LITTERATUR SVERIGE OCH DEN BRITTISKA KULTURKRETSEN Det skulle vara en fängslande uppgift att söka klarlägga från vilka håll de skilda kulturimpulserna genom århundraden nått vårt land. Under medeltiden var det huvudsakligen den världsfamnande katolska kyrkan, som tjänstgjorde som kulturbärare. Den rika kultur den förmedlade var på en gång klassisk och allmäneuropeisk. Under 1500-talet fick tyska kulturformer helt överhand i den svenska kyrkopolitiken och statsförvaltningen. Vid sidan av den tyska dominansen möter vi ett starkt holländskt kulturinflytande i Sveriges handel och industri under Gustav II Adolfs tid. Tyska och holländska talades allmänt i de bildade klasserna i vårt land, men det andliga klimatet var länge kargt och den tidigare stormaktstidens imponerande militära och materiella expansion motsvarades knappast av nå- gon lika stark kulturell livaktighet. En ny epok i våra kulturförbindelser började på 1640-talet, då drottning Kristina skickade sin unge gunstling Magnus Gabriel De la Gardie på en lysande ambassad till Frankrike. Både samtid och framtid har fällt hårda domar över drottningens slösaktighet vid utrustandet av ambassaden. Ändå måste man anse priset ringa om man tänker på de kulturella vinster som ambassaden hemförde: genom den höll nämligen den franska kulturen på allvar sitt inträde i Sverige. Det är ett intressant men svårlöst problem att utreda vad kulturimpulserna från det militärt ledande Frankrike betytt, när 9- 603442 Svensk Tidskrift H. 2 1960 Av fil. dr ALF ÅBERG den karolinska armen tog form. Både i stil och utformning hade de franska och de karolinska vapnen och uniformerna drag gemensamma, och också i den svenska taktiken på slagfältet spå- rar man tydligt franska influenser. Ännu under 1700-talet var Frankrike den ledande kulturnationen och det stora moderlandet. Franskt språk och franska ideer behärskade frihetstidens och den gustavianska tidens rika och växlande kulturliv. Men under denna tid fick svenska akademiker, konstnärer och industrimän också kontakt med en annan stimulerande kulturkrets - det brittiska öväldet. Hur dessa pionjärer upptäckte det gåtfulla England och öppnade rikt givande kulturförbindelser med den nyblivna stormakten, därom berättar förre krigsarkivarien Birger Steckzen i sin intressanta och stimulerande essaysamling »Svenskt och brittiskt. (Gebers, pris 26: -). Den mest berömde bland svenska Englandsfarare under 1700-talet var Karl von Linne, som vid sitt besök år 1736 fick ett storartat mottagande och efter hemkomsten utnyttjade de engelska förbindelserna för att introducera sina lärjungar och andra vetenskapsmän i Storbritannien. Dessa unga svenskar blev alla fyllda av entusiasm för allt det nya de mötte i England på det vetenskapliga, näringspolitiska och industriella området, och de förde med sig hem stora samlingar av engelsk litteratur. Inom skönlitteraturen och konsten hade England svårare 120 att finna resonans i det franskdominerade svenska kulturlivet, men det fanns ändå djärva föregångsmän, som under samma århundrade sökte sig över Nordsjöns vatten. Bland dem nämner Steckzen Elias Martin, som i det konstnärligt livaktiga London fick fritt utlopp för sin naturkänsla och sin må- larglädje, och Carl Fredrik von Breda, som genom sina möten med de stora engelska mästarna fördes fram till en friare och mera individuell porträttkonst. Liksom senare tiders turister var 1700-talets svenska Englandsfarare djupt imponerade av den politiska friheten i landet, av det otvungna umgänget mellan samhällsklasserna och av den naturliga älskvärdhet och lediga livsstil, som mötte dem från värdfolkets sida. De hade svårigheter med det engelska språket, som inte studerades i Sverige, men hade i gengäld hjälpsamma mellanhänder i London i de svenska handelshusen där och i det stora vetenskapliga samfund ~ The Royal Society - som tog emot svenska akademiker och också invalde åtskilliga av dem som medlemmar. Under 1800-talets förra del var de franska kulturimpulserna fortfarande starka i Sverige, men tysk filosofi och tysk estetik började tränga in i det svenska andliga livet. England spelade fortfarande en underordnad roll i vår kulturvärld. Men också nu är det enstaka klarögda svenskar, som beger sig på kulturella upptäcktsfärder till de brittiska öarna. Till dem hörde Erik Gustaf Geijer, som under sin resa åren 1809-1810 blev helt omvänd till den engelska livsstilen och betecknade det engelska samhället som »ett mönster för en sann borgerlig frihet». Den engelska liberalismen med dess krav på näringsfrihet och tryckfrihet påverkade den politiska debatten i Sverige. 1840-talets liberale ledare i Sverige, brukspatronen Thore Petre, var en svuren vän av England, och i biblioteket på hans bruk Hofors kan man ännu studera en rad engelska statsrättsliga och näringspolitiska arbeten som han ägt. Svenska bruksmän studerade nyheterna i den engelska stålhanteringen, och pionjärerna inom det sydsvenska jordbruket hämtade inspiration från England och Skottland i sina reformsträvanden. En del av 1800-talets landsomfattande väckelserörelse var påverkad från anglosachsiskt håll, och när idrotten på 1880-talet introducerades i Sverige, var sportreglerna utformade efter engelskt mönster. Till allt detta kommer, att en stark ekonomisk intressegemenskap förenade Storbritannien med det svensk-norska riket; England var dess utan tvekan största kund. Så mycket märkligare kan det då förefalla att Sverige efter Frankrikes fall åren 1870-1871 så bestämt orienterade sig inte mot England utan mot Tyskland. Berlin blev från 1880-talet vår kulturella metropol, dit våra forskare sökte sig. Tyska filosofer och konstnärer bestämde vår uppfattning om tillvaron; Marx och Liebknecht satte sin prägel på den svenska arbetarrörelsens program. Orsaken härtill finner Steckzen i den utrikespolitiska kursförändring i Sverige, som professor Folke Lindberg nyligen utrett i sitt eleganta och sakrika arbete om »Den svenska utrikespolitikens historia 1872-1914» (Norstedts, 1958). För Oscar II - och väl också för större delen av det borgerliga Sverige - framstod Ryssland som det ständiga hotet mot de militärt svaga svenska och norska rikenas självständighet. Medan hans far Oscar I sökt ett effektivt skydd mot faran från öster hos de båda väststaterna, fann Oscar II efter de stora omvälvningarna på kontinenten lösning i en målmedveten politisk orientering mot det starka tyska kejsardömet. Den politiska omorienteringen följdes enligt Steckzens målande beskrivning av en tysk kulturvåg, som vällde in över våra kuster och sköljde bort mycket av vår gamla sympati för brittisk kultur och livsstil. Man kritiserade Englands förmynderskap över världen; den begåvade nationalekonomen Gustaf Steffen skapade en stark opinion i värt land mot Englands imperie- och kolonialpolitik i sina skakande sociala skildringar av det moderna industrllandet. Det fanns svenska kulturpersonligheter som reagerade mot dessa antibrittiska stämningar. Främst bland dem var Harald Hjärne, som i Svenska Dagbladet ironiserade över svenskarnas okritiska tyskbeundran. Steckzim bedömer säkerligen läget alltför mörkt, när han hävdar att Hjärne och hans meningsfränder aldrig lyckades slå en bräsch i den kompakta svensktyska muren. Men naturligtvis var det svårt att under boerkrigets dagar vinna den svenska opinionen för Englands sak. Först under mellankrigstiden kan man spåra ett stigande intresse för den brittiska kulturkretsen; bland opinionsbildarna nämner Steckzen med rätta Gustaf Hellström i Dagens Nyheter och Gustaf stridsberg i Svenska Dagbladet. Det andra världskriget fördjupade samhörigheten mellan de båda demokratiska länderna, och efter fredsslutet har den kulturella gemenskapen fått en allt fastare grundval. När Steckzen som exempel härpå nämner engelskans dominerande roll SUFFRAGETTERNA Få saker har blivit så förlöjligade och förvrängda som kvinnornas kamp för rösträtten och särskilt den ytterlighetsgående falangen i England, suffragetterna. Suffragett blev ett skällsord, som innefattade allt okvinnligt 9t- 603442 121 i skolornas språkundervisning, får man dock inte glömma bort Amerikas roll som kulturbärare och idealbildare för den moderna svenska opinionen. Vid sidan av denna fantasieggande översikt förekommer det flera intressanta detaljundersökningar på temat svenskt och brittiskt i Steckzens bok. I ett kapitel om James, 1 :ste hertig av Hamilton, berättar han den fängslande historien om de skotska legosoldaternas tjänstgöring under Gustav II Adolf och får där tillfälle att beskriva sina arkivforskningar i det skotska riksarkivet och i privata slottsarkiv i Skottland. Ett annat givande kapitel handlar om de engelska resenärer, som under 1700-talet upptäckte Sverige på skumpande landsvägar och primitiva gästgivargårdar. I slutkapitlet skildrar han bl. a. prins Gustafs - den blivande Gustav V - besök i Storbritannien år 1879 och ger en utomordentligt sympatisk bild av den unge prinsen, hans enkla, okonstlade maner och medfödda takt. Besöket i England bidrog till att öka hans frigjordhet och självständighet, menar Steckzen. Han gjorde samma positiva erfarenhet av engelskt psyke och engelsk livsstil som andra svenska resenärer. Ännu på hans höga ålderdom stod minnena av denna första utlandsresa levande för honom; den hade fört honom i kontakt med ett Europa som var något annat än små- staten Sverige och väckt hans utrikespolitiska intresse. Av lektor GRETA WIESBLGREN och oskönt i förening. Varje land har den kvinnorörelse det förtjänar och det intressanta har inträffat, att man nu ser tillbaka på suffragetternas kamp i England, som ett av de stoltaste kapitlen i kvinnorörelsens his- 122 toria. Den moderata sidan av den engelska rörelsen, den konstitutionella, har däremot kommit i skymundan. Vad som betingat omslaget i den allmänna uppfattningen är ett komplex av olika faktorer. Suffragetterna har själva bidragit genom välskrivna redogörelser och memoarer. Det ovanliga blir mest attraktivt och mytbildningen kring det florerar rikare. Men det finns också ett allmänt nyvaknat intresse, närmast psykologiskt-historiskt att fä denna rörelse kartlagd. Den tidigare - mycket omfattande kvinnasakslitteraturen vände sig till de specialintresserade. Betecknande är, att Roger Fulfords arbete Votes for Women (Faber and Faber, 1956) belönades med Evening standards stora bokpris på 5 000 t samt äran att rekommenderas av Book Society. Den senare hedern har den i är utkomna Unshackled (Fri frän bojor) av Dame Chrislabel Pankhurst kommit i åtnjutande av. För att inte tala om att denna dam i är fått en staty i Victoria Tower Gardens bredvid sin moders, Mrs Emmeline Pankhurst, nära House of Lords. Den restes redan 1930. I Danmark har mag. art. Aslaug Mikkelsen gett 1,1t ett sammanfattande arbete Kvinnernes Vej gennem Vietorias England (Gyldendal, 1959), i vilket kapitlet om kampen för rösträtten utgör ett komprimerat och översiktligt avsnitt. Boken ger en initierad, klok och välbalanserad sammanfattning av olika sidor av den engelska kvinnorörelsen under den viktorianska eran. Den bygger på omfattande studier i England och innehäller trots det lilla formatet (190 sidor) förbluffande mycket fakta. Därtill är den lättläst. Danskarna har en mästerlig förmåga att göra kulturhistoriska sammanfattningar. Syntesen ligger för dem. Redan 1797 hade i parlamentet framställts en rent retorisk fråga, varför inte kvinnorna också skulle kunna fä rösträtt, och svaret hade blivit, att kvinnorna var alltför bundna av sina relationer i samhället, dvs. de skulle rösta som sina män, sina fäder eller sina bröder, ett argument, som ständigt skulle återkomma. Fulford sätter emellertid rörelsens ursprung till1825, då en pamflett kom ut av William Thompson, grundare av den vetenskapliga socialismen och i mycket en lärofader till Marx. Eftersom Thompson så länge varit bortglömd, kan han vara värd att nämnas här, så mycket mera som han blev impulsgivare till John Stuart Mill. Tillsammans med den radikala Mrs Wheeler författade han ett svar på en skrift av James Mill (fader till J. S. Mill), som förnekat kvinnans självständiga omdöme. Thompsons skrift är försedd med en lång titel i 1600-talsstil: En vädjan från ena hälften av den mänskliga rasen, kvinnorna, till den andra hälften, männen, gentemot dessas anspråk på att kvarhälla dem i slaveri, inom hemmet, i samhället, i politiken etc. - Den kallar äktenskapet en uppfinning av män för att göra kvinnan till slav och födelsemaskin och hemmet till evigt fängelse och slutar med en appell: Vakna Englands kvinnor! Befria er från era fjättrar och er frigö- relse skall ge mannen vidgade vyer, frihet och lycka! - Måhända lyssnade vår egen C. J. L. Almqvist till dessa tirader. - Det förefaller dock som om Fulford något överdrev Thompsons betydelse för själva rösträttsrörelsen. Hans bisarra ideer i andra avseenden gjorde honom löjlig i engelsmännens ögon och han rönte därmed samma öde som mänga av kvinnorörelsens pionjärer. År 1954 publicerade dr Rickard Pankhurst, son till miss Sylvia Pankhurst, en studie över hans samhällsfilosofi. Fulford försummar inte heller kvä- karnas betydelse i kampen för likställighet mellan könen. De spelade stor roll på 1840-talet och till dem hörde miss Anne Knight, som 1851 grundade den första lokalföreningen för kvinnans politiska rösträtt, i Sheffield, varifrån hon slungade ut en appell till kvinnorna, »Beloved sisters», att hjälpa till i kampen för rösträtten »this holy work». I parlamentet började striden samtidigt som valreformen genomfördes 1832, i det att en medlem i underhuset begärde rösträtt för kvinnor på samma villkor som för män, dvs. för dem som hade de ekonomiska förutsättningarna. Redan från denna tidpunkt togs så reformfrågan upp med jämna mellanrum, nästan årligen under 70- talet. Vid åtskilliga tillfällen fick förslaget t. o. m. majoritet, men regeringen vägrade envist att lägga fram det. Genom J. S. Milis framträdande lyftes diskussionen från salongerna till parlamentet och hans skrift The Subjection of Women, också inspirerad av en kvinna, hans hustru, fick enorm betydelse. Men liberalerna liksom senare arbetarna var som parti ointresserade eller direkt motståndare till kvinnorösträtt. Gladstone var trots sin grundsats »No taxation without representation» en farlig motståndare. - En engelsk dam tog honom på ordet och vägrade att betala skatt och hennes envishet kostade henne mycket. - Disraeli var däremot för och yttrade »l do not see ... on what reason, if you come to right, she has not a right to vote.» Men varken hans eget parti, hans drottning eller hans motständare hörde på honom. Det gjorde däremot kvinnorna och redan på 60-talet började de gå fram med masspetitioner för att bevisa rörelsens omfattning. Partiernas bristande intresse, ja rent av ovilja, berodde på att de fruktade få sina cirklar alltför mycket rubbade, om 123 kvinnornas krav uppfylldes. Först måste enligt politikerna frågan om allmän rösträtt för män lösas. Annars skulle det blott bli tal om ett förhållandevis litet antal kvinnor, som skulle kunna få rösträtt, eftersom alla gifta kvinnor var omyndiga och likaså de ogifta, vars fäder var i livet. Liberalerna fruktade alltså, att de konservativa skulle bli den vinnande parten. Men inte heller bland dem var man entusiastisk - tvärtom. Många reagerade rent känslomässigt. Det var direkt opassande att släppa fram kvinnorna till valurnorna. Därtill kom att drottningen var så emot. Efter 1870 tycks hennes inställning ha skärpts. När lady Amberley 1870 uppträtt på ett offentligt möte i London, fick hon direkt ovett av drottningen. Ur ett brev till en vän från Viktoria citerar Fulford några drastiska vändningar: Lady A. borde ha ett kok stryk. - »This mad wieked folly of Woman's Rights.» Nu blev det också kärvare för kvinnorna och trots alla ansträngningar ett stillastående. Rösträttsreformen 1884 uppfattades som en direkt förolämpning: Analfabeterna på landsbygden fick rösträtt men inte intelligentsians kvinnor. Kvinnorna fick visserligen komma med i de politiska partierna, men det var närmast i syfte att skaffa billig arbetskraft i propagandaarbetet. De politiska kvinnaföreningarna kom att verka splittrande på rörelsen som helhet. 1870 hade arbeterskorna sammanslutit sig i The Women Union League. Dess ledare miss Ester Roper förklarade omedelbart, att deras väg ej var rösträttskvinnornas. Men de skrev sina namn på listorna till parlamentet. De insåg också, att vägen till bättre lön och drägliga arbetsförhällanden gick genom rösträtten. I en pamflett ställdes frågan: Varför får arbetaren 25 sh. i veckan, medan arbeterskan blott får 124 5 sh.? - Svaret blev: Därför att hon saknar rösträtt! Frän århundradets slut kom Mrs Pankhurst att stå som rörelsens ledare tillsammans med sina döttrar.Den äldsta var Christabel. Deras aggressivitet hindrade enligt mångas uppfattning en framgång. Fulford är dock här positivt inställd till militanterna. I själva verket var aggressiviteten en följd av allt motstånd och oförnuft från de ledandes sida. Suffragetterna kunde åberopa Gladstones öppet uttalade försvar för arbetarnas våldsamheter i deras strid för sin rösträtt. 1903 grundade Mrs Pankhurst en egen rösträttsrörelse, Women's Political and Social Union, som på sitt program hade ett snabbt framtvingande av kvinnlig rösträtt, inget hänsynstagande till de politiska partierna och som medel kraftiga aktioner. Den kom i ett motsatsförhållande till den gamla 1867 grundade, den konstitutionella, som ville gå fram traditionsenligt. Dess ledande namn var Mrs Millicent Fawcett, som behandlas mera i förbigående av Fulford. Han menar att föreningens första sekreterare frö- ken Lydia Becker, utgivare av The Women's Suffrage Journal (1870-90), var dess starka namn. skildringen av suffragetternas kampär 1907-14 får vi följa inifrån i Dame Christabel Pankhursis självbiografiska arbete Unshackled. Själv dog hon 1958 och hennes forne medkämpe Lord Pethick-Lawrence står som dess utgivare. Det är skrivet långt tidigare. Vi har här en lysande skildring: varmhjärtad, rakt på sak, klarläggande. stridslystnaden och temperamentet finns kvar. Självfallet är den subjektiv och ensidig, men däri har den sin styrka, ty den visar hur de kämpande suffragetterna uppfattade politikerna. Deras misstro kunde ibland vara betingad av obekantskap med det politiska spelet. Kampen kostade både modern och henne själv hälsa, frihet och social ställning. Kulturhistoriskt intressant är skildringen av hemmet, föräldrarna och hennes egen kamp för sin juristutbildning. Fadern skildras som en idealist av renaste vatten. Han offrade sin karriär på kampen för kvinnorösträtten och arbetarnas sociala krav. Modern blev tidigt änka och kämpade hårt för att klara sig och sina tre flickor. Hon tecknas likaledes som en stor idealist men också som den borne ledaren. Att hon gång på gång vid kritiska tillfällen visade bristande samarbetsvilja och drivits av härsklystnad ser inte dottern. Men det är drag, som sammanhänger med hennes lysande egenskaper: ledarbegåvningen, intelligensen, slagfärdigheten, talekonsten, modet och offerviljan. Det ligger birgittinsk storhet över henne. Hennes anhängare hade martyrernas trosvisshet och offerberedskap för Saken. Fulford diskuterar inte varför just i England rösträttsstriden fick ett så våldsamt förlopp, lika litet som Unshackled gör det. Han ser den liberala regeringens motstånd betingat mest av hänsyn till eventuella väljare och av fruktan för att de konservativa ensamt skulle vinna på kvinnornas röster. I själva verket drev motståndet kvinnorna över i de konservativas lä- ger. Det var de falska förespeglingarna, de brutna löftena, det obesvärade negHgerandet från regeringens sida, som kom suffragetterna att se rött. Våldsdåden började. Kampen fördes med största påpasslighet. Varje tillfälle till demonstration och bråk utnyttjades med en precision, som visade, att förbindelseväsendet fungerade perfekt. Suffragetterna demonstrerade på politikernas valmöten. De trängde in i parlamentet, där de kunde kedja sig fast vid pelare och staket, så att polisen hade ett väldigt schå att lösgöra dem. Att regeringen vägrade kvinnorna företräde var direkt grundlagsvidrigt såsom Mrs Pankhurst icke försummade att påpeka. Då kvinnor förbjöds deltaga i valmöten gömde de sig i lokalen kvällen innan för att så på lämpligt ställe slunga ut fältropet »Votes for women» och veckla ut sina standar. De krossade fönsterrutor, kastade stenar mot politikerna etc. allt för att väcka uppseende. En känd suffragett kastade sig framför lwnungens häst på kapplöpningsbanan i Derby. Hennes begravning blev ett skådespel i förnäm regi. Regeringen svarade med skärpta polisåtgärder och härda fängelsestraff. Då började de hungerstrejka, varpå order utgick om tvångsmatning. När man misslyckades därmed, kom den beryktade katt- och rättalagen, som släppte vederbörande fånge på kortare tid för att äta upp sig och därefter lät henne åka in igen. - Man måste göra klart för sig att de ledande suffragetterna tillhörde det högsta samhällsskiktet och var högt begåvade och samtidigt mycket distingerade damer, bland vilka åtskilliga noga lade an på klädcdräkt och uppträdande. Tidens svassande dräkt tillät extravaganser. Polisen uppträdde ofta direkt rått, vil- },et bidrog till att skaffa suffragetterna anhängare. Deras mod och ståndaktighet imponerade. Till slut vann de 125 dock och har själva i hög grad också sörjt för sitt eftermäle, bättre än den konstitutionella kvinnorörelsen, som glömts bort en smula. Fulford i likhet med flera andra historiker menar, att suffragetterna inte spelat så stor roll för själva saken. Reformen hade kommit ändå 1918. Tiden var mogen för den. Det menar inte Chrislabel Pankhurst. Hennes bok har underrubriken The Stm·y of how we won the Vote är betecknande för hennes uppfattning. I varje fall vågar man påstå, att i alla de länder, som vid denna tidpunkt gav kvinnorna rösträtt, fanns det en stark kvinnorörelse. Att de ledande suffragetterna och Mrs Pankhurst i synnerhet med sin logiska skärpa och oförskräckthet imponerade inte bara i England utan längt utanför dess gränser är evident. - 1908 när hon dömdes till tre månaders fängelse för förargelseväckande beteende, försvarade hon sig inför magistraten med de stolta orden: Vi är här inte såsom lagbrytare utan på grund av våra ansträngningar att göra nya lagar. - Och hon frågade Mr Lloyd George, inkallad som vittne vid samma tillfälle: .Tag skulle vilja fråga om Ni anser, att hela denna agitation från kvinnorna skulle höra upp i sarmua ögonblick som de erhölle konstitutionell rätt att rösta?- Jag anser, att det skulle vara mycket troligt, blev svaret.