Print Friendly

Kring en debatt i Geneve

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRING EN DEBATT
I GENEVE
Av direktören jur. kand. KARL WISTRAND, Stockholm
DEN 20:de internationella arbetskonferensen i Geneve avhölls
under senaste juni månad. Huvudparten av de frågor, som förelågo för konferensens behandling, rörde frågor om 40-timmarsveckans tillämpning inom olika industrier. Sedan år 1934 en
allmän konvention om införande av 40-timmars arbetsvecka fallit,
hade nämligen konferensen de senaste åren övergått till en annan
metod för behandling av denna fråga; år 1935 hade antagits en
allmän principkonvention om 40-timmars arbetsvecka, som emellertid icke förband till faktiskt förverkligande av reformen (och
som under bl. a. denna motivering av den socialdemokratiska
regeringen i vårt land anbefallts till ratifikation, men vars ratificerande avböjts av riksdagens båda kamrar). I anslutning härtill hade förberetts konventioner beträffande 40-timmarsveckans
införande inom en del industrier i syfte att på denna väg ernå
dess successiva förverkligande. Vid årets arbetskonferens förelågo förslag till konventioner om 40-timmarsvecka vid offentliga
arbeten, i byggnadsverksamhet, vid kolgruvorna samt inom järnoch stålindustrien. Dessutom förelåg till förberedande behandling
förslag om utarbetande av konvention för textilindustrien. De
hårda öden, som mött den internationella arbetsorganisationen på
dess äventyrliga seglats med denna sprängämneslast ombord,
fullbordades vid årets konferens. Endast i fråga om offentliga
arbeten kunde den erforderliga majoriteten för en konvention och
där endast med den yttersta nöd uppnås. I samtliga övriga fall,
där konventioner förelågo för antagande, föllo dessa till marken.
Inom andra församlingar skulle härmed frågorna hava slutgiltigt avgjorts och institutionen skulle kunna övergå till andra
och mera fruktbärande uppgifter. Så är emellertid icke arbetssättet i Geneve; en flagga, som där hissats, får aldrig firas ned,
huru den än må ha slitits till klutar och trasor. Därför fram- 548
K ring en debatt i Geneve
ställdes förslag att de fallna frågorna om 40-timmarsveckans
realiserande skulle ånyo och nu i en tredje form upptagas till
behandling, nämligen på specialkonferenser för de olika industrierna, därvid man om möjligt skulle under regeringsombudens
medverkan söka ernå internationella överenskommelser. Samma
församling, som vägrat sin medverkan till uppsättande av konventioner, voterade nu med stor majoritet igenom framställningar
till Arbetsbyråns styrelse att gå i författning om inkallande om
sådana specialkonferenser.
I detta skede av konferensens förhandlingar uppstod en debatt,
vilken fick en särskild kulör genom ett våldsamt anförande av
den franske arbetarledaren Jouhaux.
Denne säregne typ för sekelgammal fransk revolutionär arbetarrörelse, vilken gärna hetsar på folkmöten och ockuperar
fabriker, men ogärna tar på sig det långsamma målmedvetna
arbete, som ensamt kan höja en folkklass till förbättrade villkor,
vilken höjt vrålet till vältalighet, men aldrig gjort en ansträngning till fördjupat studium av ett ekonomiskt och socialt problem,
har mer än någon annan, åtminstone i det yttre uppträdandet,
givit sin prägel åt arbetargruppens uppträdande i Geneve. Mera
än en gång har man vid personliga samtal med förgrundsfigurer
inom den nordiska arbetarrörelsen kunnat konstatera, huru denna
mellantyp mellan toreadoren och hans motståndare på arenan verkar främmande och osympatisk för det vederhäftiga arbetets män
inom arbetarrörelsen. I Geneve har han dock alltsedan arbetsorganisationens tillkomst spelat en förstaplansroll, tidigare med
hänsyn till Frankrikes sociala konservatism mera kallsinnigt
emottagen, men nu föremål för spänd uppmärksamhet genom
ackompanjemanget av den sociala revolutionsrörelse, som genom
ordningsmaktens och de konstitutionella rättsgarantiernas faktiska avkoppling riktat hemlandets sociala reformarbete mot det
stora äventyret, och den effektfulla scenbelysningen i bakgrunden
från mordbränderna i landet på andra sidan Pyreneerna.
Jouhaux producerade sig programenligt. Han konstaterade, att
40-timmarskonventionernas fall försatt arbetargruppen i en
känsla av tomhet och vanmakt i fråga om dess tilltro till den
internationella arbetsorganisationens förmåga och vilja att ernå
för arbetarklassens gynnsamma resultat; krisen och förnuftet
borde hava övervunnit motståndet mot 40-timmarsveckan, vilken
enligt hans uppfattning även vetenskapen skulle hava givit sin
549
Karl Wistrand
sanktion. Motståndet organiserades och uppehölles av dem, som
egoistiskt ville bevara sin lycka på bekostnad av de andras olycka.
Sorgen kompenserades dock av de ärofulla framsteg, som gjorts
i Frankrike under den nya eran där. Hölle icke arbetsorganisationen takt med dessa, vore det emellertid i längden föga mening
deltaga i dess arbete. 40-timmarsveckan måste accepteras, antingen av förnuftsmässig övertygelse eller med våldets tvångsmakt. »Ställ icke till så, att vi bli tvingade att uteslutande använda våldet», voro de effektfulla slutord, som halvt stönades,
halvt rötos fram under det talaren med en våldsam gest kastade
sina papper och rusade ned från tribunen, följd av likasinnades
applåder. Det släkte, som framkallar revolutioner för att sedan
förfäras över dem, är icke dött, utan f. n. i hög grad virulent i
Frankrike liksom för övrigt på en del andra håll.
Han sekunderades av Mertens, den andre dioskuren på det internationella förgrundsplanet, en våldsam, grovbyggd flamländare. »Varför begära vi 40-timmarsveckan~ För att höja levnadsstandarden, för att förbättra arbetsvillkor och löner för dem, vilka
i de olika länderna arbeta under arbetsgivarnas ok!» Konferensmedlemmarna apostroferades av denne talare med följande för en
social fredskonferens väl tillrättalagda slutord: »Tag er i akt; jag
hoppas, att ni begriper er plikt. Var så goda att acceptera de
resolutioner, som ni fått er förelagda!»
Icke utan en viss spänning mottogs den franske regeringsrepresentanten Justin-Godarts uppträdande i diskussionen. Man väntade, att han skulle begagna tillfället att inför detta forum mildra
intrycket av J ouhaux’ våldsamheter. Och törhända var det hans
mening. Ordalagen voro i varje fall märkliga: »Jag delar uppriktigt den rörelse, som har givit sig tillkänna i herrar Jouhaux’
och Mertens tal och jag hoppas, att deras hälsosamma och måttfulla varningar (avertissements salutaires et mesures) skola bliva
förstådda i den industriella världen.» Denna värdesättning från
det officiella Frankrikes sida av våldshotet som medel att genomtrumfa åtgärder, om vilkas äventyrlighet världsopinionen
fortfarande känner sig övertygad, har sitt bidrag att lämna till
bilden av det offentliga ansvarets långsamma förvittring i den individuella frihetens hemland.
Den rörelse, som innevarande sommar i så hög grad förändrat
Frankrikes sociala och därmed även dess ekonomiska läge och som
genom sin inneboende spänning mellan oförenliga faktorer kan
550
K ring en debatt i Geneve
leda nästan till vad som helst, har valt Geneve till en av sina
manifestationspunkter. Jouhaux’ uppträdande v~sar klart vad som
.åsyftas. Men man syftade längre än till den internationella arbetskonferensen, som visserligen utgör en uppmärksammad agitationstribun, men ändock icke ger utrymme åt den intima kontakt med
massorna, som de stora folkmötena skänka. I enlighet härmed
hade i Geneve utlysts ett stort offentligt möte, där av de franska
.och belgiska arbetarledarna skulle lämnas redogörelse för strejkrörelserna i dessa länder och därvid uppnådda resultat. Detta av
den famöse Genevesocialisten Nieole ledda företag gjordes emellertid om intet genom den schweiziska förbundsregeringens förbud mot en manifestation, vars tydliga syfte var att med missbruk
av Schweiz’ gästfrihet åt de internationella institutionerna föra
strejksmittan in på Edsförbundets egen mark. Förbundsrådets
förbud kringgicks emellertid genom att mötet i stället avhölls på
franskt område i den lilla gränsorten Annemasse belägen 4-5 km.
från staden Geneves centrum, varmed kommunikationsmöjligheterna i hast upphjälptes genom en mängd extra bussar och spårvägsmöjligheter. Mötet gick av stapeln midsommardagen, av tidningsreferat att döma under hög stämning och ädel indignation
över de schweiziska myndigheternas beteende. I Nicoles organ
»Le Travaih uppmanades förbundsregeringen att för framtiden
undvika att uppväcka denna indignation, ty annars kunde det
hända att »den präktiga Genevebefolkningen kunde retas, trött
som den vore att vara underkastad godtycket hos en förbundsregering, som hade förlorat all kontakt med folket (»ear il se pouvait bien que lassee d’etre sonmise au bon plaisir d’un gouvernement federal qu’a perdu tout contact avec le peuple elle se fäche,
oeette brave population genevoise»). En betecknande hållning
till den klaraste demokrati, som finnes i något land och genom århundradens tradition är rotfäst som ingenstädes annars!
Som en egendomlighet kan anföras, att även den svenska landsmganisationens ordförande Forslund funnit opportunt deltaga i
denna demonstration, som genom sättet för sin tillkomst klart riktades mot den schweiziska förbundsregeringen och den demokratiska statsmakt, som den representerade. Hans anförande,
som hölls på svenska, synes av referatet att döma hava varit tämligen färglöst och i huvudsak utmynnande i en glorifikation av det
samarbete mellan bönder och arbetare, som realiserats i Sverige.
Det är emellertid att förmoda, att översättarens- enligt tidnings- 551
K arl W istrand
referatet »en kamrat» – fantasifulla omsorger kunnat förgylla.
upp den torftiga verklighet, som det svenska inslaget i demonstrationen hade att bygga på inom denna revolutionsyrande församling, för vilken enligt Nieole den schweiziska borgerligheten darrade, men som slutligen skingrades för att på Annemasses kafeterrasser dricka vänskapsskålar mellan genevare och annemassebor..
Den situationsbild, som sålunda tecknar sig från arbetskonferensen och dess närmaste omgivningar, ger mycket att tänka på.
Besvikelsen hos de franska socialdemokraterna, vilka självmedvetet anse sig genom årets händelser ha erövrat huvudledningen
i den sociala utvecklingen, kan icke komma till klarare uttryck..
Ingen rörelse har haft en sådan inverkan på och inom Geneveinstitutionen som den andra internationalen; denna har haft förmånen i den internationella arbetsorganisationen åtnjuta ett
instrument, som omgivits med den officiella opartiskhetens hela
pondus, men på vilket i själva verket inga andra melodier kunnat
spelas än de, som redan inspelats i Amsterdam. I denna international hava, särskilt efter den tyska socialdemokratiens undergång, de franska socialisterna berett sig en ledande position.
Följden har blivit en allt mer markerad dragning åt den snabba.
aktionens utmarker, underlättad och underhjälpt även av vissa
länders specialintressen. Genom att med Italiens hjälp framtvinga.
40-timmarsveckan som huvudpunkt på arbetsorganisationens program har emellertid Amsterdam-internationalen tagit sig vatten
över huvudet, och den av arbetsbyråns direktör hjärtligt hälsade
medverkan, som arbetsorganisationen numera har fått i sin krets.
mottaga även från den tredje internationalen- den i Moskvahar på intet sätt förbättrat situationen. Man har fallit offer för
sin egen radikalism ·- som man förvisso även kommer att göra.
i den inhemska politiken i Frankrike och man rasar över
resultaten.
Ånnu kan emellertid icke ses slutet på situationen. I varje·
fall är dock redan hittills tillräckligt ont åstadkommet. Man
kan utan vidare fastslå, att 40-timmarsveckan aldrig skulle hava
blivit ett krav, vars realiserande skulle fordras av en betydande·
folkrörelse i ett stort land, om man icke kunnat intala tveksamma.
element att denna fråga prövats och blivit löst i Geneve genom
1935 års principkonvention. Det beslut, som där åstadkommits;
med tillhjälp av röster från massor av länder, där ingen
552
Kring en debatt i Geneve
haft en tanke på att realisera detta slag av socialt framstegsarbete, har redan åstadkommit verkningar, som måste komma att
allvarligt gå ut över ett framträdande kulturfolks försörjningsmöjligheter och bliva en källa till nya ekonomiska svårigheter
och ny social oro, som i sin tur medföra en inneboende tendens
till spridning över ännu vidare områden och påkalla nya förtvivlade åtgärder för att komma till rätta med situationen. I
själva verket har därigenom arbetsorganisationen i stället för att,
sitt program likmätigt, tjäna den sociala freden, blivit en social
orosstiftare av betydande mått.
De internationella institutionerna – Nationernas Förbund och
Arbetsorganisationen- hava omsvepts av töcken, vari såväl beundrans heta dunster och det oresonliga hatets kyliga dimmor
mötas. De äro dock icke minst genom sin centrala ställning i
nutids stats- och kulturliv värda ett bedömande, där utrymme
icke bör givas för affekternas heta och kortsynta avväganden.
Utan risk att förfalla till en negativ klandersjuka, snarare då till
en banal truism, kan man emellertid konstatera, hurusom Geneveinstitutionernas verksamhet i många avseenden utvecklat sig på
ett sätt, som har föga gemenskap med deras stora uppgifter och
danarrras tillkännagivna syften. Under det Nationernas Förbund
åstadkommit ett eklatant fiasko, när det gällt att verksamt förhindra krig och att skydda medlemmarnas statliga integritet, har
arbetsbyrån genom sin passiva inställning till företagsamma
manipulationer och hela sin verklighetsfrämmande inriktning
lyckats åstadkomma resultat, men sådana som långt ifrån tjäna
den sociala freden och en sund framstegspolitik.
Likaväl som folkförbundet – vars konstruktiva brister blivit
så uppenbara att ett genomgående revisionsarbete numera överallt
är ett allmänt omfattat önskemål – måste arbetsorganisationen
bliva föremål för en genomgripande förändring. I första och även
i sista hand måste denna förändring bliva en sinnesändring. Den
måste återtaga en ställning, som den möjligen haft under sina
allra första år, då den ännu var relativt fristående från påverkningar av parterna på arbetsmarknaden. Det går icke för sig att
denna institution får utnyttjas som realisationsfaktor för oöverlagda reformprojekt med vittgående och allmänfarliga verkningar. Den måste i långt större utsträckning än hittills varit
fallet beakta de ekonomiska problemen. Arbetsbyrån, där nu
hundraden och åter hundraden av tjänstemän använda sin tid till
553
Karl Wistrand
själlöst notissamlande och utarbetande av konventioner, till vilka
förarbetena utgöras av ett ofta mödosamt kompilationsarbete på
den formella opartiskhetens bräckliga bas av från de olika medlemsstaterna ingånget, till sitt värde oerhört blandat material,
men där de ekonomiska rechercherna helt lysa med sin frånvaro,
måste för att bliva, vad den borde bliva, vinna prestige som ett vederhäftigt organ för socialpolitisk forskning. Institutionen saknar
den egna linje i frågornas behandling, vilken skulle kunna möjliggöra en fast kurs mellan olika intressegruppers och staters ofta av
bisyften ledda intentioner. Den lösa anda, som präglar hela dess
arbetssätt, är en mask, som tär dess egen livsnerv. En högkvalificerad och allsidigt sammansatt ekonomisk medarbetarstab, som har
möjlighet att påverka byråns allmänna inriktning och lämna den
vederhäftig ekonomisk argumentation, skulle göra mer för det
sociala framåtskridandet än vad som vinnes genom alla dessa
gottköpssegrar med tillhjälp av de säkra medrösterna från Afganistan, Albanien, Nicaragua och andra stater av liknande social
struktur och ambition. Vilket värde skulle det icke äga för världsopinionen, att då en socialreform vunnit majoritet i Geneve därmed även vore förenad visshet, att de ekonomiska verkningarna
gjorts till föremål för undersökning och att, så långt i mänsklig
förmåga stode att bedöma, garanti kunde föreligga för genomförbarhet utan rubbningar i näringslivet, som motverka reformernas
eget ändamål! Den moraliska prestigen för ett socialt framstegsarbete av denna art skulle icke kunna övervärderas. Det sociala
framåtskridandet skulle vinna en fast förankring, där visserligen
föga rekvisit till internationella revolutionsrörelser vore att
hämta, men så mycket mera material till befordran av de stora
folklagrens välstånd och av en verklig samhällssolidaritet.
554

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner