Print Friendly

Kommersialismens positiva verkningar på kulturen

Av Mats Johansson | 26 mars 2010

”Kultur”, sa Ingvar Karlsson, ”är när det är fler på scenen än i salongen”. Definitionen är inte en tidigare statsministers, utan lär ha formulerats av en man med samma namn, gitarristen i Sven-Ingvars.

Den kan diskuteras. Jag gjorde det för någon vecka sedan med anledning av en annan Karlssons funderingar, kulturskribenten David Karlssons i den aktuella boken ”En kulturutredning: pengar, konst, politik” (Glänta).

Fullsatt lokal i ABF-huset i huvudstaden visade att intresset för kulturfrågorna håller i sig efter den tändande gnista som Eva Swartz betänkande utgjorde för ett år sedan (SOU 2009:16). Om arbetet i denna utredning handlar föga i Karlssons bok, som istället får ses som ett kulturfilosofiskt inlägg, inte utan poänger – bortsett från ett ärekränkande påhopp på utredningens huvudsekreterare, Keith Wijkander. Det var i protest mot honom som Karlsson hoppade av utredningen redan efter något års arbete. Men resandet ute i landet under den tiden bekräftar två för hans kamrater i kulturvänstern nedslående intryck: ”många önskade förnyelse och förändring” samt ”detta var ingen nyliberal utredning”.

Det är bra att det bekräftas, eftersom en annan bild av utredningen gavs av en del kulturredaktioner. Långt före publiceringen visste Göran Sommardal i radions Kulturnytt att det handlade om ”nyliberal leninism” och ett ”sovjetiskt monster” (21/1). I Aftonbladet skrev Martin Aagård att utredningen gav uttryck för en kultursyn ”nära den bolsjevikiska uppfattningen” (13/2). Svenska Dagbladets Magnus Eriksson ville inte vara sämre utan ekade ikapp och förbi när han vid läsning kände sig ”förflyttad till den stalinistiske kulturkommissarien Zjdanovs tankevärld” (17/2). Lite fantasilös metaforik kan tyckas, men det gav säkert poäng i vänsterkretsar.

Som panelist denna ABF-afton tog jag upp kvalitetsbegreppet som styrande för prioriteringar i kulturpolitiken och mötte i huvudsak medhåll. Genusvetaren Vanja Hermele invände att ett sådant synsätt konserverar rådande strukturer, inte minst könsmässiga. Exakt vad som skulle kunna ersätta de kvalitetsbedömningar som är basen i fördelning av skattemedel till kulturskapare framkom dock inte, utöver den i kulturkretsar så vanliga parollen ”allt åt alla, genast, alltid”.

Colin Nutley kan finansiera sig själv.

För prioriterande kulturpolitiker är det senare ett något för trubbigt verktyg. Därför föredrar också de flesta sådana att kvalitetsbedömningarna i de direkta stödformerna görs av experter på respektive område, det som i forskningsanslagens värld kallas peer review. Det sker åtminstone på statlig nivå på armlängds avstånd från beslutsfattarna i riksdag och regering, i föga stalinistisk tradition.

Dessbättre finns också andra finansieringskällor än de politiska. Kulturpolitikens ungefär 20 miljarder kronor från stat, region och kommun utgör bara en tredjedel av kulturkakan, medan två tredjedelar kommer direkt från medborgarna själva via deras fria val på kulturmarknaderna. Dessa 45 miljarder utgör kommersialismens positiva verkningar, i motsats till det mantra om kommersialismens negativa verkningar som kulturvänstern fortfarande vill bekämpa men som nu utmönstrats som mål i kulturpolitiken. Utan det ”kommersiella” intresset skulle det alltså inte bli mycket kultur producerad och konsumerad i Sverige. Huruvida denna del av sektorn också är kvalitetsstyrd kan diskuteras, men betalningen sker i alla fall frivilligt.

I Dagens Nyheter (16/3) rapporterar Lars Linder från ABF-seminariet att David Karlsson, som betecknar sig som ”lattevänster”, var ”helt överens med sin moderata kollega Mats Johansson om att prioriteringar blir omöjliga om man inte kan tala om kvaliteten, d v s vad som är bättre och sämre”. Inte nog med den enigheten; stora delar av David Karlssons tiopunktsprogram för kulturpolitiken återfinns också i den moderata kulturplattformen ”Kulturen 3.0” som jag var redaktör för. Det illustrerar att kulturens kvalitetsbegrepp inte är en ideologisk särskiljare.

Men vad är då kvalitet på kulturområdet? För egen del brukar jag när det gäller medieutbudet svara att kvalitet i radio och television är svår att definiera, men att den känns igen när man ser och hör den. En mer heltäckande förklaring levererades av Harry Schein när han 1963 skapade filmpolitiken i Sverige genom att i filmavtalet ange vilka kriterier som skulle gälla för stöd till filmproduktion. Följande skulle bedömas:

1. graden av förnyelse av filmens uttrycksmedel och formspråk,
2. angelägenheten av filmens ärende,
3. intensiteten eller fräschören i dess verklighetsuppfattning eller samhällskritik,
4. psykologisk insikt och andlig nivå,
5. lekfull fantasi eller visionär styrka,
6. episka, dramatiska eller lyriska värden,
7. den tekniska skickligheten,
8. övriga artistiska komponenter.

Så var Schein också en ledande motståndare till Åsa-Nisse-filmer. Dessvärre har hans arv förskingrats åtminstone på en punkt; en av de filmskapare som fått mest i guldregnet från Filminstitutet på senare år är Colin Nutley (47 miljoner i produktionsstöd 2000-07). Just sådan produktion kanske kunde överlåtas åt marknaden att finansiera?

Mats Johansson är riksdagsledamot (m) i kulturutskottet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner