Print Friendly

Ledare; Kommunisterna i Berlin

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Kommunisterna i Berlin
Kallelse till en alleuropeisk kommunistisk
partikonferens utgick från Moskva redan
för ett par år sedan. Meningen var att denna
skulle bekräfta det ryska kommunistpartiets
ledning av alla de andra partierna. Det hade
inte varit någon orimlighet om så skett: i
hela Europa är det egentligen bara Albaniens kommunister som frigjort sig från de
ryska för att i stället ideologiskt knyta an till
Mao i Kina. Inte ens president Tito, som i så
mycket gått sin egen väg, förnekar en grundläggande gemenskap med de ryska kommunisterna. Han har framtvingat en politisk
självständighet i förhållande till Moskva för
sitt land, men i övrigt är han lika mycket
kommunist som någon annan.
Men den ryske partisekreteraren, numera
marskalk Bresjnev sköt över målet. Tillsammans med de östtyska kommunisterna, som
orubbligt håller fast vid Stalin som sitt ideal,
förberedde det ryska partiet den blivande
kongressens programuttalande. Men enighet med de andra partierna gick inte att nå.
Tito vägrade att alls vara med om marxismleninismens principer skulle hävdas, ty på
dem stöder sig tesen om det ryska partiets
prioritet före alla andra. Italiens kommunister ville inte fördöma Nato; de hoppades ju
komma i regeringsställning i höst, och fördelarna med att bli kvar i Natovar stora, inte
bara för insynens skull. Medlemskapet innebär för Italien ekonomiska lättnader, som
Iandet med sin förstörda ekonomi har svårt
att avstå ifrån.
Både de spanska och de franska kommunisterna hade invändingar. Det franska partiet försöker för närvarande att framstå som
nationellt för att bättre kunna utnyttja sin
plats inom oppositionen. Rumänien slutligen har inom Warszawapakten lyckats skaffa sig ett rykte för viss självständighet och vill
väl hävda denna så länge det går.
Den kongress, som nu äntligen hölls i Östberlin i juni med deltagande från 28 stater,
blev ett bakslag för hr Bresjnev. Själva kongressresolutionen hade slätats ut och innehöll ingenting om ett ryskt ledarskap. Tvärtom, flera talare och bland dem Italiens Berlinguer vände sig mot ett sådant, särskilt så
som det kommit till uttryck i den ryska militära aktionen mot Tjeckoslovakien 1968.
Hans tal var riktat direkt mot Bresjnev. Ty
de ryska stridsvagnarna ryckte in mot Prag
med stöd av den visserligen efter invasionen
formulerade s k Bresjnevdoktrinen. Denna
gör gällande att socialiststaterna endast har
begränsad suveränitet och att Sovjetunionen
har rätt till ensidig väpnad intervention i alla
socialistiska länder, om händelser där enligt
sovjetisk mening står i konflikt med den socialistiska utvecklingens lagar. Tesen om
den fredliga samexistensen gäller mellan
länder med olika samhällssystem, inte mellan socialistländer eller, rättare, mellan Sovjetunionen och de övriga socialistländerna.
De senare lever under ett ständigt hot om
de, som det heter, vill utveckla egna vägar
till socialismen.
Kongressen sade tämligen klart ifrån att
så får det inte vara. Sovjetunionen reserverade sig inte utan skrev på. Men det framgick
av flera formuleringar i hr Bresjnevs tal att
han inte ändrat åsikt. För honom gäller den
doktrin som bär hans namn. Det finns också
anledning att tro att han har sitt eget parti
bakom sig. Det vore naivt att tänka sig att
detta frivilligt skulle uppge sin särställning i
den kommunistiska världen.
Man föreställer sig på en del håll att kongressen uppenbarat allvarliga sprickor i det
kommunistiska systemet. Det är oriktigt och
överdrivet. Kongressen har visat att olika
åsikter finns och att de numera kan framläggas öppet men inte att de får några mera
vittgående verkningar. Alla öststater som är
anslutna till Warszawapakten, även Rumänien, kontrolleras ytterst av Sovjetunionen.
Partier i andra länder kan ha andra bindningar. Det italienska partiet är t ex ekonomiskt beroende av det ryska. Understödet
till det förra regleras via Italiens handel med
Östblocket. Hr Berlinguer kunde alltså tala i
253
Berlin, men gränserna för hur han kan
handla finns också uppdragna, förmodligen
ganska snävt.
I Berlin fanns också det ynkliga svenska
kommunistpartiet representerat. Det är internationellt obetydligt, men det torde ha behandlats med viss hänsyn. Alla vet ju att det
är tack vare de svenska kommunisternas omsorgsfulla röstning i riksdagen som hr Palme
aldrig riskerat ett sådant nederlag att hans
regering tvingats avgå. Man kan vara övertygad om att den internationella kommunismen hoppas på att hr Palme även efter den
19 september skall fortsätta att regera. Därför fordras kommunistiskt stöd. Utan ett så-
dant lär han inte kunna det.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner