Print Friendly

Kostnader och tradition

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KOSTNADER OCH TRADITION
Av chefen för försvarsstaben, generalmajor RICHARD ÅKERMAN
l SIN utredning av vårt framtida försvars kostnader har överbefälhavaren icke framlagt några alternativ. Han har sökt efter och lagt
fram det som enligt hans åsikt är det minsta möjliga för att försvara landet. Något mindre än det minsta finns icke för honom,
som måst utgå ifrån att hela landet skall försvaras, icke blott delar.
Men under utredningens gång har givetvis på många olika sätt
och med många varianter undersökts vad mindre anslag, än de i
slutredovisningen angivna skulle innebära. Därvid har påtagligt framträtt den betydelse, som de s. k. fasta kostnaderna inom fjärde huvudtiteln ha. Med dessa menas då kostnaderna för allt sådant, som
icke röner inflytande – eller endast obetydligt inflytande – av
krigsorganisationens storlek. T. ex. den centrala ledningen, från försvarsdepartementet till de centrala staberna och förvaltningarna.
Vidare det som tillhör den territoriella organisationen, som måste
vara utspritt över hela landet och är beroende av dess yta, såsom
inskrivningsväsendet, militär- och försvarsområdesorganisationen,
kust- och luftbevakningen och i viss mån marinens och flygvapnets
basorganisationer. Ytterligare anslag av samma slag äro räntor och
avskrivningar på försvarets fastigheter m. m. Slutligen kan till detta
även hänföras de centrala skolorna, ty det är uppenbart, att en
minskning av antalet elever i en skola med exempelvis 10 % icke
kan medföra en minskning av kostnaderna för skolan med samma
procenttal. Det kostsammaste — lärarna, lokalerna och den fasta
undervisningsmaterielen – blir praktiskt taget oberört av en sådan
minskning.
Den första reflexion man gör, när detta står klart, är att en liten
krigsmakt måste bli proportionellt dyrare än en större. Man får
mindre ut av pengarna i den förra. Den andra iakttagelsen är, att
varje minskning av anslagen med nästan hela sin tyngd måste falla
på de »icke fasta kostnaderna», dvs. på värnpliktskontingentens
storlek, utbildningens omfattning och krigsmaterielanskaffningen,
i vilken kan inbegripas forskning och försök för nya vapen. Det
65
Richard Åkerman
är emellertid dessa områden, som ge grunden för krigsmaktens
kvantitet och kvalitet. Därmed är man inne på konstaterandet, att
varje minskning av försvarsanslagens summa träffar med 2 till 3
gånger så stor tyngd det väsentligaste för vårt försvar nämligen
krigsorganisationen, dvs. det som i händelse av krig skall kunna
ställas upp av stridskrafter för att möta fienden.
Medvetandet om detta sammanhang har föranlett ett särskilt kapitel i öB-utredningen betitlat »Rationaliserings- och besparingsåtgärder». Man har sagt sig, att eftersom de fasta kostnaderna ha
denna stora betydelse måste det vara ytterst angeläget, att så mycket som möjligt pressa ned dem och att de militära myndigheterna
här själva böra visa vägen. öB har i sina kostnadsöverslag räknat med rationaliseringsåtgärder, som skulle kunna medföra besparingar motsvarande i medeltal 40-45 milj oner per år under l Oårsperioden. I det sammanhanget är det som traditionen och det
sedan gammalt existerande och inarbetade kommer in i bilden, ofta
som en hämmande faktor.
När det, såsom i öB-utredningen, i rationaliseringssyfte talas om
omdisponering av truppförbands och skolors förläggningsorter, om
flyttning av örlogsbaser, om kavalleriets försvinnande som truppslag, om minskning av militärmusiken osv., då komma genast dessa
motsättningar i dagen. Krigsmakten har varit och är en integrerande del av vårt samhälle. Dess förband och anstalter ha växt in
i samhällsbildningarna, ha rotat sig i bygden och icke varit utan
betydelse för samhällsutvecklingen. Ett truppförband i en ort har
tillfört denna skattebetalare, militärerna ha varit kunder hos stadens affärsmän, dessa ha i sin tur omsatt sina inkomster i orten
och resultatet har blivit en betydande stimulans i ortens allmänna
utveckling. Försvaret har också skapat underlag för nya industrier
eller utveckling av gamla med samma stimulans som följd. På vissa
håll ha hela samhällen kunnat byggas enbart på detta. Ä ven ute i
landsbygden har försvaret verkat i liknande riktning. Det räcker
att peka på den betydelse försvarets behov av hästar haft för hästaveln.
På detta sätt och på många andra har växt fram en djupt rotad
samhörighet mellan bygd och krigsmakt. Att detta varit av stort
värde för försvaret skall tacksamt erkännas av alla försvarets målsmän. Det vore ansvarslöst att icke eftersträva att vidmakthålla och
utveckla denna samhörighet.
Men ändå! Den avgörande betydelse en minskning av de fasta
lwstnaderna har, måste överväga. Tradition och invanda förhål- 66
Kostnader och tradition
landen kunna icke få tagas till intäkt för att försvaret skall tvingas
bibehålla en organisation som ej ger största effekt. Utvecklingen
måste ha sin gång. Erfarenheterna från tidigare omändringar visa,
att samhället relativt lätt anpassar sig efter de nya förhållandena.
Nya band mellan bygd och krigsmakt växa fram och nya värden
skapas, som ersätta de raserade. Detta kan kanske minska betänkligheterna. I den mån nödvändiga förändringar inom krigsmakten
rubba väsentliga kommersiella eller andra förutsättningar för den
allmänna, samhälleliga verksamheten bör icke försvaret belastas
med deras vidmakthållande.
Om vi i dag skulle bygga upp vårt försvar från ett absolut nollläge skulle det säkerligen i mångt och mycket icke ges samma
organisation som nu. Flygvapnet, den yngsta försvarsgrenen, skulle
ge anledning till de minsta förändringarna. Dess verksamhetsområden och anläggningar äro historiskt sett nya och den organisation, som kunnat byggas upp kring dem har kunnat göras erkänt
rationell. Armen och marinen äro försvarsgrenar med rötter långt
bak i tiden. starka traditioner, värdefulla icke minst ur psykologisk synpunkt sammanknyta dem med bygden. De ha även institutioner och framförallt fasta anläggningar, tillkomna för i en del
fall rätt längesedan och bevarade därför, att de visat sig alltjämt
vara fullt användbara och livsdugliga. Men det är naturligt, att
bland dem måste finnas en del, som icke helt svarar mot dagens
krav på vad som är rationellt eller icke ligger till så, som skulle
varit fallet om man fått bestämma dess plats helt efter vårt nutida försvarssystem. Det skulle emellertid kosta stora summor att
nu riva ned och åter bygga upp på annat sätt – stora investeringar, som icke minst i dessa tider måste undvikas. Utflyttningen
av Stockholms örlogsstation och örlogsvarv är bara ett exempel på
vad sådant kostar. Man tvingas alltså till en kompromiss, att gå
varligt fram, börja med det viktigaste och behålla tillsvidare vad
som är fullt användbart, även om det icke är fullt rationellt. Men
varsamheten får icke drivas så långt, att ingenting görs, ty de fasta
kostnaderna måste minskas.
Man kan så föra resonemanget över på en annan del av dessa
kostnader, de som härröra ur den centrala försvarsledningen och
administrationen, staberna och förvaltningarna. Här har ett omdaningsarbete pågått länge och det är icke svårt att skönja de
linjer det följt.
Utgångsläget var en krigsmakt med flera direkt under Konungen
lydande chefer och förvaltningar utan annan sammanhållande in- 67
-~ ..
Richard Åkerman
stans än denne. Allteftersom tiden krävde mer och mer stabs-,
administrations- och förvaltningspersonal tenderade utvecklingen
till ett flertal sinsemellan oberoende staber och förvaltningar, som
dubbelarbetade, följde olika linjer och inbördes konkurrerade med
varandra. Denna utveckling tillrättades emellertid. Armen och marinen fingo sina chefer och dessa så småningom även chefskap över
sina förvaltningar. staberna sammanslogos till en för vardera försvarsgrenen. Det nya flygvapnet fick från början en sådan organisation. Konsolideringen inom försvarsgrenarna kan nu anses i
stort sett slutförd. De nuvarande försvarsgrenscheferna ha var på
sitt håll varit drivande krafter i detta arbete. Det bör borga för att
där inga bakslag komma att ske.
Omdaningen har även gått fram på linjen samordning mellan de
olika försvarsgrenarna. Redan 1920 sammanslogos de två lant- och
sjöförsvarsdepartementen till ett, som senare även fick flygvapnet
under sig. Likaså ha kommandoexpeditionerna förenats i en. Försvarsstaben tillkom 1937 och fick då övertaga ett flertal ärendeområden, som tidigare handlagts fördelade på försvarsgrensstaberna.
överbefälhavareinstitutionen trädde i funktion under 2. världskriget och blev efter dettas slut permanent. Utbildningen bedrivs nu
också på flera områden vid för alla försvarsgrenarna gemensamma
skolor. Inom förvaltningsområdet har utvecklingen varit likartad.
Vi ha nu för försvaret gemensamma förvaltningar för räkenskapsrevision och löner, för sjukvårdsärenden och för byggnader och
befästningar. Vi ha en gemensam forskningsanstalt och en enhetligt
ledd värnpliktsredovisning. Det senaste tillskottet på detta område
är den förra året tillskapade förvaltningsdirektionen för samordning av förvaltningarnas arbete.
Det finns emellertid säkert mer att göra på denna linje för att
minska uppspaltningen på tre skilda försvarsgrenar. överbefälhavaren har antytt en del i sina förslag till rationaliseringsåtgärder. Samordningen kan också drivas vidare till regional instans
eftersom det kan ifrågasättas, om det är fördelaktigt och nödvändigt att i det territoriella försvaret ha tre olika staber, en för varje
försvarsgren, verkande vid sidan av varandra.
Det är givet att omdaningsarbetet stundom rönt motstånd. Traditionens rötter ha varit djupa och var och en håller gärna på sitt.
slutligen har det, som så ofta, funnits gengångare från äldre epoker
med lätthet att skriva och god tid därtill, men med svårighet att
följa med i skeendet och att inse, hur utvecklingen går vidare, förbi
vad som en gång var deras mål.
68
Kostnader och tradition
Nu är det väl icke att förmoda, att de beslutande instanserna
skola låta sig förvillas. Ty linjerna, som skola följas, kunna klart
urskiljas och förslag finnas i öB-utredningen.
Det väsentligaste kan icke vara annat än att de försvarsanslag
som nationen beviljar i största möjliga utsträckning användas för
att tillförsäkra krigsmakten effektivitet i krig. Därför måste det
rationaliseras och förenklas för att få ned de fasta kostnaderna i
fred. De olägenheter som alltid äro förenade med ändringar i organisationen böra givetvis mildras, men utvecklingen måste följas och
ledas framåt.
69

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner