Print Friendly

Läs den tjocka boken först

Av Ulf Kristersson | 28 november 2014

Medial ytlighet är farlig för oss som vill förändra samhället. Läs den tjocka boken först, skriv pressmeddelandet sedan. Det är ett av de råd Ulf Kristersson ger till 80-årsjubilerande Moderata ungdomsförbundet.

Texten har publicerats i Moderata Ungdomsförbundets antologi med anledning av 80-årsjubileet den 22 november 2014.

Först en varning så här på 80-årsdagen: nostalgi är inte min bästa gren. Och det blir paradoxalt bara värre med åren. Det händer att mer eller mindre unga män och kvinnor i min omgivning – gärna sent framåt kvällen – vill prata om sådant som var ”förr”. Hur man tänkte, hur man gjorde, hur man var. Antydningsvis hur bekymmerslös man var, hur kul man hade, och hur lite man visste. Jag har aldrig känt igen mig.

Jag har alltid varit mer intresserad av framtid än av forntid. Lite mer nyfiken på vad som kan komma att hända, än det som redan har hänt, medveten om att man nog måste fatta något av båda för att bli en hel människa och för att kunna navigera rätt i tillvaron. Det är bäst jag säger det i klartext när ni nu fyller 80.

Och när det gäller nyfikenheten på framtiden har jag ett par idoler. En är min gamle mentor, professor Hans L Zetterberg, som i princip alltid har tillhört den yppersta världseliten vad gäller just framtid. Fyllda 87 skriver han fortfarande på sina vetenskapliga sammanfattningar i sociologi och frågade oss som för några år sedan jobbade med omprövning av den moderata jämställdhets- och familjepolitiken, om vi fullt ut hade förstått queerteorins betydelse för modern familjebildning? Det hade vi nog inte.

En annan är den nästan lika gamla socialdemokraten och tidigare utbildnings- och kulturministern Bengt Göransson. Nyligen påpekade han aningen självkritiskt att ”jag som alltid har varit mest intresserad av den långa sikten, måste nu medge att jag får allt svårare att intressera mig för sådant som kanske kommer hända om 20 år”. Jag försökte förgäves intyga att jag hade respekt för det. Ett mått av nostalgi är alltså sannolikt mänskligt.

Låt mig istället bidra med tre enkla lärdomar, som jag tror emanerar ur Moderata Ungdomsförbundet och mina år i MUFs tjänst.

Den första är strikt politisk: Idéer är viktiga. Värderingar är politikens vingar. Inte minst om man planerar att utöva makt och bära ansvaret för staten (eller kommunen) är idéer och värderingar fullständigt avgörande. Om frihet och ansvar; om självständighet och gemenskap; om tolerans och empati. I politikens vardag är värderingar jobbiga, men viktiga. Annars går man helt enkelt vilse.

Eller lite banalt uttryckt: ju mer pragmatisk du vill vara i att lösa politiska vardagsproblem till fromma för människor, desto mer förankrad i dina egna värderingar måste du också vara. Ju mer skit under naglarna du är beredd att få, desto tydligare ska din bild av rätt och fel vara. Att vara ”operativ” är ju modernt, man vill få något gjort. Inget ont i det, men utan kompass kan du göra vad som helst. Och dessvärre vara nöjd med vad du än gjort.

Men detta gäller dess bättre också omvänt: ju mer du vill odla högtidliga idéer och finfina värderingar, desto mer bör du utsätta dem för det plågsamma mötet med verklighetens lite sjaskiga gråskalor. ”Riktiga värderingar prövas inte i söndagspredikan”, brukade den förre SvD- och Timbro-chefen mm PJ Anders Linder ofta säga. Märks de inte i vardagens göranden, är de inte mycket värda. Och en annan publicist, Mats Svegfors, sa till oss som då var yngre och förespråkade mer ansvar till ”de frivilliga gemenskaperna” och mindre makt till staten: ”Jag hör ofta moderater prata fint om civilsamhället, men varje gång jag är där träffar jag mest kristdemokrater…”

Att prata värderingar är alltså viktigt. Att leva efter dem är viktigare.

Allt detta slog mig tydligt under en mental och flerårig resa från MUFs höga teoretiska ideal i det nationellt och internationellt frihetliga skiftet mellan 80-tal och 90-tal, via riksdagens knastertorra lagstiftningsarbete till det kommersiella IT-konsultföretagets krassa finansmarknadslogik, och rakt ner i den kommunala myllan, först i Strängnäs, sedan i Stockholms pampiga stadshus. Idéer utan pragmatisk handlingskraft blir luftslott. Handlingskraft utan idéer blir i bästa fall bara dyra, i värsta fall rent farliga.

I MUF och i riksdagen borde man oftare fråga sig: Vad ska vi göra med och göra av våra fina värderingar? Spendera dem! Sätt dem på prov i vardaglig handling!

Och i kommunalpolitikens nämnder och styrelser borde man nog oftare fråga sig mellan alla byggen av vägar, reparationer av skolor och anläggandet av nya elljusspår: Vart är vi egentligen på väg? Vad håller vi på med? Vad är syftet med allt detta? Kompassen och terrängen behöver varandra.

Läs med andra ord alltid den tjocka boken först, och skriv det slagkraftiga pressmeddelandet sen. Gärna rätt långt senare. Aldrig tvärtom, för då slutar det vid en rubrik i tidningen, som bara nästan är sann och oftare lovar mycket mer än du någonsin kan hålla. En tidningsrubrik kan förstås vara en viktig annons som förebådar att någon har tänkt. Men annars är medial ytlighet farlig för oss som vill förändra samhället.

Att arbeta med politik i Sverige är (dessbättre) inte som att vara med i den amerikanska TV-serien West Wing, eller i House of Cards. Det är onekligen mindre dramatiskt, men bättre på alla andra vis. Den mediala politikens besatthet vid yta, hur saker ska låta, uppfattas eller bara se ut; hur spelet ska tolkas och förstås, och politikens ibland totala avsaknad av djupare kunskap om det man pratar om, är faktiskt ohälsosam. Att tycka något är naturligtvis bra, det uppmanar jag våra barn att göra varje dag. Men att veta något gör tyckandet i längden så mycket mer användbart, i vart fall om man verkligen vill använda sitt tyckande till något. Plugga alltså gärna media och kommunikation – sen. Men börja med teknisk fysik, eller vårdprogrammet, eller Sveriges Lantbruksuniversitet.

Min andra lärdom är MUF som skola för ledarskap, planering, organisation. Från att i unga år ha skrivit sannolikt meningslösa protokoll på ett årsmöte, till enorma konferenser med hundratals logistiskt nödvändiga steg. Underskatta inte den erfarenheten. Ni kommer sitta på en förmåga och erfarenhet som få har. Ni har sett att djävulen ligger i detaljer och lärt er att en jättestor idé kan saboteras av en missad buss. Det är ovärderlig kunskap.

Och min tredje lärdom är kanske än mer självklar: man får vänner för livet. Jag fick en gång den oskyldiga frågan: ”Vad är det allra bästa du har fått med dig från åren i MUF?” Och svarade lite väl spontant: ”En hustru”. Och det ligger onekligen en hel del i det.

Men ett högtidligare och lika sant svar hade varit: ”Vänner som i många år och i de mest skiftande situationer i livet har betytt och fortfarande betyder oerhört mycket för mig”. Det man lär sig i 20-årsåldern, såväl av sina framgångar som av sina misstag, formar den man blir resten av livet. Och vi som varit priviligierade nog att ha med oss ett rätt stort förråd av både framgångar och misstag, har lärt oss extra mycket. Utan möjligheten att som ung ta stort ansvar hade det inte blivit så. Gör därför det du gör fullt och helt, och inte styckevis och delt, som jag en gång beskäftigt skrev i en verksamhetsplan för MUF. Ta alltså saker på allvar.

Många av oss som jobbat några år i MUF har fått möjlighet att lära känna yngre personer och ibland bli en förebild för andra. I den rollen lär man sig också något viktigt: att kunna växa med sina adepter, att byta roller med varandra. Att den jag idag är chef för, imorgon kan vara min egen chef. Eller i vart fall min jämlike kollega. Visserligen fortfarande yngre men nu fullvuxen. Vi förblir samma människor, men har och spelar olika roller.

Några har genom åren varit riktigt bra på denna svåra konst. Inom MUF skulle jag nämna Per Unckel (som tyvärr inte längre är med oss) och Beatrice Ask, bland dem som är lite äldre än jag. Och Tove Lifvendahl och Gunnar Strömmer bland dem som är lite yngre.

Det är en enormt attraktiv förmåga, som i praktiken gör dig kunnigare (och yngre) ju längre tiden går. Men att växa med sina skyddslingar är inte så lätt. Att bli omsprungen och så småningom bitter är kanske både lättare och vanligare. Men gör inte så.

Till sist: Nu när han snart slutar som partiordförande kanske det också är tillåtet att säga ett ord om min just avgångne chef: statsministern Fredrik, MUF-ordförande efter mig.

Vi lärde känna varandra i MUF och vi kom från olika distrikt, och med olika attityd. Två unga män med gott självförtroende. (Dessutom med tiden två lite mindre unga män, som den hårda vägen lärde sig att man inte alls bör skriva böcker eller t ex bidrag till antologier där man uttrycker sina uppfattningar. Alltid får man äta upp något efteråt.)

Vi som då var MUF-ledning tyckte nog att vi hade sett ljuset och sanningen och var måttligt imponerade av andras tips. Fredriks irriterande välformulerade invändningar mot vår strategi passade inte in i vår renläriga världsbild. And the rest is – som bekant – history. Vi, eller i vart fall jag, fick välmotiverat stryk och sedan hade Fredrik och jag några väldokumenterat frostiga år.

Några år senare upptäckte vi båda – kanske lite till vår förvåning – att vi gjorde en ganska snarlik analys av läget i såväl partiet som i Sverige. Vi kom från olika perspektiv och tradition, men insåg att vi faktiskt tyckte rätt lika. Jag som kom från mina principiellt grundade olymper, Fredrik från sina mer praktiskt grundade insikter.

En vårdag 1994 beslutade vi oss för att bryta mot den moderata riksdagsgruppens direktiv, och röstade istället ”ja” till Sveriges första lag om registrerat partnerskap för homosexuella. Idag något helt självklart, då kontroversiellt och en rätt stor sak. Det är ett beslut som jag fortfarande är stolt över.

När vi några år senare återupptog vänskap och umgänge och senare t.o.m. daglig arbetsgemenskap i regeringen, slöts en cirkel. Fredrik var stor nog att inte göra som en del vinnare gör: behålla segern själv. Och jag hade lärt av gamla misstag och kunde till fullo uppskatta en ny relation.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att skriva Fredriks politiska historia, även om flera har försökt. Men för mig har detta betytt mycket. Att få arbeta för Sverige i en svensk regering under en statsminister och chef som man i både nöd och lust lärt känna i MUF, är nog det finaste man kan få göra – i vart fall om man en gång tog sina första politiska steg i Moderat Skolungdom och Moderata Ungdomsförbundet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner