Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVERIGE OCH DEN BRITTISKA KULTURKRETSEN
Det skulle vara en fängslande uppgift
att söka klarlägga från vilka håll de
skilda kulturimpulserna genom århundraden nått vårt land. Under medeltiden var det huvudsakligen den
världsfamnande katolska kyrkan, som
tjänstgjorde som kulturbärare. Den
rika kultur den förmedlade var på en
gång klassisk och allmäneuropeisk.
Under 1500-talet fick tyska kulturformer helt överhand i den svenska
kyrkopolitiken och statsförvaltningen.
Vid sidan av den tyska dominansen
möter vi ett starkt holländskt kulturinflytande i Sveriges handel och industri under Gustav II Adolfs tid.
Tyska och holländska talades allmänt
i de bildade klasserna i vårt land, men
det andliga klimatet var länge kargt
och den tidigare stormaktstidens imponerande militära och materiella expansion motsvarades knappast av nå-
gon lika stark kulturell livaktighet.
En ny epok i våra kulturförbindelser
började på 1640-talet, då drottning
Kristina skickade sin unge gunstling
Magnus Gabriel De la Gardie på en
lysande ambassad till Frankrike. Både
samtid och framtid har fällt hårda domar över drottningens slösaktighet
vid utrustandet av ambassaden. Ändå
måste man anse priset ringa om man
tänker på de kulturella vinster som
ambassaden hemförde: genom den höll
nämligen den franska kulturen på allvar sitt inträde i Sverige. Det är ett
intressant men svårlöst problem att
utreda vad kulturimpulserna från det
militärt ledande Frankrike betytt, när
9- 603442 Svensk Tidskrift H. 2 1960
Av fil. dr ALF ÅBERG
den karolinska armen tog form. Både
i stil och utformning hade de franska
och de karolinska vapnen och uniformerna drag gemensamma, och också i
den svenska taktiken på slagfältet spå-
rar man tydligt franska influenser.
Ännu under 1700-talet var Frankrike den ledande kulturnationen och
det stora moderlandet. Franskt språk
och franska ideer behärskade frihetstidens och den gustavianska tidens
rika och växlande kulturliv. Men under denna tid fick svenska akademiker, konstnärer och industrimän också
kontakt med en annan stimulerande
kulturkrets – det brittiska öväldet.
Hur dessa pionjärer upptäckte det gåtfulla England och öppnade rikt givande kulturförbindelser med den nyblivna stormakten, därom berättar
förre krigsarkivarien Birger Steckzen
i sin intressanta och stimulerande essaysamling »Svenskt och brittiskt.
(Gebers, pris 26: -).
Den mest berömde bland svenska
Englandsfarare under 1700-talet var
Karl von Linne, som vid sitt besök år
1736 fick ett storartat mottagande och
efter hemkomsten utnyttjade de engelska förbindelserna för att introducera
sina lärjungar och andra vetenskapsmän i Storbritannien. Dessa unga
svenskar blev alla fyllda av entusiasm
för allt det nya de mötte i England på
det vetenskapliga, näringspolitiska och
industriella området, och de förde
med sig hem stora samlingar av
engelsk litteratur. Inom skönlitteraturen och konsten hade England svårare
120
att finna resonans i det franskdominerade svenska kulturlivet, men det fanns
ändå djärva föregångsmän, som under
samma århundrade sökte sig över
Nordsjöns vatten. Bland dem nämner
Steckzen Elias Martin, som i det konstnärligt livaktiga London fick fritt utlopp för sin naturkänsla och sin må-
larglädje, och Carl Fredrik von Breda,
som genom sina möten med de stora
engelska mästarna fördes fram till en
friare och mera individuell porträttkonst. Liksom senare tiders turister
var 1700-talets svenska Englandsfarare
djupt imponerade av den politiska friheten i landet, av det otvungna umgänget mellan samhällsklasserna och
av den naturliga älskvärdhet och lediga livsstil, som mötte dem från värdfolkets sida. De hade svårigheter med
det engelska språket, som inte studerades i Sverige, men hade i gengäld
hjälpsamma mellanhänder i London i
de svenska handelshusen där och i det
stora vetenskapliga samfund ~ The
Royal Society – som tog emot svenska akademiker och också invalde åtskilliga av dem som medlemmar.
Under 1800-talets förra del var de
franska kulturimpulserna fortfarande
starka i Sverige, men tysk filosofi och
tysk estetik började tränga in i det
svenska andliga livet. England spelade
fortfarande en underordnad roll i vår
kulturvärld. Men också nu är det enstaka klarögda svenskar, som beger sig
på kulturella upptäcktsfärder till de
brittiska öarna. Till dem hörde Erik
Gustaf Geijer, som under sin resa åren
1809-1810 blev helt omvänd till den
engelska livsstilen och betecknade det
engelska samhället som »ett mönster
för en sann borgerlig frihet».
Den engelska liberalismen med dess
krav på näringsfrihet och tryckfrihet
påverkade den politiska debatten i
Sverige. 1840-talets liberale ledare i
Sverige, brukspatronen Thore Petre,
var en svuren vän av England, och i
biblioteket på hans bruk Hofors kan
man ännu studera en rad engelska
statsrättsliga och näringspolitiska arbeten som han ägt. Svenska bruksmän
studerade nyheterna i den engelska
stålhanteringen, och pionjärerna inom
det sydsvenska jordbruket hämtade
inspiration från England och Skottland i sina reformsträvanden. En del
av 1800-talets landsomfattande väckelserörelse var påverkad från anglosachsiskt håll, och när idrotten på
1880-talet introducerades i Sverige,
var sportreglerna utformade efter
engelskt mönster. Till allt detta kommer, att en stark ekonomisk intressegemenskap förenade Storbritannien
med det svensk-norska riket; England
var dess utan tvekan största kund.
Så mycket märkligare kan det då
förefalla att Sverige efter Frankrikes
fall åren 1870-1871 så bestämt orienterade sig inte mot England utan mot
Tyskland. Berlin blev från 1880-talet
vår kulturella metropol, dit våra forskare sökte sig. Tyska filosofer och
konstnärer bestämde vår uppfattning
om tillvaron; Marx och Liebknecht
satte sin prägel på den svenska arbetarrörelsens program. Orsaken härtill
finner Steckzen i den utrikespolitiska
kursförändring i Sverige, som professor Folke Lindberg nyligen utrett i
sitt eleganta och sakrika arbete om
»Den svenska utrikespolitikens historia 1872-1914» (Norstedts, 1958). För
Oscar II – och väl också för större
delen av det borgerliga Sverige –
framstod Ryssland som det ständiga
hotet mot de militärt svaga svenska
och norska rikenas självständighet.
Medan hans far Oscar I sökt ett effektivt skydd mot faran från öster hos de
båda väststaterna, fann Oscar II efter
de stora omvälvningarna på kontinenten lösning i en målmedveten politisk
orientering mot det starka tyska kejsardömet. Den politiska omorienteringen följdes enligt Steckzens målande beskrivning av en tysk kulturvåg,
som vällde in över våra kuster och
sköljde bort mycket av vår gamla sympati för brittisk kultur och livsstil.
Man kritiserade Englands förmynderskap över världen; den begåvade nationalekonomen Gustaf Steffen skapade en stark opinion i värt land mot
Englands imperie- och kolonialpolitik
i sina skakande sociala skildringar av
det moderna industrllandet.
Det fanns svenska kulturpersonligheter som reagerade mot dessa antibrittiska stämningar. Främst bland
dem var Harald Hjärne, som i Svenska
Dagbladet ironiserade över svenskarnas okritiska tyskbeundran. Steckzim
bedömer säkerligen läget alltför
mörkt, när han hävdar att Hjärne och
hans meningsfränder aldrig lyckades
slå en bräsch i den kompakta svensktyska muren. Men naturligtvis var det
svårt att under boerkrigets dagar vinna
den svenska opinionen för Englands
sak. Först under mellankrigstiden kan
man spåra ett stigande intresse för den
brittiska kulturkretsen; bland opinionsbildarna nämner Steckzen med
rätta Gustaf Hellström i Dagens Nyheter och Gustaf stridsberg i Svenska
Dagbladet. Det andra världskriget fördjupade samhörigheten mellan de båda
demokratiska länderna, och efter
fredsslutet har den kulturella gemenskapen fått en allt fastare grundval.
När Steckzen som exempel härpå
nämner engelskans dominerande roll
SUFFRAGETTERNA
Få saker har blivit så förlöjligade och
förvrängda som kvinnornas kamp för
rösträtten och särskilt den ytterlighetsgående falangen i England, suffragetterna. Suffragett blev ett skällsord, som innefattade allt okvinnligt
9t- 603442
121
i skolornas språkundervisning, får
man dock inte glömma bort Amerikas
roll som kulturbärare och idealbildare
för den moderna svenska opinionen.
Vid sidan av denna fantasieggande
översikt förekommer det flera intressanta detaljundersökningar på temat
svenskt och brittiskt i Steckzens bok.
I ett kapitel om James, 1 :ste hertig av
Hamilton, berättar han den fängslande
historien om de skotska legosoldaternas tjänstgöring under Gustav II Adolf
och får där tillfälle att beskriva sina
arkivforskningar i det skotska riksarkivet och i privata slottsarkiv i Skottland. Ett annat givande kapitel handlar om de engelska resenärer, som under 1700-talet upptäckte Sverige på
skumpande landsvägar och primitiva
gästgivargårdar. I slutkapitlet skildrar
han bl. a. prins Gustafs – den blivande Gustav V – besök i Storbritannien
år 1879 och ger en utomordentligt sympatisk bild av den unge prinsen, hans
enkla, okonstlade maner och medfödda
takt. Besöket i England bidrog till att
öka hans frigjordhet och självständighet, menar Steckzen. Han gjorde
samma positiva erfarenhet av engelskt
psyke och engelsk livsstil som andra
svenska resenärer. Ännu på hans höga
ålderdom stod minnena av denna första utlandsresa levande för honom;
den hade fört honom i kontakt med ett
Europa som var något annat än små-
staten Sverige och väckt hans utrikespolitiska intresse.
Av lektor GRETA WIESBLGREN
och oskönt i förening. Varje land har
den kvinnorörelse det förtjänar och
det intressanta har inträffat, att man
nu ser tillbaka på suffragetternas
kamp i England, som ett av de stoltaste kapitlen i kvinnorörelsens his- 122
toria. Den moderata sidan av den
engelska rörelsen, den konstitutionella, har däremot kommit i skymundan. Vad som betingat omslaget i
den allmänna uppfattningen är ett
komplex av olika faktorer. Suffragetterna har själva bidragit genom välskrivna redogörelser och memoarer.
Det ovanliga blir mest attraktivt och
mytbildningen kring det florerar rikare. Men det finns också ett allmänt
nyvaknat intresse, närmast psykologiskt-historiskt att fä denna rörelse
kartlagd. Den tidigare – mycket omfattande kvinnasakslitteraturen
vände sig till de specialintresserade.
Betecknande är, att Roger Fulfords
arbete Votes for Women (Faber and
Faber, 1956) belönades med Evening
standards stora bokpris på 5 000 t
samt äran att rekommenderas av
Book Society. Den senare hedern har
den i är utkomna Unshackled (Fri
frän bojor) av Dame Chrislabel Pankhurst kommit i åtnjutande av. För att
inte tala om att denna dam i är fått
en staty i Victoria Tower Gardens
bredvid sin moders, Mrs Emmeline
Pankhurst, nära House of Lords. Den
restes redan 1930.
I Danmark har mag. art. Aslaug
Mikkelsen gett 1,1t ett sammanfattande
arbete Kvinnernes Vej gennem Vietorias England (Gyldendal, 1959), i vilket kapitlet om kampen för rösträtten
utgör ett komprimerat och översiktligt avsnitt. Boken ger en initierad,
klok och välbalanserad sammanfattning av olika sidor av den engelska
kvinnorörelsen under den viktorianska eran. Den bygger på omfattande
studier i England och innehäller trots
det lilla formatet (190 sidor) förbluffande mycket fakta. Därtill är den
lättläst. Danskarna har en mästerlig
förmåga att göra kulturhistoriska
sammanfattningar. Syntesen ligger för
dem.
Redan 1797 hade i parlamentet
framställts en rent retorisk fråga, varför inte kvinnorna också skulle kunna
fä rösträtt, och svaret hade blivit, att
kvinnorna var alltför bundna av sina
relationer i samhället, dvs. de skulle
rösta som sina män, sina fäder eller
sina bröder, ett argument, som ständigt skulle återkomma. Fulford sätter
emellertid rörelsens ursprung till1825,
då en pamflett kom ut av William
Thompson, grundare av den vetenskapliga socialismen och i mycket en
lärofader till Marx. Eftersom Thompson så länge varit bortglömd, kan han
vara värd att nämnas här, så mycket
mera som han blev impulsgivare till
John Stuart Mill. Tillsammans med
den radikala Mrs Wheeler författade
han ett svar på en skrift av James
Mill (fader till J. S. Mill), som förnekat kvinnans självständiga omdöme.
Thompsons skrift är försedd med en
lång titel i 1600-talsstil: En vädjan
från ena hälften av den mänskliga rasen, kvinnorna, till den andra hälften, männen, gentemot dessas anspråk
på att kvarhälla dem i slaveri, inom
hemmet, i samhället, i politiken etc.
– Den kallar äktenskapet en uppfinning av män för att göra kvinnan till
slav och födelsemaskin och hemmet
till evigt fängelse och slutar med en
appell: Vakna Englands kvinnor! Befria er från era fjättrar och er frigö-
relse skall ge mannen vidgade vyer,
frihet och lycka! – Måhända lyssnade vår egen C. J. L. Almqvist till
dessa tirader. – Det förefaller dock
som om Fulford något överdrev
Thompsons betydelse för själva rösträttsrörelsen. Hans bisarra ideer i
andra avseenden gjorde honom löjlig
i engelsmännens ögon och han rönte
därmed samma öde som mänga av
kvinnorörelsens pionjärer. År 1954
publicerade dr Rickard Pankhurst,
son till miss Sylvia Pankhurst, en studie över hans samhällsfilosofi.
Fulford försummar inte heller kvä-
karnas betydelse i kampen för likställighet mellan könen. De spelade stor
roll på 1840-talet och till dem hörde
miss Anne Knight, som 1851 grundade
den första lokalföreningen för kvinnans politiska rösträtt, i Sheffield,
varifrån hon slungade ut en appell till
kvinnorna, »Beloved sisters», att
hjälpa till i kampen för rösträtten
»this holy work».
I parlamentet började striden samtidigt som valreformen genomfördes
1832, i det att en medlem i underhuset
begärde rösträtt för kvinnor på samma villkor som för män, dvs. för dem
som hade de ekonomiska förutsättningarna. Redan från denna tidpunkt
togs så reformfrågan upp med jämna
mellanrum, nästan årligen under 70-
talet. Vid åtskilliga tillfällen fick förslaget t. o. m. majoritet, men regeringen vägrade envist att lägga fram
det. Genom J. S. Milis framträdande
lyftes diskussionen från salongerna
till parlamentet och hans skrift The
Subjection of Women, också inspirerad av en kvinna, hans hustru, fick
enorm betydelse. Men liberalerna liksom senare arbetarna var som parti
ointresserade eller direkt motståndare till kvinnorösträtt. Gladstone var
trots sin grundsats »No taxation
without representation» en farlig motståndare. – En engelsk dam tog honom på ordet och vägrade att betala
skatt och hennes envishet kostade
henne mycket. – Disraeli var däremot för och yttrade »l do not see …
on what reason, if you come to right,
she has not a right to vote.» Men varken hans eget parti, hans drottning
eller hans motständare hörde på honom. Det gjorde däremot kvinnorna
och redan på 60-talet började de gå
fram med masspetitioner för att bevisa rörelsens omfattning. Partiernas
bristande intresse, ja rent av ovilja,
berodde på att de fruktade få sina
cirklar alltför mycket rubbade, om
123
kvinnornas krav uppfylldes. Först
måste enligt politikerna frågan om
allmän rösträtt för män lösas. Annars
skulle det blott bli tal om ett förhållandevis litet antal kvinnor, som
skulle kunna få rösträtt, eftersom alla
gifta kvinnor var omyndiga och likaså
de ogifta, vars fäder var i livet. Liberalerna fruktade alltså, att de konservativa skulle bli den vinnande parten. Men inte heller bland dem var
man entusiastisk – tvärtom. Många
reagerade rent känslomässigt. Det var
direkt opassande att släppa fram kvinnorna till valurnorna. Därtill kom att
drottningen var så emot. Efter 1870
tycks hennes inställning ha skärpts.
När lady Amberley 1870 uppträtt på
ett offentligt möte i London, fick hon
direkt ovett av drottningen. Ur ett
brev till en vän från Viktoria citerar
Fulford några drastiska vändningar:
Lady A. borde ha ett kok stryk. –
»This mad wieked folly of Woman’s
Rights.»
Nu blev det också kärvare för kvinnorna och trots alla ansträngningar
ett stillastående. Rösträttsreformen
1884 uppfattades som en direkt förolämpning: Analfabeterna på landsbygden fick rösträtt men inte intelligentsians kvinnor. Kvinnorna fick visserligen komma med i de politiska
partierna, men det var närmast i syfte
att skaffa billig arbetskraft i propagandaarbetet. De politiska kvinnaföreningarna kom att verka splittrande
på rörelsen som helhet. 1870 hade arbeterskorna sammanslutit sig i The
Women Union League. Dess ledare
miss Ester Roper förklarade omedelbart, att deras väg ej var rösträttskvinnornas. Men de skrev sina namn
på listorna till parlamentet. De insåg
också, att vägen till bättre lön och
drägliga arbetsförhällanden gick genom rösträtten. I en pamflett ställdes
frågan: Varför får arbetaren 25 sh. i
veckan, medan arbeterskan blott får
124
5 sh.? – Svaret blev: Därför att hon
saknar rösträtt!
Frän århundradets slut kom Mrs
Pankhurst att stå som rörelsens ledare tillsammans med sina döttrar.Den
äldsta var Christabel. Deras aggressivitet hindrade enligt mångas uppfattning en framgång. Fulford är dock
här positivt inställd till militanterna.
I själva verket var aggressiviteten en
följd av allt motstånd och oförnuft
från de ledandes sida. Suffragetterna
kunde åberopa Gladstones öppet uttalade försvar för arbetarnas våldsamheter i deras strid för sin rösträtt. 1903 grundade Mrs Pankhurst en
egen rösträttsrörelse, Women’s Political and Social Union, som på sitt
program hade ett snabbt framtvingande av kvinnlig rösträtt, inget hänsynstagande till de politiska partierna
och som medel kraftiga aktioner. Den
kom i ett motsatsförhållande till den
gamla 1867 grundade, den konstitutionella, som ville gå fram traditionsenligt.
Dess ledande namn var Mrs Millicent Fawcett, som behandlas mera i
förbigående av Fulford. Han menar
att föreningens första sekreterare frö-
ken Lydia Becker, utgivare av The
Women’s Suffrage Journal (1870-90),
var dess starka namn.
skildringen av suffragetternas
kampär 1907-14 får vi följa inifrån i
Dame Christabel Pankhursis självbiografiska arbete Unshackled. Själv dog
hon 1958 och hennes forne medkämpe Lord Pethick-Lawrence står
som dess utgivare. Det är skrivet långt
tidigare. Vi har här en lysande skildring: varmhjärtad, rakt på sak, klarläggande. stridslystnaden och temperamentet finns kvar. Självfallet är den
subjektiv och ensidig, men däri har
den sin styrka, ty den visar hur de
kämpande suffragetterna uppfattade
politikerna. Deras misstro kunde
ibland vara betingad av obekantskap
med det politiska spelet. Kampen kostade både modern och henne själv
hälsa, frihet och social ställning. Kulturhistoriskt intressant är skildringen
av hemmet, föräldrarna och hennes
egen kamp för sin juristutbildning.
Fadern skildras som en idealist av renaste vatten. Han offrade sin karriär
på kampen för kvinnorösträtten och
arbetarnas sociala krav. Modern blev
tidigt änka och kämpade hårt för att
klara sig och sina tre flickor. Hon
tecknas likaledes som en stor idealist
men också som den borne ledaren.
Att hon gång på gång vid kritiska tillfällen visade bristande samarbetsvilja
och drivits av härsklystnad ser inte
dottern. Men det är drag, som sammanhänger med hennes lysande egenskaper: ledarbegåvningen, intelligensen, slagfärdigheten, talekonsten, modet och offerviljan. Det ligger birgittinsk storhet över henne. Hennes anhängare hade martyrernas trosvisshet
och offerberedskap för Saken.
Fulford diskuterar inte varför just i
England rösträttsstriden fick ett så
våldsamt förlopp, lika litet som Unshackled gör det. Han ser den liberala
regeringens motstånd betingat mest
av hänsyn till eventuella väljare och
av fruktan för att de konservativa ensamt skulle vinna på kvinnornas röster. I själva verket drev motståndet
kvinnorna över i de konservativas lä-
ger.
Det var de falska förespeglingarna,
de brutna löftena, det obesvärade negHgerandet från regeringens sida, som
kom suffragetterna att se rött. Våldsdåden började. Kampen fördes med
största påpasslighet. Varje tillfälle till
demonstration och bråk utnyttjades
med en precision, som visade, att förbindelseväsendet fungerade perfekt.
Suffragetterna demonstrerade på politikernas valmöten. De trängde in i
parlamentet, där de kunde kedja sig
fast vid pelare och staket, så att polisen hade ett väldigt schå att lösgöra
dem. Att regeringen vägrade kvinnorna företräde var direkt grundlagsvidrigt såsom Mrs Pankhurst icke försummade att påpeka. Då kvinnor förbjöds deltaga i valmöten gömde de sig
i lokalen kvällen innan för att så på
lämpligt ställe slunga ut fältropet »Votes for women» och veckla ut sina
standar. De krossade fönsterrutor,
kastade stenar mot politikerna etc.
allt för att väcka uppseende. En känd
suffragett kastade sig framför lwnungens häst på kapplöpningsbanan i
Derby. Hennes begravning blev ett
skådespel i förnäm regi. Regeringen
svarade med skärpta polisåtgärder
och härda fängelsestraff. Då började
de hungerstrejka, varpå order utgick
om tvångsmatning. När man misslyckades därmed, kom den beryktade
katt- och rättalagen, som släppte vederbörande fånge på kortare tid för
att äta upp sig och därefter lät henne
åka in igen. – Man måste göra klart
för sig att de ledande suffragetterna
tillhörde det högsta samhällsskiktet
och var högt begåvade och samtidigt
mycket distingerade damer, bland
vilka åtskilliga noga lade an på klädcdräkt och uppträdande. Tidens svassande dräkt tillät extravaganser. Polisen uppträdde ofta direkt rått, vil- },et bidrog till att skaffa suffragetterna
anhängare. Deras mod och ståndaktighet imponerade. Till slut vann de
125
dock och har själva i hög grad också
sörjt för sitt eftermäle, bättre än den
konstitutionella kvinnorörelsen, som
glömts bort en smula.
Fulford i likhet med flera andra
historiker menar, att suffragetterna
inte spelat så stor roll för själva saken.
Reformen hade kommit ändå 1918.
Tiden var mogen för den. Det menar
inte Chrislabel Pankhurst. Hennes
bok har underrubriken The Stm·y of
how we won the Vote är betecknande
för hennes uppfattning. I varje fall
vågar man påstå, att i alla de länder,
som vid denna tidpunkt gav kvinnorna rösträtt, fanns det en stark
kvinnorörelse. Att de ledande suffragetterna och Mrs Pankhurst i synnerhet med sin logiska skärpa och oförskräckthet imponerade inte bara i
England utan längt utanför dess gränser är evident. – 1908 när hon dömdes till tre månaders fängelse för förargelseväckande beteende, försvarade hon sig inför magistraten med
de stolta orden: Vi är här inte såsom
lagbrytare utan på grund av våra ansträngningar att göra nya lagar. –
Och hon frågade Mr Lloyd George, inkallad som vittne vid samma tillfälle:
.Tag skulle vilja fråga om Ni anser, att
hela denna agitation från kvinnorna
skulle höra upp i sarmua ögonblick
som de erhölle konstitutionell rätt att
rösta?- Jag anser, att det skulle vara
mycket troligt, blev svaret.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner