Print Friendly

Lag och ordning

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Lag och ordning
Det hör till tidsandans besynnerligheter
att de vänsterradikala kritikerna av
den bestående demokratiska ordningen
börjat förhåna värden och samhällsinstitutioner, som i mannaminne stått
över all debatt. Själva iden om ett rättssamhälle, där lagbunden och fredlig ordning råder människorna emellan, har
börjat betecknas som ett uttryck för den
s k borgerliga hegemonin, som ett falskt
samhällsideal och endast ett värn för de
besuttnas intressen. Till bilden hör också att de yrkeskårer, jurister och polis,
som har till uppgift att upprätthålla
rättssamhället, framställs som i bästa
fall aningslösa verktyg åt de dunkla
storkapitalistiska makter, som påstås
driva sitt spel bakom fasaden av demokratiska institutioner. Inte nog med att
jurister och polismän anses sakna samhällstillvänd medvetenhet, de saknar
också socialt engagemang. På grund av
sin okunnighet om de fattigas och svagas lott och sin bristande förståelse
för att all fattigdom och allt lidande
egentligen har sin förklaring i den kapitalistiska produktionsordningen, fungerar de som klassamhällets vapen gentemot tidens progressiva humanitära
krafter. Idealen lag och ordning är därför förkastliga, de är förljugna slagord,
bedrägliga deviser på det kapitalistiska
förtryckets baner.
I den mån dessa tankegångar, som
de senaste åren möter snart sagt överallt
i den extrema vänsterradikala förkunnelsen, är uttryck för marxistisk teologi,
lönar det sig föga att diskutera dem.
Nymarxisterna, en samling pseudoreligiösa läsarsekter, med gemenskap i tron
att samhällets brister samt och synnerligen beror på den kapitalistiska produktionsordningen, verkar vara otillgängliga för argument utanför deras egen
skolastiska tankevärld.
Däremot är det nödvändigt att på-
peka hur farlig deras agitation mot rättssamhället kan bli, om man inte uppmärksammar deras försåtliga agitationstaktik. För att förlöjliga idealen lag och
ordning, t ex när de framförs av en
statsledning som ett led i ett regeringsprogram, utnyttjar man reminiscenser
från nazismens och fascismens tid, då
paroller om ”lag och ordning” inte sällan hade en reaktionär innebörd. Vi
minns väl alla den politiska människotyp, som ställde sig välvillig till Hitler
och Mussolini, därför att ”de i alla fall
hade skapat lag och ordning i Tyskland
och Italien”.
Men det är inte den lag och ordning,
vilken råder i diktaturernas gravkamrar, som demokratiens företrädare tänker på då de talar om ”lag och ordning”.
De syftar på värden som måste vara
skyddade i varje humanitär rättsstat,
nämligen den personliga säkerheten till
liv och egendom. Bakom demokratiens
skydd av dessa värden ligger årtusenden
av mänsklig och medborgerlig civilisation. Så mycket borde alla ha lärt av
historiska erfarenheter under denna mö-
dosamma process, att det är svårt att
bygga upp en sådan rättsstat, och lätt att
riva ner den. När dagens vänsterradikaler med stirriga ögon kräver att revolutionära metoder – dvs våld och terror
– skall godtagas som legitima vapen
mot feodala eller kapitalistiska produktionsordningar, borde de erinra sig Stalins och Hitlers skräckvälden, tidigare
historiska motsvarigheter ej att förglömma. Revolutionens verklighet är inte frihetsgudinnan på barrikaden utan nackskotten i källaren.
Om vetenskap och erfarenhet lärt oss
något om rättssamhällets natur, så är det
att om man bryter med lag och ordning,
då bryter man också ned humanitet,
medlidande och barmhärtighet hos människorna. Med eller mot sin vilja dras
de in i en blodig malström, där våld
föder våld och terror föder terror.
Vår tids unga marxister tycks inte vilja inse detta – förmodligen därför att
de i själ och hjärta är romantiker, som
tror att en ny människa och ett nytt
samhälle spontant skall resa sig ur revolutionens eld. I detta liknar de mycket
341
1930-talets unga nazister, som i sin vilseförda naivitet trodde att kriget verkade
på ett folk som ett renande stålbad. För
det hade de fått lära sig i sina trosskrifter.
Inte heller tycks vår tids revolutionsromantiker inse att lag och ordning är
särskilt livsviktiga just för dem, som
de – helt riktigt – först och främst
vill hjälpa, nämligen de fattiga och
svaga. Det genomgående draget i alla
demokratiska och därmed humanitära
rättsordningar är just syftet att skydda
den svage. Därför blir det han som får
lida först och mest när rättsordningen
bryter samman.
Mänsklighetens enda bräckliga hopp
om ett fortsatt framstegsarbete, vars
primära syfte över allt måste vara att
förbättra just de fattigas och svagas
ställning, ligger i att fredens och den
lagbundna ordningens krafter segrar
över revolutionsromantikerna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner