404 KURT HOLMGREN: Den svenska folkstyrelsen Det är glädjande, att vi de sista decennierna fÃ¥tt fler och fler böcker och studier om den offentliga förvaltningen - statlig sÃ¥väl som kommunal. Vare sig vi tycker om det eller inte, har dock den offentliga sektorn pÃ¥ senare Ã¥r mycket starkt ökat, och vi har blivit mer och mer beroende av folkstyrelsen och dess organ. Det är dÃ¥ av stor vikt, att man har reda pÃ¥ hur demokratin fungerar, hur den förvaltning, av vars agerande vi sÃ¥ pÃ¥tagligt berörs, praktiskt är inrättad och arbetar. Ett arbete av det slag det här gäller är " Den svenska folkstyrelsen" av Bengt Owe Birgersson, docent och föredragande i Riksdagens konstitutionsutskott, samt Jörgen WesterstÃ¥hl, professor i statskunskap i Göteborg och känd bl a som grundlagsutredare (Liber förlag). Där ges pÃ¥ drygt 200 idor en ganska lättläst översikt av svenskt statsliv - inte blott, som man i fÃ¥rsta hand väntar sig, grundlagssystemet, regering och riksdag, statlig och kommunal förvaltning utan ocksÃ¥ mera svÃ¥rgripbara väsentligheter som partierna, det enskilda organisationsväsendet (av typ SAF och LO, Industriförbundet, CellulosafÃ¥reningen m m) och massmedierna. Inte minst givande fÃ¥r den samhällsintresserade lekmannen är det lÃ¥nga avsnittet " Partierna", där man ocksÃ¥ fÃ¥r en sorts samtidshistoria fÃ¥r de sista 75 Ã¥ren. En tabell över svenskt partisystem och partiernas procentuella andel av valmanskÃ¥ren under tiden 1911- 1976 är mycket belysande - synd bara fÃ¥r moderaterna att de bättre procenttalen fÃ¥r de sista Ã¥ren ej alls kunnat komma med. I avsnittet skulle man gärna ha sett nÃ¥gra reflexioner om utvecklingen mot rena yrkespolitiker pÃ¥ ledande poster i bÃ¥de riksdag och i kommuners tjänst - samt de svÃ¥righeter, denna utveckling vÃ¥llat fÃ¥r önskemÃ¥let att i det politiska arbetet tillgodogöra sig kvalifi erad erfarenhet frÃ¥n näringslivet och viktiga intellektuella yrken - läkare, jurister, tekniker m m. En kuriositet i sammanhanget - som förvÃ¥nat anmälaren men som naturligtvis är fÃ¥r speciell fÃ¥r att beröras i en bok av denna typ - är frÃ¥gan varfÃ¥r svensk politik kan visa upp sÃ¥ fÃ¥ representanter fÃ¥r advokatyrket; i England och Frankrike t ex är advokaterna en dominerande yrkeskategori i parlamenten. I vÃ¥rt land var det annorlunda pÃ¥ den tid, vi bara hade vÃ¥rriksdag: dÃ¥ kundr kammaren visa upp namn som Karl Staaff, Eliel Löfgren, Georg Branting, herrarna Gezelius frÃ¥n Falun (far och son) m n. Med de alltfÃ¥r lÃ¥nga riksdagssessionerna sammanhänger ocksÃ¥ svÃ¥righeten att fÃ¥r aktiv politik engagera företagare eller fÃ¥retagstjänstemän i högre ställning. Här har nog vÃ¥ra näringslivschefer en betydande del av ansvaret: Man bör mer än som sker uppmuntra politiskt intresserade underodnade att även ägna sig Ã¥t politiskt arbete och lÃ¥ta dem förstÃ¥ , att sÃ¥dana insatser pa längre sikt ej skall skada deras chanser till befordran od. Avsnittet om organisationerna ger ocksÃ¥ värdefulla upplysningar om svenskt samhällsliv. Här talas nu om folkrörelserna och som vanligt nämns nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen och arbetarrörelsen. Däremot inte de militära folkrörelserna - befÃ¥lsutbildningsfcirbunden, skytteföreningarna, lottakÃ¥rerna etc - med tillsammans flera hundratusen medlemmar. PÃ¥ detta omrÃ¥de har - nÃ¥got som kan kon tateras även i officiella publikationer - under den socialdemokratiska epoken utvecklats en tendens att som folkrörelser rubricera mest sÃ¥dant som har mer eller mindre vänsterfärg, och dÃ¥ passar naturligtvis inte de militära frivilligorganisationerna. Kapitlet om riksdagen är fÃ¥rhÃ¥llandevis kort men innefattar nyttig orientering fÃ¥r den samhällsin tresserade, som ej har lätt att fÃ¥ klart för sig den nya ordningen, den vidlyftigare litskottsorganisationen etc. Inte minst viktiga är upplysningarna om svÃ¥rgripbara fÃ¥rhÃ¥llanden som riksdagsledamöternas arbetssituation. Värt att nämna - sÃ¥som belysande fÃ¥r tendensen mot huvudsakligen yrkespolitiker i riksdagen - är uppgiften att 1974 51 procent al' ledamöterna ägnade hela sin arbetstid Ã¥t de politiska uppdragen; blott 20 procent ansÃ¥g sig ha möjlighet att även under sessionstiden utöva sitt yrkesarbete. VÃ¥gar man gissa, att flertalet bland dessa 20 procent var journalister och ombudsmän? Delarna om " Regeringen - departementen" och "Den statliga förvaltningen" utgör traditionella inslag i böcker av det slag det här gället. Även här finner man uppgifter, som den politiskt intresserade lekmannen har glädje av, tex om personalorganisationen i departementen. Att det (parti-)politiska inslaget i departementsarbetet och bland departementstjänstemännen ökat under det sista decenniet är obestridligt, men man bör akta sig att överdriva denna faktor. Birgersson-WesterstÃ¥his framställning förefaller anmälaren att synda i den riktningen: Typiskt är det kategoriska pÃ¥stÃ¥endet, att statssekreterarna sätts till pÃ¥ politiska grunder. Dessa ~änster inrättades visserligen som politiska befattningar men fram till slutet av 1960-talet rekryterades de i allmänhet p~ meritmässiga grunder. Även i dag är verkligheten den, att Ã¥tminstone fem statssekreterare (i Utrikes-, Justitie-, Försvars-, Handels- och Kommundepartementen) tillsatts huvudsakligen pÃ¥ grund av sin meritmässiga duglighet (även om de förmod ligen i mycket delar sitt statsrÃ¥ds politiska uppfattning). Och det stora flertalet av de viktiga beslut, som bÃ¥de statsrÃ¥d och statssekreterare mÃ¥ste ta ställning till i departementen, gäller alltjämt saker utan partipolitisk fÃ¥rg. J tvÃ¥ kapitel ägnar fÃ¥rfattarna intresse Ã¥t vad de kallar den politiska styrningen av fÃ¥rvalt- 405 ningen. Bakgrunden till deras bekymmer - som Ã¥terfinns i mÃ¥nga andra statsvetenskapliga arbeten - är väl i realiteten de farhÃ¥gor, som tidigt kom till uttryck hos vissa skribenter inom facket och som kort sagt gÃ¥r ut pÃ¥ att en fÃ¥rmodat konservativ tjän ternannakÃ¥r ej skulle ärligt arbeta fÃ¥r olika politiska reformprojekt och därfÃ¥r realiter bromsa en demokratisk reformpolitik. Dessa farhÃ¥gor kombineras rätt ofta med (diskret uttryckta) önskemÃ¥l om en ~änÂ- stemannarekrytering, där den politiska rättrogenheten (läs vänstertroheten) skulle spela större roll än grundlagens meritregler. Birgersson-WesterstÃ¥his framställning ämnet är i det hela fÃ¥rsiktigt saklig men andas ändÃ¥ litet fÃ¥r mycket tvivel pÃ¥ "den politiska styrningens effektivitet". Anmälaren vill bestämt hävda, att den "rcgclstyrning" som sker genom uttalanden i regleringsbrev, genom myndigheternas "instruktioner" etc - och som man i Sverige sedan länge tillämpat - i 99 fall av l00 är alldeles tillräckligt effektiv. Detta beror bl a pÃ¥ den ämbetsmannalojalitet, som är ett utmärkande drag fÃ¥r svensk statsorganisation och som fungerade utmärkt under reformperioderna pÃ¥ 1920- och 1930-talen - trots att tjänstemännen dÃ¥ säkert var mer konservativt sinnade än nu och "politisk" rekrytering t ex i departementen mycket obetydlig (t o m fÃ¥r statssekreterarnas del). Man fÃ¥r hoppas, att de utpräglade socialdemokrater, som under Palmeregeringens senare tid mÃ¥lmedvetet placerades in även pÃ¥ planet under statssekreterare, skall vara mäktiga ämbetsmannalojalitet mot numera borgerliga regeringar.