Print Friendly

Länsdemokrati

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STEN SVENSSON:
Länsdemokrati
Länsdemokratiutredningens förslag
om införande av länsparlament är
utomordentligt tillfredsställande,
menar personalchef Sten Svensson,
1:e vice ordförande i Högerns
Ungdomsförbund. Ett införande av
länsparlament innebär inte bara, att
skälen för en forcering av kommunsammanläggningarna minskar utan
också att den lokala självstyrelsen kan
förstärkas gentemot statsmakterna,
låt vara att det kommer att ske på
en högre nivå än man tidigare avsett,
då man talat om kommunal självstyrelse.
I länsdemokratiutredningens nyligen
framlagda betänkande påpekas med rätta, att kommunindelningsreformerna har
inneburit och kommer att innebära en
väsentlig minskning av såväl antalet
förtroendemän som förtroendeposter.
Erfarenheterna hittills har visat, att det
kan bli fråga om en minskning av c:a
70 procent.
Genom att vissa kommuner sammanslagits till större enheter, har bl a antalet fullmäktigeledamöter kraftigt reducerats på många håll i landet. För att
belysa konsekvenserna av kommunsammanslagningen, kan följande exempel
väljas. Från årsskiftet har åtta mindre
kommuner i Västsverige bildat en ny
kommun. Sammanlagt var det 255 personer som satt i fullmäktigeförsamlingarna före årsskiftet. Den nya kommunen
har endast 50 fullmäktigeledamöter. Inom samma geografiska område har alltså 205 personer entledigats vid årsskiftet till följd av denna samhälleliga
”strukturomvandling”. Samma är förhållandet beträffande nämnder och styrelser. Detta är en fråga av stor betydelse för alla politiska ungdomsförbund.
Skall man även i framtiden kunna engagera ungdomen för ett aktivt samhällsarbete, när kommunsammanslagningen får dessa konsekvenser?
Man kan också fråga sig, hur det
skall gå med intresset för de kommunala frågorna överhuvud hos övriga
medborgare med hänsyn till denna utveckling mot allt större kommunenheter. Ett godkännande av förslaget om
gemensam valdag innebär ju, att man
accepterar att kommunalvalen fortsättningsvis skall återspegla det rikspolitiska läget och att möjligheterna att diskutera lokala angelägenheter har begränsats.
Det torde därför vara realistiskt att
befara, att en utveckling i riktning mot
allt större kommunenheter efterhand resulterar i ett avtagande intresse för de
speciellt kommunala frågorna. Detta vore beklagligt. Ä ven om ett system med
större kommunenheter i och för sig kan
medföra många påtagliga fördelar, ej
minst i samband med planeringsarbeten
i större omfattning och på längre sikt,
måste därför en utveckling i denna riktning gå hand i hand med en utvidgad
länsregional självstyrelse. Att inte enbart slå vakt om den lokala självstyrelsen utan att också i största möjliga utsträckning söka utvidga densamma
framstår därför som en i hög grad angelägen uppgift för de politiskt ansvarskännande medborgarna. Demokratin är
ju för övrigt en styrelseform, som förutsätter alla myndiga medborgares lika
deltagande i den politiska bestämmanderätten. Den allmänna rösträtten är ett
uttryck härför.
Vidgad landstingskompetens
Det måste vara ett allmänt samhällsintresse, att folkviljan inte blott kommer till uttryck på riksplanet utan även
regionalt i en demokratiskt förankrad
självstyrelse. Hälso- och sjukvården är
en serviceverksamhet av synnerligen stor
103
betydelse. Det borde därför vara naturligt att landstingen finge möjligheter till
bättre planering och finansiering av
verksamheten. Den integration som nu
sker av öppen och sluten vård, av
kropps- och mentalsjukvård under enhetligt huvudmananskap, kräver samordning med samhälsplaneringen i övrigt. Mot denna bakgrund aktualiseras
frågan, om landstingen bör svara för ytterligare ett antal samhällsuppgifter. Det
finns en ganska stark opinion för att
landstingen vidgar sitt verksamhetsområde och sålunda inte fortsättningsvis
huvudsakligast kommer att fungera som
”sjukvårdskommuner”.
Om landstingen skall kunna fylla sin
funktion som organ för folklig och regional självstyrelse, måste de få en starkare ställning så att de kan fungera som
effektiva organ för regionerna. Därvid
blir det aktuellt att på dem överföra
vissa nya uppgifter, som kan övertas
från såväl det statliga som det primärkommunala planet. Som exempel kan
nämnas den översiktliga regionala samhällsplaneringen, olika former av högre
undervisning, den slutna åldringsvården,
vissa fritidsfrågor etc. Andra angelägenheter, som borde vara av länskommunalt intresse, är turism, natur- och miljövård liksom kulturfrågor i större sammanhang. Ä ven vid en övergång till
länsparlament skulle primärkommunerna kunna behålla viktiga uppgifter så-
som bostadsförsörjning, handläggning av
frågor rörande grundskola etc. Avgörande för problemet vilka frågor som skall
104
handläggas på länsplanet respektive det
primärkommunala planet blir uppfattningen om, var dessa kan lösas mest effektivt. De frågor som här har berörts
utgör blott exempel på en sådan arbetsfördelning.
Den kommunala demokratin vilar på
två grundläggande principer: att de vä-
sentliga avgörandena skall träffas av
folkvalda förtroendemän samt att invånarna i varje enskild kommun i huvudsak skall ekonomiskt svara för de
åtgärder som beslutats av kommunens
organ. För att den kommunala standarden inte skall komma att variera alltför
mycket bör givetvis vissa minimikrav
i varje enskild kommun ställas beträffande t ex skolväsende, socialvård, bostadsförsörjning etc. Vid en överflyttning till länsparlamenten av befogenheter från primärkommunerna kan man
uppnå lättnader för kommunerna i ekonomiskt avseende.
Större kommunala enheter
Länsparlamenten kan i utjämningshänseende komma att fylla väsentliga uppgifter, som primärkommunerna och
h:ommunblocken inte kommer att orka
med befolkningsmässigt och ekonomiskt.
De verksamhetsgrenar, som jag tidigare
berört, kräver stora kommunala enheter. På samma sätt bedömde man på
1800-talet sjukvårdens utveckling. Avgörande för bedömningen av de nuvarande kommunernas egenvärde är frå-
gan, i vilken utsträckning de kan förena
kraven på demokrati och effektivitet.
Idag finns det betydande brister i dessa
avseenden. En förutsättning för att de
lokala och regionala synpunkterna i politiken skall bli beaktade och att kommunalförvaltningen inte i alltför hög
grad bestäms enligt statliga direktiv är,
att många uppgifter som nu åvilar primärkommunerna flyttas upp på sekundärkommunal nivå. Det är lättare att
samordna det statliga och kommunala
inflytandet, om staten har att utöva
uppsikt över ett begränsat antal sekundärkommuner i stället för ett otal primärkommuner. Framtidens planeringsfrågor blir sannolikt så svårhanterliga,
att enda möjligheten för primärkommunerna att göra sin röst hörd är att de
agerar samfällt via länsparlamentet.
Man skulle alltså bli tvungen att acceptera, att primärkommunerna förlorar i betydelse men som kompensation
får större styrka bakom sina krav genom att agera i större enheter. Å andra
sidan bör dock den löpande förvaltningen på olika områden överflyttas
från länsparlamentet till de enskilda
kommunerna. Det är alltså ur olika synpunkter angeläget att åstadkomma en
utvidgad regional självstyrelse. I syfte
at tillskapa detta betydelsefulla organ
synes det lämpligt att följa länsdemokratiutredningens förslag att omvandla
de nuvarande landstingen till länsparlament, vilka skulle bli mer självständiga
i förhållande till staten genom att styrelsen av desamma leddes av direktvalda företrädare för verksamhetsområdet.
En konsekvens härav blir för primär·
kommunernas del, att kommunblocksindelningen kommer i ett nytt läge. Den
fortsatta kommunsammanslagningen
kan därför genomföras uteslutande på
frivillig väg, och de i dag utvecklingsbara primärkommunerna får därför
bättre förutsättningar att fortleva som
självständiga enheter genom att flertalet av de viktiga samhällsfunktioner,
som gav anledning till kommunblocksindelningen, överförts till landstingen.
Kommunerna får alltså möjligheter att
med bibehållen självstyrelse koncentrera sin verksamhet på att ansvara för
sådana viktiga samhällsfunktioner som
grundskola, socialvård och bostadsförsörjning etc.
Decentralisering
Genom förverkligandet av länsparlament tillgodoses också kravet på en utvidgning av de kommunalt verksammas
krets. Även om länsparlamentet är huvudman för ett flertal viktiga samhällsfunktioner, kan verksamheten inom denna ram decentraliseras till så många
mindre enheter som möjligt. Detta gäller
inte minst den slutna åldringsvården.
Förstroendemän i dessa mindre enheters
styrande och förvaltande organ kan då
med fördel rekryteras inom det lokala
området. Man kan också tänka sig den
105
möjligheten, att länsparlamentet som huvudman, exempelvis för den högre undervisningen, svarar för alla investeringar i byggnader och utrustning och helt
eller delvis bidrager till driftskostnaderna där byggnaderna har uppförts.
De utökade uppgifterna för länsparlamentet kommer också att kräva flera
sammanträden för såväl det högsta beslutande organet som för beredningsoch verkställighetsutskottet. Länets förtroendemän får således på olika sätt flera tillfällen – inte bara på det primärkommunala utan även på det regionala
planet – att aktivt deltaga i samhällsarbetet och därigenom tillföra förvaltningen värdefulla kunskaper och erfarenheter.
Länsdemokratiutredningens förslag
om införande av länsparlament kan så-
ledes hälsas med tillfredsställelse. Ett
genomförande av detsamma innebär inte enbart, att de skäl som motiverar en
forcering av kommunsammanläggningarna har försvagats utan även att
den lokala självstyrelsen stärkes gentemot statsmakterna – även om detta
främst sker på en högre nivå – länsplanet – än man tidigare har menat när
man talat om förstärkning av den kommunala självstyrelsen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner