Print Friendly

Korten på bordet

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KORTEN PÅ BORDET
DEN AMERIKANSKA VITA BOKEN OM
KINAPOLITIKEN
Av överste CARL TAUBE
DEN vita bok som nyligen av det amerikanska utrikesdepartementet utgivits under titeln »United States’ relations with China»,
är tydligen ett försök att speciellt för amerikansk publik försvara
det fullständiga misslyckandet av den amerikanska politiken i
Kina under åren efter det sista världskriget. En imponerande rad
av ambassadörer, speciella representanter för presidenten och generaler ha på ort och ställe sysselsatt sig med lösandet av det
kinesiska problemet, miljonerna eller rättare sagt miljarderna ha
utan tvekan östs ut av en mot Kina välvilligt sinnad kongress,
och trots detta är resultatet efter fyra år precis motsatsen mot vad
man önskade att uppnå. Den kinesiska nationalregeringen irrar
maktlös från den ena huvudstaden till den nästa, dess armeer äro
helt demoraliserade och ha förlorat allt värde som stridande enheter, och det är väl bara en tidsfråga för kommunisterna att
ockupera praktiskt taget hela Kina. En mycket stor del av den
rikliga militära utrustning som överlämnats har utan allvarligare
strider hamnat på den kommunistiska sidan, och en betydande del
av all den rent finansiella hjälp som givits har fastnat »På vägen»
i oärliga nationalistiska ämbetsmäns fickor. Detta är i få ord
situationen i Kina sådan den är nu, och den är väl känd i hela
världen. Det är givet att de amerikanska skattebetalarna måste
fråga: varför har detta skett, varför ha inte alla dessa visa och
höga herrar insett, vart det hela pekade, och i tid satt stopp för
att ge en hjälp som aldrig kunde leda till någonting~ I stort sett
besvaras dessa frågor i den vita boken genom att helt skjuta skulden på en mans, det vill säga presidenten Chiang Kai-sjeks, envishet, inkompetens och fullständiga oförmåga att överhuvudtaget
regera sina underlydande. Det är en hård dom över en man, som
under hela världskriget, icke minst i Amerika, applåderades som
en av de ledande förgrundsfigurerna i den gemensamma striden
73
Carl Taube
mot aggression och totalitarism, och detta trots det faktum att han
enligt de amerikanska observatörernas mening speciellt under de
senare krigsåren långt ifrån fyllde sin utbasunade hjälteroll i
det avseendet. Men det talte man inte om vid den tiden …
I den nyutgivna boken har nu sekretessen som omgett allt detta
lyfts, åtminstone det mesta, och den ger en mycket detaljerad
och väl dokumenterad redogörelse för hela förloppet. Den är en
tjock volym på över l 000 sidor, av vilka mer än hälften, tryckt
med fin stil, innehåller som tillägg brev och dokument utväxlade
mellan amerikanska och kinesiska officiella personer och myndigheter. Det är alltså en synnerligen värdefull historisk källskrift
som sålunda framlagts för allmänheten, men man kan dock icke
värja sig för den misstanken att en hel del utelämnats som skulle
varit av värde för ett opartiskt bedömande av hela det invecklade
händelseförloppet. Särskilt får man aldrig veta något om det dubbelspel vilket otvivelaktigt fördes av en viss fraktion inom det
amerikanska utrikesdepartementet i opposition mot den officiella
politik som följdes av ambassadörerna i Kina. Men det är ju rätt
naturligt att så är fallet, då boken, som sagt, är skriven som ett
försvar för den amerikanska politiken och dess misslyckande. I
förordet, skrivet av den nuvarande utrikesministern, Dean Acheson, säger han som sammanfattning följande: »Det olyckliga men
oundvikliga faktum kvarstår, att det ödesdigra resultatet av det
kinesiska inbördeskriget icke kunde hindras genom de åtgärder,
som vidtogos av Förenta Staternas regering. Intet som detta land
gjorde eller kunde hava gjort inom gränserna för sin förmåga,
kunde ha ändrat detta resultat; intet som lämnades ogjort kunde
ha bidragit till det. Det blev en produkt av inre kinesiska krafter,
över vilka vårt land försökte utöva sitt inflytande, men var oförmöget att behärska. Man kom till sist till ett avgörande, och det
avgörandet var (från vår synpunkt sett) en bankrutt.»
När man kommit igenom den långa redogörelsen för alla de
välmenande men fruktlösa försök som gjordes till en lösning av
problemet, förefaller det dock som om en skarpare psykologisk
blick och framför allt en bättre förståelse av vad man med ett
kanske utslitet uttryck kallar för »Österländsk mentalitet», hade
kunnat åstadkomma något mer än denna fullständiga bankrutt,
vilken Acheson öppet erkänner. En del av de höga amerikanska
ämbetsmän, som hade med saken att göra, hade genom många års
vistelse i Kina lärt sig förstå denna mentalitet, men deras röst
blev icke hörd, och de avgörande besluten fattades av folk, som
74


Korten på bordet
hade mycket litet begrepp om det hela. Det är nu en gång för alla
så, att det är mycket svårt för kineser- och ryssar – att handskas med sanningen på det sätt man fordrar och väntar av västeuropeer. Detta betyder inte att de direkt ljuga, men vid en kontrovers mellan två personer så är den nakna sanningen i regel
högst obehaglig för den ena parten, när den nu en gång kommer
fram. Och om den kommer fram, kommer den ena parten att »förlora ansiktet», och det måste undvikas. Kineser emellan, undviker
man därför att tala rent ut om sanningen; den måste ju finnas i
bakgrunden, men man får inte tala om den, och den skall vara
så att säga underförstådd. En kines resonerar – kanske omedvetet – på följande sätt. »Jag ljuger, eller jag talar inte om hela
sanningen, och jag vet att den jag talar med vet detta lika bra som
jag, det vill säga att jag ljuger. Det vore en förolämpning emot
hans intelligens att tro, att han tror, att jag talar sanning.» Det
framgår av den vita boken att ambassadören Gauss förstod detta
mycket väl, likaså general Stilwell, general Hurley förstod det
inte alls och det tog general l\{arshall ett helt år innan han lärde
sig det. Och den som kanske förstod det minst av alla var, sorgligt
nog, presidenten Roosevelt.
Det första kapitlet i den vita boken behandlar de diplomatiska
förbindelserna mellan Förenta staterna och Kina i de hundra
åren mellan 1844, då den första traktaten ingicks, och till 1943, då
svårigheterna blev allvarligare. De två män, vilka vid denna tid
vidmakthöllo den direkta kontakten mellan de två ländernas regering voro ambassadören Gauss och general Stilwell, den senare
i hans egenskap av stabschef åt general Chiang Kai-sjek, vilken
befattning han emellertid aldrig fick tillfälle att effektivt tillträda. De hade bägge en lång tjänstetid i Kina bakom sig, och de
hade framför allt en välgrundad skepsis beträffande kinesiska
ämbetsmäns förmåga att ärligt sköta dem anförtrodda offentliga
medel. I sina officiella rapporter varnade de därför bestämt emot
den nästan obegränsade och okontrollerade kreditgivning som den
amerikanska regeringen med stöd av en välvilligt sinnad kongress
började med till en regering, vilken de bägge redan vid denna tid
visste var både korrupt och högst ineffektiv. Kapitlet ger en full
redogörelse för de stora summor som på detta sätt förbrukades till
ingen nytta. Det var först och främst ett fullständigt ogaranterat
lån på US$500 000 000, vilket gavs för att i första hand stabilisera
den kinesiska valutan. Det slukades fullständigt av de kinesiska sedelpressarna utan att nämnvärt hjälpa statens finanser, och större
75
—————————————-
Carl Taube
delen hamnade i fickorna på de gynnade individer som hanterade
distributionen.
Det var illa nog, att de direkta lånemedlen på detta sätt försvunno utan att göra någon nytta, men den kinesiska regeringen
hittade på ett annat sätt att mjölka ut miljonerna ur den amerikanska statskassan, som var ändå fulare. Det gick till så, att när
antalet amerikanska trupper i Kina började att växa betydligt,
särskilt efter Pearl Harbour, framkom helt naturligt problemet,
hur de skulle underhållas. De amerikanska soldaterna ville ha
god mat och mycket mat och ordentliga kaserner att bo i, och det
kostade mycket, speciellt i jämförelse vad som betalades för en
kinesisk soldats underhåll. Den kinesiska regeringen begärde därför, att underhållet av de amerikanska trupperna i Kina skulle
betalas av USA, och detta beviljades i princip vid mötet i Kairo
mellan president Roosevelt och Chiang Kai-sjek 1943. Men mat
etc. måste ju betalas i kinesiska pengar, och dem fingo amerikanerna köpa i dyra amerikanska dollar. Någon officiell kurs för
dessa transaktioner bestämdes icke i Kairo – det ansägo väl de
höga herrarna, åtminstone Roosevelt, vara en detalj som lätt kunde
ordnas. Men det blev i själva verket inte alls någon detalj utan
en stötesten, som hade inflytande på hela krigets utgång. Vid den
tid detta hände, fanns det en officiell kurs av 20 CN$ (dollars
Chinese National Currency, också ofta i boken kallad med det
kinesiska namnet fapi, ordagrant lagligt betalningsmedel) till en
USA$, vilken emellertid endast användes för inköpet av guld i
statsbankerna. På svarta börsen var kursen 150 till 200 till en
USA$, med en ständigt stigande tendens. Nu insisterade den
kinesiska regeringen på att underhållet för de amerikanska trupperna skulle betalas i amerikanska dollar efter denna officiella
kurs om 20 till l. Med andra ord, man fordrade att amerikanerna skulle betala mellan 8 och 10 gånger mer än vad maten
etc. kostade i kinesiska pengar. På samma sätt skulle kostnaderna
för konstruktion av flygfält m. m. betalas. Det var general Stilwell
som först fäste uppmärksamheten på detta fullständigt abnorma
förhållande, och det ledde till ett mycket livligt meningsutbyte
mellan amerikanska och kinesiska myndigheter. För att ge ett
begrepp om de summor det rörde sig om, anföres här ett utdrag
av en rapport från krigsministern (Stimson) till president Roosevelt. I april 1944 hade den kinesiska regeringen för underhåll av
de amerikanska trupperna och konstruktion av flygfält m. m. utgivit en summa av CN$10 791 000 000. Enligt den officiella kursen
76
..
K orten på bordet
av 20 till l skulle detta motsvara US$539 550 000, medan det i själva
verket med en lågt räknad svartabörskurs på 150 till l motsvarar
US$72 000 000. Förenta staterna hade alltså betalt en summa av
US$467 550 000 som premium på dessa transaktioner. Det hjälpte
inte att ambassadören Gauss till utrikesministern (Hull) rapporterade om ett samtal han hade haft med Chiang Kai-sjek personligen, varvid han framhållit att om dessa underliga transaktioner (med två växelkurser) blevokända i USA, skulle de utpräglade
sympatierna för Kina som nu funnos där, betänkligt skadas.
Chiang Kai-sjek blev arg och ohövlig, och lämnade rummet med
ett förtäckt hot om att dra Kina ut ur kriget såvida inte den
officiella kursen om 20 till l upprätthölls. Gauss slutar sin rapport
med att påpeka att i hans mening vore den enda lösningen en militär kampanj i stor skala för att åter öppna Burma-vägen, men det
var väl vid denna tid omöjligt tack vare Churchills och Roosevelts
beslut om att göra slut på Tyskland först.
Det är alldeles tydligt, att vid denna tid såväl Gauss som Stilwell gjort sig ytterst impopulära, såväl hos Chiang Kai-sjek och
hans närmaste som hos det amerikanska utrikesdepartementet. I
Kina därför att de visste för mycket, genomskådade all humbugen
och hade den ovanan att säga vederbörande sanningen rent ut,
och i USA därför att deras råd icke överensstämde med Roosevelts
politik. Det framgår med all tydlighet, att dessa två herrar hade
rätt i sitt omdöme om Chiang Kai-sjek och hans närmaste, men
det ville man helt enkelt icke tro på i Washington, och de blevo
därför snart nödgade att träda tillbaka.
Det andra kapitlet behandlar relationerna mellan det kinesiska
kommunistpartiet och det härskande regeringspartiet, Kuomintang. Det innehåller föga nytt, förutom en lång redogörelse för
dåvarande vice-presidentens Wallaces besök i Chungking 1944, då
han försökte övertyga Chiang Kai-sjek om att Sovjetryssland
hade inga som helst avsikter att understödja de kinesiska kommunisterna.
I det tredje kapitlet behandlas den militära och inre-politiska
situationen i Kina vid slutet av 1943, sådan den framgår av rapporter till utrikesdepartementet, ej blott från ambassadören Gauss,
men även från general Stilwell och en hel del andra amerikanska
observatörer. I dessa konstateras att den entente, som vid krigets
utbrott 1937 ingåtts mellan Knomintang och kommunistpartiet,
höll på att falla sönder på grund av misstro och misstänksamhet
gentemot den andra parten från bägge hållen. Detta förhållande,
77
-~————
Carl Taube
säges det, kan mycket lätt leda till ett inbördeskrig, och det är
tydligt, att bägge partierna numera äro mer intresserade av att
förbereda sig för ett sådant krig än av att gemensamt göra ett
slut på kriget mot Japan. Det påpekas vidare, att hela andan
och moralen både hos politikerna i Kuomintang, inom armeen och
i regeringen hade betänkligt försämrats, medan de kommunistiska ledarna och trupperna hade en högst aktningsvärd framåtanda och vilja att vinna kriget. Med ledning av dessa rapporter
och egna iakttagelser hade ambassadören Gauss till Chiang Kaisjek föreslagit, att ett slags högsta krigsråd skulle organiseras
och att detta skulle inbegripa framstående män inom minoritetspartierna, d. v. s. även kommunisterna. Endast om en sådan stark
och tolerant regering bildades, kunde Kinas stora resurser komma
till utnyttjande för krigets vinnande. Utrikesministern Hull svarade med att instruera ambassadören, att presidenten Roosevelt
varmt gillade detta förslag och bad Chiang Kai-sjek att ta det
under noggrant övervägande. Detta framfördes, men Gauss rapporterade, att han inte trodde att Chiang Kai-sjek vare sig kunde
eller ville sätta det i verket, till följd av hans ingrodda misstro
mot kommunisterna och obenägenhet att i någon mån lämna sin
egen maktställning. Den militära situationen blev samtidigt ytterst kritisk genom att japanerna i maj 1944 inträngde i Huuanprovinsen och intogo Changsha och Hengyang, senare även den
framskjutna flygbasen Kweilin i Kweichow, varifrån till och med
Chungking och Kunming hotades. Det var under intryck av denna
hotande fara, som presidenten Roosevelt i juli 1944 i ett personligt
brev till Chiang Kai-sjek meddelade denne, att general Stilwell
hade befordrats till full general, och att det var hans (Roosevelts)
bestämda önskan att Stilwell utsågs till befälhavare för alla amerikanska och kinesiska styrkor i Kina, inbegripet de kommunistiska, för att på det sättet åstadkomma en enhetlig ledning.
Presidenten sände general Hurley till Kina som sin personlige
representant. Hans instruktioner gingo ut för att underlätta ett
samarbete mellan Chiang Kai-sjek och general Stilwell och den
senares övertagande av befälet över vissa delar av den kinesiska
armen, vidare att övervaka en delleveranser av krigsmateriel, och
till sist att upprätthålla en intim kontakt med ambassadören
Gauss. Med det första uppdraget misslyckades han mycket snart,
då Chiang Kai-sjek begärde Stilwells hemkallande, och likaså med
det sista, då Gauss, antagligen stött över att på detta sätt bli
desavouerad, anhöll om sitt avsked, vilket omedelbart beviljades,
78
Korten på bordet
och Hurley utnämndes även till officiell ambassadör. Samtidigt
utnämndes general Wedemeyer till Stilwells efterträdare.
På väg till Kina gjorde Hurley en visit i Moskva, där han hade
en lång konversation med Molotov om sin mission, och om förhållandena i Kina i allmänhet. Denne föreläste i detalj för Hurley om
Sovjetrysslands politik i Kina, och av hans ord framgick l) att
Sovjetryssland hade intet som helst ansvar för den inre-politiska
utvecklingen i Kina, 2) att de s. k. kinesiska kommunisterna icke
alls voro kommunister, och att de skulle glömma ordets betydelse,
när deras ekonomiska villkor blevo förbättrade, och att 3) Sovjet- _ryssland skulle med glädje välkomna USA:s ansträngningar att
ena Kina och ta ledningen av landets ekonomiska och militära
utveckling. Det kan förefalla egendomligt att detta svaldes av
Hurley utan den ringaste misstanke om att det hela var ren lögn,
men han förstod ju mer än väl att en sådan rysk inställning skulle
glädja president Roosevelt och befästa hans tilltro till möjligheten
av ett samarbete med Stalin.
För att omedelbart söka avvärja det hotande inbördeskriget i
Kina begav sig Hurley med kinesiska regeringens gillande till
kommunisternas högkvarter i Yenan, där han sammanträffade
med deras ledare och mycket snart kom till ett preliminärt resultat i form av ett förslag till överenskommelse med regeringen i
Chungking, undertecknat av Mao Tse-tung. Det finns från detta
besök ett fotografi av Hurley publicerat i den illustrerade världspressen, där han är avbildad hållande Mao Tse-tung och Chu Teh
en under vardera armen i all vänskaplighet. General Hurley ser
ut precis som en gammal general skall se ut, det vill säga med
rödlett ansikte, små vita mustacher och bröstet fullt av ordensband. De två små kineserna bilda en slående kontrast i sina klumpiga vadderade vapenrockar, men bägge två med ett löje på läpparna från vilket man tycker sig kunna avläsa deras tankar: »Det
är ju för väl, att det verkligen finns snälla människor som är så
förfärligt lättlurade.» Det förslag som de framlagt såg nämligen
mycket bra ut på papperet, men de visste mycket väl, att det icke
kunde accepteras av regeringen i Chungking. De fordrade nämligen icke blott inflytande på hela regeringen och det centrala
armekommandot, utan även en »rättvis» fördelning av de vapen
som nu började levereras från Amerika. Regeringen svarade med
ett motförslag, där den visserligen välkomnade de kommunistiska
trupperna under ett enat kommando, men detta skulle förbli som
det var förut, endast med ett par högre kommunistiska officerare
79
————- — ——-
Carl Taube
som bisittare. Beträffande den stora frågan om verklig reorganisation av hela regeringen kom man endast med några vaga löften
om demokratiskt styrelsesätt men icke förrän kriget var slut. Den
mest brännande frågan var emellertid fördelningen av de amerikanska vapnen. General Hurley motsatte sig på det bestämdaste,
att några vapen utlämnades till kommunisterna utan regeringens
medgivande, men denna inställning delades icke av en del av hans
diplomatiska stab i Chungking. När general Hurley på våren 1945
en kort tid var hemkallad till Washington för att rådgöra med
högsta vederbörande, passade hans ställföreträdare på att skriva
en lång promemoria om situationen i Kina, i vilken han rekommenderade, att kommunisterna omedelbart skulle få del av de
amerikanska vapenleveranserna, egentligen därför att i annat fall
USA skulle förefalla alltför bundet till Chiang Kai-sjeks personliga regim. Man kunde gärna få tala om för denne, att dessa vapenleveranser skulle göras, men om han bråkade, skulle han tvingas
att gå med på saken och låta kommunisterna få inflytande på
krigsoperationerna. Kanske han hade rätt, men det kunde inte
vara så roligt för general Hurley att på det sättet få veta, att hans
underordnade rådde den amerikanska regeringen att göra precis
det motsatta mot vad han själv önskade. På vägen tillbaks till Kina
fick Hurley än en bakläxa från en amerikansk diplomat. Han reste
även denna gången över Moskva och hade ett samtal med Stalin
och Molotov om situationen i Kina. De upprepade vad han fått
veta förut, nämligen att de kinesiska kommunisterna inte alls voro
kommunister, att Sovjetryssland icke önskade blanda sig i Kinas
inre stridigheter, att de välkomnade och gillade Hurleys ansträngningar att få till stånd ett enat kommando etc. När Amerikas
charge d’affaires i Moskva fick läsa denna rapport skrev han
omedelbart hem, att Hurley tydligen blivit lurad och att Stalin
inte alls menade vad han hade sagt. I stället hade Sovjetryssland
tydligen ambitioner på att återfå sina gamla rättigheter i Mandsjuriet, koncessioner i Sinkiang m. m. Detta var nog mycket sant,
men det var högst obehagligt för Hurley att på detta sätt två
gånger bli desavouerad av underordnade diplomatiska tjänstemän,
och vad skulle det amerikanska utrikesdepartementet tro om det
hela, när den ackrediterade ambassadören i Kina sade en sak, hans
ställföreträdare en annan och chargen d’affaires i Moskva en
tredjeT
Det fjärde kapitlet i boken behandlar Yalta-konferensen och den
kompletterande traktaten mellan Kina och Sovjetryssland och
80

K orten på bordet
innehåller intet nytt. Det femte kapitlet handlar om general Marshalls mission i Kina 1945-47 och börjar med en redogörelse för
Kinas politiska och ekonomiska ställning vid krigets slut. Kina
kom ut ur kriget med en internationell ställning och prestige som
det inte haft på flera hundra år. Det var erkänt som en av de fyra
stormakter som skulle diktera världens öden, det hade fått tillbaka
sina stora och rika besittningar i Mandsjuriet och Formosa, och
det hade ·en säkerligen betydande reserv av amerikanska dollars
tack vare både oförbrukade lån och de ovannämnda många miljoner som på ett mer eller mindre ohederligt sätt lurats ur USA.
Men denna ljusa tavla förmörkades betänkligt av det ständigt
stigande hotet om ett intensifierat inbördeskrig. Kommunisterna
hade med ryssarnas goda vilja fått överta en stor del av den
kapitulerade japanska armens utrustning och beväpning, och de
hade därför inte alls samma lust till en kompromiss med centralregeringen, som möjligen fanns före krigets slut. Det enande yttre
trycket utifrån hade också upphört, och situationen var därför
nu densamma som före kriget, med den stora skillnaden att kommunisterna voro betydligt bättre beväpnade och mer krigsvana
än då. Trots general W edemeyers bestämda varningar, försökte
Chiang Kai-sjek att omedelbart sätta sig fast i Mandsjuriet, till
vilket han saknade militära möjligheter, och resultatet blev en
katastrof i stor stil.
Det var under intrycket av dessa alarmerande rapporter som
president Truman beslöt sig för att göra än ett försök till medling
i konflikten genom att till Kina sända general Marshall som sin
specielle representant med uppdrag att söka ena Kina genom
»fredliga, demokratiska metoder».
De hundra sidor i den vita boken med tillhörande nittio sidor
bilagor, vilka ägnas åt Marshalls mission, ge ett starkt intryck
av det oändliga tålamod och den aldrig svikande opartiskhet, som
han gav bevis på under sina medlingsförsök. Men de många kompromissförslagen voro aldrig allvarligt menade, och de givna löftena höllos aldrig, och detta gäller för båda parterna. Redan under
sin första tid i Kina hade Marshall känt behovet av att vid sin
sida ha en man med verklig kännedom om Kina och kineser, och
för att fylla detta behov utnämndes till officiell ambassadör i Kina
Dr Leighton Stuart, vilken i många år varit rektor för det amerikanskt finansierade Yenching-universitetet nära Peiping med bestämd kristen (metodistisk) inställning. Han hade som sådan vunnit stor respekt och aktning inom vida kretsar i Kina, även inom
81
Carl Taube
ämbetsmannavärlden, då en hel del av hans forna lärjungar nu
innehade höga poster inom administrationen. Han kompletterade
säkert general Marshall på ett utmärkt sätt, och de samarbetade
tydligen utan minsta gnissel. När Marshall till sist fann sig nödsakad att begära sin återkallelse, fick Stuart ensam övertaga det
svåra värvet att söka medla i den alltmer tillspetsade konflikten.
Hans uppgift blev om möjligt ändå svårare än Marshalls, därför
att omedelbart efter dennes avresa slutade Chiang Kai-sjek med
alla försök till fredlig uppgörelse med kommunisterna och förklarade dem för statens fiender och banditer m. m. Men detta hjälpte
inte alls; i stället inträffade den militära debacle i Mandsjuriet
som general W edemeyer förutsett.
I detta avsnitt förekommer en översättning av det tal som Mao
Tse-tung höll i radio den 30 juni 1949, alltså då kommunisternas
seger var nära fullständig. Förutom de vanliga våldsamma utfallen mot de västerländska makterna och USA förekommer följande
passus:
»Vi ha vunnit kriget tack vare de vapen som givits oss av Marx,
Engels och Stalin, och dessa vapen voro icke maskingevär, utan
Marxism-Leninism.)> Och det långa talet slutar med orden: »Det
kommunistiska partiet i USSR är vår bästa lärare, från vilken
vi måste lära. Folkets demokratiska diktatur är det vapen, på
vilket vi måste lita för att förena folket i hela landet.» Och ändå
finns det fortfarande välmenande människor i världen, inte minst
i Amerika, som tro, att den kinesiska kommunismen är en slags
nationell rörelse, som intet har att göra med Sovjetryssland. I
detta avsnitt förekommer också den rapport, som general Wedemeyer avlämnade efter den inspektionstur som han på order av
president Truman företog i Kina på sommaren 1947. Den är synnerligen ingående och detaljerad och ger en fullständigt skrämmande bild av hur grundligt nationalregeringen under bara två
år lyckats förstöra de stora möjligheter den hade för ett framgångsrikt arbete vid världskrigets slut. Som exempel anföras här
endast ett par fakta. Vad inflationen beträffar citeras den kinesiske finansministern beträffande sedelomloppet under åren 1946
och 1947, av vilken framgår, att detta ökats i medeltal mellan tio
och tjugo procent i månaden och i juli 1947 uppgick till elva miljoner miljoner. Levnadsomkostnaderna stego under samma period
i motsvarande proportion, men mera oregelbundet, stundom med
nära hundra procent i månaden. Trots all hjälp som lämnats saknade stora delar av den kinesiska armen tillräcklig utrustning, och
82
Korten på bordet
det påpekas som ett exempel, att det fanns sexton tusen lastbilar,
som inte kunde gå på grund av brist på reservdelar. Och så vidare
på alla områden. General Wedemeyer avslutar sin rapport med en
del rekommendationer för hur man möjligen skall kunna råda
bot mot allt detta elände. Bland annat föreslår han, att Mandsjuriet ställes under förmyndarskap av Förenta Nationerna eller
eventuellt av de fyra stormakterna. Visserligen hade Wedemeyer
före sin avresa från Kina inför den kinesiska regeringen redogjort
för resultatet av sin inspektionsresa, vid vilket tillfälle han icke
skrädde på orden i sitt påpekande av allt som brast, på grund av
regeringens inkompetens, men hans långa rapport till presidenten
hemligstämplades och blev icke publicerad förrän ganska nyligen.
Man var, som vanligt, i Washington rädd för att stöta kineserna
för mycket genom att visa, att man verkligen menade allvar. Och
så fick linan löpa ut, tills katastrofen var fullbordad och man
började fråga sig i hela världen: vad har hänt i Kina~
Det sjunde kapitlet i den vita boken innehåller en detaljerad
redogörelse för krigsoperationerna 1945-49, baserad på rapporter
av de amerikanska rådgivarna och observatörerna. Det är en förbluffande historia om det nationella kommandots fullständiga inkompetens och planlösa handlande, de underlydande generalernas
oduglighet och förräderi och truppernas allt mer fullständiga demoralisering. Här citeras endast en del siffror ur en rapport av
general Barr, som en tid var chef för de amerikanska militära
rådgivarna. I början av 1946 torde regeringstrupperna ha haft en
styrka av omkring 3 000 000 emot l 000 000 kommunister, vilkas
beväpning och utrustning var betydligt underlägsen. I februari
1949 hade den nationalistiska styrkan reducerats till 1500 000, av
vilka endast 500 000 voro fältdugliga, medan kommunisterna hade
1600 000 man fullt effektiva trupper…. I november 1948 hade
nationalisterna efter slagen i Mandsjuriet och Shantung förlorat
33 divisioner, mer än 320 000 man, av vilka 8 divisioner hade fullt
modern amerikansk utrustning … Under de 4 1/2 månader, som
förflöt mellan Tsinans fall och Peipings kapitulation, förlorade
regeringstrupperna en miljon man med omkring 400 000 gevär.
General Barr slutar sin rapport med att påpeka, att det av dessa
anledningar är fullständigt meningslöst att längre hjälpa nationalregeringen vare sig med vapen eller med personal.
Det sista kapitlet behandlar den amerikanska finansiella hjälpen, som givits till Kina under kriget. Den har i någon mån berörts ovan, här citeras endast en del totalsiffror. Under dessa fyra
83
Carl Taube
år uppgick totalsumman av krediter givna av den amerikanska
regeringen till 2 007 miljoner amerikanska dollar. Härtill kommer
186 miljoner från UNRRA och en canadensisk kredit på 60 miljoner, och därjämte ett stort parti ammunition m. m., som överlämnats av den amerikanska armen vid dess tillbakadragande från
Kina. Det var inte mindre än 6 500 ton med icke uppgivet totalvärde. Om man så lägger till alla de miljoner, som betalts i överskott för underhåll av amerikanska trupper m. m., kommer man
till en total siffra, som inte är långt ifrån tre tusen miljoner.
Men det är inte nog med att denna enorma summa måste avskrivas som en ren förlust. Resultatet innebär också, att den kinesiska marknaden blivit stängd för USA för en antagligen lång
tid framåt, för att inte tala om vad det hela betyder världsstrategiskt samt – icke minst – prestigeförlusten. Det är därför
ganska naturligt, att det amerikanska utrikesdepartementet har
försökt att på detta sätt genom att lägga korten på bordet förklara
det gigantiska misslyckandet. Hela skulden skjutes, som sagt, på
Chiang Kai-sjek, hans envishet och maktbegär. Det är nog på det
hela taget riktigt, men det framgår också med all tydlighet, att
den amerikanska utrikesledningen icke kan helt frita sig från
ansvaret. På grund av dess, åtminstone under de första åren,
vacklande och odefinierade politik, visste ambassadörerna i Kina
faktiskt icke vad man önskade av dem. Med litet större fasthet
från utrikesledningens sida och med bättre förståelse av den kinesiska mentaliteten hade måhända en lösning kunnat finnas.
Amerikanerna är ju vana vid, att när de en gång ta sig an en sak,
så lyckas de till sist, kosta vad det kosta vill. I detta fall ha de
misslyckats, och detta faktum kommer måhända att vara en nyttig erfarenhet för dem. Acheson har genom den vita bokens utgivande med berömvärd ärlighet lämnat åt den amerikanska
publiken att döma om saken, och man måste vara honom tacksam
för att ett så värdefullt historiskt dokument blivit tillgängligt så
snart efter den behandlade epokens slut.
84

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism