Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
TRE BÖCKER OM FINLANDs KRIG
Tre böcker, som behandla Finlands krig ha nyligen publicerats. Men
trots att ämnet är detsamma, är greppet på ämnet varierande. Vid
sidan av generallöjtnant Harald Öhquists »Vinterkriget 1939-40 ur
min synvinkel», byggd på armekårskommendörens egna dagboksanteckningar, kontrasterar Eero Kuussaaris och Vilho Niitemaas »Finlands krig 1941-45» sakliga nästan torra redogörelse, utarbetad på
basen av Krigsarkivets material. Jarl Gallens »Tre bataljoner» återger
ett finlands-svenskt regementes öden under de hårda försvarsstriderna
på Karelska näset sommaren 1944. Betecknande är att de minsta enheter herrar Kuussaari-Niitemaa ägnar sin uppmärksamhet är div;isioner (armefördelningar) eller brigader. öhquist räknar med regementen eller bataljoner medan Gallen t. o. m. skildrar de enskilda individernas upplevelser och insatser.
Öhquists bok, som behandlar den tidigaste fasen av Finlands insats
i det andra världskriget, är ett rätt enastående dokument. General
Öhquist var som bekant kommendör (chef enligt svensk militär terminologi) för den armekår på Karelska näset, på vars avsnitt de
häftigaste och slutligen avgörande striderna utkämpades. Det finns
välfå-om några- motstycken till att en person i hans ansvarsfulla
ställning under tider av högsta krigiska aktivitet, gett sig tid att
kontinuerligt göra anteckningar om de viktigaste händelserna. Dagboksanteckningarna bli verkligen vinterkriget ur general Öhquists
synvinkel, sådant det då, också under den hårdaste ryska press, måste
ha tett sig för honom. Det är alltså ingen objektiv och slutgiltig analys
av Vinterkriget vi få, utan en mycket personligt färgad skildring –
mitt i anteckningarna om ryska pansaranfall och artillerikoncentrationer kommer några rader om fru Brita och pojkarna eller om den
obetalda kyrkoskatten. Därmed vare inte sagt att den uppfattning
krigshistorikerna en gång i framtiden kommer att ha, behöver skilja
sig från Öhquists.
Dagboksanteckningarna, som fyller huvudparten av boken, kompletteras av utmärkta kartbilagor. Med tillhjälp av dessa kan man i
detalj följa krigsoperationerna på armekårens avsnitt från krigets
första dag till Moskvafreden. För militärer och militärt intresserade
blir boken en utomordentligt fängslande lektyr. Dess värde ökas ytterligare av Öhquists redogörelse för krigsförberedelserna och den finländska armens krigsberedskap samt av de allmänna reflexioner han
avslutar sin framställning med.
Det är fantastiskt att se huru försummad armens utrustning var,
huru stor bristen på pansarvärnsvapen, artilleri, artilleriammunition.
Det ersättningsmanskap, som sändes ned till Karelska näset saknade
ofta både vapen och uniformer. Bristen på tält t. ex. gjorde att trup- 306
– – – – -~- — – —

Litteratur
perna före krigsutbrottet inte kunde grupperas på ändamålsenligaste
sätt. När freden kom, hävdar öhquist, kunde armen maximalt ha hållit
ut ett par dagar till. Orsaken därtill var inte så mycket bristen på
levande kraft, utbildat manskap, som på artilleristisk eldkraft. Vid
fredslutet hade högkvarteret endast 20 000 granater av olika kalibrar
i sina depåer: den dagliga förbrukningen steg då, när man iakttog
den yttersta sparsamhet, till 6-8 000 granater. För jämförelsens skull
nämner författaren att ryssarna under en enda dag på ett 26 km brett
frontavsnitt på sex timmar avfyrade över 200 000 granater. Därtill
kommer att det föråldrade artilleriet i Finlands arme aldrig nådde
fram till de ryska artilleriställningarna, utan fick nöja sig med att
beskjuta anfallsformationer och stridsvagnsgrupperingar – med gott
resultat beroende på överlägsen utbildning och teknik.
Många av de brister Öhquist påtalat i sin bok hade i fråga om
armens beredskap hävts vid krigsutbrottet 1941. Artilleriet, pansarvärnet och pansarvapnet liksom flyget hade förstärkts, truppernas
utrustning och utbildning stod nu på en helt annan nivå. Under den
första krigssommaren stod 620 000 man, d. v. s. 16 procent av landets
befolkning i armens led. När man börjar läsningen av KuussaarisNiitemaas lapidariska framställning av krigsoperationerna 1941-45,
skulle man gärna med Vinterkriget som bakgrund, önskat få kompletterande upplysningar just om dessa detaljer. Boken är publicerad
som nr VIII i Krigshistoriska byråns vid Försvarsmaktens huvudstab
publikationer, och det är också det strategiska, taktiska intresset, som
dominerar. Som en första – och auktoritativ ·- framställning av
krigshändelserna har den ett betydande värde. Det är fakta som framläggs utan förskönande omskrivningar eller kommentarer.
Förra hälften ägnas framryckningen i östkarelen och på Karelska
näset. Det framgår bl. a. klart att de snabba framgångarna utom en
skicklig ledning och välutbildade trupper också får tillskrivas den
ryska numerära underlägsenheten i samtliga anfallsriktningar, en omständighet som väl aldrig stod riktigt klar för de politiker, som i
förlitan på den segerrika armen dröjde att draga Finland ur kriget.
Man kan vidare läsa mellan raderna, att de tyska trupperna i norr
på grund av sin ovana vid terrängförhållanden och ödemarkskrig, fick
kämpa med betydande svårigheter och icke – i motsats till de finländska trupperna – nådde sina anfallsmål. De ryska trupperna stod
däremot fullt på nivå med sin uppgift i ödemarkskrigets olika faser.
Efter några sidor om ställningskriget och de separata anfallsaktioner, som ryssarna gjorde åren 1942-1944, handlar den senare hälften
av boken om striderna under den sista krigssommaren. Det som kanske
förvånar allra mest när man läser detta avsnitt av boken, är huru
överraskande också för högkvarteret det ryska anfallet på Näset kom.
Man hade dock under loppet av våren 1944 anat sig till att någonting
skulle ske, ja t. o. m. vidtagit vissa dispositioner, påskyndat befästningsarbetena m. m. Man visste inte ens att ryssarna förstärkte sina
trupper på Näset sedan Leningrad befriats från inringning. (Betecknande är att undertecknad, som då tjänstgjorde som subalternofficer
307
:’-”•
Litteratur
på Näset i en av tyngdpunktsriktningarna, läste om det ryska anfallet
i en huvudstadstidning.) Man förstår därför att de ryska chanserna
att lyckas var så mycket större, då Finlands arme varken moraliskt
eller fysiskt efter två års ställningskrig, var beredd att ta emot de
ryska stötarna.
Frapperande är vidare att man inte under år av ställningskrig, hade
förmått bygga ut några bakre försvarsställningar – de arbeten som
utförts på huvudförsvarslinjen, voro alldeles för obetydliga. Bäst utbyggd var den s. k. VT-linjen (Vammelsuu-Taipale), som dock befann
sig på endast 20-25 kilometers avstånd från första linjen. Med kännedom om det motoriserade krigets teknik, måste avståndet till VT-linjen
betecknas som alldeles otillräckligt, om man en gång avsåg att där
bereda trupperna tid för omgruppering i enlighet med lägets krav.
Därtill kommer att VT-linjens södra del låg inom räckhåll för de med
artilleri späckade ryska kustfortens eld, som sedermera spelade en
viktig roll när det gällde att bryta igenom de försvarslinjer, som i
kustsektorn besattes under reträtten.
Trots att det är för tidigt att uttala sig i frågan, kan man inte heller
värja sig för intrycket, att de på Näset disponibla reserverna voro
alltför fåtaliga. Det har sagts att försvaret av det vidsträckta östkarelen krävde mycket stora styrkor. Man kan då fråga sig i vad mån
ockupationen av östkarelen överhuvudtaget var militärt berättigad,
såsom man under kriget gjorde gällande – politiskt kom den ju att
bli ödesdiger. Detta är inte platsen att rulla upp hela detta vidlyftiga
problemkomplex: det kan räcka med en hänvisning till öhquist, som
(s. 353 f.) påtalar det faktum att under Vinterkriget onödigt stora
styrkor koncentrerades till fronterna norr om Ladoga, som dock låg
relativt fjärran landets vitala delar. Hans uttalande torde ha relevans
också i föreliggande fall.
J arl Gallens bok, ett äreminne över det finlandssvenska infanteriregementet 13 och samtidigt en välmotiverad Ehrenrettung, kompletterar i många avseenden den bild av den sista sommarens strider som
läsningen av »Finlands krig 1941-45» ger. Vissa avsnitt kan med fördel
läsas parallellt. Regementet kastades, tyvärr splittrat bataljonsvis, från
Aunus till de allra häftigaste försvarsstriderna i och framför huvudförsvarslinjen, led fruktansvärda förluster i de blodiga drabbningarna
vid Tali och Ihantala och bestod sitt prov med heder trots att ödet
fogat det så, att de ställdes just där den ryska krigsmaskinen trängde
fram med sin största kraft. Mot krigsledningens kalla – man är
frestad att säga opersonliga – konstaterande av stridsgruppernas anmarsch och tillbakadragande, kontrasterar Gallens skildring skarpt,
när han redogör för bataljon Laxens och de svenska frivilligas insats
i Ihantala-striderna. Det ligger också i sakens natur att man just hos
Gallen får en både levande och skrämmande bild av de ryska angreppenas styrka och effektivitet, deras förkrossande överlägsenhet i
fråga om materiel. På finländsk sida tryter det utom i fråga om den
levande kraften, utvilade reserver, framför allt i fråga om pansarvärnsvapen och signalmaterieL Gallen förmodar själv (s. 255) att
308
—~—-~~–~–·- –· ..

Litteratur
Pansardivisionen var den enda operativa enhet i Finland, som förfogade över en någorlunda tidsenlig signalutrustning. Och gång på
gång får man belägg för att en välbehövlig insats från artilleriets
sida uteblir, då telefonförbindelserna mellan batteri och eldledare avbrutits (endast i undantagsfall användes radioförbindelser, som hade
varit mindre sårbara för de ryska artillerikoncentrationerna).
De svenska bataljonernas insats i de häftiga striderna på Näset,
fick – oförskyllt ,__ ett dåligt och vanhedrande eftermäle, som avspeglades i både divisions- och armekårstelefonogram. Det berodde
framför allt på att den högre ledningen inte i detalj hade situationen
i främsta linjen klar för sig. Bataljonerna gjorde en helhjärtad insats
och kämpade så långt det stod i mänsklig förmåga att hålla ut. Mot
den »ryska ångvälten» var de, liksom grannbataljonerna, maktlösa.
Så räknade bataljon Laxen och de svenska frivilliga efter Ihantalaslaget 6 osårade officerare, 16 underofficerare och 78 man.
Sammanfattande kan sägas att de tre böckerna utgör ett betydande
och välkommet tillskott till litteraturen om Finlands krig. De har
också ett stort rent militärt intresse och kommer säkert åtminstone de
två förstnämnda att vara grundläggande när historien om krigen
1939-1945 en gång slutgiltigt skrivs, och placeras på rätt plats i sitt
allmänhistoriska och krigshistoriska sammanhang.
Patrick Bruun.
SOCIALBOKEN
Socialpolitiken i ett modernt samhälle är så vitt förgrenad att det
knappast finns en enda människa, som helt i detalj behärskar det
väldiga fältet, framhåller bland annat socialminister G. Möller i förordet till Ernst Michaneks »Socialboken».
I sin praktiska gärning behöver inte genomsnittsmedborgaren ha så
stor kännedom om socialpolitiken i dess allmänna betydelse, även om
det ur samhällsupplysande synpunkt vore önskvärt. Vad han däremot
ofta kommer i kontakt med är den socialpolitik som formulerats till
lagbestämmelser. Och det är inte så litet. Men det är inte enbart mängden av utfärdade lagar och författningstryck som gör den sociala
lagstiftningen eller översikten av de sociala förmånerna så vansklig
att överblicka. Svårigheten ligger främst i frågan: »Vad är aktuellU»
– Det är alltså anledning att med stor skepsis läsa om en social
förmån eller liknande i en äldre upplaga i någon bok i hithörande
ting. Det är väl också detta som gör att personer som i sitt yrke
komma i daglig kontakt med den sociala lagstiftningen ofta bli specialister inom ett visst område t. ex. barnavårdslagstiftningen under det
att den återstående sektorn behandlas med stor försiktighet och kanske
olust.
En allmän kortfattad sammanfattning över det väsentliga i vår
sociallagstiftning och över alla de sociala förmåner som stå svenska
och i vissa fall utländska medborgare till buds fyller således väl sin
309
-~
Litteratur
plats. Det är också en sådan sammanfattning Michanek gjort i sin
bok som uppdelats i sju kapitel: l) Socialförsäkringarna, 2) Allmän
fattig- och barnavård, 3) Familjevården, 4) Bostadspolitiken, 5) Arbetsmarknadspolitiken, 6) Hälso- och sjukvården, 7) övrigt. Dessa kapitel
ha i sin tur indelats i 97 mindre avsnitt. Uppläggningen av dessa
avsnitt är i stort sett likartad. Först en historisk återblick, därefter
lagens eller åtgärdens innebörd samt slutligen något om dess omfattning och kostnader. I allmänhet refereras i början av varje avsnitt,
samt här och var i texten, till källorna, och främst bland dessa SOU,
propositioner och författningar. Den som vill gå vidare får härigenom
tidsbesparande hänvisningar.
Boken har all utsikt att bli populär. Den är lätthanterlig; överskådligt uppställd och lättläst. Dispositionen är klar och -urvalet av sociala
fakta är för en intresserad allmänhet väl proportionerat. Det är också
detta samt de refererande avsnitten som är bokens styrka. Referaten
och sammandragen äro mestadels riktiga vilket i och för sig är en
prestation på ett sådant område som detta. En del fel finnas dock
som gör att man i viktigare fall bör läsa källorna eller annan liknande
litteratur parallellt. Författaren påstår sålunda att semester skall uttagas i ett sammanhang, men har glömt att tillägga »såframt icke
överenskommelse om annan ordning träffas mellan arbetsgivaren och
arbetstagaren», och har på ett annat ställe sammanblandat begreppen
tvångsarbete och arbetsförläggande, för att nämna ett par exempel.
Det är inte dylika felaktigheter som gör att man blir misstänksam,
även om de inge läsaren en viss känsla av osäkerhet, utan författarens
påståenden och försåtliga formuleringar vid sidan av den refererande
texten. Man skönjer nämligen en politisk propaganda som förtar värdet av boken som saklig uppslagsbok för allmänheten. Två citat må
belysa denna författarens färdighet. I sitt berättigade tack till socialministern för dennes inspirerande bistånd vid bokens tillkomst slutar
Michanek: »För resten är det väl i stor utsträckning hans förtjänst
(socialministerns) att en framställning av detta slag har blivit behövlig- i varje fall fanns före Gustav Möllers inträde i socialdepartementet just inte mycket socialpolitik att skriva böcker om.» – Det
är ingen som vill taga ifrån socialministern äran att ha varit en av
de drivande krafterna i skapandet av dagens social-Sverige. Han hin
varit i den ställningen att han har kunnas vara det. Men det är omdömeslöst av författaren att formulera på detta sätt i en uppslagsbok,
som till skillnad från till exempel »Ett genombrott» inte riktar sig till
fackföreningsfolket utan till svenska allmänheten. Vår socialpolitik
är mycket omdebatterad och särskilt då dess praktiska utformning,
som i vissa stycken uppenbart kunnat få en lyckligare och mera verklighetsbetonad karaktär.
Det andra citatet är hämtat ur avsnittet »Åtgärder mot arbetslöshet».
Författaren skriver: »Vid 1930-talets ingång kom en ny arbetslöshetskris, som till en början med klent resultat bekämpades med i stort
sett samma medel som tidigare använts. 1932 års riksdagsval och den
nya socialdemokratiska regeringens tillkomst medförde emellertid, att
helt nya vägar beträddes.» J a, slutsatsen har författaren överlåtit åt
310
——-·——- —-···
Litteratur
läsaren att tyda mellan raderna. Det är annars ett känt faktum att
krisen redan var på väg att avta i Amerika vid denna tidpunkt.
Sverige, med dess till utlandet i hög grad beroende näringsliv, på-
verkades givetvis även av detta förhållande. En redogörelse för de
()lika faktorer, inte bara arbetslöshetspolitiska, som bidrog till krisens
övervinnande, i Sverige såväl som i utlandet, hade gjort framställ~
ningen mera objektiv. Man motar inte heller en kris enbart genom
beredskapsarbeten och dylika åtgärder. En liknande kris i våra dagar
skulle bland annat, förutom en planlagd internationell motoffensiv,
fordra positiva åtgärder av företagen själva, av företagsnämnderna,
av industriens produktionsråd i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheter och arbetsmarknadens parter jämte en beredskapsplan för
offentliga arbeten, som ju också utformats i samarbete med alla demokratiska partier i riksdagen. Att komma med en patentlösning är dock
över huvud taget mycket vanskligt.-
Författarens påstående i samma kapitel att arbetsförmedlingen helt
naturligt är det viktigaste organet och bästa sättet att omfördela och
nyanskaffa arbetskraft är även värt att närmare granskas. Vad nyanskaffandet av arbetskraft anbelangar är kanske inte arbetsförmedlingens roll så självklar. Frågan är om inte arbetsförmedlingen i nuvarande konjunkturläge, med ännu så länge brist på arbetskraft, i
vissa fall är ganska värdelös som rekryteringsorgan. Är det inte i
stället pressen som är den pålitligaste rekryteringskällan’ I nuvarande konjunkturläge bidrager dessutom otvivelaktigt arbetsförmedlingen till en icke önskvärd löneuppskruvande omsättning av arbetskraft. Förmedlingen är nämligen oförhindrad att förmedla arbetskraft
till arbetsgivare som bjuda över inom respektive områden av parterna
ingångna kollektivavtal.
Under en lågkonjunktur med arbetslöshet borde däremot arbetsförmedlingen inom flertalet fack vara tillräcklig rekryteringskälla.
Socialboken kan rekommenderas till den socialt intresserade lekmannen. Fackmannen, som är beroende i sitt arbete av korrekta uppgifter, kan även begagna sig av boken, men bör i viktigare fall studera
källorna. För den senare torde boken även ha värde som hänvisningskälla. Med hänsyn till socialpolitikens snabba utveckling hälsas det
med tillfredsställelse att författaren bebådar ett snart utgivande av
en ny upplaga.
Lennart Gezelius.
OM KVINNORÖRELsE OCH YRKESKVINNOR
Yrkeskvinnors samarbetsförbund är ett relativt nytt men ingalunda
obetydligt tillskott till Organisations-Sverige. Det bildades i slutet av
1944 med Karin Kock och Alva Myrdal som drivande krafter, och det
har sedan det fr. o. m. 1945 började sin verksamhet utvecklat en avsevärd aktivitet. Förbundet är inte någon facklig sammanslutning med
förhandlingsrätt i avtalsfrågor utan verkar som en typisk »pressure
group» för att främja kvinnornas möjligheter till utbildning och för- 311
Litteratur
värvsarbete, bevaka deras rättigheter socialt och ekonomiskt och tillvarata deras intressen i lagstiftningsfrågor o. s. v. Bl. a. skall förbundet enligt sina stadgar »utgöra en central för insamling av uppgifter
angående kvinnors anställnings- och arbetsförhållanden» och »genom
upplysningsverksamhet, utredningar och rådgivning främja yrkeskvinnors intressen».
På dess föranstaltande utgavs för några är sedan en uppmärksammad utredning rörande behörighetslagens tillämpning. Nu föreligger ett andra nummer i förbundets skriftserie, en bok betitlad Kvinnorna och kvinnorörelsen i Sverige 1850-1950 av James Rössel (YSF:s
skriftserie. Sthlm 1950. 144 sid. Pris kr. 3: 50).
Uppslaget att utge en korfattad men ändå sakrik framställning av
den svenska kvinnorörelsens utveckling under de senaste hundra åren
måste betecknas som synnerligen lovvärt. Den tidigare litteraturen
på detta område är splittrad och delvis inaktuell. Och att ämnet hör
till de viktiga när det gäller samhällsstudiet både ur historisk och
aktuell aspekt torde inte behöva närmare utvecklas.
Om initiativet till den här föreliggande skriften är sålunda endast
gott att säga. Om utförandet kan sägas att det har både fel och förtjänster. En genomläsning ger anledning till några anteckningar i
marginalen. Till förtjänsterna höra framför allt den mångsidighet
och kringsyn, som präglar boken. Mångsidigheten, som i detta fall
kanske är ganska lättvunnen, uppnås bl. a. genom kombination av
flitigt utnyttjande av folkräknings- och annan statistik och litteraturhistoriska utblickar, varigenom de idehistoriska sammanhangen också
bli uppmärksammade. Det sistnämnda gäller dock huvudsakligen den
första hälften av den period, som ämnet omspänner. När förf. kommer
in ett stycke på 1900-talet tappas den träden i stort sett bort. I den
män dessa utblickar förekomma, äro de emellertid ofta värdefulla.
Så är t. ex. teckningen av Strindbergs hällning till »kvinnofrågan»
i all sin sammanträngda korthet utmärkt klar och upplysande.
Boken skildrar i koncentrerad form och med föredömlig konkretion
de sociala och rättsliga förhållandena för kvinnornas vidkommande
vid tiden för kvinnorörelsens framträdande och redogör sedan i olika
avsnitt för de genomgripande förändringar, som skett i dessa för-.
hållanden fram till vår tid, varvid särskilt kvinnornas uppträdande
i allt större utsträckning inom arbetslivet utanför hemmen uppmärksammas. Ä ven kvinnorna och politiken får sitt särskilda kapitel. En
annan huvudlinje i framställningen är självfallet redogörelsen för
kvinnorörelsens organisationer, såsom Fredrika Bremer-förbundet, den
kvinnliga rösträttsrörelsen, kvinnorna inom fackföreningsrörelsen.
husmodersföreningarna och inte minst de speciella yrkeskvinnoorganisationerna av skilda slag, som numera i Yrkeskvinnors samarbetsförbund har sin sammanhållande topporganisation, vars föregångare
var dels Svenska kvinnoföreningars samarbetskommitte (1934-44), dels
Yrkeskvinnors riksförbund (1937-44).
Tyvärr är emellertid boken inte alltid pålitlig i sina sakuppgifter.
Ibland häpnar man verkligen över vad förf. tillåter sig ifråga om
misstag. Sålunda menar han att regeringsförslaget i rösträttsfrågan
312
_______,__ ____ ~-=-””””·”-”-‘—””——-~—-====
. ·.
Litteratur
1902, som gav Lindhagen anledning att ta upp kvinnorösträtten i en
motion, var framlagt av ministären Lindman (s. 52)! Han talar vidare
upprepade gånger om den för rec. okända folkskolestadgan av år 1852
(s. 22 f.). Och han tror att kvinnorna inte ha rösträtt i Frankrike
(s. 13). Sådana fel ta sig illa ut i en bok, som rekommenderas som
»uppslagsbok och handledning vid studier», och läsaren har svårt att
få det rätta förtroendet för förf. sedan han passerat de sidorna.
Mindre graverande är att förf. anger 1936 i stället för 1934 som årtalet för folkpartiets bildande (s. 98). En annan sakuppgift, som förefaller tvivelaktig, är den att »Internationella kvinnorådet» – den
vedertagna svenska benämningen är f. ö. Internationella kvinnoförbundet – bildades 1893 (s. 14). Organisationen kom till stånd redan
1888, även om den första internationella kongressen inte hölls förrän
1893 i Chicago. Däremot bildades Internationella kvinnorösträttsalliansen ej 1888 utan 1904.
Ytterligare ett par invändningar rörande detaljer skola här göras.
Det är oegentligt att som förf. gör räkna Centralförbundet för socialt
arbete som en kvinnorörelsens organisation (s. 60). Reservationen
»ehuru icke direkt förknippad[e] med kvinnosaken i trängre mening»
är otillräcklig. I förf:s framställning framstår tillkomsten av Socialpolitiska institutet 1920 som ett verk främst av socialreformatoriskt
intresserade inom kvinnorörelsen, vilket torde ge en något ensidig
bild av verkliga förhållandet. Däremot saknar man ett omnämnande
av en av de egentliga kvinnoorganisationerna, nämligen Svenska kvinnors medborgarförbund, som bildades 1921 och i viss mån kan betraktas som en fortsättning av den kvinnliga rösträttsrörelsens organisation, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, L. K. P. R.
Medborgarförbundet har numera mycket liten betydelse, men då dess
namn stundom förekommer i pressen, borde man av en skrift, som
tagit till sin uppgift att allsidigt om än kortfattat behandla kvinnorörelsen i Sverige, kunna kräva att den skall ge någon upplysning
även om den nämnda organisationen.
Utom av bristfälligheter av sådan art, som exemplifierats i det föregående, irriteras läsaren onekligen av en viss oreda och virrighet i
förf:s framställning. På ett ställe förkunnas att det skall följa en redogörelse för de politiskt verksamma kvinnornas positioner inom riksdagspartierna. Vad som behandlas är i stället deras ställning inom rikspartierna (s. 98). I det närmast föregående avsnittet gör förf. följande
konstaterande: »De kvinnliga insatserna inom utrednings- och kommittearbetet förtjänar dessutom att särskilt framhävas. Allmänt talat
har den kvinnliga medverkan i riksdagsarbetet just på detta område,
det för svensk demokrati typiska utredningsväsendet, kanske lämnat
deras största politiska insatser hittills.» (s. 98) Bortsett från den föga
lysande språkliga utformningen måste man fråga, om förf. utan vidare
sätter likhetstecken mellan riksdagens arbete och kommitteväsendet.
Rössel har i sin publicistiska verksamhet gjort sig känd som en av
våra hetaste manliga feminister, men av polemisk hetta märks föga i
denna bok. Låt vara att vissa avsnitt av skriften utgör ett ganska
troget eko av den gängse kvinnorörelseargumentationen, några själv- 313
Litteratur
ständiga bidrag i tendentiöst syfte från förf:s sida är det inte fråga
om. Förf. utgår liksom kvinnosaksagitationen från dogmen att kvinnorna systematiskt motarbetas. Att denna dogm inte har någon generell giltighet är emellertid numera lätt att bevisa. Här skall jag dock
inte ingå på någon detaljkritik i dessa stycken; det får räcka med en
allmän reservation. I ett avseende förtjänar förf. dock en eloge: Hans
bok är fri från floskler på temat »samhällsmoderlighet».
Skriften avslutas med följande ord: »Friheten, själva grundförutsättningen för andra mänskliga värden, kan inte bestå, om förhållandena mellan könen bygger på tvång och våld. Och strävandena
för frihetens förnyelse, i takt med samhällets och livsformernas förnyelse, tar aldrig slut. Däri ligger också kvinnorörelsens berättigande
och oumbärlighet även i framtiden.» (s. 138) Förf. menar alltså, att
utan speciella kvinnoorganisationer – kvinnliga särorganisationer
inom de politiska partierna, kvinnliga kamporganisationer inom arbetslivet o. a. – skulle förhållandena mellan könen brutaliseras till en
fråga om »tvång och våld». Möjligheten att inom demokratiens normala ram genom samarbete i för män och kvinnor gemensamma organisationer utan någon form av dubbelorganisering och särställning
för kvinnornas del skapa tillfredsställande relationer och ur helhetens
synpunkt lyckliga lösningar avvisas. Tillvaron av en speciell kvinnorörelse proklameras som något oumbärligt även för framtiden. Av
den offentliga diskussionen att döma tycks dock inte ens alla kvinnorörelsens aktiva krafter dela denna mening.
Frågan om kvinnoorganisationernas raison d’etre och uppgifter i
nuet och framtiden ställer sig olika för olika organisationer. Vad de
politiska kvinnoförbunden beträffar är deras existensberättigande
redan nu 30 år efter den politiska kvinnorösträttens införande svagt,
och det blir svagare för varje år som går.
Olle Nyman.
314

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism