Print Friendly

Ledare; Återkommande utbildning

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Återkommande utbildning
Den sneda sociala fördelningen vid rekrytering till högre studier har länge varit ett bekymmer för utbildningsmyndigheter och
politiker. Under 1960-talets snabba expansion vid universiteten förändrades gradvis
den traditionella bilden; alltfler studenter ur
arbetarklassen kom till högre studier. Både
utbyggnaden av gymnasierna – som betydde att fler fördes fram till studentexamen –
och det utvidgade studiesociala systemet
medverkade i denna utveckling.
Under 1970-talet har trenden brutits. Svå-
righeterna att få arbete efter examen har avskräckt många gymnasister från att satsa på
flera års osäkra universitetsstudier. I stället
har trängseln vid de kortare, mer yrkesinriktade utbildningarna av typ sjuksköterskeoch förskollärarutbildning blivit allt större.
Dessa yrken har framstått som säkra kort
jämfört med traditionella akademiska studier, som tycktes leda till arbetslöshet och
ekonomiskt betryck.
Inte helt oväntat blev det främst studenter
ur arbetarklassen och den lägre medelklassen som kom att svara för denna avlänkning
till kortare, yrkesinriktade utbildningsvägar.
För dem har det inte funnits något tryck
hemifrån att påbörja eller fullfölja en akademisk utbildning, som kommit att framstå
som onyttig även från snävt ekonomisk synpunkt. Så länge löftet om väsentligt förbättrade inkomstförhållanden fanns, kunde
”trälandet med akademiska studier” möjligen försvaras och förklaras därhemma. Så
icke i det förändrade arbetsmarknadsläge
som följde på akademikerexplosionen.
För universiteten och vissa av fackhögskolorna har denna förändring betytt en väsentlig omställning. Sedan en tid tillbaka består
över hälften av alla studerande vid filosofisk
fakultet av personer som är äldre än 25 år
och som inte avser att ta examen. De läser
kortare kurser, studerar på deltid och har i
många fall varit förvärvsarbetande i flera år.
En mycket betydande del av dagens universitetsstuderande är alltså inte studenter av
traditionellt slag, utan kortvariga gäster i s k
yrk-kurser. Det är fortfarande svårt att rekrytera studerande till akademiska studier i
traditionell mening.
Den akademiska utbildningen befinner
sig i något av en kris. Universiteten har ännu
inte hämtat sig från sviterna efter 1960-
talets ohejdade akademikerexplosion. Om
man bara hade fått en nedgång i studerandeantalet till den tidigare ”normala” nivån,
hade det väl snarast varit ett sundhetstecken.
Men det har gått betydligt längre än så.
Inom många ämnen söker man nu med ljus
och lykta efter sådana som är villiga att läsa
mer än 40 poäng (2 betyg, med gammal terminologi). På några å:s sikt kommer rekryteringen till forskarutbildning i en rad ämnen i farozonen. Det finns helt enkelt ingen
återväxt på trebetygsnivån. Pendeln har
slagit tillbaka med våldsam kraft.
Dessvärre döljs det krisartade läget av en
massa ideologiskt betingad retorik, vars innebörd är att vi nu håller på att förverkliga
tanken om s k återkommande utbildning.
Sett ur detta snäva perspektiv kan nämligen
utvecklingen framställas som lyckosam.
Tanken bakom begreppet återkommande
utbildning är att det är bra, för samhället
och den enskilde, om inte all utbildning koncentreras i ungdomen. I stället bör utbildning ges vid flera tillfällen under den yrkesverksamma perioden av en människas liv.
Då kan man nöja sig med en kortare utbildning i ungdomsåren för att sedan komma
tillbaka och bygga på den, när man fått mer
erfarenhet av arbetslivet. Ett studieavbrott i
ungdomen behöver därför inte vara av ondo. Tvärtom kan det vara utmärkt att först
pröva på förvärvsarbete under några år.
Studierna kan då relateras till en upplevd
verklighet och därigenom bli effektivare.
Ingen kan rimligen ha något att invända
mot att man förbättrar möjligheterna för
förvärvsarbetande att komma tillbaka och
studera vid vuxen ålder. Men när återkommande utbildning används som argument
för att skyla över det nuvarande krisläget vid
universiteten, finns det skäl att reagera.
För det första: Det finns ingen anledning
att uppmuntra ungdomar till att skjuta på
sådana högskolestudier som de ändå avser
att genomgå. Det är tio gånger mer ansträngande, dyrbart och konfliktfyllt att bedriva någon längre tids studier vid en tidpunkt då man har försörjningsansvar, stora
fasta utgifter, barnpassningsbekymmer osv,
än i ungdomen då man – oftast – bara har
sig själv att tänka på.
För det andra: Om man på olika sätt försvårar för gymnasister att gå direkt från skolan till universitet eller högskola (det är vad
som kommer att ske när de nya meritvärderingsreglerna träder i kraft, genom att arbetslivserfarenhet i många fall blir ett praktiskt obligatorium), vilka blir det då som senare kommer tillbaka? Jo, med säkerhet
främst ungdomar från hem med studietra- 97
dition, som alltjämt kommer att ha pressen
på sig att ”bli något”. För övriga krävs det en
osedvanlig målmedvetenhet för att bryta sig
ur en tillvaro som – ijämförelse med en oftast pressande studiesituation – kan te sig
ganska ombonad. I synnerhet gäller förstås
detta i ett läge med obetydliga reallöneskillnader mellan akademiska och icke-akademiska yrken.
För det tredje: Värdet med en högre utbildning ligger ofta mindre i de kunskaper
man faktiskt förvärvar än i den utvecklingsoch mognadsprocess som tre, fyra års koncentrerade studier i en intellektuell miljö innebär. Landet behöver en intelligentia också
– inte bara ambitiösa yrk-kursare.
Det finns ett klart samband mellan den
högre utbildningens uppläggning, de studiesociala åtgärderna och arbetsmarknaden
för nyexaminerade akademiker. De för utbildningspolitiken ansvariga har påtagligt
svårt att inse detta. Om man som socialdemokraterna försvårar direktövergång mellan skola och universitet, accepterar en ständig värdeminskning av det studiesociala stö-
det och bedriver en löne- och skattepolitik,
som sätter yngre högskoleutbildade i strykklass, då har man ingen rätt att klaga över
den sociala snedfördelningen vid högre utbildningsanstalter. Den bör tvärtom ses som
en naturlig konsekvens av en onaturlig politik. Den högre utbildningen kan inte leva
och utvecklas enbart på basis av socialdemokratiska slagord. Det är lika gott att inse att
detsamma gäller ungdomarna ur arbetarklassen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner