Print Friendly

Leif Widén; Om de kollektiva fonderna

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Debatt
LEIF WIDEN:
Om de kollektiva fonderna
På ett par punkter skullejag gärna vilja kommentera Svensk Tidskrifts intressanta artikel om TCO-opinionerna.
Er undersökning visar att de offentliganställda är litet mer positiva till kollektiva fonder än de privatanställda. Säkert finner
många läsare detta rimligt, med tanke på att
de förras fackförbund är en aning ”rödare”
osv. Likväl vill jag bestämt hävda, att här
finns förutsättningar för en markant opinionsomsvängning – om nämligen de offerltliganställda får en klar bild av vad fonderna ger och tar i deras fall. Här sviker
dem dock deras egen fackförbundspress.
Fonderna innebär att 6 miljarder kronor
årligen skall tas ut av alla löner och överföras
till industrin, där de blir långsiktiga investeringar som långsamt betalar sig, förhoppningsvis. De offentliganställda har därvid i
särskilt hög grad intresse av att dessa pengar
tas fram, inte genom kollektiva fonder utan
genom ett frivilligt skattepremierat sparande eller genom fonder med individuella andelar. Skälet är att de annars inte får kompensation för den dränering de utsätts för
som fondreformens hårdast drabbade
grupp.
Ty de skall inte bara som alla andra avstå
3 % av sina löner till fonderna. Dessutom
skall de på sina arbetsplatser ta itu med följderna av det enorma skattebortfall, som fonderna leder till. Detta bortfall blir minst 3,6
miljarder kronor i och med att 3 % av alla
samhällets löner inte inkomstbeskattas i vanlig ordning utan skattefritt går till fonderna.
Sannolikt blir det roligare att sitta i exportindustrin och syssla med fondernas investeringspengar, än att i kommuner, landsting
och stat tvingas underkasta sig de skattehöjningar, avgiftsökningar eller sparsamhetskampanjer som måste följa i fondernas spår.
Enda kompensationen är att de fackliga
företrädarna får sitta med i diverse fondstyrelser. Men vad är detjämfört med medlemmarnas uppoffringar? Dessa har därför synnerligen goda skäl att kräva system som innebär egna skattepremierade sparkonton eller egna fondandelar att äga, disponera och
rösta för. I Västtyskland stupade de kollektiva fondförslagen på motstånd från tre
fackliga grupper. En av dessa var de offentliganställdas förbund , sannolikt därför att
de insåg ovanstående, vilket man ännu inte
gjort i Sverige.
Min andra kommentar gäller inställningen mera specifikt till just de lönebaserade
kapitalbildningsfonder som TCO och LO/
SAP skjutit i förgrunden. Vid Aktiespararnas senaste SIFO-undersökning i marsapril 1978 ställdes en ny fråga:
”Om en löntagarfond bildas genom att man
inte tar ut full löneökning, anser Ni att
fonden skall ägas och disponeras av löntagarna själva, av facket eller av staten?”
TCO-medl LO-medl
Av löntagarna
själva 72 % 59 %
Av facket 16 % 22 %
Av staten 6 % 5 %
Vet ej 6 % 14 %
Att ”vet-ej-svaren” är så få beror på att vår
fråga förutsätter att fonden bildas. Den
tvingar därmed fram ställningstagande även
av dem som inte alls vill ha några fonder.
Sannolikt är detta en mycket stor grupp
inom TCO. En liten indikation är den omröstning som gjordes av SIF-klubben vid
Saab-Scania i Trollhättan bland de 85 medlemmar som deltagit i SIF:s minikurs i fond- 436
frågan. 68 %ville inte alls ha några löntagarfonder. Övriga fördelade sig ungefår lika
Tidningar om TCO
Svensk Tidskrifts artiklar kring TCO-medlemmarnas syn på politiseringen av TCO
och på deras möjligheter att påverka organisationens ställningstaganden i samhällsfrå-
gor har väckt debatt.
l en lång rad ledare och debattartiklar
behandlar dagspressen den av Svensk Tidskrift initierade SeB-undersökningen och
professor Nils Elvanders kommentar till
denna.
Efter fjorton dagars dagspressdebatt mtervjuade Sveriges Radio TCO-ordföranden
Lennart Bodström i Rapport. l intervjun går
emellertid inte Lennart Bodström i svaromål
vad gäller den redovisade medlemsopinionen. Det är säger han TCO-förbunden
som har formulerat den politik, som kommer till uttryck i TCOs ställningstaganden,
vilket för övrigt sker under fullständig enighet. TCO måste rätta sig efter vad som kommer fram genom förbundens valda representanter, avslutade Lennart Bodström intervjun.
Detta centralistiska synsätt har Barometern (m) kommenterat den 6 oktober på följande sätt:
En orsak till klyftan mellan ledningens
och medlemmarnas åsikter är antagligen
att de styrande anser sig bäst begripa vad
som ligger i tjänstemännens fackliga intresse. En annan orsak kan vara att ”socialmellan individuellt och kollektivt. Lyssnar
förbundsledningen på sådana signaler?
demokratiska aktivister” söker utnyt~a
TCO för egna partipolitiska syften. Kanske är båda förklaringarna riktiga.
Skall TCO kunna trygga sitt existensberättigande och den inre sammanhållningen
måste kritiken tas på rätt sätt. Den har inte
tillkommit för att skada organisationen
utan för att skydda den mot dess yttre och
– i än högre grad – inre fiender.
Folkbladet Östgöten (s) sätter samma dag
rubriken ”Obegriplig kritik” på sin ledare.
De ställningstaganden TCO-ledningen
gör i olika samhällsfrågor utgår från de
intressen medlemmarna har. Därför är
det inte underligt om man hamnar på
samma linje som socialdemokratin, eftersom detta parti bedriver en politik, som i
första hand gynnar löntagarna.
De som kritiserar TCO-ledningen för au
gå OlofPalmes ärenden underkänner därmed helt demokratin inom TCO.
Enköpingsposten (m) framhåller i en ledare den l Ooktober:
Det ligger en hel del sanning i det professor Nils Elvander skriver. Bodström kan
heller inte komma undan kritiken genom
att hävda att TCO fungerar som vilken
demokratiskt uppbyggd representativ organisation som helst.
Lennart Bodström har personligen bäddat för den närmast förödande situation
som tjänstemannaorganisationen idag befinner sig i. Därför finns ingen anledning
att hysa något medlidande med honom.
Tonen och språket varierar men också
graden av saklighet. Helt ensam står Värmlands Folkblad (s) vars signatur Phj den 10
oktober skriver:
Svensk Tidskrift .. har fyllt ett helt nummer med hatartiklar om TCO, ~änste?-
männens centralorganisation. Man har
delvis svept in sina giftpilar i vetenskapliga
termer. statistiska centralbyrån har ställt
upp med en enkätundersökning, som
verkligen visar svagheten med opinionsundersökningar. Man kan rent av fråga
sig hur SCB har kunnat låna ut sig till en
så ohöljd propaganda mot TCO.
Arbetaren (synd) vänder sig den 15 oktober mot TCO-ledningens debatteknik.
Det är ett beprövat trick TCO försöker sig
på, au kritisera massmedia och sätta igång
en helt annan debatt … Men inte är det
någon hemlighet att de flesta av TCOs
medlemmar troligen är borgerligt sinnade, medan ledningen tycks ha stor förståelse för socialdemokratin. Det tycks passa TCO-ledningen bra, att hand i hand
med LO genom fonderna snart blir landets största kapitalägare. Det vore bättre
om man från TCO tog upp en sakdebatt, i
stället för att beskärma sig över massmedias uselhet.
Svenska Dagbladet (o m) konstaterar i en
ledare den 17 oktober i likhet med Svensk
Tidskrift att de fackliga centralorganisationerna måste ta ställning i frågor som sedan
blir föremål för· politiska avgöranden.
Och TCO har naturligtvis rätt att bestämma i vilka frågor man skall ta ställning och
hur man skall göra det.
Men lika självklart är att det sätt på vilket
437
TCO utövar denna sin rätt måste bli föremål för offentlig debatt.
Svenska Dagbladet menar också i sin ledare att TCO och dess förbund blivit pjäser i
ett politiskt spel:
Detta vet de ledande inom TCO. Det
borde vid sidan av andra skäl, t ex att medlemmarna inte primärt gett TCO mandat
i politiska frågor, ge anledning till återhållsamhet och balans när man tar ställning. Varför möter man då inte i TCOtoppen någon medvetenhet om denna
problematik utan i stället, som t ex i utredningen om TCO i samhället, bara en strä-
van att ytterligare utvidga engagemanget i
politiska frågor? Kan förklaringen vara att
ils Elvander har rätt i att TCO de senaste åren utvecklats till något som börjar
likna en socialdemokratisk täckorganisation.
Många fakta pekar i denna riktning och få
emot. För att övertyga om motsatsen behövs något mer påtagligt än att TCO-ordföranden spelar upp sitt indignerade patos.
Uppsala Nya Tidning (l) uppmärksammar den 17 oktober den korporativistiska
faran:
I Elvanders plädering märker man tydligt
rädslan för att vi sakta glider in i ett alltmer korporativistiskt samhälle. Ett system
där de politiska partiernas manöverfrihet
kringskärs alltmer av starka organisationers inflytande. TCOs ledande funktionä-
rer kommer sannolikt att med energi värja
sig mot Elvanders framtidsbild. Likväl är
detta hot inte resultatet av någon mytbildning. Vi löper en högst reell risk att
drabbas av just den utveckling Elvander
varnar för.
”Nu måste TCO försvara sig”, dundrar
438
Norrländska Socialdemokraten (s) i en ledare den 18 oktober. TCO angrips från alla
håll. Ledaren hänvisar till ett kommunistiskt
inlägg i samma numme•-av tidningen i vilket
pläderas för medlemsomröstning i stora frå-
gor:
Hur tungrott och handlingsförlamande
dessa skulle bli i en organisation med en
miljon medlemmar krävs ingen större fantasi för all förstå. Dessutom går det inte
att komma ifrån att de förtroendevalda i
en organisation har fått sina mandat bl a
för att ägna mycket tid och möda åt att
sätta sig in de olika frågor som på skilda
sätt kan beröra medlemmarna, direkt eller
indirekt.
Således är det ofta så att ledningen i t ex
TCO hunnit sätta sig in i frågor och utforma förslag till åtgärder långt innan de
hunnit nå ut i en bred allmän debatt.
Så har det varit bl a i fond frågan. TCOledningen har ingående diskuterat igenom hela den problematiken och kommit
fram till att för medlemmarna är den
bästa lösningen att kollektiva löntagarfonder, utan individuella andelar, införs.
Därefter förs den linjen ut i en omfattande debatt bland medlemmarna och så
smäningom törs frågan upp för beslut i
organisationens högsta instans, kongressen.
Därmed är man tillbaka till den försvarsposition som Lennart Bodström intagit.
TCO företräder den representativa demo
kratin. Svenska Dagbladet (o m) tar upp frå-
gan om TCOs demokrati i en ledare den 21
oktober.
Bland TCOs medlemmar har borgerliga
sympatisörer övervikt. Den helt dominerande delen av dem som har stort inflytande inom TCO och dess förbund är emellertid socialdemokrater. Tillsammans med
det förhållandet att socialdemokratin målmedvetet söker utnyt~a ~änstemannaor?-
ganisationerna för partipolitiska syften
ger detta TCO en partipolitisk slagsida.
När TCO-ordföranden Lennart Bodström ställs inför de analyser av detta som
presenterats i Svensk Tidskrift, så försvarar han sig som vanligt med hänvisning till
den representativa demokratin: Skulle jag
överge den representativa demokratin
bara för något som har stått i en tidskrift,
utbrister han indignerat.
Vi har sagt det förr men måste upprepa
det: det är betänkligt att TCO-ordföranden gör det så lätt för sig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism