Print Friendly

Ledare; Kyrka och stat

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Kyrka och stat
Den nya kyrka-stat-utredningen, som på ett
märkligt sätt lyckats hålla tyst om sina förehavanden, har trätt fram i ljuset och i tre
volymer avslöjat vad den sysslat med. Det
visar sig att den inte varit någon utredning:
två grupper, en från kyrkan och en från
staten, har sammanträtt och överlagt. Överläggningsämnet har inte varit svenska kyrkans skiljande från staten: det har varit nya
relationer mellan stat och kyrka. Distinktionerna är, som man ser, fina. Bortser man
från finesserna, har förhandlingarna – ty
sådana har faktiskt förekommit – rört på
vilket sätt den svenska kyrkan skall upphöra
i sin nuvarande form. Att en skilsmässa mellan stat och kyrka skall till, har uppenbarligen betraktats som ett axiom.
Alva Myrdals utredning 1972 om kyrkans
förhållande till staten byggde på två principer. Den första var att en svensk statskyrka
påstods innebära att Sveriges folk vore ett
kristet folk, något som hon och hennes medutredare fann oroande. Eftersom svenskarna knappast är ett mer kristet folk än
andra, var oron ogrundad. Den andra principen byggde på påståendet att i Sverige inte
skulle råda religionsfrihet, vilket det i själva
verket gör. Också den principen var illa konstruerad.
1972 års utredning bröt medvetet med all
historisk tradition och ville reducera svenska
kyrkan till ”ett lutherskt trossamfund” bland
andra sådana. Den nya utredningen går inte
så långt. Den bygger inte heller på några
principer, i varje fall finns de inte redovisade. Men tyvärr har den utgått från axiomet att stat och kyrka måste skiljas, låt vara
på hyggliga villkor, som väntas ge kyrkan
möjlighet att existera. Däremot tycks den
inte ha samtalat om att vissa förändringar
skulle kunna behövas, till förmån för både
stat och kyrka, medan förhållandena i övrigt
skulle kunna lämnas som de är.
Det är nämligen inte självklart, att staten
vinner på att befria sig från kyrkan. Den
förlorar kontrollen över kyrkofonden och
därmed över kyrkans ekonomi. Den kan inte
längre stifta kyrkolag, något som nu, när
kvinnoprästfrågan blossat upp, tål att begrundas. Den kan inte längre tillsätta, i vissa
fall, präster och i samtliga fall biskopar. De
rättigheter, som staten skall avsäga sig, blir
dessutom svåra att återtaga, om så skulle
befinnas önskvärt. Staren vinner däremot
kontrollen över folkbokföringen, som kyrkan helt får lämna. Staten drar också till sig,
eller till kommunerna, begravningsväsendet
(som med en ny språklig försämring skall
kallas begravningsverksamheten). Båda dessa ändringar i relationerna till kyrkan har
staten betecknat som villkor redan för diskussionerna, och de måste väl innebära vinster, fastän det är svårt att se varför.
Kyrkan kan bära dessa förluster. Det är
omöjligt att kämpa mot politikers vilja att
datorisera. Vad beträffar begravningsväsendet får församlingarna laglig rätt att omhänderta detta som förr, men för kommunens
räkning och på goda ekonomiska villkor.
Det senare kan behövas.
Ty de ekonomiska beräkningar, som lagts
till grund för det nya Trossamfundet Svenska kyrkan, är lösa och sannolikt otillräckliga.
Allajuridiska personer befrias från kyrkoavgift. Staren erbjuder i stället en rund stödsumma per år, men denna skall alltså årligen
bestämmas av en troligen alltmer motsträvig
riksdag. Kyrkan får hjälp genom att kyrkaavgiften anges på skattsedlarna, men indrivning av obetald avgift får den sköta själv.
Kyrkan lovar att vara ”öppen för alla”, men
bortfallet av personer som nu betalar kyrkaskatt torde bli betydande. Människor må
vara intresserade av kyrkan, men frivilliga
skatter blir aldrig populära. Kyrkans tjänster
tex vid vigsel eller jordfästning kan ändå
köpas genom tillfälliga avgifter. Och varför
medlemmar av andra trossamfund skall fortsätta att betala avgifter till svenska kyrkan,
när den också blir ett sådant, finns ingenstans förklarat och går inte heller att förklara.
Förluster av medlemmar och därmed följande ekonomiska bekymmer kan naturligtvis bäras inom en nedbantad ram, om så är
nödvändigt. Men utredningen har lagt upp
det nya trossamfundets organisation med en
bredd och en byråkratisk storslagenhet som
om varken ekonomiska svårigheter eller Parkinsons lag existerade. Till ett nyorganiserat
”riksplan” under ärkebiskopen skall föras
kyrkans centralråd och alla nämnder utan
undantag med alla kanslier och sekretariat,
för att inte tala om utvidgade årliga kyrkomöten. Rationaliseringar och nedskärningar
tycks av handlingarna att döma inte ha diskuterats. Under en massiv kyrkostyrelse
skall sedan ligga ett utbyggt stiftsplan och
därunder församlingsplanet ”som hittills”.
Beträffande det sistnämnda tilläggs försiktigtvis att församlingarna inte skall tro att
det blir söndaglig gudstjänst i alla kyrkor.
99
Det är en av de få reservationer som finns
beträffande framtiden.
Utredningen säger själv, att mycket återstår att undersöka och klarlägga. Det är sant.
En sådan sak, som inte ens är berörd i de
tryckta handlingarna, är frågan om prästutbildningen. Kan det väntas att staten fortsätter att hålla teologiska fakulteter för i huvudsak utbildning inom ett trossamfund och
på dess villkor, när den inte gör det för
andra? Åtminstone på sikt är detta osannolikt. Annat rör frågorna om underhåll av
kyrkor som inte är av större kulturhistoriskt
värde. Vi får räkna med både stängda kyrkor och öde kyrkor. Det blir måhända nödvändigt också med nuvarande ordning, men
att som utredningen gör då tala om församlingsplanets verksamhet som hittills, förefaller minst sagt oriktigt.
Trots all osäkerhet om utvecklingen räknar utredningen med en kort remisstid för
detta stora ärende och med ett principbeslut
redan i år. Därefter skall följa några år av
ytterligare utredningar av olika delfrågor.
Man får hoppas att remisserna ger anledning till ändring i det föreslagna chockprogrammet. Principbeslutet kan med fördel utformas så, att det antages under förutsättning att de följande utredningarna ger vid
handen att det är önskvärt att genomföra
den föreslagna omfattande och djupgående
förändringen, och att det befinns möjligt att
göra det. Det nya förslaget innehåller positiva drag, men därför behöver man inte sluka de negativa obesedda.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism