Insänt Barnkultur - med kunskap och eftertanke Jag vill minnas att det var på 60-talct som teatern kom in i en publikkris. Dess orsaker är värda en noggrannare analys än denna svepande sammanfattning av min tro: kulturlivet skulle demokratiseras genom att söka vinna nya publikkatcgorier. Det skedde genom ett undan för undan forändrat utbud och genom en fårändring av ackvisitionen. Skådebanan växte sig starkare, och i botten fanns Swedncrs vid det här laget klassiska undersökning av trater- och musikvanor i Storstockholm från 1966. Samtidigt som man sökte vinna en ny, dvs kulturovan publik tappade man emellertid en del av den gamla publiken, som kände sig främmande inför den nya given. Grovt fårenklat kan man säga att den gamla publiken kände sig bortstött medan man ännu inte hade vunnit en ny. Dålig beläggning på institutionsteatrarna blev foljden. Somliga teaterarbetare såg genom publiknedgången sin framtida existens hotad och såg sig om efter en ny publik även efter andra kriterier än dc sociala. Denna presumtiva nya publik, som dessutom länge hade varit fårsummad i svenskt kulturliv, var barnen. Så upptäckte teatrarna att barn också \·ar människor, dvs en publikfaktor att räkna med. Från kulturbyråkratens skrivbord sett - och även kulturutövare kan tänka byrå- kratiskt när skråintressen står på spel - var barnen ett fynd. Barn sätts i skola utan att dc behöver tillfrågas. De fårväntas naturligtvis inte heller själva betala fcir sig, varfår antalet "sålda" biljetter inte kan räknas som mått på uppskattning av utbudet. Barn är alltså en tacksam publik och ganska säker, eftersom vi vuxna anser att även barn har behov av kultur. Och inte ens den enskilde föräldern behöver ta ställning till behovet. Kultur fcir barn är i regel gratis - om man bortser från att räkningen kommer via skattsedeln. Det talas ofta om " kommersiell" kultur. Det näringsfång man lever på bedriver man i kommersiellt syfte, och den satsen gäller oberoende av om det ekonomiska utbytet av en arbetsinsats är stort eller litet. Barnteater är således kommersiell. Det är synd att en del ord fått en värdcladdning som fårsvårar den fria sikten och därmed debatten. " Kommersialism" hör till dem. Jag menar inte att det är fult av kulturarbetare att se om sitt hus och strä- va efter en god bärgning. Det väsentliga är bara att se upp med glidningar i betydelse, att använda vissa ord som brasklappar eller slagträn i syfte att helst fårvilla en opinion eller dölja en sanning. Ett annat begrepp som fårtjänar kritisk granskning är behov. Det är en dåligt definierad term, som ofta används i legitimerande syfte. Det låter bra att säga att barn har behov av den spänning eller underhållning som barnteater ger, och därfår motiverar teaterarrangörer sin verksamhet med hjälp av detta begrepp. Ett behov innebär ju att det föreligger en brist, och det anses självklart att bristtillstånd ska elimineras. Vi kan emellertid inte se .behov. Det enda vi kan se är att barn beter sig på vissa sätt när de t ex ser teater. De skrattar, blir skrämda osv. Att får den skull påstå att beteendet är uttryck fcir ett behov ger i själva verket ingen ny kunskap. Däremot ökar risken fcir cirkelresoncmang. Ska vi alltså skrota barnteatern? Ingalunda. Men tänka efter. Att tänka kritiskt sägs vara en av de övergripande målsättningarna med högre studier. U ndcrvisningen i pedagogik vid universiteten avser bl a att fårmedla ett fårhållningssätt som innebär kritiskt tänkande. Pedagogiken handlar i hög grad om på- 476 verkansprocesser. Jag har ännu ingenstans stött på tankegången att en kulturmanifestation kan järnfåras med en pedagogisk situation. Det gäller ju en påverkan i båda fallen. Den utövande artisten, t ex skådespelaren, fungerar som pedagog, d\'s har till uppgift att fårmedla "något" (pjäsens innehåll, dess tankar och känslor) till publiken, vilken motsvarar eleverna i en skolsituation. Påverkan ger upplevelser, både hos läraren-konstnären och eleven-publiken. Det är just den kopplingen mellan kultur och pedagogik som kanske kan fåra kultursynen och skolan samman och framåt. Barn är till en början värnlösa mot den värld de fåds till. De utsätts får påverkan redan i moderlivet. Vi vill att barnen ska må bra. Men vi glömmer lätt att barn är tvungna att leva och växa upp på de vuxnas villkor. Det är naturens ordning. När vi vill satsa på kultur får barnen, bör vi därfår stanna upp och mer diskutcra innehåll än ramar och resurser. Vad är kultur bra får i allmänhet och får barn i synnerhet? Vad .. är målsättningen med varje satsning? Ar målet riktigt och for satsningen dit? Vad säger utvecklingspsrkologin? Vilka konkreta effekter fårväntar man sig av en åtgärd? Vilken sorts människosyn, vilken världsbild styr mina f<irväntningar? Vad innebär en satsning? Vilka alternativa instrument står till buds och när, hur och varfår ska de brukas? Samt vilken feedback kan man begära? Hur mäter man effekter och vilka effekter ska mätas? Och då menar jag inte i fårsta hand ett resultat· resonemang i ekonomiska termer utan psykametriskt eller psykofysiskt åtkomliga variabler. Långtidsstudier av barnkultursatsningar saknas i stort sett. I stället går man pl i ullstrumporna, där vi i barnens namn oftast i fårsta hand strävar efter att forverkliga oss själva. Lars Fischbaå