Print Friendly

Ledare; Svensk utrikespolitik

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

r
Svensk utrikespolitik
Ar 1974 var det år, då Sverige i viss utsträckning inledde en ny utrikespolitik.
Detta har först sent kommit fram i debatten. Den nya politiken är på flera punkter
anmärkningsvärd och kan i ett fall få
verkligt stor betydelse.
Regeringsmedlemmar har vid olika
tillfällen riktat kritik mot supermakterna
och deras intresse av att göra upp sins
emellan utan att därvid låta de små länderna bli hörda. Stormakternas avspänningspolitik skulle kunna innebära ett
hot mot de små nationerna. ”Det är rimligt”, har utrikesministern sagt, ”att om
supermakterna garanterar freden, de inte
skapar ett statiskt tillstånd i världen”.
Därför måste de små länderna stå upp
emot de stora och – för att använda ett
citat som hr Bohman drog fram i utrikesdebatten i november – Sverige skall
”agera spjutspets för de små och medelstora nationerna”.
Nu kan det naturligtvis, som hr Bohman framhöll i samma debatt, ligga en
fara i att supermakter blir mer toleranta
mot varandra, när deras egna intressen
inte direkt kolliderar. Så har det emellertid alltid varit. Stormakter har erkänt
varandras intressesfärer. Stalin iakttog
t ex noga att inte hjälpa de grekiska
kommunisterna efter andra världskriget,
eftersom han erkänt Grekland som Storbritanniens intresseområde. För närvarande kan NATO:s resp Warszawapaktens
medlemmar anses ligga inom två olika,
noga avgränsade sådana.
Sverige har i sin alliansfria politik
sökt ställa sig ober~ende av intressesfärer.
Det vore ytterst egendomligt, om det nu
skulle vara ett svenskt intresse att agera
spjutspets för länder eller nationer som
ligger inom dem. Åtminstone två nordiska länder har mycket klart undanbett
sig ett svenskt ledarskap där vi inte har
något att skaffa.
Men tanken har förmodligen inte varit
att denna nya utrikespolitiska doktrin
skulle tillämpas på vilka länder som helst.
Utsikterna för den att bli använd är
större ju längre avståndet är från vårt
eget land.
Att Sverige dragit in de diplomatiska
kontakterna med Sydvietnam medan vi
har en hel ambassad i Nordvietnam får
anses vara ett säreget utslag av den nya
doktrinen. Förmodligen är beslutet avsett
som en demonstration mot att Saigon
fortfarande får amerikansk hjälp. Hur
detta förhållande skulle kunna vara till
vare sig nytta eller skada för Sverige är
obekant, men så är inte heller beslutet
särskilt svenskt motiverat. Det är dikterat
av Hanoi eller av FNL eller av Socialdemokratiska ungdomsförbundet. I sistnämnda fall är det svenskt, men för den
skull inte klokare.
Att den nya politiken ligger bakom regeringens ställningstaganden för PLO
och emot Israel är sannolikt. Statsministern har i höstas gjort ett intervjuuttalande till förmån för frihetsrörelser just
av typen PLO. I riksdagen förklarade han
att det var ”töntigt” att tro att Sverige
påverkats av vårt beroende av de arabiska
oljeländerna. Hr Palme har alltså med
visst förakt tillbakavisat den inte onaturliga tanken att det skulle ha förelegat en
realpolitisk grund för det svenska agerandet. Tydligen måste det finnas en annan.
Man bör ge hr Palme rätt i att diskussionen här hemma om vilka gäster som
deltagit i en middag i Alger var orimligt
överdriven. Han var inte tillfrågad om
dem – och med rätta. Som hedersgäst
vid middagen var nämligen enligt tidningarna Yassir Arafat placerad, inte hr
Palme. Det var tydligen den förre som
skulle tillfrågas om han ville träffa Sveriges statsminister, inte tvärtom. Med kännedom om ovannämnda intervju ville
Arafat naturligtvis göra denna bekantskap. Han drog viss nytta av mötet. Sverige ingen.
I FN höll sedan Arafat sitt anförande
med ett gevär i ena handen och en olivkvist i den andra -eller en knölpåk, menade någon. Vid omröstningen om den
följande resolutionen 242, i vilken Israel
inte ens nämnts vid namn men palestiniernas omistliga rättigheter erkändes, lade Sverige ned sin röst. Något uppträdande som spjutspets förekom inte.
3
Från och med detta år är Sverige åter
medlem av FN:s Säkerhetsråd. I generalförsamlingen har ”tredje världen” numera majoritet. Dess representanter röstade nyligen mot Israel i UNESCO i Geneve på klart underhaltiga grunder.
Ganska säkert kommer ett förslag att
också rösta ut Israel ur själva FN. Vad
kommer vår regering då att göra? Skall
Sverige åter lägga ned sin röst?
För sin försvarspolitik har Sverige,
som nyligen framhållits i Svensk Tidskrift, tidigare räknat med visst stöd från
FN. Efter höstens händelser kan man
lugnt säga, att ett sådant stöd, även om
det skulle givas vilket ingalunda är sä-
kert, blir av föga värde: stormakterna stö-
ter vi ifrån oss, och den tredje världen,
och andra smånationer har ingenting att
ge. Sveriges agerande i Säkerhetsrådet,
om det blir efter den nya utrikespolitiska
doktrinen eller inte, kommer att betyda
mycket litet i världspolitiken men blir ändå avgörande för vårt eget anseende
utlandet och för vår framtida säkerhet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner