Print Friendly

Kurdistan – trumfkort eller hjärnspöke i mellersta Östern

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KURDISTAN – TRUMFKORT ELLER HJÄRNSPÖKE I MELLERSTA ÖSTERN?
DEN SKIFTANDE och i flera avseenden dunkla händelseutvecklingen i
Irak sedan Bagdadkuppen i juli
förra året har på nytt aktualiserat
den då och då uppdykande, mystiska frågan om kurderna och Kurdistan. På sina håll i Mellersta östern synes man börja frukta ett
nytt uppblossande av den våldsamma kurdiska självständighetslidelse, som tidigare under århundraden har omintetgjort alla turkiska, persiska och arabiska försök
att utöva annat än en nominell eller i varje fall sporadisk överhöghet över de otillgängliga bergstrakterna söder om Kaukasus.
Orsaken till denna oro är framför allt den vänskapliga, man skulle
nästan vilja säga insmickrande attityd, som den nya irakiska regimen
intagit gentemot den kurdiska minoriteten i Irak och de återverkningar
denna attityd kan tänkas få bland
de kurdiska stammarna i Persien
och Turkiet. Minnen av tidigare,
långdragna och svårbemästrade
kurdiska uppror i förening med en
god portion sjukt samvete har med
tiden givit hela den kurdiska frå-
gan en ·otvetydigt dålig klang i de
Av fil. kand. ERIK NYBLOM
turkiska och persiska regeringarnas öron, och de delar med styresmännen i Bagdad en djupt rotad
övertygelse att kurder icke onö-
digtvis bör strykas mothårs.
Vad är då detta Kurdistarr och
dessa kurder? Varför är de upproriska och vilken roll spelar de i
Mellersta östern?
På kartan finner man Kurdislan
inom ett i stort sett triangelformat
område mellan den armeniska sovjetrepubliken i norr, de kurdiska
bergen, Kurd Dagh, nära den syriska staden Aleppo i väster och de
persiska Zagrosbergen i sydöst.
Hela detta område är till övervä-
gande delen bebott av kurder. Deras antal låter sig endast uppskattningsvis beräknas, och beräkningarna uppvisar också som så ofta de
vildaste variationer. Om man bortser från vissa kurdiska nationalistkretsars egna spekulationer, med
fantasifulla totalsiffror på bortåt
elva miljoner, torde emellertid lågt
räknat llf2 å 2 milj. kurder finnas
i Turkiet, något mer än en miljon
i vartdera Persien och Irak, omkring 200 000 i Syrien och nära
100 000 i Sovjetarmenien.
196
Det rör sig således om ett litet
men livskraftigt folk. Kurderna är
i själva verket ett av de äldsta folken i Mellersta östern. De har levat
i dessa bergstrakter, bevarat sin
särprägel och i stort sett sitt ursprungliga kulturmönster sedan
mer än fyratusen år tillbaka. Med
större rätt än något nu levande
folk i Europa kan de därför göra
anspråk på att utgöra en »nation»,
och de har också ständigt lika envist motsatt sig varje assimilering,
varje sammansmältning med de
kringboende folken. Föga förefaller också ha förändrats i deras livsföring sedan sumerernas tid, förrän möjligen under de allra senaste
decennierna. Uppe bland bergen lever de fortfarande som halvnomadiserande jägare och bönder –
och givetvis som rövare, då tillfälle
någon enstaka gång erbjuder sigvallar sina hjordar av får och getter och odlar tobak och korn längs
sluttningarna, medan de när vintern kommer bryter sina tältläger
och drar sig ner mot dalgångarna,
där deras byar ligger och där de
sköter sina fruktodlingar och risfält. Det gamla samhällssystemet,
stamgemenskapen, är också fastare
rotad här än kanske någon annanstans i Mellersta östern. stamhövdingens, schejkens, auktoritet är
obestridd och samhörighetskänslan
med stammen torde för flertalet
kurder vara ojämförligt starkare
än den ganska vaga känslan för
Kurdislan som nation.
Detta traditionella kulturmönster
har under senare tid börjat brytas
ned endast i gränsområdena mellan
bergsbygd och slättland, där kurderna kommit i omedelbar kontakt
med först den levantinska och den
arabiska kulturen, sedermera också med den västerländska. Framför allt i det irakiska Kurdistan
har det i dessa trakter annars
specifikt arabiska stadssamhället
trängt in och i viss mån uppluckrat
stamgemenskapen, och oljefyndigheterna i norra Irak har fört den
västerländska civilisationen en god
bit upp bland de kurdiska bergen.
Kirkuk, Mossul och Suleimania,
oljestäder och industricentra, har
vuxit fram och markerar tillkomsten av ett nytt slags kurdiskt samhälle, där de gamla traditionerna
börjat förblekna. Likartat är förhållandet bland de gamla kurdiska
kolonierna i Syrien, vilka leder sitt
ursprung från äldre tiders militärposteringar eller från av turkarna
genomförda tvångsförflyttningar av
mer än vanligt opålitliga stammar.
Här har efterhand en ansedd och på
många sätt inflytelserik kurdisk
medelklass och överklass uppstått,
som i viss mån antagit arabernas
levnadssätt och sedvänjor, samtidigt som de envist bevarar sitt
språk och stoltheten över sitt ursprung.
Det är framför allt från dessa senare, »civiliserade» kurdiska befolkningscentra, som iden om den
kurdiska nationen utgått och propagerats. Det är emellertid först på
senare tid, som de börjat spela en
självständig roll i »den kurdiska
frågam.
Den kurdiska frågan före första
världskriget.
Redan assyrier och perser tycks ha
varit medvetna om att kurderna
var ett nackstyvt och lättretat
släkte med föga utpräglad benä-
genhet för att göra krigstjänst och
betala skatter. Samma erfarenhet
gjorde de arabiska erövrarna, och
de omayyadiska och abbassidiska
kaliferna nöjde sig därför med att
proklamera sig som härskare över
de kurdiska bergen, men lät det
bero med proklamationerna, enär
ansträngningar att mera handgripligen ådagalägga myndigheten kunde förmodas bli både kostsamma
och till utgången ovissa. Kurdiska
stammar ställde sig emellertid ofta,
särskilt när illa beväpnade handelskaravaner blev sällsynta bland bergen och marknaden för banditverksamhet var tryckt, till förfogande
som legotrupper i kalifernas tjänst,
där de beklagligt ofta visade sig
vara lika oberäkneliga och lättstötta
bundsförvanter som skickliga ryttare och bågskyttar. De hann dock,
innan seldsjuker och turkar definitivt blandade sig i leken, göra kaliferna stora tjänster – Saladin,
Jerusalems erövrare och västerlandets skräck var inte den ende kurdiske härföraren i de arabiska armeerna.
För araberna liksom senare för
turkarna var det otvivelaktigt en
197
källa till tillfredsställelse att de
kurdiska stamhövdingarna lika ofta
låg i luven på varandra som de
gjorde gemensam sak mot inkräktare utifrån, ett förhållande som
för övrigt haft sin giltighet intill
nuvarande tid och högst väsentligt
bidragit till att fylla de västerländska idealister med förtvivlan
som ibland sökt verka för ett oberoende Kurdistan. Ingen kurdisk
hövding förefaller någonsin ha
härskat över hela Kurdistan, ehuru
ett par kortlivade dynastier under
900- och 1000-talen regerade över
jämförelsevis stora delar av landet,
fullständigt oberoende av sina nominella överherrar, kaliferna. De
inbördes stridigheterna och rivaliteten mellan de olika stammarna
hjälpte också turkarna att bibehålla en prekär och ganska sporadisk kontroll över Kurdistan, till
dess de, efter några århundraden
av ständiga bekymmer över dessa
ohjälpliga bråkstakar och fullt
upptagna av viktigare angelägenheter västerut, på 1520-talet resignerat accepterade att de kurdiska
hövdingarna fick sköta sig själva.
Under tre århundraden därefter
förefaller kurderna ha varit nöjda
med att utöva sin främsta hobby,
att skjuta på rörliga föremål, endast i mindre skala. Först på 1820-
talet, då den driftige och energiske
sultanen Mahmoud II glömsk av
gångna tiders erfarenhet tog sig
orådet före att vilja utsträcka sitt
västerländskt influerade moderniseringsnit även till Kurdistan, blev
198
det fredliga livets påfrestningar
alltför uppslitande för de kurdiska
stamhövdingarna. Även det blygsamma mått av ordnad administration och nymodig pappersexercis
som Mahmoud eftersträvade, blev
för mycket för dem, särskilt som
de kände sina gamla prerogativ och
hövdingaprivilegier hotade. Deras
uppror varade denna gång i bortåt
trettio år och fick i varje fall det
goda med sig att Mahmouds efterträdare med beklagande nödgades
inse det hopplösa i att bibringa
dessa oefterrättliga bandithorder
ens de mest elementära av civilisationens välsignelser och lämnade
dem kvar i deras efterblivenhet.
Administrativa dekret och militära straffexpeditioner visade sig så-
lunda lika fruktlösa. Men en ny tid
var likafullt i antågande, och den
skulle inte komma att hejda sitt
lopp vare sig vid Kurd Dagh eller
vid Erzerum. Nya underliga, västerländska ideer började på bakvägar
smyga sig in bland de kurdiska
bergen;
Under den tidiga arabnationalismens klassiska tid, »renässansens» epok vid sekelskiftet, betraktades det i de nationalistiska kretsarna i Beirut och Damaskus som
helt naturligt att med den vaknande
arabiska nationalismen förbinda
även en kurdisk nationaltanke.
Enligt de från Europa importerade
nationalstatsideerna borde ju kurder och araber vara bundsförvanter
gentemot den gemensamme förtryckaren, sultanen. Samtidigt började
en del kätterska kurdiska stamhövdingar under intryck av de ostridiga tecken på effektivitet som de
efterhand trots allt tvingats uppmärksamma hos turkarna att frukta, att deras söners uppfostran
kanske inte var helt fullbordad ens
efter en enligt våra begrepp synnerligen grundlig utbildning i konsten att hantera en häst och ett gevär. En och annan förhoppningsfull kurdisk hövdingason skickades därför så småningom iväg till
Levantens gamla ärorika universitet, där de snabbt bringades att
med iver omfatta de nya lärorna.
Under 1900-talets första år intrigerade araber, kurder och ungturkar samfällt och många gånger
framgångsrikt mot Abdul Harnids
energiska poliskår. Kurdiska tidningar grundlades i Beirut och
Kairo och kurdiska »befrielsekommitteer» bildades här och var i
Europa och i det ottomanska riket.
Den ungturkiska revolutionen
1908 hälsades också mycket riktigt
med jubel av de kurdiska och arabiska nationalisterna. Kurdiska
studenter i Konstantinopel bildade
ett nationalistiskt parti, Heiwa,
och man trodde allmänt att befrielsens timme var slagen. Jublet
blev emellertid av kort varaktighet.
Idealitetens friska färg lämnade
hos ungturkarna hastigt plats för
statsansvarets kranka blekhet, och
det dröjde få månader efter revolutionen innan de kurdiska Heiwaledarna hals över huvud var på
flykt från Konstantinopel tillbaka
till sina fäders berg. Ryktet om den
ovärdiga behandling de rönt spreds
snabbt bland stammarna, och
gjorde väl tvivelsutan sitt till för
att värva nya proselyter för de nationalistiska ideerna. Innan den
nya revolt som denna händelseutveckling gav upphov till hade kunnat kvävas var världskriget i full
gång, och kurderna lämnades åter
ifred.
De nationalistiska ideerna hade
emellertid numera börjat nå fram
även till Kurdistan, och de skulle
visa sig svårutrotade. stamhövdingarnas ideella bevekelsegrunder torde måhända även i detta hänseende
på de flesta håll varit ganska
tvivelaktiga och mera ägnade att
säkra deras egen handlingsfrihet än
att skapa den stora kurdiska nationen, men Heiwa-ledarna fick tillfälle att utnyttja de internationella
konjunkturerna, och samtidigt som
Hussein med britternas stöd höjde
upprorsfanan i Hedjaz ägnade de
sig med iver åt invecklade och
ibland motsägelsefyllda intriger
med Tsarryssland. Det ryska sammanbrottet 1917 fördärvade visserIigen de storslagna planerna, men
en kurdisk »befrielsekommitte»
kontaktade ententemakternas trupper vid deras intåg i Konstantinopel 1918, och vid fredskonferensen i Paris följande år framträdde en kurdisk delegation med
ett utförligt memorandum i den
kurdiska frågan.
199
Fredsslutet och kurderna i de nya
nationalstaterna.
Detta ambitiösa aktstycke skulle
väl dock knappast ha tagits på allvar av någon om inte Storbritannien vid denna tid ansett det med
sina intressen förenligt att med »befrielsekommittens» hjälp söka utsträcka sin inflytelsesfär i Mellersta östern så långt norrut från
Bagdad som möjligt. Dylika aspirationer skulle – inbillade man sig
– utmärkt väl kunna förverkligas
genom en »autonom» kurdisk stat
under brittiskt beskydd. Principen
om folkens självbestämmanderätt
applicerades följaktligen i Sevresfördraget 1920 med en rörande välvilja även på Kurdistan. En särskild kommission skulle tillse att
de kurdiska områdena i den nya
turkiska nationalstaten erhöll lokalt självstyre och för det fall
dessa områden sedermera begärde
oberoende förpliktade sig Turkiet
att avstå från sin överhöghet där.
Samtidigt förberedde Storbrittannien även på annat sätt detta
nya Kurdistan. En utgångspunkt
för sina strävanden hade man redan i södra Kurdistan, som redan
stod under brittisk överhöghet,
och man var också lycklig nog att
ha tillgång till en av de mest inflytelserika kurdiska stamhövdingarna, schejk Mahmoud i Suleimania, vilken redan från början med
förtjusning mottagit de brittiska
ockupationsstyrkorna. Denne insattes nu som guvernör i Suleima- 200
nia med vittgående fullmakter och
fick befogenhet att utsträcka sin
auktoritet över samtliga kurdiska
stammar i Irak som ville underkasta sig hans myndighet. Avsikten
var sannolikt att Suleimania på
detta sätt skulle bli en kärna i det
nya Kurdistan och ett attraktionscentrum för de kurdiska stammarna på turkiskt territorium.
Den vackra konstruktionen visade sig föga hållbar. Snart nog
tvingades britterna inse att schejk
Mahmoud i någon mån överdrivit
sin popularitet bland kurderna.
Andra stamhövdingar trädde fram
på arenan och frågade irriterat vad
det var för märkvärdigt med Mahmoud, eftersom just han utsetts
till något slags överhövding. Det
föreföll snart uppenbart att turkarna på andra sidan gränsen satt
och gnuggade händerna av förtjusning vid tanken på det kurdiska getingbo som britterna höll på att
sticka huvudet i.
Slutet på visan blev ett synnerligen tystlåtet gentlemen’s agreement.
stillsamt och utan alla åthävor beslöt man sig för att avstå från att i
detta speciella fall åberopa »folkens
självbestämmanderätt». Det finns
ingenting som tyder på att den i
Sevresfördraget förutsedda kommissionen någonsin skulle ha utsetts, än mindre att den skulle ha
uträttat något, vilket kanske var
lika gott, eftersom den målmedvetne Kemal Atatiirk vid denna tid
redan fullständigt avspärrat det
turkiska Kurdistan från yttervärlden – i all synnerhet från närgångna internationella kommissioner. Det torde vara tvivel underkastat huruvida kurderna i Turkiet i
någon större utsträckning överhuvud taget fick höra talas om folkens självbestämmanderätt, ty den
kurdiska »befrielsekommittens»
medlemmar vägrades givetvis även
den tillträde till turkiska Kurdistan. I varje fall hördes någon begäran om oberoende enligt Sevresfördragets bestämmelse aldrig av.
I det definitiva fredsfördraget med
Turkiet i Lansanne omnämndes de
kurdiska områdena icke ens med
en fotnot. I Irak drog britterna konsekvenserna av den inträdda situationen och gjorde plötsligt betydligt mindre väsen av Mahmoud för
att i stället helt ägna sig åt att befästa Feisals ställning i Bagdad.
Huvudparten av de kurdiska
stammarna förblev således uppdelad mellan Turkiet, Persien och
Irak. Men den gamla goda tidens
låt gå-mentalitet höll på att försvinna även i Mellersta östern. Varken Kemal Atatiirk eller den nye
persiske diktatorn Riza Pahlevi var
benägen att hemfalla åt de tidigare
regimernas slappa tolerans av kurdernas självsvåld och istadighet.
Sedan Atatiirk 1923 kört ut grekerna ur Smyrna grep han sig an
med det värv, som så många av
hans företrädare uppgivit såsom
hopplöst, att civilisera de kurdiska
stammarna och integrera dem i den
nya staten. Aterstoden av 20-talet
förgick under vad som snarast fö-
refaller ha varit fullt inbördeskrig,
och av de sparsamma uppgifter som
sipprade genom den militära censuren verkar det som om Atatiirk
med en civiliserad kurd endast
kan ha menat en död kurd. Tusentals kurdiska familjer flydde över
gränsen till Syrien och först i slutet av år 1930 nedkämpades kurdernas motstånd efter en massiv insats av bombflyg och stridsvagnar.
1939, efter ett nytt uppror 1937-38,
som strängt hemlighållits av turkarna men som påstås ha varit
minst lika blodigt och nedkämpats
med än mera fruktansvärda massakrer än de föregående, gjorde så
turkiska regeringen vad som av en
av samtidens mera framstående
Mellersta östern-specialister med
en underbar formulering betecknas
som ett allvarligt försök att finna
en varaktig lösning. Den omdöpte
officiellt de överlevande kurderna
till »bergsturkan, uppdelade de
kurdiska områdena i små distrikt
under sträng militär övervakning
och tvångsförflyttade stora delar
av befolkningen från bergen ned mot
slättlandet och till särskilda städer
och koncentrationsläger. Alltsedan
dess har den officiella turkiska
ståndpunkten varit att det kurdiska
problemet icke längre existerar i
Turkiet. »Banditerna har tvingats
in i civilisationen», förklaras det.
Riza Pahlevi hade av allt att
döma inte så ambitiösa planer beträffande kurderna som Atatiirk,
men hans begränsade målsättning,
att hjälpligt bringa reda i den
201
anarki som länge rått längs Persiens västgräns och som under åren
närmast efter kriget ytterligare
förvärrats, var tillräcklig för att
hålla honom sysselsatt under nå-
got decennium. Den systematiska
utrensningen av bångstyriga stamhövdingar, åtföljd av deportation
eller avrättningar, gav långsamt
men säkert resultat, och under
större delen av 30-talet härskade
ett visserligen högst relativt lugn i
persiska Kurdistan, ehuru regeringens auktoritet trots intermittenta straffexpeditioner och massakrer i gammal god persisk stil på
det hela taget förblev skäligen illusorisk.
I Irak sökte britterna efter sitt
misslyckade initiativ med Mahmoud i Suleimania inkorporera de
kurdiska områdena i den arabiska
nationalstat de höll på att bygga
upp. Även om de härvid gav prov
på en betydligt större försiktighet
än turkar och perser kunde de givetvis inte undgå att i hög grad irritera Mahmoud, vilken såg sina
högtflygande planer stäckta och
näppeligen kunde undgå att förvå-
nas över denna plötsliga omsvängning i britternas dittills så positiva
inställning. Hans reaktion följde
det vanliga mönstret, och det uppror som följde varade med korta
avbrott intill 1932, då Royal Air
Force slutligen lyckades komma
tillrätta med honom. Dessförinnan
hade emellertid Bagdadregeringen
och britterna hunnit komma på
kant även med en lång rad andra
‘.-.. ·-
———–
—- – – – ———~~~~~~~———–~~~–
202
kurdiska stamhövdingar, vilka sannolikt i vanliga fall med största
jämnmod skulle ha sett att Mahmoud fick sig en minnesbeta. Kurderna ansåg sig nämligen ha fått
löfte om något slags regional autonomi, medan Bagdad inte ville
sträcka sig längre än till vissa administrativa särbestämmelser. Deras missnöje med detta sakernas
tillstånd intensifierades snabbt efter ingåendet av 1930 års anglairakiska fördrag, vilket inte innehöll några som helst klausuler om
minoritetsskydd. De hade unika
möjligheter att på nära håll studera
sina stamfränders öde i Turkiet
och Persien, och alldeles bortsett
från den motvilja som de flesta
kurder rent instinktivt tycks hysa
inför de flesta araber är det förståeligt om kurderna knappast
gjorde sig några illusioner beträffande en irakisk regering, som på
goda grunder kunde förmodas vilja
arbeta enligt liknande riktlinjer
som styresmännen i Ankara och
Teheran. Dessa och liknande resonemang lade grunden till bröderna
Ahmed och Mullah Mustafa Barzanis senare ryktbarhet i Irak. Barzanstammens uppror 1930-31 under deras ledning blev en om möjligt ännu besvärligare historia för
den unga irakiska regeringen än
Mahmouds revolt och brittiska
flygvapnet tvingades även här ingripa, innan bröderna slutligen underkastade sig och internerades i
Suleimania. Under upproret hade
de vid ett par tillfällen varit nära
att bokstavligen förinta hela den
irakiska armen, och de blev också
snart kanoniserade som kurdiska
nationalhjältar.
Alla dessa oupphörliga, envisa
revolter kan förefalla som ett bevis
för att det hos kurderna existerade
en nationalkänsla, en samlad, enhetlig strävan mot en kurdisk nationalstat, ett tecken till att den nationalistiska propagandan från Beirut, Kairo och Damaskus hade burit frukt. Det gradvisa framväxandet av en ny, kurdisk »intelligentsia» är en faktor som säkerligen
icke bör negligeras, men de främsta
drivkrafterna bakom upproren torde ännu vid denna tid, liksom tidigare, ha legat på ett annat, mera
negativt plan. I botten låg naturligtvis de kurdiska stammarnas traditionella motvilja mot all överhet
av vad slag den vara må och mot
alla försök till vad de ansåg vara
orättmätigt intrång utifrån. Även
mera konkreta missnöjesanledningar var emellertid oftast förhanden.
Regeringarnas integrationspolitik
ledde ofta, för att inte säga konstant, till diskriminerande åtgärder
mot kurderna, ibland till regelrätt
förföljelse. Att de exploaterades på
ett närmast ohyggligt sätt av såväl
storgodsägare som industriidkare i
Persien och Irak betydde kanske
mindre; den lotten delade de med
sina persiska och arabiska olycksbröder. Värre var sannolikt myndigheternas markerade ovilja att
låta de kurdiska områdena få del
av sådana moderna och för kurder
följaktligen mindre lämpade bekvämligheter som bevattningsanläggningar, vägbyggen, sjukvård
och skolor. Till och med moderata
och samarbetsvilliga kurder, av den
typ som med nutida terminologi
skulle kallas kollaboratörer, fann
sig föranlåtna att protestera mot
den undertryckningspolitik gentemot kurderna, som tillämpades av
myndigheterna i Bagdad och Teheran. I Irak var denna kritik särskilt våldsam, kanske framför allt
därför att de irakiska kurderna
trots allt hade större möjligheter
än de persiska och turkiska att göra
sin röst hörd. Ett om också obetydligt skikt av kurdiska intellektuella lade vid denna tid grunden
till en ganska anmärkningsvärd utveckling av en kurdisk kultur och
ett kurdiskt politiskt medvetande,
och dessa kurder protesterade ihärdigt mot den irakiska administrationens systematiska åsidosättande
av de få existerande garantierna
till den kurdiska minoritetens förmån, ehuru med föga sensationella
resultat. Den kurdiska nationalismen kämpade här en ojämn kamp
mot den arabiska, vilken vid denna
tid började ta sig allt våldsammare
uttryck. Kurderna erkände visserligen villigt att de i Irak hade det
bättre ställt än sina stamfränder i
Persien och Turkiet, men de föreföll mestadels anse detta vara britternas förtjänst och hyste föga förtroende för araberna.
Endast i Syrien tycks kurderna
ha ansett sig åtnjuta någorlunda
15- 593-144 Svensk Tidskrift H. 4 1959
203
drägliga förhållanden, och detta
trots att de där, till skillnad från i
Irak, inte hade några som helst garantier eller särbestämmelser till
sin förmån. Den franska mandatärmakten motarbetade aktivt den
kurdiska nationalismen, dels för
att undvika allt som kunde uppfattas som en provokation mot TurIdet, dels därför att fransmännen
just vid den tidpunkt, då den massiva flyktingströmmen över turkiska gränsen hade kunnat rättfärdiga upprättandet av en lokal
kurdisk autonomi i Djeziraområ-
det, sökte tillfredsställa de nationalistiska strävandena mot syrisk
enhet genom att inskränka det
mått av självstyre som redan införts i de olika provinserna. Den
franska administrationen visade
däremot en betydande välvilja
gentemot kurdernas kulturella
strävanden och sörjde också för att
dessa på alla områden förblev jämställda med araberna. Tvärtemot
vad som var fallet på andra håll
började kurderna därför småningom smälta in i det syriska samhället.
Detta hindrade icke att ett kurdiskt nationalistparti uppstod även
i Syrien, men detta, det s. k. Khoiboun, vilket snart fick avläggare
även i Irak och i Persien, motarbetade ingalunda den syriska regeringen eller den franska administrationen utan inriktade sig nästan
uteslutande på att avslöja missförhållandena i Turkiet, Persien och
Irak och stärka de kurdiska na- 204
tionalmedvetandet där. Det hade till
en början en viss framgång, men
det överflyglades snart av partibildningar och grupper som inspirerades från ett helt annat håll.
Det andra världskriget aktualiserade på nytt den kurdiska frågan.
Sovjet gör entre.
Då de brittiska och sovjetiska
trupperna 1941 från varsitt håll
ryckte in i det axelvänliga Persien
bröt den persiska armen samman
på mindre än tre dagar. Mot slutet
av september var den helt upplöst
och soldaterna hade helt enkelt
traskat hem till sig. Den norra delen av landet var ockuperad av sovjetiska, den södra av brittiska trupper. Det är överflödigt att tillfoga
att den inträdda situationen var
oemotståndligt tilltalande för de
persiska kurderna, som var snara
att erinra sig sin behagliga tillvaro
på den tiden då Riza Pahlevi ännu
inte översvämmat deras berg med
fordrande och övermodiga ämbetsmän från Teheran. Deras minne
stimulerades säkerligen ytterligare
av upptäckten att persiska armen
vid avslutandet av sitt föga ärorika
fälttåg lämnat efter sig stora vapenförråd i garnisonerna i Sinna
och i Mahabad, förråd som numera
låg öppna praktiskt taget för vem
som helst. Dessa nyttiga ting kunde
ju inte gärna få ligga och rosta sönder.
Möjligt är att de brittiska ockupationsmyndigheterna skulle ha ställt
sig avvisande även till detta uppenbart riktiga och naturliga argument.
De kurdiska bergen låg emellertid
till större delen inom den sovjetiska
ockupationszonen, och det är tänkbart, att ryssarna, som vid denna
tid gärna ville spara så mycket
folk som möjligt för andra och viktigare uppgifter än vakthållning i
persiska berg, ansåg det vara en
god ide att låta kurderna sköta
vakthållningen själva.
De persiska kurdernas nya frihet
medförde emellertid till en början
väsentliga olägenheter för de allierade, av vilka den främsta utan
tvivel var en hastig frammarsch
av de gamla nationalistiska ideerna.
Dessa var just vid denna tid ytterligt inopportuna, emedan de i ett
sällsynt illa valt ögonblick irriterade och oroade turkarna, som på
goda grunder kunde frukta nya
tråkigheter och besvär på sin sida
av gränsen. Sovjetunionen förmåddes följaktligen att tillfälligt dämpa
sin »sympati» för kurdernas strä-
vanden och »upproret undertrycktes», även om de persiska ämbetsmännen fortfarande lyste med sin
frånvaro.
De persiska kurderna slutade
dock ingalunda upp med att syssla
med politiska ting. De gamla politiska partierna föll efterhand sönder, men nya krafter framträdde
snabbt, och måhända var det inte
enbart en källa till förvåning för
de sovjetiska myndigheterna att de
nya partigrupperingarna småningom fick en alltmer utpräglad folka
frontskaraktär. När dessa mot krigets slut fann tiden mogen att träda
fram i offentlighetens ljus var Sovjetunionens ställning en annan,
och det fanns inte längre någon anledning att lägga hämsko på kurderna av hänsyn till Turkiet. Det
var sålunda. på sovjetiskt initiativ
som det kurdiska Demokratiska
partiet bildades i september 1945.
Detta innebar på intet sätt att ifrå-
gavarande parti kunde betraktas
som ett kommunistparti i vanlig
bemärkelse. Det leddes av en rad
inflytelserika kurdiska stamhövdingar med den främste och mäktigaste av dem, Qadi Muhammed,
i spetsen, och dess program omfattade krav på kurdisk autonomi under persisk överhöghet – det var
alltså aldrig frågan om verklig separatism – och på vissa demokratiserande åtgärder, som t. ex. infö-
randet av en och samma lagstiftning
för godsägare, stamhövdingar, ämbetsmän och bönder. Qadi Muhammed och de övriga stamhövdingarna förefaller till yttermera visso
ha fått bestämda utfästelser om
stöd från Sovjetunionen gentemot
centralregeringen i Teheran, men
deras intressen sammanföll knappast med den kommunistiska rö-
relsens. De kurdiska ledarna önskade sjä~vstyre, men hyste av allt
att döma ytterst obetydligt intresse
för de socialistiska doktrinerna.
Under tiden hade en i viss mån
liknande utveckling ägt rum i Irak.
Efter Rashid Ali al-Gailanis misslyckade statskupp 1941 hade Bag- =- ·-; p ‘ …….. :””” ~
205
dadregeringens myndighet aldrig
effektivt återställts i de kurdiska
områdena, och stora delar av norra
Irak hade praktiskt taget vunnit
fullständig självständighet. Självständigheten medförde emellertid
så småningom vissa problem, framför allt av ekonomisk art. De bristfälliga kommunikationerna i förening med Bagdadregeringens allmänna nonchalans av kurderna resulterade 1943 i ren hungersnöd i
en del av de norra distrikten, och
det dröjde inte länge förrän hjälten från 30-talets uppror, Mullah
Mustafa Barzani, hade flytt från
sin »förvisningsort» i Suleimania
och åter stod i spetsen för den ständigt lika bråkiga och envisa Barzanstammen.
Regeringen i Bagdad stod till en
början handfallen, inte bara därför att den saknade militära maktmedel att slå ned den nya revolten
utan också därför att den i detta
läge utsattes för häftig kritik från
parlamentets sida för sin kurdiska
politik. Även arabiska parlamentsledamöter slöt upp till kurdernas
försvar och anklagade regeringen
för löftesbrott mot de kurdiska
stammarna, uppmuntrande av korruption i den lokala administrationen och avsaknad av all vilja till
reformer och ekonomisk utveckling
i de kurdiska distrikten. Först på
sommaren 1945 var Bagdad moget
att ta itu med Mullah Mustafa, och
efter ett våldsamt motanfall från
regeringsstyrkorna, under vilket
kurdiska byar bombades och brän- 206
des, tvingades Mullah Mustafa med
sina trupper över till persiskt territorium, där han omedelbart tog
kontakt med Qadi Muhammed.
Det var måhända framför allt
detta stöd från Barzanstammens
hårdföra och erfarna krigare som
möjliggjorde för Qadi Muhammed
att den 15 december 1945 proklamera bildandet av en »kurdisk
folkregering» i Mahabad och några
veckor senare låta utropa sig som
president i en autonom kurdisk republik. Det föreföll som om Sovjetunionen stod i beredskap att utnyttja den kurdiska nationalismen
för ett utsträckande av sin inflytelsesfär i Mellanöstern, exakt som
Storbritannien försökt göra det 25
år tidigare. De närmast följande
händelserna formade sig också för
Sovjetunionens del till en närmast
pinsamt noggrann kopia av britternas bittra erfarenheter i irakiska
Kurdistan.
Det sovjetiska stödet innebar visserligen inte att den nya kurdiska
republiken var att betrakta som en
»folkdemokrati» eller ens som en
början därtill. Regeringsmedlemmarna tillhörde samt och synnerligen de gamla härskande skikten,
byarna styrdes av sina traditionella
ledare, godsägarna och stamhövdingarna, och om någon jordreform i stil med den som genomfördes i den andra sovjetinspirerade
republiken i Persien, Azerbeidjan,
var aldrig tal. Sovjetisk militär och
sovjetiska ämbetsmän lyste med
sin praktiskt taget fullständiga
frånvaro. Men att den kortlivade
Mallabadrepubliken helt och hållet
var beroende av Sovjetunionens
goda vilja blev snart uppenbart.
När de sovjetiska trupperna evakuerade norra Persien i maj 1946
kunde Telleranregeringen ostört
ägna sig åt att återupprätta ordningen innanför sina gränser, och
det dröjde inte länge förrän en persisk armekår ryckte in i Mahabad.
Qadi Muhammed och de övriga
mera framträdande stamhövdingarna arresterades och avrättades
och vid mitten av år 1947 hade shahens ämbetsmän återtagit sina poster och alla tecken till kurdiskt
oberoende hade avlägsnats.
Mallabadrepubliken blev alltså
endast en kortlivad parentes i den
kurdiska historien. Det kan synas
egendomligt, att den kunde utplå-
nas så snabbt och utan något som
helst effektivt motstånd. Den
främsta orsaken låg säkerligen i
den traditionella rivaliteten mellan
stamhövdingarna. Ryssarna fick
lära sig samma läxa som britterna
efter första världskriget. Då de insatte Qadi Muhammed som den
nya republikens ledare retade de
automatiskt en lång rad andra inflytelserika kurdiska personligheter. När Muhammed gjorde Mullah
Mustafa till sin högste militäre
chef och använde Barzanstammen
som sin arme retade han i sin tur
andra stammar, som inte ansåg sig
på något sätt mindre dugliga. Och
dessutom var det inte utan att Muhammed så småningom kom på
kant även med sin högste befälhavare, vilken hade ganska litet till
övers för »presidentens» ultrakonservativa och feodala inställning.
slutligen drevs också rivaliteten
och fiendskapen mellan å ena sidan
stamhövdingarna och å den andra
den nationella rörelsens drivande
krafter, de intellektuella kretsarna
i städerna, snart till sin spets. Den
kurdiska nationalismen visade sig
nu liksom 25 år tidigare i Irak vara
alltför bräcklig för att kunna triumfera över den gamla inrotade inbördes splittringen. Ryssarna, som
hade lovat sitt stöd, drog sig undan
och försvann, och till slut stod Qadi
Muhammed ensam, övergiven av
alla. Mullah Mustafa och hans Barzankrigare tvingades dra sig tillbaka till Irak, men anfölls där av
irakiska regeringstrupper och lyckades slutligen slå sig igenom till
sovjetiskt territorium.
Därmed var den kurdiska revolten praktiskt taget nedkämpad,
och den kurdiska nationaliströrelsen upphörde helt enkelt att existera, bortsett från den propaganda
som sporadiskt bedrevs av obetydliga kurdiska grupper utanför Kurdistan. Till denna aktivitet kan
framför allt räknas de ofta synnerligen befogade hänvändelser till FN
som gjorts av olika kurdiska »befrielsekommitteer» i utlandet och
som ständigt visat sig lika utsiktslösa.
En framträdande plats bland
dessa grupper intar Khoiboungruppen i Syrien, som leds av än- 207
kan efter en av de kurdiska upprorshjältarna från mellankrigstiden, Djeladet Badr Khan. Denna
grupp framlade i december 1957 inför den s. k. »afroasiatiska solidaritetskonferensen» i Kairo ett memorandum i den kurdiska frågan,
som rekapitulerar det kurdiska
folkets »krav», erinrar om de hänvändelser som gjorts till FN (den
senaste i mars 1956) och analyserar kurdernas ställning i de olika
länderna i Mellersta östern. Beträffande Turkiet och dess assimilationspolitik påpekas det att »kurderna aldrig krävt mer än inre autonomi, frihet till kulturell utveckling, bevarande av det kurdiska
språket och de kurdiska sedvänjorna samt en höjning av levnadsstandarden.» Det hävdas att de
kurdiska revolterna »klart visar folkets beslutsamma föresats att tillvinna sig frihet» och man försäkrar också att »intet av dessa uppror,
trots vad som hävdas av de båda
motsatta stormaktsblocken, har inspirerats utifrån».
Det kurdiska folkets nuvarande
ekonomiska och kulturella belägenhet karakteriseras på följande sätt:
»Det finns inga kurdiska skolor
någonstans i Kurdistan, utom några få folkskolor i Irak. Tidningar
och böcker på kurdiska är bannlysta, med några undantag i Irak.
Talrika hinder uppställs för att
hindra kurdiska studenter från att
komma in vid universitet och
högskolor. De härskande regeringarna avhåller sig i stor utsträck- .. ,.r.._ J • ._
208
ning från att företa ekonomiska,
sanitära eller sociala reformer i de
kurdiska områdena, detta för att
kurderna alltfort skall förbli underkuvade, utsvultna, sjuka och förslavade.»
Bagdadkuppens efterspel.
Det förefaller inte som om den mer
eller mindre på sovjetiskt initiativ
sammankallade konferensen brytt
sig om att uppta den kurdiska inlagan till prövning, hur upptagen
man än i övrigt synes ha varit med
att avslöja och påtala alla skändligheter som begåtts mot de »underkuvade» folken i alla delar av världen. Det kurdiska folkets ställning
skulle emellertid trots de afro-asiatiska nationernas måhända väl
motiverade likgiltighet komma att
i grund förändras genom statskuppen i Irak den 14 juli 1958. Den revolutionära militärregimen i Bagdad hade i långt högre grad än den
gamle Nuri es-Said anledning att
hålla sig väl med de kurdiska stammarna. Dels hade revoltledaren, Rarim al-Kassem, kommit till makten
mer eller mindre buren på en våg
av pronasserska strömningar bland
araberna, som det gällde att hålla i
schack. Kurderna var härvidlag ett
ovärderligt stöd, eftersom de länge
ansett panarabismen som en rö-
relse riktad mot dem själva och
därför alltid varit fientligt inställda
mot Egyptens expansiva förkunnelse. Dels och framför allt var det
kurdiska inslaget i den irakiska
,,,
armen synnerligen betydande, och
redan den gamla regimen hade under veckorna före kuppen vidtagit
en rad åtgärder för att bevara de
kurdiska soldaternas och officerarnas lojalitet. Det var därför på intet sätt överraskande, att Kasseros
militärregim sökte vinna de kurdiska stammarnas bevågenhet,
först genom upptagandet i revolutionsregeringen av en rad ministrar, och därefter genom stadgandet
i den nya provisoriska konstitutionen att kurder och araber skall
vara likaberättigade i den nya republiken. Kort tid efter revolutionen utfärdades dessutom amnesti
för flera kurdiska stamhövdingar,
som deltagit i upproren under och
efter andra världskriget, däribland
Mullah Mustara själv och hans broder Ahmed Barzani. Mullah Mustafa kunde således efter tio års
landsflykt i Sovjetunionen återvända till Bagdad.
Dessa åtgärder hälsades i irakiska Kurrlistan med en överväldigande entusiasm, och de kurdiska
nationalisterna återtog omedelbart
sitt arbete på att ytterligare stärka
kurdernas ställning. Det var redan
på ett tidigt stadium tydligt, att
Mullah Mustafa på allt sätt sökte
stödja Kasseros regim gentemot
den kraftiga opinionen bland araberna, som verkade för intimare
samarbete med Förenade arabrepubliken och för ett förverkligande
av Nassers panarabiska ideal. På
detta sätt räknade Mullah Mustara
och det politiska parti bland kurc
derna, det Förenade demokratiska
partiet, över vilket han omedelbart
efter sitt återvändande övertog den
faktiska ledningen, med att efterhand kunna åstadkomma en ombildning av Irak till en verklig federativ stat, med ett betydande inre
självstyre för den kurdiska statsdelen. Däremot torde det till och
med för Mullah Mustafa från början ha stått klart att rivaliteten
mellan de olika kurdiska stammarna omöjliggjorde skapandet av
en suverän kurdisk stat.
Mullah Mustafas arbete bar snart
frukt, något som säkerligen inte endast berodde på att Kassem själv
var av kurdiskt ursprung och att
hans utrikesminister Djabar Djormard liksom arbetsministern Baba
Ali var kurder. Det är omtvistat,
huruvida Mullah Mustafas långa
vistelse i Sovjetunionen gjort honom till övertygad kommunist.
Hans anhängare hävdar envist, att
han i lika hög grad som andra kurdiska stamhövdingar och ledare enbart intresserar sig för kurdernas
oberoende och välfärd. Men det förklaras också å andra sidan, att
hans motstånd mot de Nasservänliga Baath- och Istiqlalpartierna i
Irak varit en av de främsta anledningarna till att Kassem under de
senaste månaderna av sin maktutövning i så hög grad tvingats stödja
sig på vänsterbetonade element,
som motarbetar intimare förbindelser med Förenade arabrepubliken. Det är här, som de kurdiska
nationalisterna har de största för- ., p ‘::;;,
209
delarna att hämta, eftersom ett
misslyckande för Kassem oundvikligen skulle innebära att Förenade
arabrepubliken finge ett avgörande
inflytande i Irak. Kurderna skulle
därigenom åter tvingas tillbaka till
sin tidigare ställning som mer eller
mindre undertryckt minoritet i en
panarabisk storstat.
Kurdernas sekelgamla hopp om
oberoende har genom den irakiska
revolutionen aktualiserats i lika
hög grad som det en gång gjorde
genom Siwresfördraget för nära
fyrtio år sedan. Det torde vara
överflödigt att framhålla, att dessa
kurdiska strävanden, i total avsalmad av stöd från västmakterna
i första hand måste bygga på Sovjetunionens och östblockets välvilja. Deras framgång beror i hög
grad av den irakiska revolutionsregimens fortsatta utveckling. Men
samtidigt är det en öppen fråga huruvida de irakiska kurderna kommer att begränsa sin aktion till
Irak. Kommer Mullah Mustafa att
nöja sig med den roll som »grå
eminens», som han av allt att döma
redan tillkämpat sig i Bagdad?
Regeringarna i Istanbul och
framför allt i Teheran tvivlar. Detta
är ett av motiven, om också inte
det främsta, till att Förenta staterna i de bilaterala försvarspakter
som i början av mars slöts med
Turkiet och Persien av allt att
döma motvilligt tvingades åta sig
att försvara de turkiska och persiska regimerna inte bara mot yttre
utan även mot inre aggression.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner