Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

———-
LITTERATUR
RÖTT OCH LJUSBLÅTT
En av de odisputabelt glädjande företeelserna på de senaste årens
svenska bokmarknad är det markanta uppsving, som har kunnat noteras för den politiska memoaren. Ernst Wigforss’ självbiografi »Minnen» är den publika höjdpunkten, men den är ingalunda ensamstående;
en hel rad bidrag till den nära gårdagens »rätta» förståelse och värdering har lagts fram ungefär samtidigt. För ett par år sedan publicerade Claes Lindskog några rappa och skarpa memoarfragment, som
bitvis har värde som källskrift ehuru- i likhet med nästan alla memoarer – inte tillförlitlig i alla detaljer. Och under 1950 kom utom
Wigforss’ bok, som ju endast är upptakten till något, som lovar att bli
ett av de verkligt stora numren i sin genre, ytterligare fyra memoarböcker, vilkas författare alla gjort sig ett känt namn i svensk politik:
Erik Palmstierna, Jakob Pettersson i Södertälje, Karl Magnusson i
Skövde och Ture Nerman. »P•»:s bidrag består av en samling frisprå-
kiga porträttskisser, frikostigt kryddade med anekdoter (»Åtskilliga
egenheter»). Åttiofemårige Jakob Petterssons bok, »En återblick», väcker sympati genom några välövervägda personomdömen men saknar
annars större intresse frånsett en konkret upplysning att han av Ekman anmodats äterkomma som statsråd även i dennes andra ministär
1930. Karl Magnussons »Vid spade och riksdagspulpet» har värde både
genom sin person- och miljöskildring och genom den bild den ger av
författaren själv, en av de mera särpräglade och i alla betydelser
skarpskurnaste gestalterna ur de senaste decenniernas riksdagshistoria, en gång överdådigt porträtterad av Erik Wästberg i »Tjugofyra herrar», roligt men också riktigt.
Den femte av 1950 års politiska memoarer, Ture Nermans »Allt var
rött» utgör mellannumret av dennes memoarserie och behandlar tiden
1909-29, från hans inträde i den socialdemokratiska Sundsvallstidningen »Nya Samhällets» redaktion till hans inträde i de parlamentariska förgårdarna genom suppleantplacering vid förstakammarvalet
hösten 1929, varifrån han redan efter ett år skulle avancera till ordinarie kammarledamot. Hans parlamentariska vedermödor under två
perioder, den första som kilbomskommunist 1930-37 och den andra
från 1946 som socialdemokrat liksom hans uppskattade publicistiska
insatser under andra världskriget får bli huvudnumren i en utlovad
tredje memoarbok.
Den Ture Nerman, som man möter i »Allt var rött», har ännu åtskilliga erfarenheter att göra, innan han blivit den från kommunismen
förlöste kämpen från krigsårens »Trots Allt!». Han framträder i den
föreliggande memoaren inte bara som den där ständigt ger sig hän
ät en naiv och ljusblå optimism utan också som den ständigt trogne
286
Litteratur
vänsterextremisten. Han känner sig från början hemma på vänstersidan inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet, och som redaktionssekreterare och inom kort chefredaktör för »Nya Samhället» för
han partivänsterns talan, stundom i öppen konflikt med tidningsstyrelse och lokala partipampar. Han kastar loss från den relativa idyllen i
Sundsvall 1915, vill komma närmare centrum och få en mera direkt
känning av oron, som han ändå inte fått fred för ens i idyllen på
Sallyhill och Skeppargatan 4 i trämetropolen. Den kulturkamp han
förde i Sundsvall rörde bl. a. nykterheten (kolsvavla-attentat mot
Sundsvalls utskänkningsbolag), »den kyrkliga reaktionen» (»Ska den
fria tankens män tiga och vänta tills kyrkan själv behagar avskaffa
sig1»), Hinke Bergegrens »Kärlek-utan-barn»-propaganda och därtill
den ljudenliga stavningen. Han var också snabbt redo för den behändige popularisatorns roll. Därpå ger hans bok många exempel. På tal
om den nyssnämnda Hinke Bergegren-kampanjen noterar han: »I ämnet utkom 1909 på svenska en värdefull vetenskaplig bok, J. Rutgers’
Rasförädling med företal av den välkände, noble Uppsala-läkaren professor Frey Svensson. Jag avtryckte i Nya Samhället dennes företal
och höll på hans synpunkter föredrag om Rasförädling.» Populariserings- och folkbildningsarbetet har ju Nerman sedan fullföljt både som
föreläsare och författare. Till det som redovisas i den föreliggande
memoarboken hör hans föreläsningsverksamhet i A. B. F:s tjänst på
1920-talet. Han noterar särskilt, att de dåvarande kommunisterna höll
sig väl framme. »I två år låg Nils Flyg och jag i spetsen i hela A. B. F.,
ett år var>> (ifråga om antalet föreläsningar), nämner han också som
bevis för att kommunisterna var aktiva även som lärare. Hans ämnen
var nu historiska: >>Världshistorien i fickformat, Imperialismens historia, Förenta staternas historia, Historiska klasstyper osv., allt i
stora svep på sex timmar.>>
Sedan Ture Nerman 1915 flyttat till Stockholm, blev han efter någon
tid redaktör för >>Politiken>>, det tidningsorgan som uppsattes av den
oppositionella vänsterriktningen inom det socialdemokratiska partiet
på våren 1916. Z. Höglund, som var den ledande inom denna partiopposition, hade tills vidare laga förfall för chefredaktörsposten, eftersom
han först måste avtjäna det straff, som han ådömts enligt staafflagarna för den roll han spelat vid Socialdemokratiska ungdomsförbundets s. k. fredskongress i mars 1916. Nerman hade för övrigt först
fått rycka in som redaktör för ungdomsförbundets tidning >>Stormklockaw>, då Höglund, som var dess redaktör, häktades. Skildringen
av den närmast följande tiden, >>Politikens>> startår, partisprängningen
och det vänstersocialistiska partiets bildande 1917, är rätt utförlig och
av stort intresse. Från den remarkabla rättegången mot Höglund och
hans två medanklagade bland fredsdemonstranterna från 1916 – Erik
Heden och Ivan Oljelund- meddelar förf. en roande episod. Till det
mera intressanta i boken hör också redogörelsen för en något tidigare
händelse: Nermans deltagande jämte Höglund i Zimmerwaldkonferensen i Schweiz hösten 1915. Vid denna ytterst hemliga samling av >>socialistiska internationalister och krigsbekämpare» fick förf. tillfälle att
konfronteras med några ryska emigranter, som inom kort blev världs- 287
Litteratur
historiska huvudfigurer: Lenin, Sinovjev och Radek. Internationalism
är för övrigt vad förf. vill ha betraktat som själva nyckelordet för hela
sin politiska inställning, och det är internationalismen som får tjäna
som huvudförsvarslinjen i Nermans självförsvar för att det kommunistiska medlöperiet kanske utsträcktes alltför långt. Men detta självförsvar i efterhand är mycket diskret och finns mera mellan än på
raderna i Nermans bok. Såsom Nerman nu efteråt ser det, är det inte
de ryska revolutionärerna utan tyskarna Liebknecht och Rosa Luxemburg som framstår som de stora idealen, medan förf. är hård i sin dom
över de tyska socialdemokraterna, som han menar gjorde sig skyldiga
till svek efter 1918.
I fortsättningen skildrar Nerman sina besök i Sovjetunionen vid tre
olika tillfällen, men annars går han med ganska lätt hand över vad
som hände på 1920-talet. Åmnet har kanske blivit mindre lockande för
förf., som såg de flesta av sina mera betydande medkämpar i det en
gång så idealistiska vänstersocialistiska partiet under de fortgående
partisprängningarna och utsöndringarna den ene efter den andre återvända till det socialdemokratiska fadershuset. Men Nerman stannade
fortfarande kvar under den kommunistiska skylten, rätt ensam till
slut med Karl Kilbom och Nils Flyg, och han fick uppleva sensationen
att se ett parti till vänster om sig, Sven »Lasse» Linderoths och Hugo
Sillens komintern- och Sovjettrogna kommunistparti. Nermans egna
iakttagelser från den schism hösten 1929, som ledde till denna partidubblering och vars slutfas bestod i att Sillen-Linderothriktningen
stormade partiexpeditionen och lyckades sätta sig fast där – delvis
med hjälp av polisen, som på grund av missförstånd tog inkräktarnas
parti-, medan Flyg-Kilbomsriktningen, som representerade majoriteten, barrikaderade sig på partitidningen »Folkets Dagblads» redaktion och lyckades värja den, saknar inte komiska poänger.
»Jag håller på och strävar att bli människa, inte riksdagsman», skrev
Ture Nerman vid ett tillfälle i sin dagbok, som fick motta en hel del
bikter och som ibland citeras i »Allt var rött». Det är därför heller inte
bara politiska minnen i Nermans bok. Där talas också åtskilligt om
litteratur, om förf:s egen produktion och om de författarkolleger, som
han varit i mer eller mindre livlig kontakt med. Hans förbindelser
med Ellen Key blir pietetsfullt redovisade, och bland de med Nerman
mer samtida inom litteraturen figurerar särskilt Martin Koch, Dan
Andersson, Erik Lindorm, Ragnar Jändel och språkforskaren Hannes
Sköld, en svårartad bohem, Narrköpingspojke och vänsterextremist
liksom Nerman och upphovsman till ett par diktsamlingar.
Författaren till »Allt var rött» tillhör dem, som fått lära om mer än
de flesta. För den som iakttar honom i hans verksamhet i svensk politik och publicistik av idag väcker det säkerligen förvåning, att han
en gång varit partivän till Hilding Hagberg och Set Persson. Han
erkänner också själv i förordet till sin bok, att han varit en av dem,
»som har menat väl och rätt men fått orätt av utvecklingen». Det är
då inte att undra på om han tacksamt tar vara på ting, där han med
fog kan säga sig ha fått rätt, bl. a. ifråga om litteraturkritik. Ett
exempel härpå är hans bedömning av Pär Lagerkvists debut 1912.
288
Litteratur
Om Nerman ibland varit otillåtet naiv och ljusblått optimistisk som
politiker, är hans minnesbok i varje fall rent mänskligt ytterst sympatisk. Man kan inte låta bli att tycka bra om förf. efter att ha läst
hans »minne och redovisning». Men en sak skulle man bra gärna vilja
fråga förf., och det är, om han anser, att en konservativ åskådning i
politiska ting är oförenlig med djupare kultur och humanism. Av en
del formuleringar att döma verkar det nästan, som om förf. skulle
mena något ditåt. Men i så fall skulle det nog kunna tas upp en debatt
inte bara om radikal naivitet utan också om ytlighet.
En sak till vill man gärna ha sagt, sedan man läst Nermans memoar.
Förf. har aldrig spelat någon ledande politisk roll, men ändå är hans
bok av stort intresse. Den har värde inte minst som miljöteckning,
genom den livfulla bild den ger av de strömningar i tiden, som påverkat
förf. Från samma kretsar finns förut memoarverk av Carl Lindhagen
och Fredrik Ström, och ytterligare är förmodligen att vänta från Z.
Höglund. Det blir en rätt fyllig bild av den svenska vänstersocialismen. Ture Nermans utredning av levnadsloppet, av förbindelser, inflytelser och påverkan väcker till liv önskemål att få liknande redovisningar av andra intellektuella politiker, som följt andra linjer än
Nermans röda och radikalinternationalistiska. För att nu hålla sig till
sådana, som till skillnad från Nerman redan lämnat riksdagen för rätt
länge sedan, kan man som exempel nämna Otto Järte och Otto Holmdahl. Eller en frifräsare liksom Nerman, fast på den motsatta kanten:
Arne Forssell. Claes Lindskogs »Bokslut» borde med andra ord få
efterföljare.
I både Wigforss’ och Nermans bok möter Fredrik Bööks namn i
olika sammanhang. Det behövs knappast någon livligare fantasi för
att kunna föreställa sig vilken guldgruva det skulle kunna bli- både
för författare, publik och eftervärld -, om Böök kunde teckna ned
åtminstone något av sina erinringar, om sina relationer och aktioner
inom gebitet kultur och politik, i. e. alldeles särskilt litteraturpolitik.
Men det må vara litteraturhistorikernas sak att i första hand ängslas
för att en sådan bok inte skall bli skriven.
Olle Nyman.
EN INDUSTRINS STORMAN
J. Sigfrid Edström, en levnadsteckning redigerad av K. A. Bratt;
Norstedts.
Det har påtalats – och påtalas även i förordet till föreliggande
levnadsteckning – som något anmärkningsvärt att biografier rörande
den svenska industrins föregångsmän och ledare hos oss så ytterst
sparsamt förekommer, om det överhuvud taget föreligger några skildringar alls. Anmärkningsvärt bl. a. därför att dessa män betytt så
ofantligt mycket för den storartade industriella expansion, vilken satt
och sätter sin prägel på detta vårt halvsekel och utvecklingen under
detsamma. Var skulle vi stå utan den! Vad som i vårt land skett inom
industrins domäner utgör – det bör inte i sammanhanget förglömmas
289
Litteratur
– till stor del grunden för den höjda ekonomiska standard, som vårt
folk, ej minst de arbetande massorna, kommit i åtnjutande av. Hade
denna grund saknats eller varit mindre bärkraftig, än den är, skulle
de fackliga organisationernas rättmätiga strävan att förbättra sina
medlemmars, arbetstagarnas, villkor så gott som fullständigt svävat
i luften.
Det nämnda orsakssammanhanget bl. a. gör att den föreliggande biografin – eller rättare dess nu utkomna första del – över en av den
svenska industrins förgrundsgestalter, Sigfrid Edström, är av stort
intresse. Den utgör också en stimulerande läsning och ger i lättframställd form ett tvärsnitt genom icke blott Sigfrid Edströms eget arbetsfyllda liv, men också av det stora bolags historia, som han ägnat
huvudparten av sin mannaålders gärning, nämligen Asea.
Efter att med i U. S. A. förvärvad erfarenhet i den elektrotekniska
branchen, endast tjugonioårig, som spårvägschef lett ombyggnaden
av Göteborgs spårvägar till elektrisk drift (ett särskilt fängslande
kapitel i boken), kallades Edström tre år senare av häradshövding
Marcus Wallenberg till verkställande direktör för Allmänna Svenska
Elektriska Aktiebolaget, vilket råkat i lägervall och som nu behövde
ryckas upp för att ej helt falla samman. I boken citeras Wallenbergs
berättelse om hur han upptäckte Edström – »Stanley fann Livingstone; nu skall jag berätta, hur jag fann Sigfrid Edström», skriver
W allenberg.
Uppdraget att rycka upp och konsolidera Asea gjorde den unge
Edström ifrån sig med besked. I samarbete med framstående teknici
och ekonomer och med stöd från Wallenbergs sida blev E. det moderna
Aseas skapare och inledde sagda bolags verkliga storhetstid. I detta
skapande arbete, utfört – om man inräknar de sexton år som Sigfrid
Edström stod som Aseas styrelseordförande ·- under nära ett halvt
sekel, ger levnadsteckningen en mängd inblickar samtidigt som den
tecknar en levande bild av denne »arbetets gigant», som någon kallat
honom. Edströms egna skildringar samt mängden av karaktäristiska
episoder och infall av honom själv är intresseväckande och uppfriskande. Man får av boken ett helhetsintryck av storkarlen Sigfrid Edström, till vilket intryck bidrager de egna intima berättelserna om
hans lyckliga familjeliv, såväl i »Villa Asea» i Västerås som i rekreationsstugorna i Dalarna och på västkusten.
Vad familjelivet betytt och betyder för honom, preciserar han i
slutet av sin egenhändiga inledning med orden: »Jag vill ej avsluta
denna korta utblick över mitt liv utan att erinra om att familjelyckan
är den bästa grundvalen för framgång», samt tillägger: »Ännu vid
åttio års ålder har jag ett rikt arbetsfält, och min levnads afton är
ljus och lycklig.» Men även vad denne erfarne man, människokännare
och realist säger om religionen och vad den betyder är värt att föras
vidare. Inför sin åttioårsdag i slutet av förra året tillfrågades Edström av en intervjuare, när han egentligen tänkte sluta att arbeta:
»Den dag jag dör!», svarade Edström. De orden äro karaktäristiska
för mannen och hans verk.
Helge Smedinger.
290
. *v
Litteratur
SYDÖSTASIENS PROBLEM
Sydöstasiens 7 nationer – Birma, Ceylon, Filippinerna, Franska Indokina, Indonesien, Malaeka och Siam – ha mycket gemensamt. Med
undantag av Siam, som är en gammal självständig stat, äro de på
väg att bygga upp en egen nationell existens och genomgå de födsloV<‘lndor som följa härmed; med undantag av Ceylon ockuperades de
alla av Japan under Andra världskriget. För den övriga världen äro
de av stort värde som leverantörer av råvaror och livsmedel. Deras
politiska och ekonomiska struktur är av stor betydelse ej blott för
dt>m själva utan även för hela den fria världen. Kommer det nationella
oberoendet att för dem medföra frihet och demokrati, eller komma de
att hemfalla till en korrumperad styrelse, inbördeskrig och insolvens~
Eller komma de eventuellt att absorberas av den totalitära kommunismen~
Det är dessa frågor, som f. generalguvernören över Nederländska
Ostindien dr Hubertus J. van Mook söker besvara i sin bok The Stakes
of Democracy in South-East Asia (George Allen & Unwin Ltd. London
1950). Van Mook, som är född på Java, har spelat en ledande roll inom
den holländska kolonialförvaltningen och blev 1942 generalguvernör.
Under kriget var han 1942-1945 kolonialminister i den holländska
exilregeringen. Oktober 1945 återvände han till Batavia som generalguvernör och stannade till november 1948. Av den kände amerikanske
diplomaten Sumner Welles betecknas van Mook som en av samtidens
mest framstående kolonialadministratörer på grund av sina upplysta
och liberala ideer. Hans bok innehåller fängslande historiska perspektiv och ger en sällsynt objektiv skildring av den stora omvälvningen i
Sydöstasien. Huvudparten är ägnad åt Indonesien, vilket synes fullt
befogat, då detta är den största och folkrikaste staten i Sydöstasien
och jämte Filippinerna haft de äldsta och mest intima förbindelserna
med Västern.
Då Vascoda Gama 20 maj 1948 med en liten eskader anlände till Kalkutta, gick ridån upp för en ny och betydelsefull scenförändring i
Asien. Män från Europa hade funnit vägen till riken och civilisationer
tusen år äldre än den grekiska kulturen i dess gryning. Portugiser och
spanjorer fingo först fast fot för att mot slutet av 1500-talet undanträngas av engelsmän och holländare. Portugisernas välde kom att
inskränkas till några få fasta platser på Asiens fastland, medan spanjorerna lyckades behålla Filippinerna. Under denna första period
kände sig europeerna ej som predestinerade härskare; de betraktade ej
den gule eller den brune mannen som underlägsen endast på grund av
hans hudfärg. Deras inflytande under de två första århundradena hado
väsentligen två skilda aspekter. I de asiatiska furstarnas och stamhövdingarnas inbördes fejder blevo de värdefulla bundsförvanter, som
kunde köpas med förmåner av olika slag. Av större betydelse var
emellertid, att europeerna kommo att behärska den asiatiska handeln.
Genom de Brittiska och Holländska Ostindiska kompanierna blevo
291
—-~.~–·–· -··
Litteratur
engelsmännen och holländarna härskare i Asien. De engelska och holländska guvernörerna ingrepo emellertid föga i sina asiatiska undersåtars dagliga liv och sedvänjor utan inskränkte sig till att utkräva
skatt och upprätthålla ordning. I detta avseende företedde Filippinerna en annan bild. Den spanska kolonialpolitikens yttersta mål var
här liksom i Amerika att omvända Spaniens undersåtar till den katolska
tron. Under religiös kontroll skapades ett undervisningssystem, som
medförde att mot slutet av 1800-talet Filippinerna trots den spanska
styrelsens många andra brister voro de andra sydöstasiatiska kolonierna överlägsna med avseende på bildningsmöjligheter.
En ny fas med avseende å förbindelserna mellan Europa och Sydöstasien inleddes genom den industriella revolutionen i slutet av 1700-
talet. Nu blevo de sydöstasiatiska kolonierna av betydelse som exportmarknader för industrien. Territoriell expansion blev i motsats mot
tidigare ett ändamål i sig självt, emedan det betydde herravälde över
kontrollerade exportmarknader. 1819 grundade engelsmännen Singapore, medan holländarna, sedan deras Ostindiska kompani upplösts
1198, organiserade dess besittningar som en koloni. Vid mitten av 1800-
talet såg det ut som om den koloniala expansionen skulle avstanna,
men från omkring 1870 inträder den västerländska imperialismens
glansperiod. Västerländsk organisationstalang och västerländskt kapital skapa nu i Sydöstasien en imponerande byggnad kännetecknad av
ordning, välstånd och goda sanitära förhållanden. Mineraltillgångarna exploaterades, jordbruket främjades och en positiv socialpolitik
inleddes. Som en följd härav växte befolkningen hastigt. Exporten per
capita av befolkningen i Sydöstasien förhöll sig före 1939 till Indiens
plus Kinas motsvarande export som 6 eller 7 till1. Sydöstasien svarade
för 95 Ofo av världens export av naturgummi och 70 Ofo av dess tenn.
J avas befolkning växte från 10 miljoner 1870 till 48 miljoner 1940. Med
all rätt ha historikerna prisat den upplysta och liherala politik kolonialmakterna bedrevo. Hela detta system, som för miljoner människor
i Sydöstasien medförde en ordning och rättssäkerhet de inte känt på
århundraden, vilade emellertid på de västerländska regeringarnas och
folkens övertygelse att deras högre civilisation gav dem en moralisk
rätt att härska över de färgade folken. Endast några få klarsynta
individer hade klart för sig att framtiden måste tillhöra de sydöstasiatiska folken själva och att den främsta plikten var att förbereda
avvecklingen av kolonialväldet.
Omkring sekelskiftet 1900 stod den västerländska imperialismen på
sin höjdpunkt, men ungefär samtidigt föddes hos Sydöstasiens folk
nationalismen som en reaktion mot främlingsväldet. Kolonialmakternas politik gick visserligen i riktning mot beviljande av ökad självstyrelse åt deras underlydande folk, men ingen av dem, inte ens
Förenta staterna, gick helhjärtat in för att skapa de nödvändiga förutsättningarna för de sydöstasiatiska folkens fulla oberoende. Den ekonomiska och politiska makten låg fortfarande i händerna på västerlänningarna, till vars innersta rådslag asiaterna inte hade tillträde,
och vilkas politik ofta föreföll dem svårbegriplig. Asiaternas första
opposition var föga organiserad, men förhållandet blev annorlunda,
292
Litteratur
då de genom ökad bildning fingo upp ögonen för västerlandets frihetsideer och nationalkänsla. Denna process tog emellertid tid. Under övergångsåren, då de västerländskt bildade asiaterna voro få till antalet,
sökte de allierade i två riktningar. Några vädjade främst till den latenta främlingsfientligheten och vidskepelsen hos de obildade massorna. Andra blickade mot väster och hoppades på en fredlig evolution i förhållandet mellan Europa och Sydöstasien. Det blev emellertid snart klart för dem, att nationellt oberoende förutsatte, att det skapades av en nationell anda, vilket endast kunde ske genom en appell
till massorna. Vissa nationalisters övertygelse att inga verkliga framsteg kunde förväntas, om ej nationellt oberoende först beviljades,
ledde samtidigt till att den nationalistiska rörelsen alltmera radikaliserades och ofta orsakade våldsamheter. Före 1939 kommo dock dessa
spänningar sällan till ytan. Nationalmedvetandet var ännu svagt, och
så länge levnadsbetingelserna för Syrlöstasiens folk förblevo drägliga,
fanns ingen allmän önskan att förvärva politisk makt utanför den
egna byn. Först med Andra världskriget och den japanska invasionen
inträdde den stora omvälvningen.
På Filippinerna, där den nationalistiska rörelsen snarare var reformistisk än revolutionär, utbröt 1896 en revolt, som dock nedslogs. Två
år senare följde så spansk-amerikanska kriget, genom vars utgång den
filippinska ögruppen kom under Förenta staternas suveränitet. Amerikanska regeringen tillkännagav redan från början, att Förenta staterna ej kommit till Filippinerna för att exploatera dem utan för att
fostra det filippinska folket till självstyrelse. Dettas ledare förblevo
emellertid misstänksamma. 1899 utbröt en väpnad resning mot amerikanerna, och först 1905 var lugnet fullständigt återställt. Förhållandet
mellan amerikanare och filippiner förblev dock länge irriterat, och
flera omständigheter bidrogo till att fördröja förverkligandet av den
utlovade självstyrelsen. Först 1934 antog kongressen den s. k. TydingsMc Duffyakten, genom vilken Filippinerna blevo en dominion under
amerikansk överhöghet och fingo löfte om fullständigt oberoende efter
10 år. Efter Andra världskrigets slut infriades detta löfte den 4 juli
1946. Förenta staternas filippinska politik har av många koloniala
experter prisats som ett utslag av framsynt statskonst, medan andra
betraktat experimentet som förhastat. Ehuru ej en demokrati i egentlig
mening voro Filippinerna utan tvivel mera mogna för en utveckling i
demokratisk riktning än någon annan sydöstasiatisk nation, och inför
Japans hot sökte de frivilligt stöd hos Förenta staterna och västdemokratierna. Som en svaghet betecknar van Mook bristen på originalitet
och djup hos den inhemska filippinska kulturen, av vilken föga återstår, sedan den medvetet omformats efter först spansk och sedan amerikansk modell.
Holländarnas sätt att styra sitt ostindiska kolonialvälde har av alla
insiktsfulla bedömare betecknats som föredömligt. Värdefulla skildringar av förhållandena i lnsulinde före 1939 kunna hämtas ur den
kände engelske diplomaten Bruce Lockharts bok »Return to Malaya»
(Retur till Malaeka 1937), den amerikanske journalisten John Gunthers
»Inside Asia» (Bakom Asiens murar 1939) och den danske läkaren
293
Litteratur
.Johan Wollers »Rejsen til Insulinde» (Resan till Insulinde 1941). I en
artikel i Svensk Tidskrift 1947 häfte 3, »Holland och indonesierna»,
skriver den holländske läkaren B. S. Dystra, att före Andra världskriget 99 °/o av javaneserna voro tillfreds med den holländska administrationen och ej hyste den minsta tanke på uppror. Den bild van
Mook ger är mera nyanserad. Han framhåller, att det vid sekelskiftet
1900 ännu ej fanns någon grund för en indonesisk nationalism men
att förhållandena ej i allo voro helt tillfredsställande, särskilt i fråga
om undervisningsväsendet. Från 1908 daterar han uppkomsten av en
indonesisk nationaliströrelse, som hade sitt förnämsta stöd hos javaneserna, den ostindiska övärldens mest kultiverade folk (jfr Svensk
‘l’idskrift 1946 häfte 2 »Den nationella frihetsrörelsen på Java»). Från
att ha varit begränsad till en krets av intellektuella sökte rörelsen
snart ett mera vidsträckt stöd. Detta betydde en radikalisering, som
fick en ny impuls genom Första världskrigets återverkningar. 1926-
1927 utbröt en kommunistrevolt, som trots att den lätt nedslogs fick
de mest olyckliga återverkningar. Holländarna underläto att föra en
konstruktiv politik gentemot nationaliströrelsen. Tvärtom började
många att i varje nationalist se en revolutionär, vilket var så mycket
mera beklagligt som efter kommunistrevoltens nedslående en moderat
medelklassgrupp fick ledningen. Så sent som 1938 förkastade Haagregeringen ett av den indonesiska folkrepresentationen, Volksraad,
stött förslag om sammankallande av en rundabordskonferens för att
dryfta en plan för införande av dominionstatus. Vid krigsutbrottet
fanns en växande känsla av politisk spänning.
Pearl Harbor blev inledningen till den stora omvälvningen i Sydöstasien. Van Mook anser, att holländarna bättre än de andra sydöstasiatiska folken voro förberedda på den japanska attacken. Men han
erkänner också, att han som så många andra hade underskattat Japans
militära styrka. Inför den japanska övermakten båtade den holländska
flottans hjältemodiga motstånd, värdigt dess stolta traditioner, föga.
Våren 1942 voro japanerna herrar över Insulinde, Malaekahalvön med
Singapore, Filippinerna, Birrna och Siam; Indokina hade med Vichyregeringens »samtycke» ockuperats redan i slutet av juli 1941.
Sina planer med avseende å Syrlöstasiens framtid tillkännagåva
japanerna tidigt. Premiärminister Tojo utlovade i ett tal i parlamentet
den 28 januari 1942 »oberoende» åt Filippinerna och Birma, men endast
inom ramen för det »japanska storrummet». För Insulindes och Malackas vidkommande voro löftena mindre frikostiga. Japanernas terror torde i brutalitet ha överträffat nazisternas i Europa. Ett värdefullt vittnesbörd om förhållandena i Insulinde under ockupationen
har den svenske affärsmannen kapten Eric Linder, som vistats på Sumatra i 27 år, givit i sin bok »Snedögd terror» (Gebers 1946). Som härskare voro japanerna fruktade och hatade, men de sydöstasiatiska folken sågo ej upp till dem som till ett herrefolk. Deras systematiskt
bedrivna antivästerländska propaganda bar emellertid rik frukt, särskilt hos ungdomen. När krigslyckan vände sig mot japanerna, började
de förlora terräng hos de mera ansvarskännande ledarna för det indor.esiska folket, vilket emellertid enligt van Mook ej hyste någon allmän
294
Litteratur
önskan om en allierad invasion. Knappast någon kunde föreställa sig
en framtid i förbund med ett restaurerat Holland. En väsentligt bidragande orsak härtill var, att Insulinde under kriget var så gott som
helt avskuret från den yttre världen och att Holland, självt ockuperat
av Tyskland, ej kunde lämna någon effektiv hjälp.
Ett speciellt intresse erbjuder van Mooks syn på de män, som under
japanernas ockupation av lnsulinde voro deras förnämsta inhemska
redskap och sedan blevo det självständiga Indonesiens ledare, Achmed
Soekarno och Mohammed Hatta. Dessa ha i allmänhet betraktats som
rena quislingtyper, och kapten Linder kallar i en artikel i Svensk
Tidskrift 1947 häfte 6, »Indonesien och folkens frihet», Soekarno en
rövarhövding. Men enligt van Mook ligger saken något annorlunda
till. Ingenjören Soekarno hade mot slutet av 1920-talet skapat sig en
position genom sin oratoriska talang. 1930 dömdes han till fängelse för
uppror. Sant är att han under den japanska ockupationen fungerade
som ett slags politisk rådgivare till den japanska militärregeringen på
Java och härunder uttryckte sin beundran för Japan och sin avsky för
västdemokratierna. Men trots detta anser van Mook, att Soekarno
innerst inne var en nationalist, vars ideal var ett oberoende Indonesien, och även i hans mest bombastiska utfall mot västerlandet fanns
alltid en viss tvetydighet med avseende å det framtida förhållandet
till Japan. Både han och Mohammed Hatta torde ha betraktat Insulindes ställning som japansk marionettstat såsom ett första steg mot det
fulla oberoendet.
15 augusti 1945 kapitulerade Japan, sedan det dessförinnan inför det
förestående nederlaget gjort sitt bästa för att i Sydöstasien skapa ett
så explosivt och kaotiskt tillstånd som möjligt. De segrande allierade
nationerna mötte detta läge med en allt annat än samordnad politik,
något som van Mook livligt beklagar. F. N :s förvaltarskapssystem erbjöd ingen lösning med avseende å Sydöstasien, ty det var enligt stadgan obligatoriskt tillämpligt endast på forna mandatområden och
Hendemakternas kolonier. För sin del anser van Mook, att det knappast skulle accepterats av de sydöstasiatiska folken, vilka önskade
fullständig frihet från utländsk kontroll. Enighet rådde om att kolonialsystemets dagar voro förbi, men när det gällde de praktiska konsekvenserna, gingo Washington, London, Paris och Haag var sin väg.
Förhållandena i de olika sydöstasiatiska länderna kommo härigenom
att variera. På Filippinerna, som Förenta staterna kände ett särskilt
ansvar för, i Birma, Malaeka och Siam kunde ordningen relativt snart
återställas genom allierade truppstyrkor. Annorlunda i Indokina och
Insulinde. Frankrike och Holland hade själva nyligen befriats från
tysk ockupation och hade inga egna militära styrkor omedelbart tillgängliga för att återupprätta lag och ordning i sina krigshärjade kolonier.
I Insulinde hade japanerna vidtagit förberedelser för att ge landet
formell självständighet, men ingenting var definitivt avgjort, då kapitulationen kom. Den 17 augusti 1945 proklamerades så den indonesiska
republiken. Van Mooks skildring av händelseförloppet är onekligen
uppseendeväckande. Soekarno tvekade att taga det avgörande steget
295
·’
Litteratur
utan ytterligare förberedelse och den japanska militärregeringens
samtycke. Han tvingades dock till handling av de revolutionära organisationerna i Batavia, vilka kidnappade både honom och Mohammed
Hatta. Oavhängighetsförklaringen undertecknades av dem i den japanske amiralen Maedas residens. Vad som sedan följde kan endast
betecknas som en tragedi. Alla hämningar hos de genom lidandena
under ockupationen hårt prövade folkmassorna försvunno, och månaderna från oktober till december 1945 fingo särskilt i Soerabaja på
Java bevittna scener av grymhet och masshysteri fullt jämförliga med
franska revolutionens värsta excesser. Några allierade trupper funnos
till en början ej till hands; först i slutet av september landsattes en
mindre engelsk styrka på J ava. Den engelske överbefälhavaren generalen sir Philip Christison, erkände de facto den indonesiska republiken, ett förhastat steg, som fick olyckliga återverkningar på förhållandet ej blott mellan engelsmännen och holländarna utan även mellan
dessa sistnämnda och indonesierna. I november 1945 blev emellertid
den moderate och sansade Soetan Sjahrir konseljpresident och det skapades förutsättningar för förhandlingar mellan Indonesien och Holland. Holländska regeringen var övertygad om nödvändigheten att ge
indonesierna självbestämmanderätt, men den ansåg det nödvändigt
med en interimsperiod, under vilken Holland skulle bära sin del av
ansvaret. Efter många bakslag och besvärligheter undertecknades i
mars 1947 slutgiltigt det s. k. Lingadjatiavtalet. Enligt detta skulle Indonesiens förenta stater upprättas i personalunion med konungariket
Nederländerna i Europa och dess besittningar i Västindien. Detta
skulle om möjligt ske före den l januari 1949.
Den nya indonesiska statsbildningen visade sig redan från början
sakna stabilitet och hemföll åt inre anarki. Inför detta läge skredo
holländarna, som nu hunnit samla en välutrustad arme, till militär
aktion i juli 1947. Holländska regeringen förklarade dock samtidigt,
att Lingadjatiprogrammet skulle förbli dess konstanta mål och att den
ej hade för avsikt att förstöra den unga indonesiska republiken. Den
holländska aktionen har från flera håll kritiserats såsom innebärande
ett utslag av »kolonialimperialism». Van Mook anser att regeringen i
Haag endast hade att välja mellan att helt överge Indonesien eller att
själv återställa ordningen; det första alternativet förkastades av hela
holländska folket. Det förtjänar framhållas, att neutrala bedömare så-
som kapten Linder och den kände danske upptäcktsresanden dr Aage
Krarup-Nielsen, vilken besökte Java vintern 1947, finna den holländska
aktionen fullt berättigad. Den hade stor framgäng men avbröts i
augusti efter ingripande av F. N :s säkerhetsråd. I Haag har man med
visst fog gjort gällande, att F. N :s aktion innebar ett stadgevidrigt
ingripande i Hollands inre angelägenheter, eftersom detta ännu utövade suveräniteten i Indonesien. Denna åsikt delades av de europeiska kolonialmakterna, medan Förenta staterna och Sovjetunionen voro
av motsatt åsikt. En vapenvila kom till stånd i januari 1948. Förhållandena i Indonesien fortsatte dock att vara kaotiska, och i december s. å.
skred holländska regeringen till en ny militär aktion, det s. k. »julkriget». Då hade van Mook avgått på grund av meningsskiljaktigheter
296
Litteratur
med den nya Haagregeringen. Soekarno, Mohammed Hatta, Sjahrir
med flera nationalistledare arresterades. Ånyo ingrep F. N:s säkerhetsråd, inför vilket Holland böjde sig. En rundabordskonferens, bestående
av holländska och indonesiska delegater och F. N :s tremannakommission för Indonesien, sammanträdde i Haag 23 augusti 1949. Som ett
resultat av förhandlingarna konstituerades den 27 december s. å. republiken Indonesiens förenta stater inom ramen för en nederländsk-indonesisk union. Soekarno blev den nya republikens förste president och
Mohammed Hatta premiärminister. Den nya staten står utan tvivel
inför stora svårigheter. Vad van Mook särskilt beklagar är, att Indonesien förklarades oberoende, i n n a n ett tillräckligt mått av rättssäkerhet och ekonomisk stabilitet skapats. Man erinrar sig Moltke
d. ä:s visdomsord, att ordning icke kan komma av frihet men väl frihet
av ordning.
Utvecklingen efter kriget i de övriga sydöstasiatiska länderna skall
här endast behandlas helt kortfattat (jfr Svensk Tidskrift 1950 häfte 4
»Bortre Indien i storpolitiken»). I Indokina, dit de första franska trupperna anlände på hösten 1945, ha fransmännen sökt åstadkomma en
lösning genom att skapa en dominion, Vietnam, under ledning av Bao
Dai, den förre kejsaren av Annam. Stora delar av landet behärskas
dock fortfarande av kommunistledaren Ho Chi-minh, som erkänts
både av Sovjetunionen och Mao-Tse-Tungs Kina. Fransmännens utsikter i den sedan december 1946 pågående öppna kampen torde ha
ökats, sedan general de Lattre de Tassigny utnämnts till överbefälhavare och Förenta staterna under intryck av Koreakriget utlovat ökad
militär hjälp. – Birma erhöll i januari 1948 full självständighet och
har helt lämnat Brittiska samväldet. Läget i landet kan dock närmast
karakteriseras som ett permanent inbördeskrig, och premiärministern
Thakin Nu har ej samma auktoritet som sin i juli 1947 mördade företrädare Aung San. – På Malackahalvön, som januari 1948 delades i
den självstyrande Malajiska federationen och kronkolonien Singapore,
ha engelsmännen måst bekämpa en kommunistisk guerillaaktivitet,
som väckt allvarliga bekymmer i London.- Betydligt lugnare ter sig
läget i Siam, som sedan november 1947 behärskas av premiärministern
fältmarskalk Pibul Songgram. – Ceylon blev i februari 1948 en dominion inom Brittiska samväldet. Det sätt, varpå dess förbindelser
med moderlandet ordnades, ter sig för van Mook som den lösning han
hoppats på för alla de sydöstasiatiska koloniernas del.
I slutkapitlet skisserar van Mook för Syrlöstasiens folk ett program,
som han hoppas skall verka mera lockande än kommunismen. Han
fastslår, att den koloniala eran måste anses avslutad; västerns demokratier måste erkänna de sydöstasiatiska folkens fulla oberoende. Men
detta får ej innebära, att de lämnas åt sitt öde, medan de mödosamt äro
i färd med att bygga upp en egen nationell existens. De forna kolonialmakterna i Syrlöstasien – England, Förenta staterna, Frankrike
och Holland ·- måste som vänner och allierade ge den hjälp, som de
ej längre kunna ge som härskare. Förebilden till denna hjälp ser van
Mook i Marshallplanen. Understödet måste ges på sådant sätt, att de
sydöstasiatiska folkens nyvaknade nationalkänsla ej såras, samtidigt
297

Litteratur
som garantier behövas för att förhindra ett upprepande av vad som
skedde med den amerikanska hjälpen till Chiang Kai-shek. Det skulle
sålunda alltjämt finnas ett vidsträckt fält för ömsesidigt befruktande
samverkan mellan Västern och Sydöstasien.
Birger Swedenborg.
Rättelse:
Sid. 258 rad 11 står Hagberg, läs Högberg.
298
d

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner