Lars Fimmerstad; Talmystik och sociologi
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LARS FIMMERSTAD om
talmystik och sociologi
O
m man vänder siffran 68 upp-och-ner kan man läsa 89.
Denna operation kan bilda underlag för en hel sociologi. Det visar en
tysk journalist, Susanne Leinemann, nu i boken Aufgewacht. Mauer weg.
Var och en med det minsta sinne för talmystik kan se
att vi här har att göra med det eviga mytiska begreppet ”generation”. Och vad kan vara ett mer användbart
sociologiskt begrepp än detta ”generation”? Alla vet,
inte sant, vad 68-generationen stod för. Givetvis måste
89-generationen stå för något annat, vanligtvis induvidualism, omsorg om de egna njutningarna och likgiltighet inför den stora världens affärer. Kort sagt,
”den ironiska generationen”.
DESSA TVÅ generationsbegrepp har blivit myter
som många behandlar som empiriska fakta, liknande de numera bortbleknade marxistiska ”klasserna”, också tillerkända objektiv existens en gång i tiden.
En hel publicistisk industri har vuxit upp kring
fiktiva populärsociologiska entiteter. Generationer
tillhör de mer livaktiga. Men peta på dem och de poppar som såpbubblor.
Dessvärre har ju människor en för populärsociologin irriterande tendens att födas i en lätt fluktuerande men kontinuerlig ström, som inte tar hänsyn till
milstolpar som 68 eller 89. Även när människor tycks
utgöra en generation, envisas de med att inte anlända till jorden eller till vuxen ålder som paket, med
glesa mellanrum. Saken blir inte lättare av att marknaden samtidigt fylls av 40-talister, 50-talister, och så
vidare. Här avses ”generationer” som är födda under
ett visst decennium. Ack, vi kommer nu över till
decenniemystiken. Jag minns en svensk tänkare som
en gång i tiden talade, givetvis inte på svenska, om
60-talet som ”the no-no years” om 70-talet som ”the
so-so years” och 80-talet som ”the go-go years”. Jag
tror han fick bra betalt för sina iakttagelser.
Nu väntar vi bara på ”generation 2000”, det nya millenniets generation. Från mina sociologistudier minns
jag de statistiska klustren: drömmen om att ur mängden
av statistiska data om människor, och Gud ska veta att
de under åtminstone 200 år har inordnats i allt mer
sofistikerade tabeller, kunna sålla fram nätta klumpar.
Till exempel en ”generation” som tydligt avläsbar lyser
fram ur siffornas universum som en välformad galax.
Den hala verkligheten, några av oss tror den finns
där ute någonstans, spjärnar emot. ”68-orna” kan lika
gärna beskrivas som ”radhusgenerationen”- en generation som virkade köksgardiner med Lillbabs i furusoffan och älskade sommartorp och gav fullständigt
fan i världsrevolutionen.
Och 89-orna, de ironiska- vars historia nu ligger
färdig att ta språnget till tryckpressarna- var det inte
den djupt engagerade och garanterat ironifria Attacgenerationen, Greenpeace-generationen, reclaim
the streets-generationen, som till och med
var bättre på att bygga barrikader och
svinga gatsten än någon 68-a? Eller var
de lika ironibefriade !T-entreprenö-
rer? Vi får aldrig veta, trots att
arkiven svämmar över av opinionsstudier och generationsteoretiska
popböcker.
NU PLÅGAS VÄRLDENS förståsigpåare med den nära nog omöjliga uppgiften att definiera vad islam kan
vara. Inte är det väl Al Quaida – om nu
det finns. Ska religionen an sich lastas för
vad som utförs i dess namn? Om religionen
finns, var finns den: i urkunderna, i en platonsk öververklighet eller i praktiken hos
dess mer hängivna utövare? Frågan är inte likgiltig,
krig och fred, död och liv hänger på den. Men vad
som egentligen är studieobjektet och eventuellt boven
i världsdramat står inte klart. Det samma gäller ju
skenbart iakttagbara entiteter som kapitalism, nyliberalism eller globalisering. Även de ord som döljer
nebulosor av oöverskådliga processer.
Men vi kan inte att leva utan våra mytologiska
begrepp för sociologiska eller ekonomiska entiteter. Vi
kommer alltid att hitta på nya- och finna dem lika omöjliga att hantera. Drömmen om klustret lever vidare!
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@chello.se) är
frilansskribent.
(/)
OJ
3
:::r
QJ:
ro
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 6111
talmystik och sociologi
O
m man vänder siffran 68 upp-och-ner kan man läsa 89.
Denna operation kan bilda underlag för en hel sociologi. Det visar en
tysk journalist, Susanne Leinemann, nu i boken Aufgewacht. Mauer weg.
Var och en med det minsta sinne för talmystik kan se
att vi här har att göra med det eviga mytiska begreppet ”generation”. Och vad kan vara ett mer användbart
sociologiskt begrepp än detta ”generation”? Alla vet,
inte sant, vad 68-generationen stod för. Givetvis måste
89-generationen stå för något annat, vanligtvis induvidualism, omsorg om de egna njutningarna och likgiltighet inför den stora världens affärer. Kort sagt,
”den ironiska generationen”.
DESSA TVÅ generationsbegrepp har blivit myter
som många behandlar som empiriska fakta, liknande de numera bortbleknade marxistiska ”klasserna”, också tillerkända objektiv existens en gång i tiden.
En hel publicistisk industri har vuxit upp kring
fiktiva populärsociologiska entiteter. Generationer
tillhör de mer livaktiga. Men peta på dem och de poppar som såpbubblor.
Dessvärre har ju människor en för populärsociologin irriterande tendens att födas i en lätt fluktuerande men kontinuerlig ström, som inte tar hänsyn till
milstolpar som 68 eller 89. Även när människor tycks
utgöra en generation, envisas de med att inte anlända till jorden eller till vuxen ålder som paket, med
glesa mellanrum. Saken blir inte lättare av att marknaden samtidigt fylls av 40-talister, 50-talister, och så
vidare. Här avses ”generationer” som är födda under
ett visst decennium. Ack, vi kommer nu över till
decenniemystiken. Jag minns en svensk tänkare som
en gång i tiden talade, givetvis inte på svenska, om
60-talet som ”the no-no years” om 70-talet som ”the
so-so years” och 80-talet som ”the go-go years”. Jag
tror han fick bra betalt för sina iakttagelser.
Nu väntar vi bara på ”generation 2000”, det nya millenniets generation. Från mina sociologistudier minns
jag de statistiska klustren: drömmen om att ur mängden
av statistiska data om människor, och Gud ska veta att
de under åtminstone 200 år har inordnats i allt mer
sofistikerade tabeller, kunna sålla fram nätta klumpar.
Till exempel en ”generation” som tydligt avläsbar lyser
fram ur siffornas universum som en välformad galax.
Den hala verkligheten, några av oss tror den finns
där ute någonstans, spjärnar emot. ”68-orna” kan lika
gärna beskrivas som ”radhusgenerationen”- en generation som virkade köksgardiner med Lillbabs i furusoffan och älskade sommartorp och gav fullständigt
fan i världsrevolutionen.
Och 89-orna, de ironiska- vars historia nu ligger
färdig att ta språnget till tryckpressarna- var det inte
den djupt engagerade och garanterat ironifria Attacgenerationen, Greenpeace-generationen, reclaim
the streets-generationen, som till och med
var bättre på att bygga barrikader och
svinga gatsten än någon 68-a? Eller var
de lika ironibefriade !T-entreprenö-
rer? Vi får aldrig veta, trots att
arkiven svämmar över av opinionsstudier och generationsteoretiska
popböcker.
NU PLÅGAS VÄRLDENS förståsigpåare med den nära nog omöjliga uppgiften att definiera vad islam kan
vara. Inte är det väl Al Quaida – om nu
det finns. Ska religionen an sich lastas för
vad som utförs i dess namn? Om religionen
finns, var finns den: i urkunderna, i en platonsk öververklighet eller i praktiken hos
dess mer hängivna utövare? Frågan är inte likgiltig,
krig och fred, död och liv hänger på den. Men vad
som egentligen är studieobjektet och eventuellt boven
i världsdramat står inte klart. Det samma gäller ju
skenbart iakttagbara entiteter som kapitalism, nyliberalism eller globalisering. Även de ord som döljer
nebulosor av oöverskådliga processer.
Men vi kan inte att leva utan våra mytologiska
begrepp för sociologiska eller ekonomiska entiteter. Vi
kommer alltid att hitta på nya- och finna dem lika omöjliga att hantera. Drömmen om klustret lever vidare!
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@chello.se) är
frilansskribent.
(/)
OJ
3
:::r
QJ:
ro
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 6111