Print Friendly

Ledare; Larmklockorna

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Larmklockorna
Den historiska erfarenheten lär att de mest
känsliga organen i ett samhälle är de som
upprätthåller rättsordningen. Om en kris är
förestående eller hela samhällsutvecklingen
rentav hotar att spåra ur brukar det märkas i
form av fenomen, inom lagstiftning eller
rättstillämpning, där alla måste säga sig att
så får det inte gå till i ett rättssamhälle.
Ett klassiskt exempel är Dreyfusprocessen, som på sin tid fick ödesdigra verkningar
i Frankrikes inre utveckling. Utan alla jämförelser i övrigt kan man beteckna fallet
Ingmar Bergman som en nutida svensk
rättsskandal av spektakulära mått. Det beror
inte på hans lysande ställning som konstnär
– likhet inför lagen skall råda. Vad som gör
den hårdhänta och förödmjukande behandlingen av honom så vedervärdig är att den
kastar ett blixtljus över hur en åklagare och
hans polisbiträden numera anser sig kunna
handskas med medborgare så snart det föreligger misstankar om skattebedrägeri – vår
tids stora ”brott mot staten”, nära nog motsvarande forna tiders högförräderi eller östblockets ”kontrarevolutionära” brott.
Ingmar Bergman har behandiats som
om praktiskt taget full bevisning om skattebedrägeri förelegat mot honom – och här är
inte hämtningen det signifikativa utan passindragningen och reseförbudet. Detta har
skett trots att åklagaren måste ha varit medveten om att det skatterättsliga problemet
var intrikat och att det ingalunda var givet
att de av Bergmans advokat rekommenderade åtgärderna skulle rubriceras som brott.
Att konstnären själv, som förmodligen inte
har större möjligheter att bedöma juridiska
frågor än andra lekmän, a priori borde antagas ha varit i god tro, tog man inte heller
hänsyn till. I stället slog man till med åtgärder avpassade för långt gravare fall.
Nu bör man i rättvisans namn inte bara
skjuta på pianisten-åklagaren. Han har
handlat under starkt tryck. Under det senaste decenniet har skattebrotten skjutits i förgrunden av en regim, som planmässigt använder beskattningen som medel att trycka
ner och plundra de grupper i samhället, som
man politiskt härskar över. Politiskt dominerande intressegrupper brukar ofta falla
för frestelsen att missbruka sin makt till egen
fördel, och en viss toleransram får man ha
på den punkten. Men i dagens svenska samhälle har skattepolitiken passerat denna
gräns och bedrivs till på köpet i en anda av
hyckleri och småsinne. Ty vad är det annat
än hyckleri när socialdemokratiska förgrundsgestalter personligen tillgodogör sig
avdrag, som de i den av dem proklamerade
jämlikhetens namn egentligen borde moraliskt fördöma. Något mera bedrövligt än Anna Hedborgs försvar för sitt skattemotiverade handelsbolag, avsett att utnyttja reglerna
om reparationsavdrag, har inte setts på
länge i svensk politisk debatt. Därtill kommer en fläkt av komik; om hon blir rätt taxerad för den bostadsförmån, som handelsbolaget ger henne, gör hon nämligen ingen
skattevinst. Men det har hon uppenbarligen
inte känt till, trots att hon i regeringens och
LO:s ögon tycks vara en stor auktoritet.
Småsinnet har på de sista av dessa dagar
framträtt mer ohöljt än någonsin i en proposition om beskattningen av fåmansföretag.
Det är riktigt att olika former av sådana fö-
retag, enskild firma, handelsbolag och aktiebolag bör vara skattemässigt likställda. Det
är också riktigt att vi under senare år fått en
flora av färnansföretag i aktiebolagsform
byggda på en persons speciella arbetsinsats
– artister, läkare, tandläkare, konsulter etc
– där vederbörande kan tillgodogöra sig vissa icke avsedda skatteförmåner. Men därför
behöver man inte utforma en lagstiftning,
vars ton och tendens utgår från att alla dessa
och därtill de 100 000-tals småföretagare,
som arbetar inom ramen för fåmansföretag,
är professionella skattebedragare eller åtminstone skatteflyktingar.
Därtill finns det gott om absurditeter: om
t ex en företagsledare har sin maka som
medarbetare, måste hon arbeta minst 600
timmar/år för att själv få skatta för inkomst
från företaget. Eljest läggs inkomsten på
toppen av företagsledarens och klipps alltså
till med förödande marginalskatt. En hustru
som sin mans medhjälpare utsätts för en klar
diskriminering. Detta har alltså den socialdemokratiska majoriteten i skatteberedningen framfört under allt ståhej kring kvinnaåret och alla regeringens fraser om jämlikhet mellan könen.
På en punkt råkade emellertid beredningen ut för ett bakslag, Den hade föreslagit att
förmånen att för personligt bruk disponera
företagets bil skulle beräknas minst efter en
körsträcka på l 500 mil. Beredningen tyckte
dessutom att egenvärdet av själva dispositionsrätten borde beskattas. Hur man reso- 95
nerade därvidlag framgick inte. Men tydligen var det fråga om den valfrihet och den
därmed förbundna frihetskänsla, som dispositionsrätten innebär. Skatt på valfrihet i
hr Erlanders ”valfrihetens samhälle”, det är
där vi står.
Riksskattenämnden avvisade emellertid
den föreslagna höjningen av milantalet med
den kärva upplysningen att någon beskattning av dispositionsrätten visst inte behövde
genomföras. Det hade man redan gjort genom att räkna in dess värde i redan gällande
siffror!
Detta och annat liknande borde fungera
som larmklockor. Det måste vara något i
grunden felaktigt med en skattepolitik, som
leder till att man jagar skatteflyktingar med
metoder och argument som hör hemma i
diktaturer. Felet är att marginalskatterna
hos oss nått en nivå, som inte kan försvaras i
ett rättssamhälle med respekt för den enskilda människans integritet. Senast har man
lyckats att genom eliminerandet av taket för
de sociala avgifterna höja de fria yrkesutövarnas marginalskatt till nivån 90-1 Ol %. I
stället för att spekulera ut nya metoder att
förfölja folk – det stora flertalet skattebetalare är ju fortfarande lojala och deklarerar
så gott de kan – borde regering och myndigheter se sanningen i ögonen, nämligen
att marginalskatterna måste sänkas mnan
medborgarna grips av desperation.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner