Print Friendly

Lennart Uller; Trovärdigt konventionellt försvar

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LENNART ULLER:
Trovärdigt konventionellt
försvar?
I
nnan man diskuterar frågan om ett
trovärdigt konventionellt försvar av
Europa är möjligt bör man något stanna vid det i dag vanliga påståendet att
kärnvapen har förlorat sin avskräckande
kraft. Denna uppsats avser att diskutera
dels sambandet mellan kärnvapen och
konventionella styrkor, dels NATO:s
möjlighet att med konventionella medel
möta WP:s oavbrutet växande konventionella potential.
Nukleärt hot i konventionellt krig
En grundläggande förutsättning för kärnvapnens trovärdighet är att kedjan av taktiska – medeldistans – strategiska vapen
bedöms hålla i kris och och i krig. Mot
bakgrund av att Sovjetunionen uppnått
strategisk paritet kan man med fog fråga
sig om USA är berett att offra sig för ett
Västeuropa som inte sett om sitt eget hus
tillräckligt. Samtidigt verkar opinionerna
i Europa – liksom i USA – för att undvika ett försvar till döds. Det är rimligt att
anta att detta är de främsta drivfjädrarna
till att ”konventionalisera europaförsvaret”. Man skulle kunna hoppas föra
striderna till en partssituation ur vilken
förhandlingsmöjligheter skulle växa fram.
Denna förhoppning påverkar naturligtvis den politiska beslutsfattningen i en
krissituation och kanske också under
första delen av ett krigsförlopp. En angripare kan chansa på att snabbt ta sina primära mål- från vilka han sedan kan diktera fredsvillkoren – innan motparten
tillgriper kärnvapen. Finner man vidare
att den militära nyttan av att utnyttja taktiska kärnvapen för den underlägsne försvararen är tvivelaktig förlorar kärnvapenavskräckningen ytterligare i trovärdighet Detta skulle kunna vara ytterligare ett incitament för att – om krig bedöms som oundvikligt – satsa på ett
blixtkrig och utnyttja motståndarens låga
militära beredskap, hindra hans styrketillväxt och bryta hans politiska beslutsförmåga till eskalation.
Kan försvararen däremot göra trovärdigt att hans främre försvarszon inte helt
kan genombrytas innan han hinner samla
styrkor för att gå till motoffensiv i luften
och på marken kan angriparen inte utesluta att kriget blir långvarigt. Angriparens styrketillväxt kanske rubbas genom
motanfall som återtar förlorade nyckelpositioner, operationerna kan föras in på
angriparens territorium med svårbedömbara politiska problem som följd. Försvararen kan efter en viss tid – om framgång skymtar – förväntas bli inriktad på
att inte bara återta eget territorium utan
att skapa en ”cordon sanitaire” bortom
detta genom att befria satellitstaterna.
Möjligen skymtar i ett sådant läge sovjetimperiets undergång.
Denna situation aktualiserar emellertid
återigen kärnvapnen, som den sista möjligheten att rädda vad som räddas kan av
det kommunistiska systemet. Saknar (den
nu offensive) försvararen i detta läge
vapen som kan neutralisera ett sådan desperat hot löper han risken av så kraftiga
slag mot egna storstäder och industriområden att kampen varit helt förgäves.
Även om försvararen nöjt sig med att
”bara” återta förlorade områden kan man
inte utesluta sådana konvulsioner inom
och mot den förlorade röda armen, att
sovjetledarna likväl hamnar i en tvångssituation där systemet hotas och desperata åtgärder inte kan uteslutas. För att
förhindra detta skulle Väst behöva avbry- \
102
ta sina motanfall precis i rätta ögonblicket
för att medge ett ordnat tillbakadragande
av Sovjetunionens huvudstyrkor.
Svårigheterna med en sådan sofistikerad precisionsstrategi är uppenbara.
stridsförloppet låter sig inte så enkelt
eller säkert klarläggas att båda parter
någorlunda samtidigt kommer fram till
att nu har krigslyckan vänt. Det måste ju
ske i ett läge där angriparen har vissa substansieila resurser kvar för att förhandlingsoptionen – ”en hedersam reträtt” –
fortfarande skall vara öppen. Detta innebär emellertid samtidigt att han kanske
inte anser sig ha uttömt alla möjligheter
att ånyo vända kriget till sin fördel. En
framgång i flankområdena kan t ex bedömas tänkbar för att till sjöss avregla
huvudkrigsskådeplatsen.
Redan när angriparen märker att offensiven ebbar ut kan han hota med kärnvapen för att psykologiskt förlama en
motståndare som saknar möjlighet att
vedergälla.
Detta starkt förenklade resonemang
vill endast belysa den oupplösliga kopplingen mellan kärnvapnen och de konventionella striderna. Denna koppling
blir förr eller senare alltid utslagsgivande.
En trovärdig konventionell förmåga måste vila på en strategisk stabilitet. Motsvarande resonemang kan föras beträffande
medeldistanskärnvapnen och möjligheten
att neutralisera ett hot mot de västeuropeiska storstäderna. NATO-styrkor som
förstärkts konventionellt – men saknar
taktiska kärnvapen – kommer sannolikt
att vara ett lätt byte redan om de utsätts
för en myclcet begränsad taktisk
kärnvapenattack (som rimligen inte leder
till en svårkontrollerbar eskalation) om
man inte kan svara med samma mynt.
Betydelsen av större konventionell
styrka
Det i föregående stycke sagda hindrar
naturligtvis inte att en ökad tyngd i det
konventionella NATO-försvaret försvårar för sovjetledarna att vinna snabba
och varaktiga blixtkrigsframgångar. Det
skulle tvärtom tvinga dem att räkna med
det längre krigets genuina osäkerheter
både vad gäller kärnvapeneskalation –
förutsatt, i enlighet med föregående resonemang, att NATO har full nukleär
kapacitet – och politisk sårbarhet när
röda armen inte visar sig oövervinnerlig. I
denna mening skulle alltså en konventionell förstärkning både förbättra avskräckningen och, om denna misslyckas initialt,
öka utsikterna att nå en förhandlingssituation (som inte innebär en pax sovietica) innan Europa har förrötts. Därigenom skulle tryggheten i Europa kunna
öka.
Ny teknologi och mobiliserbara
reserver
Frågan är då hur förstärkningen skall
genomföras. Några dramatiskt förändrade försvarsutgifter är knappast att räkna
med i välfärdsdemokratierna. Mycket
talar istället för att man planar ut på den
nu uppnådda nivån trots att den successivt urholkas av ökande personalkostnader och att Sovjetunionen inte visar tecken på att minska sin numerär. Tvärtom
bibehåller man där (och moderniserar)
vad man har. Härigenom torde försprånget mot NATO vara än större mot
sekelskiftet.
En viss effektivisering kan uppnås genom ökat samarbete vad gäller materielprojekt t ex nytt flygplan, ny fregatt inom
NATO på ömse sidor Atlanten. Förbättrad standardisering m m bör kunna stärka och kraftigt förenkla underhållssidan
utan att dra ökade kostnader. Nya vapensystem ger ökad effekt. Att slå ut en sovjetisk armegrupp krävde tidigare 5 500
flygplansföretag och 33 000 ton bomber.
Det kan i framtiden uppnås med 50-100
företag och 500 ton pansarbrytande, slutfasstyrd ammunition, vilket på sikt borde
hålla igen kostnaderna.
Frankrike engagerar sig mer och mer
för försvaret i Tyskland och kan därmed
lägga betydande resurser tidigt i vågskålen. Detta räcker emellertid inte för
att tillräckligt snabbt nå erforderlig styrkenivå. Någon form av snabbmobilisering
av den mångmiljonskara soldater som
lämnat NATO:s stående styrkor skulle
lämna ett avsevärt bidrag till att – ungefär som i Sverige – på några få dygn ge
NATO-överbefälhavaren mycket aktningsvärda motanfallsresurser. Därmed
skulle en jämbördig motvikt skapas till de
ca 40 divisioner Sovjetunionen kan räkna
som operativa reserver i dag. En sådan
styrkemöjlighet skulle kunna vara det element som krävs – utöver den energiska
satsningen på högteknologiska, djuppenetrerande vapen enligt FoFa-konceptet- för att fylla ut dagens, i varje fall initialt i kris och krig, efterhand allt lägre
kämvapentrovärdighet. Genom att det
rör sig om mobiliserande förband får
Sovjetunionen en förvarning. Därmed
torde man- i varje fall i sakliga debatter
– slippa de sedvanliga provokationssynpunktema på varje förändring av
NATO:s försvarskoncept
103
Eftersom någon form av reservistsystem sannolikt kommer för att möta de
vikande årskullama i Västeuropa (VästTyskland: 1985 488 000, 1994 endast
249 000 manliga 19-åringar) innebär det
sagda endast ett mer fullständigt och systematiskt utnyttjande av de medborgare
som fått soldatutbildning. Kostnaderna
måste naturligtvis prövas närmare men
borde med svenska erfarenheter i botten
inte behöva vara oöverstigliga. De vikande årsklasserna leder i sig tilllägre kostnader.
Systemet får naturligtvis inte innebära
att de stående styrkoma nedgår mer än
vad som :;tv demografiska skäl torde bli
oundvikligt. Detta är ju den försvarskedja
som måste hålla till dess de konventionella reserverna hinner mobiliseras och
framgrupperas att möta ett blixtangrepp.
Lämpliga ”mixer” av stående och mobiliserande förband med varierande inslag av högteknologi synes vara en framkomlig väg att, på den lägre nivå som
räcker för en försvarare, erforderligt balansera WP:s sakta men säkert ökande
möjligheter. Det skulle kunna ske utan att
den fortsatta välfärdsutvecklingen hotades eller att krav på bantning av lyxkonsumtionen behövde resas. Västeuropa
skulle därmed kunna möta Sovjetunionen
från en något mindre ogynnsam styrkeposition (även om man saknar USA:s
globala och strategiska förmåga). Det
skulle kunna ge också politiska fördelar i
umgänget med båda supermakterna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner