Print Friendly

Klas Östman; Skryt i kolmörker

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Skryt i kolmörker
l av Klas Östman
N
ÄR JAG SKR IVER DET HÄR, har amerikanerna just intagit Bagdad. På radions
morgonnyheter frågar en programledare
lite försiktigt vart alla anti-krigsdemonstranter har tagit vägen. Sköld Peter Matthis, den gamle FNL-hövdingen som vädrat så synnerligen uppiggande morgonluft under några månader, skruvar sig och stånkar. Sedan kommer han loss ändå. Och
drar en mycket klargörande parallell, nämligen mellan
störtandet av Saddam Hussein och miltärkuppen mot
Salvador Allende.
Tydligare kan väl inte en intellektuell och moralisk
totalkollaps illustreras. Anti-krigsvänstern har tvingats utrymma sina debattställningar lika snabbt
som Saddams republikanska garde övergivit
sina skyttegravar. Några kvarlämnade, granatchockade gamla rödskägg irrar runt och
yrar osammanhängande mitt i massflyktens
kaos.
Tecknen på sammanbrott har i och för sig
varit lättlästa sedan länge. Det räcker med
att notera vilka skribenter som medverkar i
den antologi mot kriget som Aftonbladets
kultursida så stolt har gjort reklam för dag
efter dag. Jan Myrdal är en av dem. Om
man inte ser att det är lika bisarrt som stö-
tande att låta Pol Pot-kramaren Myrdal vara
med i antologi ”för fred”, så är det intellektuella nederlaget egentligen redan ett faktum.
A
FTON~LADET HAR, till ytter_mera visso, sugit si_g
fast v1d argumentet att knget är folkrättsstndigt. Det är som bekant ett resonemang med fina
anor. Just Jan Myrdal brukade ju hävda att Kambodjas härskare måste få massakrera sina undersåtar utan
störande inblandning utifrån, i statssuveränitetens namn.
Men det helt oreflekterade åberopandet av den så kallade folkrätten har vunnit mycket vidare anslutning,
långt ut i den liberala medelklassen, i hela Europa. Vilket är mer bekymmersamt än att vänstern än en gång
har följt sina osvikliga instinkter rakt ner i avgrunden.
Vad gäller Sverige kan rötterna till det utbredda krigsmotståndet förmodligen sökas, som tidigare antytts på
denna sida, så långt tillbaka som 1812. Då gav Sverige
upp förhoppningen om att återerövra sin östra rikshalva
från den ryska stormakten. Klokt, men inte hjältemoIIISvensk Tidskrift l2003, nr z l
digt. Så fortsatte det. Ansatser till en mer ideellt betingad
utrikespolitik förekom då och då: högstämda deklarationer om skandinaviskt broderskap eller att Finlands
sak är vår. Fast gränsen har vi dragit vid att vara med
om riktig skottlossning. Danskar och finnar fick klara
sig själva. Klokt det också, men folksjälen har ändå varit
lite besvärad av vår bristande machismo.
E
FTER ANDRA VÄRLDSKRIGET erbjöd FN-hyllande och
neutralitetsmystik en lösning på den socialpsykologiska konflikten. Den styrande socialdemokratin lyckades intala nästan hela folket att ädelmod och vankelmod
är samma sak. Prat i FN är finare än verklig handling,
medan svensk neutralitet har räddat Europa från krig
mellanNatooch Warzawapakten. Med sådant historiskt
bagage är det inte konstigt att många svenskar också nu
envisats med att låta det bästa bli det godas fiende. Eftersom en diktator knappast kan störtas helt utan lidande
och död och eftersom krig alltid är riskabla också på
andra sätt, är det bäst att inte göra någonting alls.
Ett omtyckt argument mot Irakkriget har varit att
den amerikansk-brittiska aktionen är missriktad, att det
påminner om en man som letar efter sina borttappade
nycklar under gatlyktan därför att det är ljust just där.
Kanske, men han letar i alla fall. Många svenskar och
andra europeer nöjer sig med att sitta i kolmörkret och
skryta för varandra att om det bara vore fullt dagsljus
skulle man minsann visa hur nyckelletande egentligen
skall gå till. Svagheten har upphöjts till dygd.
NÅ, IRAKKRIGET FÖREFALLER i dagsläget vara nästan
över. Här hemma har vi nu en mängdEU-frågor
att ta ställning till och en illa organiserad sjukvård att
reformera. Detta nummer av Svensk Tidskrift ägnas
främst åt de frågorna. Min medredaktör reflekterar också
över det moderata partiledarvalet Själv kan jag bara säga
att jag inte riktigt begriper vad som pågår. Antingen har
partiet djupgående problem och då hjälper det väl inte att
byta partiledare. Eller också är det en fråga om personlig framtoning och då verkar det lite märkligt att byta
till den kandidat som mest liknar den avgående. Det
mest annorlunda alternativet vore unge Gunnar Strömmer, bland mycket annat också uppskattad som medverkande i denna tidskrift, men det är väl för djärvt för
medlemmarna i ett parti som inte längre verkar veta riktigt vad det vill?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner