Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSK PROSA 1935
Svenska Bokhandelsföreningens J ulkatalog 1935 uppvisar cirka 130
nummer under rubriken romaner och noveller i original. Då vidare
pressannonserna under årets sista veckor signalerade upplagor pa
åtta till tre tusen för några av dessa 130, kan man inte undgå att
dra den förvånande slutsatsen, att svenska folket faktiskt läser
böcker. Åtskilligt hör naturligtvis till den rena förströelselitteraturen, men procenten av aktuellt diskuterande och litterärt syftande
verk är anmärkningsvärt stor – underhållningslitteraturen har ju
också en mördande konkurrens från de många översiittningarna att
kämpa med.
Ett av kännemärkena på 1935 års prosakonst är dess allvar. Det
är inte bara vardagen, utan ofta den grå vardagen, som skildras. Tidens oro och osäkerhet avspeglas i litteraturen, dess tusen frågor
kunna inte undvikas, dess spända nerver, dess jäktande oro ge utslag
också på böckernas sidor. Det är betecknande, att humorn är jämförelsevis sällsynt. Den lyser fram här och var värmande och skapande, men i rikare mått finns den egentligen bara i Gustaf Hellströms Storm över Tjurö (som behandlas på annan plats), alltså hos
en författare, som närmast hör till Hjalmar Bergmans och Ludvig
Nordströms generation. Man kan också konstatera, att förkärleken
för analys är större än lusten att fabulera. Den nyare psykologiens
landvinningar och popularitet har drivit intresset åt människostndiet, inte minst studiet av barnens psykolog·i och psykologiskt sjtilvstudium. Med sin roman Nu var det 1914 slog Eyvind Johnson
1934 in på den självbiografiska romanens område och hans uppslag
har lockat ett flertal efterföljare. Eyvind Johnson själv har fortsatt
den inslagna stråten. I H är har du ditt liv skildrar han den unge
proletären Olofs liv under krigsvintern 1915. Olof har blivit arbetare
vid en småsåg uppe i Norrland. Han lever till det yttre som alla de
andra i arbetslaget men innerst inne kiinner han, att denna värld
dock inte är hans verkliga: »det finns så mycket annat än det hiir».
Han upptäcker böckerna, slukar populärfilosofi men intresserar sig
mest för exemplen, undrar hur det gick och diktar vidare själv. Det
finns en inlagd episod i boken, en skillingtryeksvisa som berättas om
på prosa, vilken dels exemplifierar, hur den folkliga fantasien arbetar, dels visar, hur diktens värld möter Olof. När han av inre
tvång drivs att sluta vid sågen och vandrar vidare ut i livet, har
han börjat upptäcka en ny värld, diktens trolska, förtätade verklig·-
het. Det var det viktigaste som skedde för honom under vintern 1915,
då en tidsålder störtade samman. Eyvind Johnson har fångat den
norrländska miljön med genial säkerhet; inledningsscenen vid faderns
begravning är ett praktstyeke av folkpsykologi, där humorn glittrar
114
Litteratur
fram och kastar sitt ljus över de säkert fångade figurerna. Allt är
sett inifrån i denna betydande roman, vars primitivt knappa, ytterst
karaktärsfulla språk är kongenialt med innehållet.
Harry Martinsons Nässlorna blomma hör till samma romantyp.
Här skildras sockenbarnet Martins ambulatoriska tillvaro från bondgård till bondgård och hans tid som yngsta hjon i ett fattighus av
sten. Romanen har sitt främsta värde som barnspykolog·isk skildring.
Med sitt på en gång naivt romantiska och allvarligt reflekterande
temperament och sin klarögda, från alla schabloner befriade iakttagelseförmåga har Martinson alldeles särskilda förutsättningar att
levandegöra bokens huvudperson. Han har en förmåga av introspektion, som med sömngångaraktig säkerhet träffar rätt, samtidigt som
han intar en objektivt skärskådande inställning till händelseförloppet. Med en enkelhetens poesi skildrar han barnets förvirrade, svårbegripliga psylw med dess fautasiskapande, dess bildtänkande, dess
underliga associationsbanor. Det är ytterst sällan man kommer en
människa så in på livet som denna hemlösa pojkgestalt, så rörande
ensam och övergiven i en stor och främmande värld. Man kunde
tala om ett evangeliskt drag i Martinsons diktning. Han är en godhetens predikare även i denna historia om ett fattighusbarn i nässlornas värld. Där man väntar sig en indignationsroman, talar Martinson om hatets förbannelse. Romanens verkan förringas inte därav.
Dess verklighet blir bara dubbelt allvarlig, dess budskap tränger
djupare in.
Den tredje i raden är Agnes von K rusenstierna. Hon har gått en
väg, som är Martinsons motsatt, tillbaka till sin barndoms land.
Hennes inspiration är från början alstrad av hat. I Fattigadel, första
delen av en serieroman, utlämnar hon icke utan tillfredsställelse sin
aristokratiska mödernesläkt till beskådande i karikatyr. Lyckligtvis
tar konstnären snart överhand över nyckelskribenten, även om det
finns mycket just av hatets klarsyn i den bild förf. ger av det enkla
överstehemmet i den lilla norrländska residensstaden. Det är en instängd värld med gammaldags vanor, dagliga penningbekymmer och
ständiga svårigheter att upprätthålla en ståndsmässig standard. Med
den förmåga av psykologiskt valörmåleri, vari Agnes von Krusenstierna ofta förr visat mästerskap, och med sitt ovanligt mjuka, rena
och nyansrika språk tecknar hon sin hjältinna Vivekas uppväxt i
denna miljö, hennes konfrontation med obevekliga, ofta skrämmande
verkligheter och med frågor, som ingen vill besvara. Det är på en
gång etsande skärpa och öm mjukhet i denna skildring. En känsla
av något skrämmande, av ständiga faror utom och inom oss själva,
är något konstitutivt i Agnes von Krusenstiernas diktning. Ibland
låter hon detta ta gestalt i form av groteska, häxlika figurer, som
skänka ett demoniskt men också ett överdrivet karikatyriskt drag
åt hennes diktade värld. Djupast når hon, när hon kan skildra med
sympatiens inlevelse. Hennes Viveka är ett svenskt flickporträtt,
som man inte så lätt glömmer.
Närmast till denna grupp av självbiografiskt inspirerade romaner
115
Litteratur
kommer Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg. Även Moberg har skå-
dat tillbaka mot det förgångna och skildrar här den miljö, i vilken
han vuxit upp. Sänkt sedebetyg är första delen av en trilogi, som
börjar med en skildring av huvudpersonen som vuxen. Sedan man
fått lära känna Knut Toring som familjeförsörjare i Stockholm, får
man veta, hur han blev den han blivit. Hans olycka består däri, att
han fått sin ungdoms drömmar förverkligade. Han har drömt om
att få tillfredsställa sin läshunger; han blir välbeställd chefredaktör
för en kolorerad veckotidning. Som sådan längtar han tillbaka till
jorden och tvingas till räkenskap för sitt liv. Moberg utför konststycket att förklara sin hjältes längtan tillbaka till jorden genom att
skildra, hur han av inre krafter drivs därifrån. Berättelsen är klart
disponerad, väl avvägd och dokumenterad med initiorad sakkunskap.
Moberg får den undangömda smålandsbyn att leva upp mod dess
vidskepelse, dess skräckreligiositet, dess stränga krav på arbete, dess
få och stulna nöjen. Med stiker konst har han skildrat Knut ‘rorings utveckling. Det är berättelsen om en man, som bryter sig ut
ur en värld, vilken synes förkväva honom, mon samtidigt omedvetet
fjättras till samma värld med rottågor, som han aldrig skall bli mäktig att bryta. Sänkt sedebetyg skildrar utgångspunkten för en psykisk kris. Det väsentligaste i denna trilogi är sparat till de kommande delarna, av vilka man har rätt att vänta mycket.
‘l’ill do mer eller mindre självbiografiska romanornas klass vill
man gärna räkna även Gustav Sandgrens Du bittra bröd. Den är i
varje fall så initierad, så finstämd och så intensiv, att den verkar
upplevd. Ä ven här står barnskildringen i medelpunkten, vissorligen
inte så vibrerande intensiv som hos Martinson, mon säkert gjord, enkel, saklig, rörande utan sentimentalitet. Centralfiguren är den fattiga, allt uppoffrande modern och boken är en vacker hyllning till
henne, desto uppriktigare som man tycker sig förmärka ett stänk
av sjtilvanklagelse i den. Liksom i föregående verk har Sandgren
strött in små historier, här exempel på bygueskrock och bygdeskämt, ofta mycket roliga och berättade med den genuina bygdeepikens enkla åskådlighet.
Som en historisk skildring kan också Fredrilf Bööks soldatroman
Viktor Lejon betraktas. Det är en stilistiskt lysande bok, fylld av
tidshistorisk sakkännedom och av fint stiimda uaturskildringar. Men
den är samtidigt präglad av vad nutiden lärt dess författare om
människans moraliska ensamhet och om en värld, som iir >>full av
villfarelse, trolöshet och kärlekslöshet».
Hjalmar Bergnwn var den förste, som på verkligt allvar förde in
den psykoanalytiska forskningens synsätt i vår litteratur. Av en
tillfällighet är han med också i 1935 års bokflod. I volymen Det har
berättats mig ha några av hans tidigare icke samlade alster förts
ihop. Det iir emellertid inte s. k. skönlitterära bidrag det här är
fråga om utan föredrag och essäer. Boken kommer att bli oundgänglig för alla, som i framtiden iimna syssla med denne vår mest
betydande författare efter 90-talsgruppen, liksom överhuvud för var
116
Litteratur
oc;h Pli, Hom vill tränga under ytan av hans förbryllande och förtrollande författarskap. Det är f. ö. en så strålande kvickhet, en så
fruktbringande genialitet i Hj. Bergmans här publicerade föredrag
över skilda konstnärliga frågor, att boken kan räknas till en av de
allra intressantaste och mest underhållande under året.
Som förut antytts ha så gott som alla 1935 års romaner mer eller
mindre direkt, mer eller mindre avsiktligt tagit intryck av tidens
ivrigt diskuterade psykologiska problem. Människoskildringen har
blivit det över allt annat dominerande i vår prosalitteratur. Hos
ingen framträder lärospånen så tydligt som hos debutanten Birgit
Lange. Hennes Ringmuren är blott till det yttre en roman i Buddenbrooki-l stil – en berättelse om ett handelshus i en handels- och sjö-
fartsstad. Till hela sin inre karaktär i.ir den eu psykologisk studie
i I<‘remls skola – själva titeln är ju en typisk freudiansk symbol.
Det händer mycket litet i Ringmuren, vilket bidrager till att skildringen inte löper sä lätt. Allt är koncenteerat till den själsliga analysen, som är oblidkeligt illusionsfri, metodiskt dissekerande, koncentrerad till det understa lagret i sjiilslivet. Den kan ibland förefalla
litet för metodisk i sitt stiindigt varierade schema över dc psykiska
avlagringarna: vad man säger, vad man tänker under det man säger,
vad man egentligen skyler över genom det man sålunda tänker. Men
Birgit Lange när fram till en förbluffande rikedom genom denna
analys. Hon inte bara avslöjar förljugna och förfrusna karaktärer,
hon skoHar inte heller skenbart lyckliga och harmoniska människor,
överallt visar hou på det komplicerade i människonaturen. Hon kan
vara obarmhärtig, t. ex. i porträttet av modepriisten med den tjusiga
smörtenoren och den hiinförda dampubliken, men hon kan också klokt
och vackert skildra det befriande och förlösande i den tappra osjälYiskheten. Med Ringmuren har Birgit Lange visat sig vara inte bara
den främsta författarinnan i sin vittra stad utan också elen främsta
svenska debutanten under året.
Analysen av ett sjiilsliv dominerar helt och hållet även i Harr!}
Blontbergs roman Det brinner i snön, som behandlar elen religiösa
omvänclelseus psykologiska problem. Lars Lunclius har övergivit sin
vetenskapliga karriär och utan inre tvång blivit priist. I den lappmarksförsamling, dit han kommit, härskar hedenelom och barbari.
Steg för steg drivs Lundius fram till omvändelse, till allt hänsynslösare motstånd mot alla världsliga, samhälleliga oeh till slut även
kyrkliga band men samtidigt också till hänsynslös underkastelse under den allt kriivande oeh allt förlåtande makt, vars tjänare han först
endast varit till skenet. Det är friskhet, must och kraft över denna
skihlring — en sorts själslig friluftsskildring – men också mycken
kuuskap, imc upplevelse och fin lyhördhet i framställningen av det
invecklade religionspsykologiska problem förf. tagit upp till behandlin. Man kan diskutera, om jagformen varit den lämpligaste för
denna analys. Den sWmmer inte alltid överens med huvudpersonens
karaktär. Det är vidare uppenbart, att Blombergs roman iir inspirt>rad aY lmstadianiRmen. Lars Lundius är gestaltad efter I-‘ars Levi
117
Litteratur
Lrestadius: intrycken från lappflickan, predikotypen med det drastiga språket, det botaniska intresset, hederslegionen etc. En fritt
komponerad roman med så tydliga historiska syftningar som denna
får dock något av halvhet över sig. Den inger en viss osäkerhetskänsla, som onödigtvis skadar ett verk, bakom vilket det ligger både
grundliga studier och djup inlevelse.
Tron på rätten och godheten som en livsmakt och som den främsta
av alla går igenom Harald Beijers författarskap. För sin skildringskonst behöver denne författare stort utrymme. Liksom Harry Blomberg skapar han en verklighet för sig själv, lätt igenkännlig men
ändå fiktiv. Beijer använde metoden i sin föregående roman och
fortsätter med den i Angaren Rättfärdigheten. Den tillgår så, att
han vänder ett varv på väderstrecken: det stora kejsarriket har
barbarstaten i väster och det svarthåriga kulturfolket i öster, dess
kejsare har ena benet, inte ena armen, något förkrympt o. s. v. Helmer Gallos ledstjärna bär icke namnet rättfärdighet. Han känner
den skapande kraften i sitt inre. Därför överger han sin fästmö,
gifter in sig i ett stort rederi, sätter detta på fötter utan skrupler
för allsköns svindelaktiga manipulationer, utökar rörelsen, slår konkurrenterna och står slutligen som ledare för världens största handelsflotta. Han offrar sitt liv och riskerar sin heder för det stora
verket, vinner seger och ära men inte lycka. Hans strid har gällt
makten, inte rätten och därför måste han straffas. Men straffet
drabbar honom dock alldeles särskilt för en avvikelse från den så-
lunda inslagna livsvägen, för det äktenskapsbrott han begått med
sin förra fästmö. Hon, hennes son med honom och hennes man dö
samtidigt, just i det ögonblick Gallo når höjden av makt. Han företar nu en underlig botgörarvandring och slutar som en luttrad
människa, fortfarande behållande sin makt, ja t. o. m. avancerande
till rikspresident efter det stora kriget och kejsardömets fall. Romanens förtjänst ligger i dess moraliska patos, icke i tillämpningen av
moralen, som är rätt dunkel. Sin främsta tillgång har förf. i den
outsinliga fabuleringsgåva, som alltid utmärkt hans författarska11.
Hans språk har också förenklats sedan sist.
Beijers roman är inte en målmedvetet lagd skildring av mannen
och hans kall, av konflikten eller överensstämmelsen mellan verket
och människan. Det finns bara en roman, som med full avsikt och
rätlinjig konsekvens skildrar en människa i hennes yrke, nämligen
Hugo Swenssons prisroman Paul Hoffman, läroverksadjunkt, förut
anmäld i denna tidskrift. Den berättigade framgång, som denna
utmärkta bok vunnit, ligger delvis i det för författaren självklara
valet av yrke i denna yrkesroman. Skolan står i intressets centrum
just nu, dess värld är allom bekant, åtminstone från skolbänkens
utsiktspunkt. Det är i alla fall något banbrytande Swensson åstadkommit, när han så levande, så spännande förstått att skildra en
människas arbetsliv. Hans närmaste konkurrenter ha inte lyckats.
Josef Kjellgrens Människor kring en bro är endast skenbart en yrkesroman. Den är visserligen koncentrerad kring Västerbrobygget
118
Litteratur
och dess införda arbetsjournaler ge en originell atmosfär av teknisk
saklighet över skildringen, men denna är helt förlagd till fritiden
och barackerna. På detta s~itt blir romanen närmast en följd av nära
sammanhängande noveller. Åtskilliga aktuella, sociala frågor diskuteras eller belysas – det är betecknande, att några av de yppersta
sidorna i denna arbetets roman skildra en dag på en arbetslöshetsbyrå – men framför allt visar Kjellgren här sin ingående kunskap
om den svenske arbetaren i helg och söcken. Det finns gott om väl
tecknade portriitt och säkert fångade situations- och miljöbilder i
denna sociala klassroman.
Till den sociala romanen hör också Hans Botwids LeJren som fortsätter. Den är vår första, stort anlagda förstadsroman och skildrar
ntveckligen av ett samhälle, vilket från landsbygd och boplats för
hantverkare slutligen inkorporeras med Storstockholm. l\Ian skulle
kunna kalla boken för en förstadens Hemsöborna. Också här blir
JLämligeu den sluge, framsynte och initiativrike drängen gift med
iinkan och fiende till henneR söner. Krans hos Botwid lyckas emellertid bättre än Karlsson hos Strindberg. Han river ner det gamla
och bygger nytt, får till stånd en spårvägslinje och lockar nya mänHiskor till sitt nya samhälle. Under tiden har han att kämpa med
sina styvsöner, som växa upp till män under dessa år. Skildringen
av pojkarna är friskt och säkert gjord, likaså av själva samhällets
atmosfär, av kalas och slagsmål och dans i det gröna, av folktyper
och situationer. Däremot kommer man inte huvudpersonen Krans
riktigt in på livet. Han måste vara något av ett geni med sin klara
blick för vad framtiden bär i sitt sköte, han är liksom Beijers skeppsredare en man, ROm offrar allt för det stora verket, och därför vill
man få en rikare och klarare inblick i hans inre. Romanen slutar
med en försoning mellan Krans och styvsönerna. På dess sista sidor
ges en utblick över den fortsatta utvecklingen, vilket emellertid närmast verkar som en onödig början på en ny roman med nya frågor
och problem.
Ivar Lo-Johansxons Kungsgatan iir den digraste av höstens romaner. Är den menad Rom en skildring av Rtorstadens huvudstråk som
symbol för dess vii;;cn, kan man endast betrakta resultatet som en
an;;at;;. Närmast är det väl också en annan fråga, som hiir tagits
upp till behandling, frågan om invandringen till städerna och landsbygdens avfolkning. I Kungsgatan, vars handling är förlagd till
1920-talets slut, blir exemplifieringen och belysningen av detta invceklade problf’m för snäv. statarflickan Marta reser från sin sörmlandsby till Stockholm, börjar på kafe, fortsätter som glädjeflicka
och faller allt djupare, tills hon nödtorftigt räddas, bruten och förgrämd. Hennes ungdomsvän, bondpojken Adrian, får genom folkhögskolan sin håg för vidare vyer väckt, börjar vantrivas på gården
och ger sig också han till Stockholm. Han kommer in vid posten
som brevbärare, vantrivs naturligtvis med arbetet, blir sedan smittad
av Marta, genomlider en lång sjukdomsperiod och slutar som byggnadsarbetare. Det finn;; mycket i berättel;;en om Adrian, som är
l H)
Litteratur
skildrat med det självupplevdas intensitet, men det är iindå ett öde,
som inte griper särskilt starkt. Och det leder inte fram till kärnan
av de sociala spörsmål, som man väntar .sig behandling av. Det finns
annars många detaljer, som man fäster sig vid, framför allt den
säkra skildringen av byggnadsarbetaren Moderat, ett präktigt porträtt av en präktig karl. Men det är också gott om likgiltiga sidor,
intetsägande samtal och onödiga detaljskildringar, och det har inte
lyckats förf. att få balans mellan de två parallella handlingarna.
Samtidens problem ha också inspirerat Elin Wägner. Romanen
Vändkorset visar emellertid därjämte hennes tekniska färdighet.
Handlingen är koncentrerad till tre kritiska dygn i ett litet små-
ländskt industrisamhälle. Åtskilliga konflikter flätas med stor skicklighet in i varandra och spänningen hålles hela tiden vid liv, bl. a.
med inslag från kriminalnovellernas ämnesområde. Samhället sättes
i gungning, när fabriksdriften tvingas att inställa sin dittillsvarande
verksamhet. Kyrkoherden hoppas på en andlig väckelse under hemsökelsens tid. Det blir emellertid ingen väckelse, det blir en andelsförening i stället, och samhället kan återgå till vardagen. Men för
åtskilliga har livet förändrats i grund. Prästfrun, som är läkare
och skicklig psykiatriker, kommer till insikt om hur oförenlig hennes
och mannens livssyn i själva verket är. Det är hon, som har förf:s
starkaste sympatier: hon är vidsynt, klok, praktiskt verksam i osentimental människokärlek, kort sagt ett ideal. Kyrkoherden, en människotyp alldeles motsatt t. ex. Blombergs lidelsefulle, hete och kraftige väckelsepredikant, visar sig i avgörandets stund som en överspänd och samtidigt vek representant för ecclesia militans. Kyrkan
i denna form har inte förf:s sympati; därför besegras hon av andelsföreningens världsliga broderskap. Däremot sympatiserar pacifisten
Wägner med statspolisens fredliga och uniformslösa maktbefogenhet; därför representeras den av en gestalt, som förenar mästerdetektivens skarpsinne, själasörjarens klokhet och romanhjältens
gentlemannaskap. Man behöver sålunda inte ta miste på Elin Wägners ställningstagande. Vändkorset är emellertid på intet sätt dogmatisk, dess människor leva som riktiga människor, påverkbara,
offer för känslor och passioner, dess svenska samhälle är säkert tecknat, dess berättarkonst utmärkt, dess livssyn präglad av frisinnad
humanitet.
Tora Nordström-Bonniers Vanlig anständighet behandlar ett moraliskt spörsmål, den gamla konflikten mellan kärleken och plikten.
En svensk adelsflicka har från en ruinerad herrgård kommit utomlands som gymnast och gift sig med en fransk-schweizisk hotellägare på Rivieran. Utan hemgift blir hon motvilligt accepterad av
hans familj, kommer snarast i klass med de anställda, blir illa behandlad och får inte ens ta hand om sin lille sons uppfostran. Hon
grips av en allt starkare hemlängtan. Av en tillfällighet får hon ett
arv och möter en ung svensk, som förälskar sig i henne. Frestelsen
har sålunda gjorts så lockande som möjligt. Just därför kan hon
inte falla för den. Hon stannar på den svåraste posten liksom hennes
120
.. · – – – – – · – – – – – . – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Litteratur
förfader vid Narva, hennes samvete kan inte glömma den gamla regementsfanans motto: Lagen är frihetens högsta form. Det är hennes
sätt att tolka innebörden i biskop Thomas gamla svenska sång. Romanen handlar således om mycket ovanlig anständighet, om den rest
av det karolinska draget, som finns kvar hos de många förskingringarnas folk. Tora Nordström-Bonnier har på ett alldeles utsökt
sätt fått fram den slafsiga atmosfären i det deklasserade riVIerahotellet, liksom över huvud det väsensfrämmande mellan svenskt
och franskt, och hon har med en språkkonst av hög klass skildrat
hemlängtans drömbilder. Med blott några ord om ett kluckande
insjövatten mot en solstekt badhusbrygga kan hon skapa en förtätad
stämning, lika genuint svensk som hos Carl Larsson och Zorn.
Olle Hedberg är den redbare och pålitlige realisten bland våra
romanförfattare. Hans område är begränsat men han behärskar de.t
suveränt. Inom detta område, den borgerliga vardagen, är intet honom okänt, intet honom likgiltigt. Varje detalj i miljön, varje bifigur
är noga studerad. Och han är utan illusioner. I romanen Att få
tillhöra dig har han valt en stockholmsk familjekrets, en pensionerad
lektorsänka, vars son tir högskolestudent och vars dotter är kontorist.
Deras yttre liv är gemensamt, men Yar och en har sin inre värld för
sig själv. Hedberg skildrar med väl beräknad konst den vi:ixelverkan
som försiggår mellan detta yttre och inre, de olika reaktionerna inför samma företeelser, de skilda betydelserna av de ingripanden, som
ske inom denna trånga krets. Modern bir en utmärkt tecknad figur
och i dotterns tragiska ktirlekssaga har han givit sin bild av den
moderna unga flickan, trofast, iirlig, renhårig och tapper. Allt är
berättat med ou sjiilvklar enkelhet, en distinkt lågmäldhet, som
tvingar läsaren att lyssna.
Som berättare har också JValdcmar Hammenhög vunnit sina framgångar. Hans Sven:>ke Apollo ser till en hörjan ut att vara en stor
roman om ett affärsföretag. Det är den emellertid inte. Hammenhög
står både som konstniir och i fråga om den miljö han skildrar ett
steg under Hedberg. Hans värld är hantverkarnas, småborgarnas,
kontoristernas. Det underliga svindelföretaget Svenske Apollos sällsamma afnirsprinciper belysas blott av det otroliga slarv, som råder
inom de lägre regionerna. Handlingen rör sig huvudsakligen om en
kärlekshistoria• mellan två av de ansti:illda. Det är betecknande, att den
kvinnliga kontoristen – en tyyJ som hos Hedberg var huvudpersonen – här skildras huvudsakligen utifrån, under det att den unge
hjälten, som fr·U.n realskoleexamen fått anställning av enklare slag,
blir den stikrast analyserade personen. Hammenhög har med sin ingående detaljkonst och sin blick för de små tingens betydelse skildrat
hans miljö och hans många ungelomliga reaktioner av storhetsdrömmar och världssmlirta, kärleksjubel och svartsjuka. Romanen hör
till underhållningslektyren utan att därför vara olitterär, och den är
skriven med Rammenhögs vanliga glada och bekymmerslösa fart.
‘l’ill underhållningslitteraturens högreståndsavdelning höra också
W alter Ljungqui.:>ts Sliilcten står på trappan och Dagmar Edqvists
121
Litteratur
Tre män och Cecilia. Den förra, vars handling koncentrerats kring
ett lantligt släktmöte i herrgårdsmiljö, har en så invecklad apparat
och ett sådant vimmel av medverkande, att förf. knappast hunnit
med annat än att sköta trådarna. Det finns emellertid svensk sommarstämning och en del goda typer i boken. Den senare, som väl
närmast är skriven för dampubliken, är både konstruerad i anläggningen och mångordig i utförandet men ger onekligen ett par levande människor till resultat. Båda dessa romaner handla om hämningar och utlösningar: en ängsligt bevarad hemlighet, ett socialt
och moraliskt brott tvingas fram i dagen och resulterar i befrielse.
Ljungquist ställer den sanningskiira unga generationen i kontrast
mot det mera förljugna och lättförfasade äldre släktet, Dagmar
Edqvists fall gäller en moder, som avslöjar sitt livs hemlighet för
sonen, vilkens livsduglighet är i färd att hämmas på grund av hans
hjältedyrkan av modern och den man, som han trott vara sin far.
Man undrar bara, hur det skulle ha gått i ett liknande fall, om modern inte haft något brott att avslöja.
Novellkonsten representeras först och främst av Sigfrid Siwertz,
numera utan konkurrens när det gäller den utförliga, från 90-talet
ärvda novellstilen, vilken ingalunda är identisk med den moderna
»korta romanens» stil. Siwertz’ novellkonst är resonerande och
reflekterande, den av:slöjar en nu-diktare med säker iakttagelseförmåga, djup människokännedom och bred, vidsynt humanism. Analysen har ett slags noggrant prövande, lugnt övervägande drag över
sig. Inneböl·den i varje reaktion studeras omsorgsfullt och händelseförloppet ger ofta anledning till utblickar åt olika håll. Titelnovellen
i Sista äventyret är visserligen byggd på ett föga troviirdigt förbehåll, men den är fylld av aktuellt liv, vaken reflexion och psykologisk säkerhet; den andra novellens huvudperson, skrivmaskinsdamen, Prinsessan av rutinen, är en smula över-funktionaliserad –
man får åtminstone hoppas det – men berättelsen med sitt lätta
raljeri, sin ibland nästan smärtfulla satir och sitt djupa allvar har
något mycket väsentligt att säga.
Det mindre formatet, short story-typen, har bl. a. odlats av de två
närbesläktade författarinnorna Hertha Odeman, Det lcrångliga -det
enkla livet och Gertrud Lilja, Fröken Andersson och ungdomen.
Båda ha förmågan att skissera upp ett livsöde av en ~nkel situation
eller belysa en karaktär genom den rätta placeringen av en replik,
ett infall eller en vardaglig handling. Det tir »veckans novell» i
konstnärlig utformning.
Pär Lagerkvist har på senare tid inspirerats av de nya världshistoriska omvälvningarna. Samlingen I den tiden – har också dagens, och morgondagens, stora frågor till ämne. I små novellartade
skisser skildrar han t. ex. en framtida barnarmes första blodsdop
eller landet Liberien, där kommande diktaturstyrda människor ännu
kunna studera en rest av den primitiva kulturen från ett förhitlerskt
skede. Pär Lagerkvist har med andra ord prövat på den genomkomponerade, fiktivt-aktuella satiren, vars oupphunne mästare är
122
Litteratur
Swift. Lagerkvist salmar ingalunda satirisk begåvning, inte heller
den indignation, varav inspirationen i detta fall måste väckas, men
den riktiga kraften och konsekvensen mäktar han ändå inte prestera.
Han är på något sätt alldeles för sorgsen innerst inne. Mera äkta
verka några lyriska prosastycken med typiskt lagerkvistska, eskatologiska stämningar. Ett par symboliska bidrag äro svårtydda och
dunkla; de ha emellertid blivit mycket berömda, om än icke förklarade av kritiken.
Till novellisternas rad sällar sig också vår ende internationelle
äventyrsförfattare Frank Heller med samlingen Herr Gollins alibi,
villren utan att höra till alptopparna i hans produktion är mycket
karakteristisk för sin författares kulturella, på världsvana, beresthet
och beläsenhet grundade spiritualitet. Frank Heller är lingvist och
han känner sina klassiker. Charmen i hans stilkonst beror ju i hög
grad på fruktbara studier i följetongsöversättningarnas språkfel.
Och liksom Frank Heller en gång skrivit en roman med Odysseens
strofer ringande i öronen och en annan med Tusen och en natts
yppigt blommande bildspråk i minnet, så presenterar han denna gång
en novell om farfar Collin, notarie i Röda Rummets klassiska
svenska ämbetsverk Frank Heller har en säregen förmåga att vara
underhållande för alla men alldeles särskilt underhållande för dem,
som ännu inte glömt de gamla klassikerna. Det är inte alla äventyrsförfattare, som på detta sätt skänka belöning åt dygden.
Den kortaste prosaformen, skissen, historietten, kåseriet representeras dels av Sven Barthel, som i två små volymer, Kust och Ö, givit
en rad träffsäkra, ofta rent måleriska, sakligt lyriska skildringar
från skärgården och dess vardagsliv, dels av Hasse Z., den främste
efter Hj. Söderberg inom den korta, personligt stämda historietten,
och den främste utan konkurrens inom kåseriet. I den sista samlingen, Lyckans Land, är tyvärr det rent novellistiska inslaget
mycket sparsamt men innehållet är annars rikt och skiftande. Hasse
Z:s konst iir mycket personlig men allt annat än enformig. Han
föraktar inte ordleken, han kan fortfarande skriva i de gamla humoreskernas anda – alla sätt äro bra utom de tråkiga – han har ett
utomordentligt sinne för repliken, särskilt slutrepliken, han kan
turnera en anekdot som ingen annan och han kan vara allvarlig
utan risk att bli missuppfattad. Hans varma och rika humor representerar en livsform av äkta humanitet. Den ger honom bland annat
en fri överblick över tingen. Hasse Z. har en välgörande förmåga
att skildra det gamla goda i den förlöjligade oscariska tidsåldern
och att avslöja det löjliga i den allvarligt självmedvetna nutiden.
Han kan också konsten att belysa och skildra en människa med hjälp
blott av ett fång anekdoter. Kanske Hasse Z. rent av når allra högst,
när han får skildra människor, som han sätter värde på, goda, glada
och sunda människor. Hans samling världsvisa dagskåserier är ett
ganska värdefullt supplement för dem som med prosalitteraturen
som ledning söka fånga de verkliga dragen i 1935 års anlete.
Elof Ehnmark.
123
fl- 364. Svensk Tidskrift 1936.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner