Print Friendly

Klas Östman; Krönika

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KLAS ÖSTMAN om
rättvisans svenska rötter
••
A
ven om andra kulturer också har sina stråk av konformism, så
hör vi svenskar otvivelaktigt till de mest extrema utjämningsivrarna. Själva
begreppet rättvisa definieras mycket snävt i samhällsdebatten: ju högre skatter och ju större ekonomisk omfördelning, desto rättvisare.
FÖRKLARINGEN TILL DETTA brukar oftast sökas i
socialdemokratins långa maktinnehav och problemformuleringsprivilegium. Men allt som är vrångt
kan, trots allt, inte vara sossarnas fel. Ett längre historiskt perspektiv kan vara nyttigt. Sverige har nämligen varit annorlunda åtminstone sedan medeltiden.
Hos oss utvecklades aldrig ett feodalt samhällssystem av kontinentalt snitt. I stället har den fria bonden varit den dominerande figuren i Sveriges historia.
Adeln, fåtalig och fattig, kunde aldrig närma sig den
ekonomiskt och socialt dominerande position som
deras europeiska ståndsbröder hade. Också prästerskapet var svagare här än i andra länder, redan under
den katolska tiden, och förvandlades efter reformationen till osedvanligt lydiga statstjänare. Och borgarklassens ynklighet var ständigt omtalad.
Så det var ingen historisk slump att just Sverige
fick en riksdag bestående av fyra stånd, istället för tre.
En riksdag utan bönder skulle ha saknat större delen
av rikets makt och styrka. Alla svenska regenter hade
också en internationellt sett unik vana att tala direkt
till böndernas sändebud på ting och riksdagar och att
få dem med sig om krig hotade eller adelsklassen tillfälligt försökte mopsa upp sig.
STORMAKTSTIDEN INNEBAR ATT de SVenska särdragen förstärktes. Under Gustav II Adolfs och Axel
Oxenstiernas ledarskap förvandlades adeln slutgiltigt
till en klass av byråkrater och yrkesmilitärer, minst
lika beroende av sina tjänstemannalöner som av godsinkomster. I övrigt bemannades den växande statsförvaltningen och armen till stor del av bondsöner,
på de allra högsta posterna kanske nyadiade bondsonsöner.
statsbyggandet här var ett gemensamt projekt för
kungar, adelsmän och bönder, i långt högre grad än i
andra europeiska länder. Därför blev också skattetoleransen ohyggligt hög.
Framgångarna i 1600-talets krig berodde inte
främst på genialiska fältherrar, utan på statens möjlighet att varaktigt upprätthålla ett resursuttag per
capita- i form av både skatter och soldatutskrivningar
– som var mycket större än i andra länder. Resten av
Europa präglades av ständiga, blodiga revolter när
statens krav på samhället ökade; här var det kav lugnt.
D
EN HÖGA SKATTETOLERANSEN INNEBAR också en
motsvarande låg tolerans mot dem som kunde
anklagas för att betala mindre än sin rättmätiga andel.
När högadeln under några få decennier blev – med
svenska mått – uppseendeväckande rik, och slottsbyggena sköt i höjden, kunde Karl XI med överväldigande stöd på riksdagen klippa till med landets första och största valpskatt 1680 års reduktionsbeslut,
som skulle säkerställa finansieringen av den offentliga sektorn.
Ett mycket gammalt mönster av ovanligt stor ekonomisk jämlikhet kombinerades alltså under 1600-
talet med en särdeles stark och skattekrävande statsmakt, i vilken alla tongivande grupper var djupt involverade. Detta var den ursprungliga ”svenska modellen”, och den slog världen med större häpnad än 1900-
talets version. Åtskilligt av grundstrukturerna har
bevarats till idag.
Det är kort sagt inte självklart att högskattestatens
andliga fäder heter Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna är lika goda
kandidater.
Klas Östman (klas.ostman@teli.com) är historiker vid
Stockholms Universitet.
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61EJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner