Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
LYRIK 1942
Av författaren, fil. lic.
KARL-GUSTAF HILDEBRAND, Uppsala
Trettiotalet var ett stort årtionde i svensk lyrik. Förnyare som
Lagerkvist och Birger Sjöberg hade röjt väg. Inflytelser utifrån
och modernistiska trosbekännelser kunde på ett naturligt vis smälta
samman med det redan förberedda. Dikten gav röst åt en gemensam
oro, en ny eller kanske snarare en gammal som aldrig tystnat sen
sist. Dikten fick i ovädrets närhet en mörk siargåva, tvang det
aningslösa sinnet att se- inte bara begripa utan se -vad som höll
på att hända.
J ag är arbetslös se’n förra året.
Grannens ungar leka frontsoldater.
– Blind är den, som inte ser att spåret
leder oss till randen av en krater.
Skalderna gåvo också mörka och väldiga utsikter, med en långt
djupare sanning än tidslägets, över människans verklighet, illusionslöst fattad. Samtidigt hade de i allt mörkret både tapperhet och trosbekännelse. När ofärden kom var man redo till både människans
och landets försvar.
Dikten nu har i allt väsentligt trettiotalets anda kvar: den är sanningskär och human, den har i det rent konstnärliga en märklig enhet i mångfald, den betyder alltjämt något. Men nyskapelsens kraft
är för ögonblicket borta. Inför det senaste solida men på stora ting
fattiga bokåret känner man det med särskild styrka. Svensk lyrik
lever i skuggan av någonting som varit och i väntan på någonting
nytt, som ju måste komma men som ännu inte syns till. Det skrivs
mycken god vers i Sverige, men som fortsättning på den gamla.
Detta är icke orimligt. Vi leva i en stor ovisshet. Dagens problem
te sig viktigare än allt annat, men de äro för överväldigande för att
kunna gestaltas till dikt. Och vårt eget läge är invecklat; det är
icke – som man ofta säger – ärelöst, och det kräver en styrka
långt inifrån, men det går kanske inte så lätt att skriva vers om.
En djup profetisk ingivelse kunde utan tvivel tränga innanför dessa
hinder; Jeremia och Jesaja skapade stor dikt ur väl så pressande och
tvetydiga lägen. Men det är ont om profeter och profetiska syner.
Och mycket få ha lugn och självmedvetande nog för att ge sig de
tidlösa, oförgängliga motiven i våld, fastän det inte behövde vara en
flykt. Med denna reservation- att man ingenting ser av utveckling
eller förnyelse – kan man tacka för mycket gott under 1942.
Just i stundens läge är det viktigt att bevara vår lyriska tradition.
Det bonnierska samlingsverket fortskrider, bland annat med antolo- 211
.f ·•
…..
Litteratur
gier över S v e n s k l y r i k f ö r e B e l l m a n och S v e n s k a r om a n t i k e r. Den förra har glömt fången i Simbirsk och kunde väl
fått åtskilligt mer ur soldatvisan och den politiska visan; sådan den
är tillhör den de viktiga böckerna. I det romantiska urvalet står
Stagnelius med all rätt i centrum, bilden av Geijer hade blivit sannare om någon av hans psalmer varit med. Det är en händelse av
nationell vikt att friska och djupa källor här gjorts tillgängliga som
aktuell litteratur. – Om Sven stolpes uppslagsrika antologi över
kristet påverkat litteratur skall här icke talas; den är ju inte ett
speciellt lyrikurval.
En Snoi.lsky-volym har redigerats av Henry Olsson; till hundraårsminnet av Wirsens födelse ha hans V a l d a d i k t e r getts ut genom Ander Österling. Därmed har mycket förts fram från ett ofta
med orätt underskattat diktarskede. Om \Virsen har nyligen talats
i denna tidskrift. Vad Snoilsky beträffar, kommer han en just nu
mycket nära både i sin klassiska stramhet och i sin ångestfulla personliga bikt; i grunden har intetdera åldrats. I urvalet, gjort med
självklar säkerhet, ville man haft med gamla hederliga Frun på
Salshult, kanske ägnar man också en sentimental suck åt versberättelser som Klabauterman eller Läkaren. Skola de definitivt inmönstras i det historiska kuriosakabinettet~
Med vemod fattar man den volym, som inrymmer Gunnar Mascoll
Silfverstolpes D i k t e r. Han spelade på många sätt, också i det fördolda, en stor roll för svensk dikt; det är mycket tungt att han är
borta. Hans eget verk möter en försynt och äkta med sin doft av
försommar; det förgår icke. När man ser det i sammanhang skönjer man mera av plågan och kluvenheten bakom det till synes så
enkelt herrgårdsaktiga. I urvalet, gjort av Sten Selander, finnas ett
par förut otryckta dikter som innehålla naken, förtvivlad bikt; de
ge väl i viss mån nyckeln till allt det andra.
Sten Selander har själv samlat en volym D i k t e r f r å n t j u g of e m å r, bokslutet över en diktargärning, sådan den hittills hunnit
utveckla sig. Selander har gett ut diktsamlingar sparsamt; enheten
och trofastheten i hans dikt träda nu med särskild tydlighet fram;
icke minst hans kräset gallrade ungdomsdikter äro så märkvärdigt
friska och levande. Selanders mottaglighet för impulser och hans
brottning med problem ha betytt mycket, men hans egen lyriska
domän, som ger liv åt allt det andra, är det rent lyriska, med snabba
vindkast i de utsökta verskåserierna från >>Vår Herres hage», med
stilla värme i hustrudikterna ur »En dag», med nordiskt blond naturupplevelse i »Sommarnatten». -Förnämlig Skånelyrik, nyttig för
själen även norr om Hallandsåsen, ger Theodor Tutvessons urval
M i t t h j ä r t a b o r i e n g a m m a l g å r d.
Till de »nya» diktsamlingarna hör i viss mån Verner von Heidenstarns Sista dikter; till väsentlig del ha de icke publicerats tidigare. Man mottar dem nu som ett budskap långt ur fjärran.
Några tillfällighetsdikter äro historiskt intressanta. Hoidenstams
polemiska kvickhet var opålitlig men en ironisk dikt över Staaff
är alltjämt i hög grad njutbar, som karikatyr betraktad. Boken syss- 212
Litteratur
lar annars föga med så jordiska ting som statsministrar. Dess vä-
sentliga delar fortsätta den sena heidenstamska linjen, tala utan utsmyckning om liv, död och evighet.
Det grubbel över förgängelsen, som nötte den åldrade Heidenstam
och ägde ett drag av sjukdom, har fått den stora diktens befrielse i
»Glömskans sång». Märkligt, både som dikt och dokument, är fragmentet »Den bedagade Prometeus», som utgivarna- Kate Bang och
Fredrik Böök – sammanställt ur många utkast och brottstycken.
Här talar, med hänsynslösare konsekvens än i »Nya dikter», Heidenstams sista livsstadium: den fullkomliga resignationen. Prometeus,
det mänskliga upprorets man, är oduglig som ledare. Zeus har rätt,
människans högmod är blott ett oviktigt drag i hans världsbygge,
som ingen förstår.
Förfärligare i sin kvidan,
högre välvd av strålar
är världen,
än dröm har drömt.
Livets tröst blir till sist den karga insikten,
att jorden ej är världens enda kärna,
att mycket finns, som är förmer än människan
och hennes gudar.
Dikten hör till Heidenstams stora skapelser. Där finns mycket av
hans djupa livsfromhet. Men man finner där också någonting annat:
det resignerade draget är så hänsynslöst, så slutgiltigt att det når
utom livets gräns; det är ett livsperspektiv med döden som utgångspunkt. Man förstår att Heidenstams slutliga livsharmoni var dyrare
köpt än man ibland fattat: dess andra sida var främlingskap, avskiljande från det verkliga och sammansatta livet. Han var icke mer
hemma där; hans ålders ro ter sig inte bara som en seger utan i viss
mån som en förtvivlad mänsklig tragedi. Men i diktens form är dess
närhet renande och befriande.
Pär Lagerkvist framträdde med sin förra diktsamling som fosterländsk diktare. Hans nya bok, H e m m e t o c h s t j ä r n a n, fortsätter den linjen. Den har till stor del samlat sig kring ett bestämt
stycke Sverige, vid Bohusläns kust, och ägnat det en beskrivande
poesi, som eljest är sällsynt hos Lagerkvist. Det avsiktligt naiva
greppet ter sig ibland förvirrande och har också framkallat klander.
Bitvis känner man inte igen sig i detta Bohuslän, som ibland blir
så milt, så vänligt; det är ett annat landskap än det som finns t. ex.
i Ebba Lindqvists lyrik. Som ofta när det gäller Lagerkvist finner
man att den första tvekan gäller rena utanverk. Bohuslänsdikterna
fängsla en mer och mer. Lagerkvist har ofta förr förstått att visa
den kosmiska storheten i begränsade människoöden. Nu har han på
samma sätt visat hur en ort, en bygd, kan omsluta det gränslösa.
Just däri låg väl f. ö. också den patriotiska delen av hans syfte.
»Folket på kyrkogården» är en”klassisk dikt, ordknapp och defini- 213
___,. ::· ·.
··~
Litteratur
tiv. Församlingsborna vänta vid sina gravar före gudstjänsten. Det
är lugnt efter hårda väder.
Blomglaset som välts i stormen
står rätt på sin fot igen
med stockros och löjtnantshjärtan
från hemön i skärgården.
Så långt är det en tavla av.. Wilhelmson med sommarluft omkring
kantiga, mörka gestalter. slutstroferna ha en väldigare symbolik, där
havet och ögonblicksbilden bli ett med det oerhörda.
Med psalmboken tryckt i handen
de långsamt går upp i Guds hus,
och tron med sitt bländande segel
styr ut över hav av ljus.
Liksom den lagerkvistska hembygdslyriken har också hans idedikt
förnummit sitt fäste i jorden. »Jorden» heter en av samlingens
yppersta dikter. I »Achnaton till Nefertite» ställer diktaren mot
Achnatons soldyrkan en tro, som också tillber mörkret och djupet.
Alltet vill jag ödmjukt dyrka,
inte solens gud,
söka så som han min styrka,
hos hans mörka .brud,
födas i det moderssköte
som är ljus och mörkers möte
och allena Gud.
Det är en åskådning som i verkligheten har bibliska paralleller.
Skapargudcn i den 104:de psalmen är icke blott dagens Gud utan
också nattmörkrets och vilddjurens: »de unga lejonen ryta efter rov
och begära sin föda av Gud». Hos Lagerkvist förenas nu dessa tankar med en annan, tanken på döden. Den har alltid funnits med i
hans dikt men knappast tidigare med ett sådant rent personligt vemod; man märker det starkast i slutdikten »Vita nuova». Det ger åt
hans diktsamling en särskild enkelhet och mänsklig värme.
I Hjalmar Gullbergs nya bok F e m k o r n b r ö d o c h t v å f i sk a r finns en dikt- en av de bästa han skrivit- som heter »Övernattning i en sydländsk stad». Resenären har en kväll anlänt till
fjärran ort. Allt är nermörkt och ogästvänligt. Han vilar »mellan
unkna lakan», ängslig och utan att sova. På morgonen flyr han,
undrande vad som lockat honom till ett så vedervärdigt ställe. Vid
avresan vänder han sig om:
214
i bländvit klunga
husen för min syn
höjde sig på skarpa
bruna klipputsprång
efter soluppgång,
som en silverharpa,
som en sång.
Litteratur
En miljö, som nyss tedde sig vidrig, avslöjar plötsligt en överjordisk,
stor skönhet. Han hör den främmande stadens röst:
Bitter saft jag sände
dig i våg på våg,
där i smuts du låg …
Var det allt du kände,
allt du såg?
Här uttrycks ett grundtema i Gullbergs dikt: den avslöjar och föraktar; i den stund då den tycks sluta kedjan i sin nattsvarta pessimism ändrar den plötsligt utgångspunkt och samma verklighet som
nyss tedde sig så motbjudande blir överflödad av ljus. Vad som gäller diktarens huvudmotiv gäller också det intryck han ger läsaren:
hans dikter förefalla, när man läser dem bit för bit, ganska krassa
eller oviktiga, intill den stund då meningen uppenbaras och det skenbart tillfälliga ter sig nödvändigt för ett oanat, stort sammanhang.
Här och var i den nya samlingen händer det att man aldrig når
ända fram till diktundret. Bitarna äro där, men det sista magiska
greppet uteblir. Formellt är samlingen säkert den ojämnaste Gullberg gjort. Där finns svaga dikter (t. ex. »Guds ord bär inga bojor»).
Men också i de andra saknas ibland den fulla intensiteten, den skarpa
och fasta konturen. Också i en ställvis så underbar dikt som »Om
änglarnas liv» har helhetsgreppet på något vis slappnat. Delvis beror kanske intrycket på att mycket i boken är tillfällighetsvers.
Man kan fästa sig vid sådant och konstatera att samlingen, liksom
den sydländska staden, har avigsidor. Likväl händer det, när man
lägger den ifrån sig, att en syn dröjer kvar och bländar en. Den
kommer av många enskilda dikter men främst av själva helheten.
Genom Gullbergs dikt strömmar en bekännelse till det som är större
än alla diktare och diktsamlingar; den bränner igenom.
»Uppenbarelseboken i skyddsrummet» når tidens vånda med vad
som verkligen är en sång utan like:
Bombplan förvandlas och får änglavingar
i rymden kring de sargade och flyende.
Sång från den ö som hette Patmos klingar
ur ödeläggelse och eldutspyende.
Det evigas verklighet förkunnas myndigt och stilla. Mjukt, spontant
liv sätts upp mot våldsmyterna (»Hem vill jag vandra»). I en dikt
om Rembrandts Claudius Civilis (i kantaten om Nationalmuseum)
stannar man andlös inför en rad: »frihetens nattvardsduk är vit som
snö». Och i »Spel på taggtråd» har svensk frihetskänsla fått ett äkta
och kärvt uttryck, som icke kommer att förgätas.
Artur Lundkvist har på senare år vunnit berömmelse framför allt
som kännare av amerikansk literatur; i den egenskapen gör han en
insats som icke kan skattas nog högt. Då man läser hans sista diktsamling K o r s v ä g undrar man om inte kunnigheten och litteraturkritiken för tillfället hämmat diktaren hos honom själv.
»Korsväg» är en raffinerad och ambitiös bok. Men den samlande
215
.’
Litteratur
lidelsen, den som gett djup och mening åt flera av hans tidigare böcker, den är borta. De fängslande bilderna, det utstuderade skrivsättet
är liksom till för sin egen skull; mitt i tragiska sammanhang skymtar man hela tiden skalden själv som står vid sidan och är mäkta
belåten. Samlingen slutar med fyra diktcyklar, om Stagnelius, Hölderlin, Lautreamont (vem nu det kan vara) och Freud. Cykeln om
Freud rymmer disposition och stoff till en populär handbok, och
kunde med snabba handgrepp bli en sådan; dock finge man stryka
den första dikten, som skildrar Freuds späda barndom. I en annan
cykel, Sången om kvinnan, finns en dikt om kvinnorörelsen: kvinnans människablivande har just börjat efter en period som dittills,
enligt skalden, varit helt ägnad åt animaliska uppgifter. Nu blir
det annat av: »blott i förbigående skall du föda». Mänskligt allvar
kommer in bland annat i en stor sorgedikt över en död fabriksflicka.
Den har underbara stycken, men det stöter en med all denna ostentativa fingerfärdighet inför döden.
Tankar och former som en gång varit radikala, en gång burit en
nödvändig upprorsmakt, bevara ofta ett oförtjänt skimmer sedan de
blivit ofarliga och mist sin glöd. Det formens genombrott som
Artur Lundkvist tror på har varit nödvändigt och alla dess konsekvenser har säkert inte dragits än. Men såsom han utnyttjar det, i
en sorts blodlös akrobatik, blir det egendomligt beside the point.
Strindberg avhånade de poeter som· skrevo om domkyrkor, syrener
och k:ungliga personer. Det är icke i och för sig mera berömligt att
skriva om strykjärn, skabb och rännstenar. Det ena som det andra
kan bli ett sätt att fly undan verkligheten in i en färdiggjord, riskfri tillvaro. Och den sortens dikt hotas alltid av det parodiska.
Grubblande över hudens skabb och husens spetälska
diktade du om natten vid svultna hundars tjut.
Dock finnas i »Korsväg» stycken av en Artur Lundkvist, som förvisso icke är någon ren illusionskonstnär. Inför sådana fragment kan
man stanna häpen och tacksam och erkänna den alldeles äkta lyrikens sanning.
stundom kom en fläkt av dold förruttnelse
genom blommornas doft. Frukter föll som stenar
i vatten, dunkande mot taket. Sjöfåglar
kastade sig i flock över en trädtopp,
skriande vilt. En orm låg sammanringlad
högt på en klippa: kustens spion.
Detta är riktig dikt. Djupast inne är Artur Lundkvist en mycket
riktig skald. Och sådana växa inte på kvistar.
En särställning bland årets versböcker har prins Wilhelms O n d
t i d. Dess författare har de sista åren gjort en mycket betydande insats i vår annars något bleklagda nationella propaganda; han har
för många gett mening åt talet om fosterland, rätt och vett. I hans
dikter framträder, i mognad och direkt form, människan bakom så-
dana insatser. Hans dikt är manlig, på samma gång kärv och öm.
216
———–· — — ~——,_______,…,__
Litteratur
Vad den har att säga är ting som angå alla, och den säger dem med
flärdfritt, äkta konstnärskap. Särskilt omedelbara äro kanske dikterna från sjön och sjömanslivet. Men hela bokens patos står i djup
samklang med den linje, som är den levande svenska diktens. Det
är en väsentlig bok.
Många viktiga ting måste till slut uppräknas alltför kort. Nils
Bohmans lilla asketiska samling B e f r i e l s e är en bok om kristen
omvändelse, skakande sann och uppriktig. Den har ett ärende av sin
egen art och når stundom en samklang med klassisk passionsmystik
och fromhetsövning.
När foten naglats fast och fläkts av sår,
skall du beträda rymd som fot ej når.
Likt rövaren skall du, som saknar vän,
med Gud som vän gå in i himmelen.
Ärlig och djup, i sin förening av trygghet och oro, är Bengt E. Nyströms J o r d o c h h i m m e l. Jeanna Oterdahl har gett ut en ny
upplaga av sina D i k t e r. Där finns en del nytt. Hennes djupa kultur och hennes ädla form gripa konstnärligt, som dikt – och också
frånsett att de spegla en på många områden rik och betydande livsgärning.
Bertil Geddas B l a d u r s ö m n e n är en av årets bästa diktsamlingar, präglad av hans både starka och fina äkthet. Helmer V. Nybergs U n d e r n y e t tar en kanske mindre, trots mycken konstmässighet.
Bland debutanterna har Bengt Jändel ett så ovanligt sympatiskt
ansikte och talar om väsentliga ting. Han är icke den ende löftesgivande men löften ger han verkligen.
KORT OM BÖCKER
Tom Wintringhams »N y k r i g f ö r i n g» och Ernest Raymonds
»d e h ö l l o u t» skildra det totala krigets väsen med en övertygande
realism, som säkert icke lämnar någon läsare oberörd. Wintringham,
som under spanska inbördeskriget fått uppleva det nutida folkkriget
tidigare än sina landsmän, ger i sitt 1940 utgivna arbete ej blott en
mästerlig analys av dess karaktär utan även många kloka råd om
hur det skall förberedas och utföras. Han har sedan i egenskap av
det engelska hemvärnets chefsinstruktör fått tillfälle att bland sina
landsmän i praktiken omsätta vad han skrivit.
Raymond, den ypperlige skildraren av engelsk vardag, kompletterar
Wintringhams arbete genom en skildring av genomsnittsengelsmannens reaktion och upplevelser från sommaren 1938 fram till våra dagar. Mr Shepphards erfarenheter och upplevelser som frivillig luftbevakare och hemvärnsman öppnar våra ögon för engelsk mentalitet
och engelsk livssyn och kommer oss att lättare förstå vilka väldiga
krafter som demokratien i farans stund .förmår lösgöra.
217
Litteratur
Dessa båda arbeten ge tillsammans en fullständigare och djupare
kunskap om det moderna krigets natur än det mesta som hittills skrivits på området.
G. P.
Det är glädjande att den ytterst sparsamma litteraturen på svenska
om Syrlamerika-enligt mångas mening framtidens kontinent framför andra- införlivats med en· så nyttig bok som Carl Crows R ä k n a
m e d S y d a m e r i k a! (K. F:s förlag. Pris kr. 7: 50.) Om man bortser från det fylliga avsnittet om främmande makters propaganda i
Latinamerika är boken visserligen ganska knapphändig i analysen
av halvkontinentens politiska och än mer av dess sociala förhållanden — och åtskilligt har förändrats sedan den amerikanske författaren gjorde sin rundresa för nära 2 år sedan på denna halvkontinent,
men den ger icke desto mindre en högst värdefull expose över samtliga Sydamerikas 10 stater. Crow är en reseskildrare av rang och
särskilt hans folkpsykologiska iakttagelser äro av betydande värde.
Hans humor och skarpa iakttagelseförmåga gör läsningen av det
briljant översatta arbetet till ett sant nöje.
Crow är övertygad om Sydamerikas väldiga utvecklingsmöjligheter. Han tror att sydamerikanerna i framtiden komma att lägga i
dagen större initiativkraft än hittills. Och då lär det med Argentina
i spetsen uppstå flera stormakter i Latinamerika. Crows arbete visar hur energiskt USA:s exportörer och industrimän gått till väga
för att dominera på den södra hemisfären. Hans bok borde ha åtskilligt att lära oss. Det finns förvisso rika möjligheter i Sydamerika
också för vårt land.
J. B.
Eug(me V. Erdelys T j e c k o s l o v a k i e n s ö d e e f t e r M ii n c h e n
är uppenbarligen, som väl de flesta flyktingeböcker måste vara, ingen
hundraprocentigt pålitlig skildring av de sista årens händelser i
Böhmen-Mähren och Slovakien. Men det är en uppskakande bok och
troligen den mest belysande skildringen av det moderna tillvägagångssättet vid ett folks underkuvande. Dess största sedelärande
värde ligger i den ganska minutiösa redogörelsen för de hämningslösa metoder, som tyskarna begagnade eller för vidare bruk utexperimenterade när de exploaterade det tjeckiska näringslivet.
Herman Rauschnings »Männen kring Hitler tala» är inte
författarens intressantaste verk. Hans stilistiska virtuositet synes
fresta honom att som politisk författare bli lika långrandig som en
W alter-Scottroman. Men vare sig de långt efteråt nedskrivna samtalen äro någotsånär riktiga eller inte ge de dock porträtt av hela
den långa raden nationalsocialistiska ledare och militärer. Och porträtten äro både unikare och i de flesta fall vida intressantare än
samtalen.
E. H.
218

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner