Print Friendly

Kvotering – nej tack!

Av Nima Sanandaji | 13 mars 2009

Invandrare som inte har sitt ursprung i industrialiserade länder upplever ett stort utanförskap i Sverige. Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus, utkommer i april med boken Mellanförskap om svensk integrationspolitik. Han konstaterar att kombinationen av rigid arbetsmarknad, platta lönestrukturer, höga skatter och generösa bidragssystem gör att många fastnar i bidragsberoende.

Samhällsdiskussionen bottnar ofta i att man bör försöka åtgärda symptomen snarare än orsakerna till detta utanförskap; att exempelvis diskutera det orättvisa i att företag inte anställer unga invandrare med bakgrund i marginaliserade miljöer i stället för att fråga sig varför denna grupp inte har de rätta förutsättningarna för att vara attraktiva på arbetsmarknaden.

De flesta svenskar önskar inget annat än välfungerande integration. Rasism existerar, men är ovanlig jämfört med i andra västländer. Trots det lyckas vi inte integrera särskilt väl. Integrationen fungerade faktiskt mycket bättre tidigare i Sveriges historia, trots att intolerans mot utlandsfödda var vanligare då. 1950 var sysselsättningsgraden för utlandsfödda 20 procent högre jämfört med infödda, för att år 2000 vara 30 procent lägre. Men detta perspektiv – att huvudförklaringen till utanförskapet ligger i de sociala systemens utformning – är inte särskilt väl spritt. Symptomen hamnar i fokus för debatten och då verkar det som om diskriminering är huvudproblemet. Det självklara svaret blir att olika former av positiv särbehandling, exempelvis kvotering, är vägen framåt.

Det finns dock starka skäl att ifrågasätta det konstruktiva i kvotering. Mycket talar för att kvotering snarare riskerar att förstärka problemen. För det första skulle kvotering av personer med utländsk härkomst signalera att individer med denna bakgrund i princip saknar förmåga att ta sig fram utifrån egna meriter. Vi kan föreställa oss att en av hundra utlandsfödda skulle få jobb via renodlad kvotering, alltså att staten i dessa fall skulle tvinga arbetsgivare att ge jobben till sökande med invandrarbakgrund. Det främsta resultatet vore sannolikt utbredd misstänksamhet mot invandrares kompetens. Många skulle utgå från att invandrare som nått höga positioner kvoterats dit, även för de 99 procent av gruppen som inte fått jobb via kvotering.

Detta är inte bara teoretisk spekulation, utan går att koppla till studier från verkligheten. I USA har forskaren Richard Sander studerat lagstiftning som innebär att afroamerikanska elever kvoteras in på amerikanska juristutbildningar. Hans slutsats är att konsekvensen av kvoteringen är att färre inom denna grupp lyckas bli färdiga jurister. Anledningen är att många svarta elever kommer in på mer krävande universitet än de annars hade kvalificerat sig till. En stor del klarar inte av studienivån och kan därför inte ta ut examen.1

Lika viktigt är att när en person kvoteras in så måste en annan kvoteras bort. Social ingenjörskonst kan berättiga kvotering som rättvist. Men är det verkligen rättvist att en ung tjej eller kille som studerat hårt i många år för att komma in på en utbildning inte får denna möjlighet för att de datoriserade intagningarna noterar att hon/han har svensk bakgrund?

Är det för övrigt tänkt att invandrargrupper som är överrepresenterade inom vissa utbildningar ska kvoteras bort? För inte kan det väl vara rättvist att exempelvis iranska invandrare är kraftigt överrepresenterade på prestigefyllda utbildningar som Chalmers, KTH, Karolinska Institutets läkarprogram och Handelshögskolan i Stockholm? Är det rimligt att i rättvisans namn bestraffa enskilda iranska elever med högre intagningspoäng för att deras föräldrar i större utsträckning än svenskföddas föräldrar uppmuntrar dem att bli tandläkare, kirurger och ingenjörer? Om nej, hur kan samma resonemang användas för att kvotera bort studenter med svensk bakgrund?

Kvotering är i grunden en destruktiv politik som i viss utsträckning redan tillämpas av vissa högskolor och universitet i landet. Om politiken förstärks riskerar den att leda till att personer kommer in i arbete och utbildning på grundval av annat än meriter. Det skulle signalera till samhället att det inte går att lita på att personer med invandrarbakgrund har byggt upp sina karriärer utifrån samma spelregler än andra. Även om de inkvoterade i bästa fall skulle dra nytta av politiken (vilket inte är särskilt troligt) så skulle invandrare generellt sett drabbas negativt.

Kvotering skulle även förstärka destruktiva föreställningar hos vissa unga invandrare som tror att det svenska samhället är fullt av diskriminerande barriärer som har byggts upp för att hindra dem, att det helt enkelt inte går att ta sig fram i det svenska samhället genom egen ansträngning utan att lösningen i stället är att någon ”ger” en möjligheter – via kvotering, arbetsmarknadspolitiska program och liknande särlösningar in i arbetsmarknaden.

Vi bör också vara medvetna om att kvotering är ett trubbigt verktyg som lätt kan slå fel. För att åter ta ett exempel från USA så tillämpar Harvarduniversitetet kvotering av afroamerikanska studenter. Professorerna Lani Guinier och Louis Gates, verksamma vid Harvard, har studerat denna kvotering. Motivet till kvotering av afroamerikanska studenter är att personer med denna bakgrund fortfarande tyngs av en historia som har inkluderat slaveri och segregation.

Men de svarta elever som kvoteras in till Harvard är i regel inte de som politiken främst har syftat till att hjälpa. Det är huvudsakligen karibiska och afrikanska invandrare, i många fall från elitskiktet, samt amerikanska studenter som i vissa fall bara är en bråkdel svarta. Guinier och Gates uppskattar att bara en tredjedel av universitetets svarta studenter är afrikoamerikaner vars familjer har bott i USA sen två generationer tillbaka; alltså tillhörande den stora majoritet bland landets svarta befolkning som politikerna försöker hjälpa med kvotering.2

I grund och botten är kvotering inte lösningen på de underliggande problemen. Inte heller brukar den rikta sig effektivt till de grupper som den syftar till att hjälpa eller leda till önskvärda effekter. Utanförskapet i Sverige går att lösa – genom att öka möjligheterna för personer med utländsk bakgrund att ta sig ur bidragsberoende och in i arbete, genom att verka för en normförändring bland ungdomar i marginaliserade miljöer så att arbete och ansvarstagande starkare betonas, genom att minska stöket i invandrartäta skolor och genom att motverka rasism och diskriminering.

Det är konkreta förändringar som måste ske, riktade mot huvudorsakerna till det omfattande utanförskapet. Att i stället identifiera utanförskapets symptom som dess orsaker kan aldrig vara rätt väg – och detta är i stor utsträckning precis vad resonemanget om kvotering bygger på. Det blir tyvärr ofta så att en ung person med utländsk bakgrund som söker jobb har sämre utbildning, mindre arbetsmarknadserfarenhet och svagare kontaktnät än en jämförbar person med svensk bakgrund. Det är feltänkt och praktiskt ogenomförbart att i det läget, via kvotering och andra särlösningar, jämna ut spelplanen. Lösningen måste komma mycket tidigare än så.

1Sander R.H., A systematic analysis of affirmitive action in american law schools, Stanford Law Review, 2004;57:367
2Top Colleges Take More Blacks, but Which Ones?, The New York Times, 2004-06-24

Nima Sanandajis bok kommer att presenteras vid ett seminarium ”Mellanförskap – mellan utanförskap och integration, mellan hinder och möjligheter” 2 april, 13.30-15.00 i Riksdagshuset. För mer information och anmälan kontakta Li Jansson.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner