Kommunala riks – inte modernt, men kul!

Det var inga rollspel eller chokladprovningar på Moderaternas kommunala rikskonferens i år heller. Och lika bra är det, menar Cecilia Brinck. I stället är det ordning och reda och fokus på politiken. Syftet är ju ändå att träffas och prata och mingla.

Vad ska det här egentligen vara bra för?
Ja, det kan man undra. Att dra ihop 2 400 moderater på ett och samma ställe i ett och ett halvt dygn – hur smart är det egentligen?

Och visst. Inpasseringskön på fredagsmorgonen var alldeles för lång, fredagslunchen var inget vidare, lördagslunchmackan trist, fredagsbuffémiddagen otillräcklig, det är rysligt långt att gå till allting (Svenska Mässan i Göteborg är faktiskt ohyggligt stor), och seminarieprogrammet var åtminstone på papperet rätt tunt.

Foto: Per Hagwall

För att inte tala om hur trist det var att så många inte kunde ta sig till Göteborg. Vi som är partister i Stockholm, eller på andra ställen där det finns gott om oss, kan kosta på oss att vara lite lagom blasé när det gäller det här med moderaternas kommunala rikskonferens. Vi träffar varandra ofta i olika sammanhang, vi har nära till makthavarna – moderata och andra – och för oss är kommunala riks visserligen kul och spännande, men inte något som känns nödvändigt för vår politiska utveckling.

Men det är en annan sak för dem som är aktiva i kommuner med få moderater. Det är rätt ensamt att vara moderat i exempelvis Dorotea, där partiet fick sammanlagt 11 röster och inga mandat i kommunalvalet 2006, eller i Jokkmokk, där moderaterna fick summa ett mandat i kommunfullmäktige. Moderata företrädare på sådana ställen jobbar i en uppförsbacke som aldrig tycks ta slut, och för dem är tillfällen att träffa partikolleger från andra delar av landet en livlina som får dem att kämpa på i motvinden hemmavid.

Den isländska vulkanaskan tvingade många att avstå från medverkan i år. Inte kul, men vad kan man göra när asagudarnas vrede breder ut sig över norra Europa, som den tillfälligt strandsatte utrikesministern skrev på sin blogg.

Foto: Per Hagwall

Vi som var där kunde med viss lättnad, och kanske ett stänk besvikelse, konstatera att det mesta var sig rätt likt, nya moderaterna till trots. Det var plenarsessioner med diverse ministrar och andra talespersoner i en lokal som inte rymde alla, ett gäng fick stå utanför och titta på storbildsskärmar. Det är rätt svårt att vara sådär riktigt entusiastisk publik under sådana omständigheter. Men vi gjorde vårt bästa och skrattade åt statsministerns skämt på någorlunda rätt plats. Fast det blev lite som när talare i Europaparlamentet då och då försöker skoja till det. Först skrattar de som direkt förstår vad talaren säger, sedan de som förstår något av de språk det direkttolkas till och sist de (få) som bara förstår det språk det relätolkas till. Lätt surrealistiskt.

Lättare var det att delta i seminarierna där alla fick plats. Och tvärtemot intrycket i programmet var kvaliteten på seminarierna genomgående hög. De jag var med på var riktigt bra och givande, även för oss som har varit med ett tag.

Ett rätt traditionellt upplägg alltså. Inte en massa workshops, speed dating, rollspel eller chokladprovningar. På Krix är det ordning och reda och fokus på politiken. Syftet är att träffas och prata och mingla och det är precis det vi gör. Säkert rysligt omodernt och helt emot alla moderna trender i konferensfixarbranschen, men det kan vi leva med.

Cecilia Brinck är redaktör för Svensk Tidskrift och kommunpolitiker i Stockholm.