Print Friendly

Lars Fischback; Barnkultur – med kunskap och eftertanke

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Insänt
Barnkultur – med kunskap och eftertanke
Jag vill minnas att det var på 60-talct som
teatern kom in i en publikkris. Dess orsaker är värda en noggrannare analys än
denna svepande sammanfattning av min
tro: kulturlivet skulle demokratiseras genom att söka vinna nya publikkatcgorier.
Det skedde genom ett undan för undan
forändrat utbud och genom en fårändring
av ackvisitionen. Skådebanan växte sig
starkare, och i botten fanns Swedncrs vid
det här laget klassiska undersökning av
trater- och musikvanor i Storstockholm
från 1966.
Samtidigt som man sökte vinna en ny,
dvs kulturovan publik tappade man emellertid en del av den gamla publiken, som
kände sig främmande inför den nya given.
Grovt fårenklat kan man säga att den
gamla publiken kände sig bortstött medan
man ännu inte hade vunnit en ny. Dålig
beläggning på institutionsteatrarna blev
foljden. Somliga teaterarbetare såg genom
publiknedgången sin framtida existens hotad och såg sig om efter en ny publik även
efter andra kriterier än dc sociala. Denna
presumtiva nya publik, som dessutom
länge hade varit fårsummad i svenskt kulturliv, var barnen.
Så upptäckte teatrarna att barn också
\·ar människor, dvs en publikfaktor att
räkna med.
Från kulturbyråkratens skrivbord sett
– och även kulturutövare kan tänka byrå-
kratiskt när skråintressen står på spel –
var barnen ett fynd. Barn sätts i skola utan
att dc behöver tillfrågas. De fårväntas naturligtvis inte heller själva betala fcir sig,
varfår antalet ”sålda” biljetter inte kan
räknas som mått på uppskattning av utbudet. Barn är alltså en tacksam publik och
ganska säker, eftersom vi vuxna anser att
även barn har behov av kultur. Och inte
ens den enskilde föräldern behöver ta ställning till behovet. Kultur fcir barn är i regel
gratis – om man bortser från att räkningen kommer via skattsedeln.
Det talas ofta om ” kommersiell” kultur.
Det näringsfång man lever på bedriver
man i kommersiellt syfte, och den satsen
gäller oberoende av om det ekonomiska
utbytet av en arbetsinsats är stort eller
litet. Barnteater är således kommersiell.
Det är synd att en del ord fått en värdcladdning som fårsvårar den fria sikten och
därmed debatten. ” Kommersialism” hör
till dem. Jag menar inte att det är fult av
kulturarbetare att se om sitt hus och strä-
va efter en god bärgning. Det väsentliga är
bara att se upp med glidningar i betydelse,
att använda vissa ord som brasklappar eller slagträn i syfte att helst fårvilla en opinion eller dölja en sanning.
Ett annat begrepp som fårtjänar kritisk
granskning är behov. Det är en dåligt definierad term, som ofta används i legitimerande syfte. Det låter bra att säga att barn
har behov av den spänning eller underhållning som barnteater ger, och därfår
motiverar teaterarrangörer sin verksamhet
med hjälp av detta begrepp. Ett behov
innebär ju att det föreligger en brist, och
det anses självklart att bristtillstånd ska
elimineras.
Vi kan emellertid inte se .behov. Det
enda vi kan se är att barn beter sig på vissa
sätt när de t ex ser teater. De skrattar, blir
skrämda osv. Att får den skull påstå att
beteendet är uttryck fcir ett behov ger i
själva verket ingen ny kunskap. Däremot
ökar risken fcir cirkelresoncmang.
Ska vi alltså skrota barnteatern? Ingalunda. Men tänka efter. Att tänka kritiskt
sägs vara en av de övergripande målsättningarna med högre studier. U ndcrvisningen i pedagogik vid universiteten avser
bl a att fårmedla ett fårhållningssätt som
innebär kritiskt tänkande.
Pedagogiken handlar i hög grad om på-
476
verkansprocesser. Jag har ännu ingenstans
stött på tankegången att en kulturmanifestation kan järnfåras med en pedagogisk
situation. Det gäller ju en påverkan i båda
fallen. Den utövande artisten, t ex skådespelaren, fungerar som pedagog, d\’s har
till uppgift att fårmedla ”något” (pjäsens
innehåll, dess tankar och känslor) till publiken, vilken motsvarar eleverna i en skolsituation. Påverkan ger upplevelser, både
hos läraren-konstnären och eleven-publiken.
Det är just den kopplingen mellan kultur och pedagogik som kanske kan fåra
kultursynen och skolan samman och framåt.
Barn är till en början värnlösa mot den
värld de fåds till. De utsätts får påverkan
redan i moderlivet. Vi vill att barnen ska
må bra. Men vi glömmer lätt att barn är
tvungna att leva och växa upp på de vuxnas villkor. Det är naturens ordning.
När vi vill satsa på kultur får barnen,
bör vi därfår stanna upp och mer diskutcra innehåll än ramar och resurser. Vad är
kultur bra får i allmänhet och får barn i
synnerhet? Vad .. är målsättningen med
varje satsning? Ar målet riktigt och for
satsningen dit? Vad säger utvecklingspsrkologin? Vilka konkreta effekter fårväntar
man sig av en åtgärd? Vilken sorts människosyn, vilken världsbild styr mina f<irväntningar?
Vad innebär en satsning? Vilka alternativa instrument står till buds och när, hur
och varfår ska de brukas? Samt vilken
feedback kan man begära? Hur mäter man
effekter och vilka effekter ska mätas? Och
då menar jag inte i fårsta hand ett resultat·
resonemang i ekonomiska termer utan
psykametriskt eller psykofysiskt åtkomliga
variabler.
Långtidsstudier av barnkultursatsningar saknas i stort sett. I stället går man pl
i ullstrumporna, där vi i barnens namn
oftast i fårsta hand strävar efter att forverkliga oss själva.
Lars Fischbaå

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner