Print Friendly

Karikatyrkrisen – fem år senare

Av Jacob Martinsson | 16 april 2010

Jytte Klausen
The Cartoons that Shook the World
Yale University Press 2009

Att publicera eller inte publicera – det är fortfarande frågan. Redan i försnacket till Jytte Klausens The Cartoons that shook the world avslöjades att frågan om det var klokt av Jyllands-Posten att publicera Mohammedkarikatyrerna eller ej, fortfarande hänger i luften. Författaren själv ville publicera de tolv teckningarna i samband med boken. En rimlig tanke kan tyckas. Men förlaget sa nej – med rädsla för våld mot författaren, förlaget och dess personal.

”Yale University hade legitima skäl att vara bekymrade över ett omtryck av sidan med de tolv karikatyrerna i den danska tidningen. Jag anser inte att principer om yttrandefrihet väger tyngre än ett universitets skyldighet att tänka på säkerheten för sin personal, hemma och utomlands. Om jag trodde att min familjs säkerhet skulle vara hotad om jag lät trycka om teckningarna i min bok, så skulle jag inte göra det” citerar Theodor Dalrymple Jytte Klausen i årets första nummer av Axess.

Theodor Dalrymple argumenterar till yttrandefrihetens försvar för hur lätt det är att skrämmas till tystnad. En okontroversiell åsikt kan tyckas men i det svenska debattklimatet är en lika rådande åsikt att negativ kritik av islam – sann eller osann – aldrig bör få komma till tals eftersom det förstärker den negativa stereotypiseringen av en redan utsatt minoritet. (se exempelvis den statliga utredningen Mediernas vi och dem)

De flesta liberala och sekulära västerlänningar anser nog att religion – även om religionen råkar utövas av en minoritet i ett land – bör utsättas för kritik. Men i avvägningen mellan personlig säkerhet och rätten att få kritisera islam blir frihetens idealister få; Lars Vilks, Salman Rushdie och Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose, får själva bära sina kors.
Problemet med karikatyrerna, skriver Klausen, är dess ikonografiska enkelhet. Frestelsen att se karikatyrerna och reaktionerna på dem som typiskt för ”det andra lägret” var enorm. Muslimer såg karikatyrerna som ett bevis på västerlandets gudlöshet och islamofobi. Västerlänningar såg den muslimska reaktionen som ett bevis på islams oförenlighet med demokrati. Båda sidor tog tillfället i akt att dra en linje i sanden och säga: hit men inte längre.

Vore det så att karikatyrerna var ett religionskritiskt inslag i en i övrigt nyanserad och saklig debatt i Jyllands-Posten, hade Flemming Rose förmodligen fått mer kollegialt stöd. Men Klausens genomgång av tidningens bevakning av islam genom tiderna, i kombination med det komprometterande faktumet att tidningen två år tidigare hade nekat publicering av blasfemiska teckningar av Jesus – med motiveringen att de inte var roliga och att de förmodligen skulle provocera läsarna, indikerar något annat.

Ställningstagandet till publiceringen är för många avhängigt på om teckningarna handlade om islam som religion eller om muslimer som religiös minoritet. När Jyllands-Posten försökte förklara sig var det just med argumentet att de kritiserat en idé och inte människor. Många muslimer, enlig Klausen, tyckte dock att problemet var just att den helige profeten hade blivit smädad, inte att muslimer hade förlöjligats.

Efter att ha bott ett år i Pakistan vet jag att pakistaniernas motsvarighet till Bellmanhistorier alltid inkluderar en mulla som klantar till det. Antiklerikala skämt om mullor är comme il faut, åtminstone i de egna leden. Att skämta om Mohammed är något helt annat och kan åtminstone i Pakistan straffas med döden.

En intressant aspekt i sammanhanget är att Kurt Westergard, som tecknat mannen med en turban i form av en bomb på huvudet, ville komma åt att radikaler använder profetens namn för att legitimera sitt våld. Många tolkade teckningen omvänt; profeten som källan till våld.
Klausen menar att händelseförloppet bäst kan förstås som handlingen i Rashomon, en japansk film från 1950 som visar samma händelse från olika aktörers perspektiv. Alla aktörer tolkade händelsen olika och alla var dåligt utrustade att förstå den andra partens agerande. Deras eget agerande avgjordes helt utifrån hur de upplevde vad som pågick. Slutsatsen var att tolkningar av verkligheten är betydelsefullare än verkligheten som sådan.

Klausen beskriver mycket ingående händelseförloppet mellan publiceringen hösten 2005 och de våldsamma protesterna våren 2006. För den stora allmänheten, som hörde talas om karikatyrerna först i samband med protesterna, är orsakssambanden här relativt okända och tedde sig på avstånd minst sagt som märkliga. Hur kunde några teckningar i en dansk lokaltidning uppbringa globala protester med dödliga utgångar?

Svaret är att protesterna i mångt och mycket var iscensatta och orkestrerade av det muslimska etablissemanget: Organisation of Islamic Conference, The Arab League och The Islamic Educational, Scientific and Cultural Organization. Dessa agerade dock inte utan förvarning. Vid åtminstone ett dussin tillfällen uppvaktade dessa organisationer det danska regeringskansliet och utrikesministeriet för dialog och ytterst: för en ursäkt.

Inom internationell diplomati är ursäkter ett mycket användbart verktyg. Amerikaner ber om ursäkt när något tråkigt har hänt. Engelsmän kan be om ursäkt för saker som de inte ens har gjort för att få folk på bättre humör. Muslimer anser att be om ursäkt när en part är sårad är att respektera den. I Danmark, däremot, sitter ursäkter mycket långt inne och skandinaver ber bara om ursäkt för felaktiga handlingar som begåtts medvetet, menar Klausen.

Problemet för statsminister Fogh Rasmussen var att han enligt sin kontext var oförmögen att be om ursäkt å en tidnings vägnar. Även om tidningens agerande skulle ligga under hans jurisdiktion ansåg han förmodligen inte att den gjort något fel i sak. En ursäkt från Rasmussen kom således aldrig. Det är intressant att fundera på vad som skulle hänt om Rasmussen tillåtit sig att inte mena vad han säger, varit lite diplomatisk, och helt enkelt bett om ursäkt.

När så inte gjordes blev den muslimska reaktionen att slå på den stora trumman. Plötsligt låg det i det muslimska etablissemangets intresse att röra upp muslimska känslostormar över teckningarna. Linjen i sanden skulle dras. Två hundra dödsfall, nedbrända ambassader, bojkottade danska varor och brustna diplomatiska förbindelser senare trappade konflikten så småningom ner men så sent som 2008 orsakade en reproduktion av teckningarna våldsamma uppror.

Vann någon sida? Lärde vi oss någonting? Det verkar snarare som att alla parter gått från slagfältet lite mer sönderslagna och sårade än tidigare.
Den som läser The Cartoons that Shook the World för att få svar på frågan om det var rätt eller fel att publicera dem, kommer att bli besviken. Redan från början är författaren tydlig med att hon inte kommer att erbjuda ett entydigt svar. Som så mycket annan samhällsvetenskaplig forskning bjuder helheten av Klausens bidrag snarare till ännu mer förvirring – om än på en betydligt högre nivå.

Jacob Martinsson är statsvetare och frilansande journalist.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner