Print Friendly

Kring den nordiska debatten

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

– — — —–;–~-7\”
KRING DEN NORDISKA
DEBATTEN
DEBATTEN om Nordens framtid har på sistone skjutit ny fart.
Bortsett från de norska avvisande rösterna är det mest de positiva strömningarna, som stigit upp till ytan, medan de rent negativa krafterna ännu så länge helst valt tystnaden. Det är därför alltjämt ogörligt att mäta de olika opinionernas styrka. Så
mycket är dock tydligt att den nordiska stämningen under intryck av vinterns krigshändelser blivit allt kompaktare i Danmark och vunnit ökad utbredning i Finland- på det senare tyder presidentvalet och sannolikt även Linkomies’ utnämning till
statsminister. Och i Sverige har den samnordiska försvarstanken
fått den kraftigaste stöt framåt genom försvarsminister Skölds
realistiskt framåtblickande tal på Viktoriasalen. Inom det maktägande socialdemokratiska partiet ha hittills egentligen blott en
del visserligen framstående men frilansetiketterade akademiker
– t. ex. hrr Nothin, Sandler och Örne – tagit till orda för ett
samlat Norden. Det har med rätt eller orätt betvivlats, att de stått
i någon djupa~e kontakt med massorna. Hr Sköld däremot intar
en position mitt i partiets kraftcentrum, och det kan inte gärna
tänkas att han givit publicitet åt sitt nordiska försvarsprogram
utan känning med statsministern. Hans tal var därför en av de
märkligaste politiska tilldragelserna på de nordiska breddgraderna efter 1940 och 1941 års krigshändelser. Det öppnar vidare
utsikter än man förut ville tro på, både därför att det ökat det
nordiska hypoteket i vårt största parti och därför att det överhuvud ytterligare förpliktar detta till vakthållning kring försvaret i framtiden.
När en nordisk försvarsgemenskap ställes under debatt, heter
det ofta, att ett nordiskt försvarsförbund ingånget före kriget inte
skulle ha varit i stånd att hindra de olyckor, som sedan 1939 drabbat Finland, Danmark och Norge och indirekt även Sverige.
Denna tes utvecklas särskilt ivr~gt just nu bland norrmän men
den accepteras även av många svenskar.
163
K ring den nordiska debatten
Att diskutera bärkraften hos hypotetiska antaganden är alltid
vanskligt. Men likaväl som skälen för den ovannämnda tesens riktighet kunna motskälen få bli argument i den nordiska debatten.
Förutsättningen för varje sådan diskussion måste givetvis vara
att det tänkta försvarsförbundet ej blott haft verklig ömsesidigt
förbindande fasthet utan även vilat på ett starkt och modernt försvar i alla de fyra länderna. Det farligaste läget för Norden skulle
även då ha uppstått under den nya Tilsitalliansens tid, d. v. s. så
länge pakten mellan Hitler och Stalin gällde, nämligen om dessa
makter velat göra gemensam sak mot Norden. Några sådana planer tyckas dock aldrig ha smitts, och intresset knyter sig därför
till isolerade angrepp mot Norden. Ett ryskt överfall 1939 mot
Finland hade naturligtvis också då varit tänkbart, men ett enigt
och väpnat Norden skulle redan från början ha avkylt Rysslands
angreppslust, och hade överfallet ändock skett måste det – trots
Sveriges, Danmarks och Norges nödtvungna och samtidiga vakthållning söderut och västerut – ha gjort motståndet mot ryssarna
ännu hårdare än finnarna ensamma förmådde prestera. Med all
säkerhet skulle Norden, som ej heller då hade kunnat önska dras
in i storkriget, precis som i februari 1940 ha avvisat ett eventuellt
erbjudande av västmakterna om hjälp mot Sovjet. Med till visshet gränsande sannolikhet skulle tyskarna ej ha kunnat ockupera
ett väl berett och befästat Norge på ett sådant sätt som skedde
genom 9 april-kuppen. Troligen skulle blotta vetskapen om den
starka och kompakta beredskapen ha avhållit ty~arna från att
ta språnget ut i det ovissa. Däremot står alltid frågan öppen om
ett välrustat Danmark ens med hjälp från broderfolken länge
skulle ha kunnat motstå 1940 års tyska krigsmaskin. Men tyskarnas intresse av att ockupera Danmark var säkerligen nära förbundet med deras intresse att behärska Norge och få en trygg
brygga till Nordens Atlantkust Därför skulle även Danmarks
risker under ett försvarsförbund ha varit mindre än de i verkligheten visade sig vara. Om utvecklingen för Nordens del blivit
den som här hypotetiskt skisserats, skulle slutligen ett Finland,
som stötts av ett intakt Norden, ha haft helt andra möjligheter
att hålla sig utanför det tysk-ryska kriget än det nu hade i juni
1941.
Det kan sägas, att allt detta är lösa antaganden. Men man har
likafullt rätt att få anföra dem, såsom alternativ till den ohyggliga verklighet, som Norden fått uppleva. Naturligtvis har därmed inte besvarats, hur utgången skulle ha blivit, om Tyskland
164
•. l
Kring den nordiska debatten
kastat hela sin styrka mot Norden. Trots sina i jämförelse med
Polen, Jugoslavien, Holland och Belgien mycket gynnsammare
naturliga försvarsmöjligheter, inte minst försvarets stora djup,
skulle kanske även ett militärt samorganiserat Norden till sist
måst lita till andra makters hjälp. Men den alternativa skissen
har gjorts för att visa hur avsevärt en före 1939 samfällt planlagd beredskap skulle ha reducerat riskerna för Norden att pressas in i kriget. Så måste förhållandet bli även i framtiden, så
långt det står i mänsklig förmåga att kalkylera. De ökade åtagandena skulle korrespondera mot minskade krigsrisker. Å ven för
Nordens försvar måste den gamla sentensen »si vis pacem para
bellum» gälla.
Landshövding Sandler har i sin bländande skrift »Nordens sak
är vår» myntat uttrycken »maximalism» och »minimalism». Med
det förra menar han tydligen – fullt tydlig är sällan hr Sandler – den resolut och oförtövat bildade förbundsstaten, för vilken
ej blott försvar och utrikespolitik utan även andra ting vore gemensamma uppgifter för samtliga de nordiska länderna. För minimalisterna däremot skulle Nordens enhet vara blott ett hägrande
framtidsmål. Vilken beteckning han tänkt sig för ett program av
hr Skölds sort har han inte angett. Enligt hr Sköld är det den
primära uppgiften att bygga upp ett starkt nordiskt solidariskt
försvar under viss enhetlig militär och utrikespolitisk ledning
oberoende av frågan om förbundsstatsbildning eller inte. För
samma tanke gjorde Svensk Tidskrift sig till tolk i fjol (»Nordens
väg», häfte 3). Att realiserandet av just detta trygghetsprogram
så skyndsamt som möjligt efter kriget nu är grundväsentligare
än allt annat nordiskt ligger åtminstone för oss i öppen dag. Detta
program om något förtjänar beteckningen minimum, utan att
därför förblandas med den Sandlerska minimalismen.
Om allt det önskliga sedan kan nås beror på ett otal oförutse·
bara faktorer, främst då storkrigets utgång och de nordiska folkens spontana vilja att verkligen ty sig till varandra under parollen »en för alla och alla för en» och besegla utfästelserna genom likvärdiga uppoffringar. Det vore den största oklokhet att
underskatta de otaliga svårigheterna. Det kan bli nödvändigt att
gå stegvis fram. Ett sådant etappernas program uppställer generallöjtnant Pontus Reuterswärd i sin eftersinnande skrift »Skandinavism –nordism- försvars.förbund»- en skrift som har den
stora och sällsynta förtjänsten att den utan alla känsloeftergifter
16fi
iRJQ!&Q., .n
Kring den nordiska debatten
och allt önsketänkande visat upp raden av den praktiska nordismens svårlösta problem. Denne militäre fackman vill åtminstone
för närvarande begränsa den försvarspolitiska debatten till att
avse blott Sverige-Finland; Norges samgående med Norden, som
inte rimligen kan ske mot norrmännens egen vilja, skjuter han på
framtiden, och ett försvar av Danmark anser han alltför bekymmersamt för att fresta Sverige till biståndslöften. Måhända får
generallöjtnant Reuterswärd rätt i att »på längre sikt hotet från
öster synes vara det väsentliga» och att Sveriges politik bör anpassas därefter. Men vore det ur svensk egoistisk synpunkt ens
militärt klokt att ur den nordiska ekvationen från början utesluta
Danmark- Nordens troligen just nu mest nordiska land~ Skulle
inte ett förberett Norden väl kunna tänkas försvara åtminstone
Själland och därigenom spärra en söderifrån anfallande makts
väg över de danska öarna till Sverige? Och har inte Sverige det
mest vitala intresse att delta i försvaret mot ett stormaktsangrepp
på Bornholm, som annars genom sitt läge skulle kunna bli ännu
farligare för Sverige än Malta var.it för Italien~
166

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner