Print Friendly

Ledare; Illusioner och realiteter

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Illusioner och realiteter
Vissa delar av folkpartipressen – med
DN och Gävle Dagblad i spetsen – fortsätter oförtrutet sina ansträngningar att
bereda väg för ett ytterligare närmande
mellan folkpartiet och regeringen. Därmed stöder de den falang inom folkpartiet, som ser partiets räddning och framtida renässans i en koalition med socialdemokraterna. Argumentet eller snarare slagordet heter ”resultatpolitik”.
Samtidigt försöker man psykologiskt bereda väg bland de egna för denna linje
genom att vid alla möjliga tillfällen misstänkliggöra moderaterna. Liberalismen
står – heter det – i lika hård motsatsställning till konservatismen som till socialismen.
Det är här fråga om desperata försök
av en liten men högröstad minoritet inom
folkpartiets press och riksdagsgrupp att
göra om partiet till en koalitionspartner
åt vänster. Argument och taktik skulle utmana löjet om det inte vore så att denna
illusionspolitik kan få olyckliga följder för
hela samhällsutvecklingen i vårt land. Den
bidrager till att undergräva det förtroende för möjligheterna till ett regeringsalternativ, som är den avgörande förutsättningen för att ett regeringsskifte överhuvudtaget skall kunna komma till stånd.
Än sedan då, svarar förespråkarna för
samarbetet åt vänster. Det är på tiden att
bryta upp blockpolitiken, att skapa ett
rörligare politiskt system, kort sagt, att
driva ”resultatpolitik”.
Svaren till detta ger sig självt: gentemot
en politisk maktapparat av så förkrossande
tyngd som den socialdemokratiska med
dess åtminstone i huvudlinjerna bestämda rörelseriktning blir de egna resultaten
av samma typ som den berömda lärk·
pastejen. Den bestod som bekant lika myc·
ket av lärka som av häst, närmare bestämt
en lärka och en häst. Folkpartiets resuJ.
tatpolitik lär få tillhandahålla lärkan i
den pastejen.
Hela föreställningen om möjligheten au
bryta upp den s k blockpolitiken genom
att bereda socialdemokraterna en öppnq
åt höger är för den delen en önskedröm
Man tänker sig då ett läge efter 1976 ån
val, där socialdemokrater och kommllflil.
ter gemensamt har majoritet i riksdagenatt socialdemokraterna någonsin men
skulle få majoritet ensamma lär de inte
ens själva hoppas på. I så fall skulle foJi.
partiet, antingen i öppen koalition eller
som permanent stödparti bidraga till au
frigöra socialdemokraterna från kommDnisterna och därmed inleda en rörligart,
mindre socialistisk och mer ”socialliberal”
politik. Motfrågan till detta är helt eakelt: vad i all världen har hr Palme i del
läget för anledning att binda sig åt höpr
genom en öppen eller förtäckt koalitioo:
Kommunisternas stöd – utan nämnvill
tyngande villkor – kan han räkna på
alla väder. Vill han i olika politiska fd.
gor manövrera åt höger kan han vid lät
liga tillfällen alltid göra det mot de
in casu nödvändiga eftergifterna. V
skulle han ge folkpartiet ett perm
medinflytande, som han inte behöver
som bara skulle inskränka hans röre
het?
trots att det funnes en icke-socialistisk majoritet i riksdagen skulle uppträda som
räddande ängel åt socialdemokraterna behöver man inte spilla många ord på. Ett
mabbare och smärtsammare sätt för folkpartiet att begå politiskt självmord är svårt
att tänka sig.
Tilltron till det borgerliga regeringsalternativet och förtroendet till de tre partiernas vilja och förmåga att skapa det
borde inte få spolieras genom en desperat
minoritets önskedrömmar. Behovet av detta förtroende är en valpsykologisk och därmed en politisk realitet av första ordningen. Förtroendet måste vara så starkt att
det övervinner vad som är socialdemokratiens stora trumfkort och förmodligen ytterst förklaringen till att de setat vid makten i 40 år – nämligen att våra politiska
och fackliga institutioner är så konstruerade, att en regering hos oss hindras från
att begå förödande misstag av den art,
som i andra länder bringar oppositionens
djupa led på fötter i samlad kampvilja.
Redan vårt proportionella valsystem och
vår riksdags karaktär av permanent lagstiftande församling ger en prägel av politisk rättvisa, kontakt och kompromissberedskap åt det politiska livet, som i sig
själv är pacificerande.
Därutöver har vi både på de andra politiska planen och i relationerna mellan
arbetsgivare och löntagare institutionellt
fasta och breda kontaktytor. En regering
i Sverige kan hela tiden hålla sig underrättad om var gränsen går för det politiskt möjliga i dess politik, dvs vad den
kan göra utan att driva oppositionen till
391
raseri och därmed uppkalla till en yttersta
anspänning av oppositionens alla krafter
i val.
I andra med oss eljest järnförbara länder händer det att regeringarna begår så-
dana misstag och faller på dem – just
därför att de på grund av bristande kontakt med reaktionerna på motståndarsidan
inte i tid inser vilket motstånd de provocerar. Den svenska regeringen däremot
vet genom sitt partis och LO :s kontaktytor
utmärkt väl vad som kan väcka björnen.
I ett sådant politiskt och fackligt system
– vars generella fördelar och nackdelar
inte skall diskuteras här- blir oppositionen vare sig den vill eller inte regeringens
indirekta medhjälpare. Genom att bidraga
till att hålla regeringspolitiken inom vad
den stora massan väljare uppfattar som i
stort sett resonabla ramar, ger den sitt stöd
år regeringens förtroendeprofiL
Om man anser att ett skifte vid regeringsmakten är nödvändigt för att inte det
socialdemokratiska partiet med dess politiskt ekonomiska maktapparat av byråkratiserande folkrörelser, utan att det egentligen vill det skall utvecklas till ett statsbärande parti av öststatstyp, då är slutsatsen självklar.
Oppositionen sedd som helhet måste ha
en egen någorlunda likvärdig förtroendeprofil. Har den inte det, riskerar vi att det
socialdemokratiska maktinnehavet blir bestående för oöverskådlig tid framöver.
Men finns förtroendet till oppositionens
förmåga till samarbete, då finns också
möjligheten till maktskifte. Det – om nå-
got- visade 1973 års val.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner