Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
GEIJER OCH VAR TID1
Av fil. d:r BROR OLSSON, Lund
Medan man under förra världskriget på sina håll, särskilt bland
unghögern, ivrigt åberopade sig på Geijer, synes han under den nuvarande krisen inte tenderat till att bli ett nationellt samlande namn.
Men då var det framför allt den konservative Geijer, från vilken
man hämtade de tankar och ideer, som man ansåg även för vår tid
förebildliga eller tillämpliga. Sedan dess har emellertid mycket ändrat sig, och ett fördjupat Geijerstudium och framför allt den stora
upplagan av Geijers samlade skrifter av J. Landquist och dennes
klassiska Geijerbiografi har kommit mycket i Geijers utvecklingsgång och åskådning att framstå i en annan dager än tidigare. Det
förefaller nu tämligen omöjligt och ofruktbart att göra en så stor
skillnad på den konservative och liberale Geijer, som man då gjorde.
Det kan finnas starka brytningar i en verkligt levande människas
utveckling, men de försiggå inte så abrupt, som övergången från ett
parti till ett annat sker, och hos Geijer är det alldeles tydligt, att det
s. k. avfallet föregåtts av en förskjutning i åsikter, som genom detta
endast fick sin yttre påtagliga besegling. Det är inte heller alltid den
konservative Geijer, som en nationell åskådning har mest att lära
av. Det går knappast att förneka, att Geijer som politiker på 1820-
talet var föga lycklig. Det kan delvis bero på teoretikerns valhänthet att bemästra praktiska problem – »leicht beieinander wohnen die
Gedanken, doch hart im Raume stossen sich die Sachen». Lika mycket synes det hos Geijer bero på att han alltför villigt men med inre
olust i vått och torrt fogade sig i partiprogrammet och att detta
alstrade en steril doktrinarism. Det är, som Rodhe träffande poängterar, utmärkande för Geijer, att han alltid följde med sin tid, även
om han inte var medlöpare i vanlig mening, utan överallt tog ledningen. Men under vissa perioder ha tidsrörelserna blivit honom
övermäktiga, inte bara efter utan även före avfallet. Det förefaller,
som om man inte gör hans minne någon tjänst med att förneka detta.
Det är alldeles uppenbart, att Geijer sålunda på 1820-talet var otrogen mot huvudartikeln i sin historiska världsåskådning, uppfattningen att tiden i vart ögonblick rymmer förflutet, närvarande och
tillkommande, som han uttryckt i de ofta citerade orden: »Tiden
lever endast genom det närvarandes insats av ny kraft. Där denna
kraft ännu överväger det förflutnas motstånd, är tillväxt. Där bägge
utarbetat sig till jämvikt och förening, är bestånd. Där motståndet
1 Arvet från Geijer. En bild av Erik Gustaf Geijer, sammanställd ur hans
skrifter av Greta Hedin. Lund, O. W. K. Gleerup, 1942. 328 s. Kr. 9: 50.
Eklund, J. A., Erik Gustaf Geijer. Sthlm, Sv. kyrkans diakonistyrelses för!.,
1942. 231 s. Kr. 5: 50.
Rodhe, Edv., Geijer och samhället. En studie i svensk tradition. Sthlm, Sv.
kyrkans diakonistyrelses förl., 1942. 549 s. Häft. kr. 12: -, inb. 16: -.
419
30-43575. Svensk Tidskrift 1943.
:u ‘
Litteratur
fått övervikten och det närvarandes insats minskas, är avtagande;
– tills denna insats slutligen upphör, och den enda beståndsdelen,
nämligen det förflutna, återstår ren och med detsamma själv blott
har varit; vilket är döden.»
Det är i ljuset av denna historiefilosofi man har att se Geijers
djupsinniga och träffande omdöme om Tegner i det med rätta berömda minnestalet över denne: »Ett fattades honom. Det närvarande
var hans liv och lust. Han saknade det slutligen eller kände ej igen
det och sjönk därmed tillbaka i det förflutna. – Föryngringsprocessen
i historien var honom förborgad. Han hade inte öga därför, utan
levde på motsatsen mellan det nya och det gamla, varvid i den mån
han själv åldrades, det senare fick överhanden. Likväl är det denna
föryngring av det gamla, som egentligen utgör existensens väsen …>>
När allting kommer omkring är det nog denna tolkning av historiens väsen, vilken Geijer i alla skiften innerst och konsekvent blev
trogen, även om han tidvis kunde därifrån avfalla, som gör att han
som ingen av sina samtida behåller greppet och inflytandet över
eftervärlden. Ingen svensk kan i detta fallet tävla med Geijer. Tegner- för att nu göra en nära till hands liggande men inte full rättvis jämförelse -har blivit oändligt mycket mera läst än Geijer, och
man kan gott förstå detta. Medan Tegner i en kristallklar, i breven
till och med lekande och lättillgänglig form kan utveckla svåra filosofiska och estetiska problem, uppträder Geijer oftast i den samtida
filosofiens tunga rustning. Det är därför säkerligen inte många svenskar i våra dagar, som läst Geijer i sin helhet eller ens några större
delar av hans verk, men indirekt har han utövat ett bestämmande
inflytande på svensk historia, och söker man tränga till botten av
saken, kan man inte undgå att skönja spåren av hans insats. Alldeles
säkert har han, som det framhållits, bestämt den svenska liberalismens senare utveckling, som i Sverige mer än i andra länder insett
sitt ideella ursprung och samtidigt sitt sociala ansvar (V. Svanberg).
Till en tid hade givetvis Tegner också ett stort inflytande på den
politiska opinionen genom sin Napoleonbeundran och sitt rysshat,
särskilt i de södra landsändarna av vårt land, men det var Geijer
som även här såg klarare, och utvecklingen gav honom rätt. På ett
område är däremot Tegners överlägsenhet obestridlig. Hans inflytande på vår formkultur har varit oändligt mycket större. Geijer
är, dess värre, dunkel, mången gång ytterst svårtillgänglig, och ingen
har kommit på den iden att härutinnan taga honom till mönster. Vi
ha haft talrika tegnerider, men knappast några geijerianer, som
tagit honom till stilistisk förebildare.
Men är det så, att arvet från Geijer inte är något nationellt dött
arv, så är det mer än ett lärdomshistoriskt intresse, att hans tankar
bli tillgängliga och aktualiserade. Då emellertid, såsom framhölls,
Geijers stil på de flesta kan verka avskräckande, så att de dra sig för
att stifta bekantskap med hans större verk i sin helhet, är det angeläget, att det göres tillgängligt på något annat, för vår generation
mera anpassat sätt. Det är på sitt vis med Geijer som med bibeln;
utan att pressa jämförelsen kan man säga, att han för att riktigt för- 420
,..
A· .
Litteratur
stås av en vanlig läsare behöver förklaras. Så starkt som Geijer
levde med sin tid, måste han också sättas in i sitt tidshistoriska sammanhang. Det är allt detta som nu skett av docenten Greta Hedin
-liksom på sitt sätt förut i doc. Hesslers avhandling- genom hennes
lyckliga pedagogiska grepp att i en Geijerantologi sammanställa vä-
sentliga och alltjämt levande partier av hans verk samt förbinda
dessa med biografiska och historiska notiser.
Det biografiska stoffet är inte minst viktigt. Få svenska stormän
äro personligen lika fängslande som Geijer, och det är mycket få,
omkring vilka det står denna klara, rena luft. skandalkrönikan –
och den tidens var en mycket svår sådan- lämnade inte heller honom
oantastad, men har icke lyckats sätta någon varaktig fläck på hans
minne. Geijer vinner endast på att bli känd på nära håll. Den manliga tryggheten, ärligheten, det ständigt vakna samvetet – något i
släkt med »den saliga oro» han prisade hos Wallin – den ständiga
strävan utöver det en gång vunna, gav Geijer en obestridd auktoritet i samtiden, och något av allt detta utstrålar alltjämt ur hans brev
och uttalande i dagens frågor. Han var på ett välgörande sätt fri
från snillets dryghet och översitteri. Vilken ren mänsklighet och
värme talar inte t. ex. ur orden till modern, som mist sin lille son,
att han »alltid tänkt, att ingen verklig tröst kan komma till sorgen;
den måste komma ur sorgen själv, likt en ängel stigande ur djupet».
I docenten Hedins bok kunna vi följa Geijer från det han var den
unge studenten, som, osäker om sin kallelse, endast efter mycket trevande fann sin väg och uppgift – han liknar sig (i sina underbara
Minnen) under dessa år icke vid en som sökte sin egen skugga utan
vid en som sökte sig själv – fram genom mannaårens brottning med
sin tids vetenskapliga, politiska och sociala problem till avfallet, som
gjorde honom till en ensam man. Gripen och eftersinnande stannar
man inför den ödmjuka resignation, som talar ur en dagerrotypi från
1840-talet. Man tycker sig däri avläsa det facit vi alla människor
draga av ett livs strävanden och erfarenheter.
Av ett särskilt aktuellt intresse är hela det problemkomplex, som
biskop Edvard Rodhe upptagit till behandling i sin bok »Geijer och
samhället». Man får här om detta ämne en mångsidig utredning i författarens klara fä.ngslande stil, och hans bok lämpar sig därför inte
minst som introduktion till ett fördjupat Geijerstudium. Det är med
uppriktig glädje man till den rikhaltiga Geijerlitteraturen fogar
detta förnämliga verk av en framstående kännare av Geijerepokens
särskilda religiösa och sociala problem. Med all säkerhet kommer det
att verka befruktande lika mycket på den egentliga forskningen som
på det populära intresset, vilket ·man har all anledning förmoda skall
växa sig starkare i denna tid, i så mycket lik Geijers. Vi böra icke
söka kvietiv i det förgångna – denna roll tilldelade inte heller Geijer
historien – men vi böra inte försumma att visa vår plågade och rotlösa generation på det bästa i svensk tradition. Å ven om Geijer inte
kan bli en samlande symbol i våra dagars Sverige, på samma sätt
som Grundtvig just nu blivit det i Danmark – med vilken för övrigt
Rodhe på ett mycket upplysande sätt jämför Geijer – representerar
421
.;
:-..!~ ·~. ios •
,…..-.,
Litteratur
han dock en omistlig nationell tillgång. I sin mångsidighet, som
historiker, musiker, skald och filosof har han intet motstycke. Det
finns i hans verk många boningar och rum för olika meningsriktningar. Det är fråga om det varit så lyckligt, att endast ett parti sökt
göra honom uteslutande till sin.
Rodhe framhåller, att fullständighet, när man har med Geijer att
göra, är ett oupphinneligt ideal. Han avstår följaktligen från att i
detalj behandla Geijers filosofiska uppfattning och bortser från hans
estetiska period samt gör början med de Geijerska skrifterna från
1818-1820. Men vad som kvarstår med all tydlighet utan att det
ideligen understrykes är intrycket, att Geijers hela sociala och
politiska tänkande var religiöst motiverat. Kravet på vidgade
politiska rättigheter – vilka dock måste följas av ökade plikter –
härledde Geijer inte ur tillfälliga premisser utan ur religiösa principer. »Intet medborgarskap är för högt för den som är kallad att
vara medborgare i Guds rike», heter det 1839, då han för första gången
tog kristendomen till intäkt för en bestämd politisk åskådning, nämligen för liberalismens krav på politisk medbestämmanderätt för de
dittills orepresenterade grupperna. Det kan vara skäl att erinra om
detta nära samband mellan kristna och liberala tankar i förra århundradet, som ger en viss historisk patina åt det moderna svenska
demokratiska lösensordet, att den svenska linjen är den kristna. Att
denna sammanställning delades av andra liberaler framgår av ett
lyckat, tidstypiskt citat hos Rodhe ur ett brev från Richert till Geijer,
sedan de, förut politiska motståndare, kommit varandra närmare:
»Den som skäller på personligheten, förråder hat och förakt för människan, för människones son, för honom, som var personlighet, så
obeklädd med jordisk ära och lycka, att han, likt den sämste proletär
ej hade tak att vila sitt huvud under.»
Rodhe accepterar inte okritiskt Geijer överallt. Han menar bland
annat, att avfallet betydde en avgjord försvagning av den internt
religiösa gemenskaps- och samfund·ssynpunkten, men han går inte så
långt som biskop Eklund, som i sin på grundval av anteckningar
under årens lopp gjorda Geijerbok inte har mycket till övers för
Geijer efter 1838. Geijer råkade genom avfallet inte bara i dåligt sällskap, utan även personligt kom det hos honom fram en ton av egocentricitet och självbespegling och klankande. Det har eljest framhållits, att Geijer som person står högst under sin liberala period och
att hans liberalism, till skillnad från de flesta andras i hans samtid,
inte vuxit på den vanliga grunden av personligt missnöje (Hilma
Borelius). På denna punkt verkar biskop Eklund minst av allt övertygande. Han har icke heller beaktat den stora skillnaden, som alltjämt förefanns emellan Geijer och Aftonbladsliberalismen, och Rodhe
gör här ett par intressanta påpekanden, genom att ställa frågan, om
L. J. Hierta skulle ha kunnat skriva det ryktbara brevet till Hans
Järta av den 24 februari 1838. Rodhe konstaterar, att Hierta otvivelaktigt skulle ha kunnat instämma i Geijers yttrande om medelklassen
och ståndens politiska oduglighet. Däremot skulle han inte ha kunnat
göra till sina egna Geijers ord om att han var en rojalist i själ och
422
~” .
Litteratur
hjärta. Hierta skulle vidare ha kunnat underskriva orden om lösdrivaren på jorden, som ej hade fri stig och ej fritt andrum, men
han skulle ha invänt, att Geijer tog för sentimentalt på denna sak.
Och allra minst skulle Hierta ha kunnat dela Geijers oro över att
kristendomen trängdes undan och övertygelsen, att det verkliga botemedlet mot tidens onda var upptäckten av en förnummen allestädes
närvarande Gud. Olikheten rörde inte bara utanverken, och det har
förut framhållits, att Geijer kommit att öva ett bestämmande inflytande på svensk liberalism i bättre riktning.
Både i Greta Hedins antologi och i Radhes bok möter man tankar
som alltjämt fängsla, alltjämt leva och röra. Man skulle på dem
vilja tillämpa Geijers egna ord – varmed Rodhe också avslutar sin
bok – om »det förflutnas stjärnskrift (avtecknande sig mot tidernas
natt): – det är de dödas tankar; likväl upplysa, röra, förvåna och
tjusa dessa tankar, liksom vore i dem en levande ande . . . Men en så-
dan verkan är över allt livets – ej dödens. – Också leva de döda.» –
Och osökt rinner en också i tankarna några ord ur den skönaste hymn
på svenskt språk till det uppbyggande arbetet, som trotsar förödelsen
och ständigt förnyar:
De väldige herrar med skri och med dån
slå byar och riken omkull.
Tyst bygga dem bonden och hans son,
som så uti blodbestänkt mull.
STATEN OCH KONSTEN- ETT HISTORISKT PERSPEKTIV
Av professor AXEL L. ROLVIDAHL, Göteborg
Knappast någon vetenskaplig framställningsmetod är så fängslande som den vilken består i att ta ut en jämförelsevis liten detalj
och genom denna som genom en lins låta läsaren eller lyssnaren skåda
stora sammanhang, vida utsikter och långa perspektiv. Själva Ulldersökningsobjektet blir till fullo utrannsakat och fakta fastställda.
Detta kunde vara tillräckligt för visst direkt bruk, men det blir icke
nog för den som vill nå till ett »levande förstånd av tingen». Man
talar om lltorra» fakta, och det mesta som händer och sker under
normala tider ter sig som sådana när det efter bara några år hämtas
fram ur arkivens gömmor. Vetenskapen kan ta hand om namn,
data, propositioner och resolutioner, ordna och registrera dem, och
torkan består, endast ytterligare förstärkt genom abstraktionen. Men
allt detta till synes ohjälpligt’ uttorkade var dock en gång blommande liv, delar av ett skeende i vilket individer och folk voro
engagerade. Och det kan blomma på nytt, om det tas om hand med
det rätta greppet av en forskare som fått gåvan att ej blott utforska
men uppleva och uppliva det förgångna. Docenten vid Göteborgs
Högskola Carl Arvid Hessler hör till denna ej alltför talrika kategori
av vetenskapsmän.
Detta ådagalades genom den serie föreläsningar han hållit vid
423
t. ·~.J..·

.·’. ·.·~;;·
Litteratur
Högskolan över ämnet »Staten och konsten i Sverige».1 I dessa föreläsningar, som de nu föreligga i bokform, framträder på ett föredömligt vis behandlingssättets klarhet, pregnans och friskhet. Författaren har lagt upp ämnet i sex kapitel vilkas titlar ange de huvudproblem som den statliga konstvården undan för undan blivit ställd
inför. Vi få i det första kapitlet bevittna hur, när det gällt konstakademien och dess läroverk, de merkantilistiska, nationalekonomiska synpunkterna blivit avlösta av en ideell uppskattning av konstens värde och nödvändighet. I ~tt märkligt uttalande till bouppteckningsprotokollet efter Gustaf III framhöll greve Ruuth att då den
i konungens kvarlåtenskap befintliga konstsamlingen blivit förvärvad
med rikets medel den »då nyttjandet upphört» borde tillfalla riket.
Redan då dessa ord nedskrevos hade genom det konseljbeslut av den
28 juni 1792, vars minne nyss högtidlighållits i Nationalmuseum, avgörandet om samlingarnas öde blivit träffat. Därmed hade staten
övertagit den roll som konsternas beskyddare som förut ingått i
monarkens representationsförpliktelser. Det var under en för konsten prövande politisk och ekonomisk nedgångstid som staten fick
den nya uppgiften sig ålagd. Det Sverige som Gustaf IV Adolf
lämnade och som mottog Karl J ohan befann sig i ett tillstånd av
fattigdom och vanmakt. Och detta tillstånd varade med sina efterverkningar fram mot århundradets mitt.
Mot denna bakgrund ha vi att se de långa och upprörda debatterna
om det stora museibygget. Det gick väl an för herrarna på riddarhuset
att hävda de ideella synpunkterna, tala för anslag till Konstakademien
och Museet. Annorlunda måste dessa krav te sig för bondeståndet. När
friherre Fredrik Klingspor vid 1828 års riksdag yrkat på 150,000 rdr
till ett Nationalmuseum svarade bondeledaren Hans Jansson: »Om
det är förödmjukande för svenska nationen att icke kunna tävla med
utlänningen i allmänna byggnader och praktanstalters uppförande
och underhåll – så kan jag dock icke anse det för mindre förödmjukande att se och höra tusentals medborgare av den fattigaste
klassen försmäkta i armod och fattigdom.» Bönderna voro icke
kulturfientliga men de trycktes hårdare än de andra stånden av de
redan dryga skattebördorna och kände sig ur stånd bära nya som
kunde undvikas. Inom borgarståndet delades på några håll dessa
synpunkter. Bruksägaren Carl Fredrik Wrern d. ä. uttalade vid 1844
års riksdag att »rättskänslan bjöd att besinna att medlen äro med
svårighet uttagna av ett fattigt folk, vars allra flesta medlemmar
icke kunde hämta någon glädje av denna slags nationallyx». Thore
Petre, de liberalas ledare, talade i samma anda. Adeln och prästeståndet gåvo sitt bifall till det av statsutskottet föreslagna anslaget
till Nationalmuseibygget, 500,000 rdr. De två andra stånden vägrade
sitt bifall. Frågan avgjordes i förstärkt statsutskott med 60 jaröster mot 58 nej. Författaren summerar på ett intressant sätt innebörden av vad sålunda hänt. »Det sade något väsentligt om den svenska
ståndsriksdagen.» De två stånd som dominerades av ämbetsmanna- 1 Carl Arvid Hessler: Staten oeh konsten i Sverige. Svenska Humanistiska förbundet. Stockholm. P. A. Norstedt & Söner.
424
,.
Litteratur
element hade dikterat beslutet. De näringsidkande stånden hade satt
sig emot det. Men ytterst var museifrågan en skattefråga. »Bönderna
hade vunnit den fasta övertygelsen att endast ett nytt representativt
system skulle kunna bringa dem lättnad. statens anslag till konsten
blev bönderna en eggelse att reformera staten.» Genom detta sätt
att placera in frågan om Nationalmuseibyggnaden i det stora allmänt
politiska sammanhanget har författaren givit den ett nytt och fördjupat intresse.
Vid riksdagen 1847 motionerade friherre Carl Stephan Bennet, själv
konstnär, om ett årligt anslag av 20,000 rdr för konstinköp. Saken
förföll den gången och likaså vid nästa riksdag 1850, då Bennet nöjde
sig med att föreslå ett belopp av 6,000 rdr. Men tredje gången gillt:
riksdagen 1853 beviljade på regeringens förslag 2,000 rdr som årligt
anslag för ändamålet. Därmed var det i princip erkänt att staten
borde träda in för denna kulturuppgift. Tiderna voro också andra än
förut. »Våra näringar äro i ett blomstrande tillstånd, handeln har
erhållit en hos oss hittills okänd utsträckning, åkerbruket gör årligen
nya framsteg» hette det i trontalet vid 1856 års riksdag. Vid denna
frambar grosshandlaren Gustaf Lallerstedt i en märklig motion ett
förslag om konstinköpsanslagets höjning till 10,000 rdr. Höjningen
stannade emellertid vid 6,000. Stånden hade i samma dagar tillfälle
att diskutera en mera speciell och ovanlig konstfråga, greve Baltzar
von Platens motion om inköp för 10,000 rdr av en viss tavla av Marcus
Larsson. Denna gången var det bondeståndets tur att visa sig generöst: »det vore Bondeståndet föga värdigt att vägra en av dess egna
söner den uppmuntran av vilken han i så hög grad gjort sig förtjänt».
Men de andra ståndens betänkligheter mot förslaget segrade.
Författarens facit i k~pitlet om konstinköpen blir denna: »Staten
hade ‘liberaliserats’. Men när så skett på det ekonomiska området,
beslöt man att staten skulle sträcka ut sin verksamhet i annan riktning. Den skulle vidga sin kulturella sfär, den skulle köpa konst.
Och mot denna expansion sökte nu ingen enda bland riksdagens
borgare eller bönder sätta spärr,))
Man hade sagt A och måste säga B. Riksdagen måste gå med på att
skapa en förvaltning för statens konstsamlingar. Men det skedde icke
utan motstånd från representanterna för borgerskapet och lantmännen. Liberal obenägenhet för byråkratiska inrättningar och sparsamhet med statens medel möttes i strävandena att bromsa upp på
denna punkt.
Så kommer konstundervisningen på tapeten. Opponentrörelsen kastar sina reflexer in i riksdagsdebatterna om konstakademiens nybyggnad och om Nationalmusee.ts anslag för inköp av samtida svenska konstnärers arbeten, år 1898 ökat till 15,000 kr. Docent Hessler
har ur det nämnda årets riksdagsprotokoll hämtat fram ett varningsrop av den konservative d:r Carl Nyström: »Skola dessa medel, om
ock blott till en del, användas till förvärv av verkliga konstverk, till
att stödja och främja den verkliga konsten, eller skola de gå till
understöd åt den lika anspråksfulla som vilsekomna konst, den vrångbild av konst, som under de sista åren uppenbarat sig även hos oss
425
ts f·
.{
··t;-.·· ..’~-‘
…….~ ..
Litteratur
etc.» Han fick stöd av kammarens vice talman Carl Edvard Oasparsson som hoppades att det höjda anslaget måtte användas till inköp
av verkliga konstverk och icke av konstiga verk. Där fick Konstnärsförbundet! Men icke så det teg. Tvärtom! Det höjda inköpsanslaget föranledde det att energiskt dra i härnad för en nyorganisation av Nationalmusei inköpsnämnd. Det kom till en liten reform
år 1900, men först år 1912 geqomfördes en radikal förändring. Den
som minnes hur Nationalmusei nämnd tedde sig vid sekelskiftet bevarar ett livligt intryck av vitskäggig och uråldrig ärevördighet.
Författaren resumerar åter och fastslår den olika graden av välvilja
mot konsten hos de skilda partierna och grupperna inom den av De
Geer skapade riksdagen: en positivt inställd första kammare, en
negativ andra, ämbetsmannavärldens kulturvänlighet, böndernas
avoghet mot statens stöd åt konsten.
I de båda sista kapitlen »Statlig konstpropaganda» och »Konstnären
i Statens tjänst» äro vi framme vid vår egen tid, vid Värner Ryden,
Olof Olsson och Arthur Engberg. Som ståtlig slutvignett kommer
den av Engberg framlagda kungl. propositionen av år 1937 att vid
statens byggen ett visst belopp av byggnadsanslaget skall disponeras
för den konstnärliga utsmyckningen.
staten blir genom denna anordning »arbetsgivare åt konstnärerna».
Docent Hessler erinrar om att lösningen på problemet om statens
stöd åt den levande konsten »sökts i den riktning Axel L. Romdahl
påpekat fyra år tidigare (i en artikel i Svenska Dagbladet)». Om det
verkligen är detta tankefrö som grott och spirat är dock svårt att
veta.
Man må hoppas att det storvulna och resoluta Engbergska uppslaget
skall kunna genomföras i de ekonomiskt hårda tider vi torde ha att
vänta. Sparsamhet får bli vår lösen,. men det är önskvärt att sparsamheten icke tillåtes att gå ut över det som kan ge vårt folk lyftning och glädje, även med nedskuren materiell standard.
På de sista sidorna i sin bok gör författaren en samlande överblick.
»Dirigerad av varandra avlösande krafter har staten sträckt sin hand
allt längre ut över konstlivet. Den började med att ta sig an de ungdomar som ville bli konstnärer. När stora kungliga konstsamlingar
kommit i statens ägo, lät den så småningom uppföra en modern
museibyggnad, och satte en skara tjänstemän att ta vård om dess
konst. Det var den upplysta monarkien som lagt grunden till statens
samlingar genom sina förvärv för kronans medel. Men i ‘riksdagarnas
Sverige’ dröjde det bortåt ett halvt sekel innan staten tog för regel
att köpa konst. Så kom folkbildningsepoken med sin statliga konstpropaganda. Och till sist har iden tagit gestalt att staten skall ge
konstnärerna arbetsuppgifter i sina nya byggnader. Därmed har
alltså staten – liksom under antiken – själv blivit den store beställaren och själv tagit konstnärerna i sin tjänst. Det moderna folkväldet har velat svara för en uppgift, som en gång var kyrkans och
furstehovens.» Hela framställningen har med all sin rikedom på livfulla detaljer en principiell prägel. Den sysslar icke med av olika
budgetslägen vållade fluktuationer i anslagen eller med reparationer,
426
Litteratur
ombyggnader och tekniska installationer. Dess huvudtema är statsmakternas, framför allt riksdagens inställning till konsten, en inställning som på ett intressant sätt åskådliggör kraftspelet inom
det svenska samhällslivet under två och ett halvt århundrade.
KORT OM BÖCKER
Till de svenska präster, som under förra århundradet ryckte upp
vårt folk ur sedligt och socialt förfall och därmed utförde en nationell gärning av bestående värde, en Peter Wieselgren i Västerstad,
en Lars Levi Lrestadius i Tornedalen, hör också Lars Landgren, först
kyrkoherde i Delsbo, sist biskop i Härnösand. Men medan de båda
nämnda för länge sedan blivit utförligt biograferade, ha vi först nu
fått en mönstergill och grundlig levnadsteckning av den fängslande
Lars Landgren av hans efterträdare på biskopsstolen i Härnösand,
biskop Torsten Bohlin (L a r s L a n d g r e n. M ä n n i s k a n, f o l ku p p f o s t r a r e n, k y r k o m a n n e n).
Lars Landgren gjorde på de flesta områden en bestående insats.
Han var en pioniär för folkskolan – delvis med egna ekonomiska
uppoffringar – för fornminnes- och hembygdsvård, för mission, och
inte minst för nykterhet och yttre hyfsning. Mycken kraft, och han
ägde sådan i hög grad, nedlade han på den prosaiska uppgiften att
lära människor »att uppföra sig som folk och icke som vilddjur».
Men det är icke den minsta förtjänsten hos Boblins biografi, att den
ger en levande föreställning om hur centralt religiöst motiverad hela
denna folkuppfostrargärning var.
Men det fanns även en originalitet och kraft hos Landgren av ovanliga mått. Det krävdes också kraftiga kurer mot förvildningen. Berättelserna om handgripliga ingripanden från Landgrens sida kunna
dock avfärdas som legender. Att Delsbo från ett brottets och lastens
hemvist – ett rykte som med egendomlig seghet fortlevat – efter
några år förvandlades till en mönsterförsamling är i sista hand icke
verkan av några administrativa konstgrepp eller kraftgärningar utan
av det odelade förtroende Landgren efter hand tillvann sig som präst,
och hans verksamhet lämnar därför ett uppriktigt prov av en kyrklig demokrati, när den är som bäst. Rörande i sin naivitet är den av
Bohlin återgivna berättelsen om bönderna, som efter Landgrens död
infunnit sig i Härnösand med anhållan att få föra med hans lik till
Delsbo. På frågan om skälet kom efter många om och men svaret:
»Vi skulle känna oss liksom mera trygga på domedag, om vi hade
Landgren ibland oss.» Bror Olsson.
I T h e N e w E u r o p e har engelsmannen Bernhard Newman
givit en ingående, på egna långa resor grundad, objektivt hållen skildring av Central- och Osteuropas invecklade befolkningsproblem. Man
kan svårligen tänka sig en bättre vägledning inför fredskonferensen
och dess nödtvungna avgörande av de för vår världsdels framtid vitala nationalitetsfrågorna än denna verkligt levande geografi.
E. H.
427
””tr r •. ”•
t·:…·., _.,,__,..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner