Print Friendly

Kurt Holmgren; Den svenska folkstyrelsen

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

404
KURT HOLMGREN:
Den svenska folkstyrelsen
Det är glädjande, att vi de sista decennierna
fått fler och fler böcker och studier om den
offentliga förvaltningen – statlig såväl som
kommunal. Vare sig vi tycker om det eller inte,
har dock den offentliga sektorn på senare år
mycket starkt ökat, och vi har blivit mer och
mer beroende av folkstyrelsen och dess organ.
Det är då av stor vikt, att man har reda på hur
demokratin fungerar, hur den förvaltning, av
vars agerande vi så påtagligt berörs, praktiskt
är inrättad och arbetar.
Ett arbete av det slag det här gäller är ” Den
svenska folkstyrelsen” av Bengt Owe Birgersson, docent och föredragande i Riksdagens
konstitutionsutskott, samt Jörgen Westerståhl,
professor i statskunskap i Göteborg och känd
bl a som grundlagsutredare (Liber förlag). Där
ges på drygt 200 idor en ganska lättläst översikt av svenskt statsliv – inte blott, som man i
fårsta hand väntar sig, grundlagssystemet, regering och riksdag, statlig och kommunal förvaltning utan också mera svårgripbara väsentligheter som partierna, det enskilda organisationsväsendet (av typ SAF och LO, Industriförbundet, Cellulosafåreningen m m) och massmedierna.
Inte minst givande får den samhällsintresserade lekmannen är det långa avsnittet ” Partierna”, där man också får en sorts samtidshistoria får de sista 75 åren. En tabell över svenskt
partisystem och partiernas procentuella andel
av valmanskåren under tiden 1911- 1976 är
mycket belysande – synd bara får moderaterna att de bättre procenttalen får de sista åren ej
alls kunnat komma med. I avsnittet skulle man
gärna ha sett några reflexioner om utvecklingen mot rena yrkespolitiker på ledande poster i
både riksdag och i kommuners tjänst – samt
de svårigheter, denna utveckling vållat får
önskemålet att i det politiska arbetet tillgodogöra sig kvalifi erad erfarenhet från näringslivet och viktiga intellektuella yrken – läkare,
jurister, tekniker m m. En kuriositet i sammanhanget – som förvånat anmälaren men som
naturligtvis är får speciell får att beröras i en
bok av denna typ – är frågan varfår svensk
politik kan visa upp så få representanter får
advokatyrket; i England och Frankrike t ex är
advokaterna en dominerande yrkeskategori i
parlamenten. I vårt land var det annorlunda
på den tid, vi bara hade vårriksdag: då kundr
kammaren visa upp namn som Karl Staaff,
Eliel Löfgren, Georg Branting, herrarna Gezelius från Falun (far och son) m n. Med de alltfår långa riksdagssessionerna sammanhänger
också svårigheten att får aktiv politik engagera
företagare eller fåretagstjänstemän i högre
ställning. Här har nog våra näringslivschefer
en betydande del av ansvaret: Man bör mer än
som sker uppmuntra politiskt intresserade underodnade att även ägna sig åt politiskt arbete
och låta dem förstå , att sådana insatser pa
längre sikt ej skall skada deras chanser till befordran od.
Avsnittet om organisationerna ger också
värdefulla upplysningar om svenskt samhällsliv. Här talas nu om folkrörelserna och som
vanligt nämns nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen och arbetarrörelsen. Däremot inte de militära folkrörelserna – befålsutbildningsfcirbunden, skytteföreningarna, lottakårerna etc –
med tillsammans flera hundratusen medlemmar. På detta område har – något som kan
kon tateras även i officiella publikationer –
under den socialdemokratiska epoken utvecklats en tendens att som folkrörelser rubricera
mest sådant som har mer eller mindre vänsterfärg, och då passar naturligtvis inte de militära
frivilligorganisationerna.
Kapitlet om riksdagen är fårhållandevis kort
men innefattar nyttig orientering får den samhällsin tresserade, som ej har lätt att få klart för
sig den nya ordningen, den vidlyftigare litskottsorganisationen etc. Inte minst viktiga är
upplysningarna om svårgripbara fårhållanden
som riksdagsledamöternas arbetssituation.
Värt att nämna – såsom belysande får tendensen mot huvudsakligen yrkespolitiker i riksdagen – är uppgiften att 1974 51 procent al’
ledamöterna ägnade hela sin arbetstid åt de
politiska uppdragen; blott 20 procent ansåg sig
ha möjlighet att även under sessionstiden utöva
sitt yrkesarbete. Vågar man gissa, att flertalet
bland dessa 20 procent var journalister och
ombudsmän?
Delarna om ” Regeringen – departementen”
och ”Den statliga förvaltningen” utgör traditionella inslag i böcker av det slag det här
gället. Även här finner man uppgifter, som den
politiskt intresserade lekmannen har glädje av,
tex om personalorganisationen i departementen.
Att det (parti-)politiska inslaget i departementsarbetet och bland departementstjänstemännen ökat under det sista decenniet är obestridligt, men man bör akta sig att överdriva
denna faktor. Birgersson-Westerståhis framställning förefaller anmälaren att synda i den
riktningen: Typiskt är det kategoriska påståendet, att statssekreterarna sätts till på politiska
grunder. Dessa ~änster inrättades visserligen
som politiska befattningar men fram till slutet
av 1960-talet rekryterades de i allmänhet p~
meritmässiga grunder. Även i dag är verkligheten den, att åtminstone fem statssekreterare (i
Utrikes-, Justitie-, Försvars-, Handels- och
Kommundepartementen) tillsatts huvudsakligen på grund av sin meritmässiga duglighet
(även om de förmod ligen i mycket delar sitt
statsråds politiska uppfattning). Och det stora
flertalet av de viktiga beslut, som både statsråd
och statssekreterare måste ta ställning till i departementen, gäller alltjämt saker utan partipolitisk fårg.
J två kapitel ägnar fårfattarna intresse åt vad
de kallar den politiska styrningen av fårvalt- 405
ningen. Bakgrunden till deras bekymmer –
som återfinns i många andra statsvetenskapliga
arbeten – är väl i realiteten de farhågor, som
tidigt kom till uttryck hos vissa skribenter inom
facket och som kort sagt går ut på att en fårmodat konservativ tjän ternannakår ej skulle ärligt arbeta får olika politiska reformprojekt och
därfår realiter bromsa en demokratisk reformpolitik. Dessa farhågor kombineras rätt ofta
med (diskret uttryckta) önskemål om en ~än?-
stemannarekrytering, där den politiska rättrogenheten (läs vänstertroheten) skulle spela
större roll än grundlagens meritregler.
Birgersson-Westerståhis framställning
ämnet är i det hela fårsiktigt saklig men andas
ändå litet får mycket tvivel på ”den politiska
styrningens effektivitet”. Anmälaren vill bestämt hävda, att den ”rcgclstyrning” som sker
genom uttalanden i regleringsbrev, genom
myndigheternas ”instruktioner” etc – och som
man i Sverige sedan länge tillämpat – i 99 fall
av l00 är alldeles tillräckligt effektiv. Detta
beror bl a på den ämbetsmannalojalitet, som är
ett utmärkande drag får svensk statsorganisation och som fungerade utmärkt under reformperioderna på 1920- och 1930-talen – trots att
tjänstemännen då säkert var mer konservativt
sinnade än nu och ”politisk” rekrytering t ex i
departementen mycket obetydlig (t o m får
statssekreterarnas del). Man får hoppas, att de
utpräglade socialdemokrater, som under Palmeregeringens senare tid målmedvetet placerades in även på planet under statssekreterare,
skall vara mäktiga ämbetsmannalojalitet mot
numera borgerliga regeringar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner