han till Italien, där de polska trupperna fortsatte att spela en ärofull roll fram till den tyska kapitulationen. Men då inbjudningarna till San Francisco-konferensen utfärdades, saknades Polen – det första land som gjort väpnat motstånd
mot Tyskland och sedan dess aldrig övergivit sina allierade.
De allierades V-dag kom- men Polen var fortfarande ett ockuperat land. Omedelbart efter vapenstilleståndet sände Anders Churchill
ett brev, där han uttryckte sin beundran för vad han uträttat i och
för den gemensamma segern. General Bor-Komorowski, som utnämnts
till polsk överbefälhavare då han tillfångatogs av tyskarna efter
Warszawas resning, anlände nu till London, och i samförstånd med
presidenten nedlade Anders denna post. Churchill sände vid detta tillfälle Anders ett brev, i vilket han hyllade den insats den polska krigsmakten till lands, till sjöss och i luften gjort på de allierades sida.
I Warszawa bildades den provisoriska polska samlingsregeringen under medverkan av bl. a. Mikolajczyk. Anders finner det sätt, på vilket
denna regering bildades, högst ovanligt. Samtidigt som dessa godtyckligt valda polacker från och utom Polen samlades i Moskva, på-
gick där en rättegång mot de polska ledare, som sovjetregeringen
våren 1945 låtit inbjuda till Ryssland och sedan låtit fängsla. Dessa
sistnämnda polacker, vilka i Polen bekämpat tyskarna, betraktar Anders som de verkliga förkämparna för Polens frihet. – Snart skulle
Anders märka, att England sedan det erkänt den nya polska regeringen betraktade hans arme i Italien som en obekväm faktor. Han
hade dock tillfredsställelsen att få se fältmarskalk Alexander närvara såväl vid de polska truppernas sista parad den 15 augusti 1945
som vid invigningen av den polska soldatkyrkogården på 6-årsdagen
av krigsutbrottet den l september.
För att utröna sina soldaters individuella hållning beträffande ett
återvändande till Polen gjorde general Anders en turne i Italien och
Mellersta östern. Han gjorde intet för att påverka deras ståndpunktstagande. Det visade sig, att av den polska armens styrka på 112,000
man vid slutet av 1945 endast 14,000 önskade återvända till Polen. I
stället samlades hos den i Italien tusentals polska flyktingar från
Polen, Tyskland och Frankrike. I mars 1946 kallades Anders plötsligt till London för en konferens med premierminister Attlee och utrikesminister Bevin. Båda förklarade att den polska armen måste
700
Litteratur
demobiliseras, och uttryckte en förhoppning att så många soldater
som möjligt skulle återvända till Polen. Vid underhusdebatten den
22 maj framkastade Churchill ett förslag att använda den polska
armen för ockupationsändamål i Tyskland, men detta förkastades av
Bevin. I sina kommentarer till den engelska regeringens beslut att
demobilisera den polska Italienarmen skriver Anders, att allt hopp
om ett snart återvändande till ett fritt Polen var ute och att de ideal,
för vilka de polska soldaterna utgjutit sitt blod på utländsk mark
visat sig vara fåfänga drömmar.
Den 8 juni 1946 hölls de allierades stora segerparad i London. Men
inga polska trupper deltogo i den. Det hade ej ansetts politiskt opportunt. En inbjudan sändes till 25 av de polska flygare, vilka spelat
en så stor roll under slaget om England hösten 1940, men de avböjde att ensamma representera den polska krigsmakten. I ett tal i
underhuset den 5 juni beklagade Churchill polackernas frånvaro och
erinrade om deras insats på de allierades sida under kriget. Själv
stannade general Anders i Italien hos sin arme, som efterhand
transporterades till England, ända till slutet. Den 27 september fick
han genom Warszawaradion veta, att han berövats sitt polska medborgarskap. Till gengäld hyllades han av den engelska generalen
Morgan inför avskedet från Italien. Enligt honom skulle general Anders’ minne leva i Polens historia som en av dess största patrioter
och härförare. Den 31 oktober 1946 lämnade Anders definitivt Italien.
General Anders slutar sin bok med några tankar om det ryska hotet mot den fria världen. För Polens del betraktar han kriget som
ej avslutat. Han avvaktar händelsernas utveckling- och hoppas. Och
detta med all rätt. Ty general Anders är en typisk representant för
polska folket, om vilket nazistorganet Völkischer Beobachter, i förbittringen över att det i det ockuperade Polen ej gick att uppdriva
en enda Quisling, skrev, att ordet polack ej betecknade en nationalitet
utan ett sinnestillstånd. En karakteristisk egenskap hos detta polska
folk är att kunna vänta – och förtrösta.
Birger Swedenborg.
701

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner