Print Friendly

Kari Tarkiainen; Samtalet gäller Finland

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KARl TARKIAINEN:
Samtalet gäller Finland
Det finska bokforlaget Tammi har under
senare tid återupplivat iden om brevdialogen
som litterär genre. Det är dock intefråga om
några brevromaner i 1700-talsstil mellan
meningsfränder utan snarare raka
konfrontationer mellan mycket oliktänkande
människor. Förvånande nog har experimentet
slagit väl ut och bokserien har blivit en extra
krydda i den finländska debatten, skriverfil
dr Kari Tarkiainen.
Det mest uppmärksammade arbetet i det
finska forlaget Tammis bokserie med brevdialoger heter Puhe on Suomesta (Samtalet gäller Finland, 165 sidor), och utkom
forra hösten. Författarna till denna lilla
men tankeväckande bok är varandras
motpoler i det mesta. Den ene av dem,
professorn i socialpsykologi vid Tammerfors universitet Antti Eskola, är marxist
och känd debattör från vänsterkanten.
Den andre, forlagschefen fil dr Johanncs
Salmincn, är en borgerlig historiker och
litteraturforskare med en rad uppskattade
essäböcker bakom sig.
Politiskt hör Eskola hemma hos den
hårda minoritetsfalangen stalinisterna i
Finlands kommunistiska parti medan Salminen forfåktar liberala ideer med den
oräddhet som man bara kan finna hos en
katolsk konvertit. Till sitt ursprung är debattörerna också tämligen olika – medan
den ene är inlandsfinne med rötter i Tavastlands torpartraktcr är den andre finlandssvensk från det självstyrande landskapet Åland. Följaktligen skriver kombattanterna också på olika språk – Eskola
på finska och Salminen på svenska, fastän
forlaget har låtit översätta den sistnämndes brev.
Vad kan man vänta sig av en debatt
ford mellan dessa till synes så väsensfrämmande skribenter? Överraskande nog
tycks brevskrivarna ganska snart ha befunnit sig på samma våglängd av inbördes
lyhördhet och saklig argumentering. De är
också i stort eniga om dagsläget i Finland,
fastän med betonande av olika sidor i landets samhälls- och kulturliv. Att motsätt- 502
ningarna inte syns mera i brevväxlingen
kan nog ha berott på att dc bägge herrarna
också har en gemensam egenskap – en
överväld igande moralism, vare sig den nu
bygger på klas kampsideologin eller de liberala frihctsidcerna.
Varken Eskola eller Salminen är någon
yrkespolitiker, som skulle kompromissa eller hålla dc egna åsiktsfränderna om ryggen. Båda lägger fram sina tankar helt
utan taktiska hänsyn och båda uppskattar
motståndaren ror det.
Breven i Samtalet gäller Finland tar
upp ämnena Civilkurage, Formerna för
socialismen, Finlands östpolitik och Finländsk identitet i nämnd ordning. KOtTespondensen i dessa teman löper genom
åren 1979- 1980 med tidens politiska och
kulturella skeende i republiken som sj älvklar bakgru nd.
Medborgerlig olydnad
Debatten om civilkurage öppnas av Salminen med tillbakablickar på det autonoma storfurstendömet Finland, vars forhållanden är av betydelse for mycket i dagens finländska samhälle. H an menar, att
modet att sticka upp med en avvikande
mening är något helt nödvändigt, eftersom
det sätter sina gränser for myndigheternas
blinda tillämpning av sina maktbefogcnheter.
l\1ccl borgcrlig olydnad , som nu mera
hedras inom miljörörelsen, är enligt honom ett nästan okänt begrepp i 1800-talcts
Finland. Finnarna var loj ala undersåtar i
det ryska imperiet precis som dc fore 1809
hade varit det i det svenska väldet. En \’iss
benägenhet till primitiv verklighetsflykt –
genialt skildrad i Alcksis Kivis ”Sju brö-
der” – kan visserligen märkas, en tenden
att Oy undan samhällslivets påfres tnin~ar
till dc stora skogarnas frihet. Detta drag
motverkades emellertid av ständiga uppmaningar till lydnad mot överheten och
kyrkan, som både nationalfilosofen Sncllman och nationalskalden Runeberg utdelade. De få taliga ” medborgarrättskämpar” som fanns – t ex laglighetsmannen
Rabbc Axel Wrcde eller pietisten Carl
Gus taf von Essen – var inte några riktiga
trotsare utan mera av meningsfränder omgivna och skyddade fritänkare. Bättre pa ·
sar termen civilkurage på dc två cnman ·
oppositioner som fi nns i Finland i dagsjälvcensurens och det östpolitiska hyckleriets gisslare Carl-Gustaf Lilius och naturens och det enkla livets forkämpe Pentri
Linkola.
Socialismen
Antti Eskola delar i långa stycken Salminens historietolkning men inte dennes
f’or~u s ning i.de ensamma medborgarrättskämparna. H an har en kollektivistisk målsättning, ett socialistiskt Finland, och i
den passar varken någon politisk dissident
eller naturvårdskämpe in. Det är för läu
att vinna en aura av oräddhet i Finland
genom att angripa kommunismen, skriler
han, utan att egentligen riskera särskilt
mycket. Håller man målsättningen i minnet, bör man hylla Otto Willc Kuusinen,
Stalins finske rådgivare och centralkommittclcdamot. Dennes skrifter är inspirationskällan för en hel generation universitetsmarxister i Finland , som frigj ort sig
från det Amerikainspirerade samhällsvetenskapliga tankegodset och börjat rördjupa sig i materialismens läror.
Salmincn kan inte svälja visionen om en
ocialistisk framtid, som följer i den
marxistiska filosofins spår. Om Kuusinen
räknas till storheterna i det nya riket, är
detta i sanning ett illavarslande tecken. T y
1·cm var mera lydig än denna robot i
Kreml, alltid hörsamt bevittnandc dc
dödsdömdas förbimarsch? Ligger inte
marxismens tragedi i det, att alltid när
läran lämnat de rena idcernas höjder och
börjat tillämpas, har det gått illa för
många? K antas inte de sovj etiska fram- ~angarna av krossade uppror, från Kronstadt till Afghanistan?
Klokt nog går Eskola inte i svaromål på
denna punkt, utan medger kort, att den
marxistiska praktiken inneburit sina övertramp. Enligt honom är den annalkande
socialisti ka framtiden säker för fl ertalet
länder, inte så mycket på grund av inre
spänningar som till följd av en kommande
l’ärldskris i försörjningen.
Östrelationerna
Finlands förhållande till Sovjetunionen
ger som bekant en extra dimension till
nästan allting i finländsk politik. Det båda
kombattanterna är eniga om att den ofliciella östpolitiken med sin krassa nyttosyn
och sina tendenser till att tysta obehagliga
opinionsyttringar inte enbart är av godo.
503
Historikern Salmincn påminner om att
östpolitikens doktrin härsta mmar från
förra seklet, då Finland genomgick sin
grundskola i konsten att umgås med ryska
makthavare. Examen i denna svåra konst
har landet tagit under Paasikivi och Kekkonen. Lärdomarnas kärna har varit att
göra sig osynlig alltid när det kän ·ar till
ute i världen. Misstänksamme gamle Paasikivi vädrade alltid katastrofer och blev
lärofader till de finl ändska olyckskorparnas stora släkte.
Vad som gör läget komplicerat, säger
Eskola, är dock de två samhällssystemen.
Han indigneras av falskheten i det finländska uppträdandet – först kommer de
officiella fraserna om vänskap och sedan
baktalar man kommunismen mellan skål
och vägg. En kombination av smicker och
paranoid misstänksamhet präglar umgänget. Och värst av allt: östrelationerna
har blivit en käpphäst för överklassen,
utrikesministeriets hitrandiga gossar. Folket får inte slå sina broar till den spännande östern, studera dess socialistiska
kultur och marxistiska vetenskap, utropar
han.
Vad hade det blivit av relationerna om
de skötts mera folkligt, fråga r Salminen.
Lyssna på finska vodkaturisters pladder i
Leningrad, så får du veta hur gräsrötterna
all~ämt ser på sakerna, trots långvarig
uppfostran till vänskap. Lyckligtvis har
den politiska eliten uppfört sig \’ida bättre.
T yvärr ryms de mänskliga rättigheterna –
Helsingforsdokumentets tredje korg – inte
i den finländska östpolitiska doktrinen. Sc
bara, hur utrikesminister Paavo Väyrynen
504
vred sig i televisionen nar han fårsökte
avvisa tanken på emottagande av båtflyktingar från Vietnam. Allt som fårsvårade
den humanitära insatsen nämndes – klimatet, språket, ja, till och med kulturmiljöns olämplighet – bara inte det verkliga
skälet, att dc var flyktingar från fel sida.
Olyckligtvis ser det ut som om Sovjetsyndromet påverkade hela den finländska
utrikessyncn, fortsätter den orädde historikern. Finlands eget väl går framfår allt
annat – världen består bara av exportmarknader, aldrig av elände, hunger och
förtryck . Till detta nickar godkännande
även Eskola, som fördömer en sådan nyttomoral, som endast ser till det egna bästa.
En känsla av att rätt och orätt existerar
även internationellt måste få finnas kvar,
annars skadar nationen sin själ. Frågan är,
om inte den långvariga självcensuren redan gjort mera illa än vad man kan ana.
Finländsk identitet
Finland är ett land i det östra stormaktsimperiets utkant – frågan är bara, hur
finländarna passar till rollen som östeuropccr. Dc båda debattörerna är eniga om
att landet inrymmer starka motpoler, där
blandas finnar och finlandssvenskar, lutheraner och grekisk-ortodoxa, österbottningar och karelare, borgare och kommunister. Mixturen gör landet mera internationell t än Sverige, som ligger ett stycke
utanfår den väst-östliga kulturgräns som
alltid har gått genom Finland.
Till den finländska identiteten hör också
naturen, menar Eskola, som mitt under
den fagraste sommaren sänder en epistel
från sitt fritidsställe någonstans i Ta\’aSt·
land. Är inte dc flesta finländarna också
naturbarn, på gott och ont fria från den
barlast av traditioner, hämningar och kultur som de äldre folken har? Med ganska
bryska ord avvisar marxisten Eskola for
egen del all sympati till medelklassens fosterlandskänsla och menar, att begreppet
Finland är något som dc vita skapade 1918
och tvingade på det oskuldsfulla folket. l
stället vill han sätta sin bundenhet rid
Tavastland, dess människor och förflutna,
som ger honom referensramar och hemkänsla.
Detta Tavastland saknar fårvisso intt
skarpa motsättningar från torpartiden till
dagens industrialiserade samhälle. Eskola
passar på att berätta om sin mor, som slet
med dc magra jordarna och husdjuren på
ett litet tavastländskt torp och som san~
likt hade haft ett lättare liv och ”fler kjoltyg” på en kolchos. Dc vitas fosterlaad
byter denne marxist gärna i sina drömmar
mot ett rådsrike, där identiteten består lY
arbetarnas stålsatta gemenskapskänsiL
Till en rådsrepublik skall Finland ocbi
fårvandlas, funderar han, men först då ett
lägligt tillfälle, kanske en stor internat&
nell kris, inträffar. Då gör Sovjctunima
allvar av vänskaps- och biståndspaklal,
som öppnar möjligheter till fårläggning
ryska trupper i landet. Därmed förändra~
läget även inrikespolitiskt och kommullit
tema kommer till makten.
På detta sätt böljar debatten fram oci
tillbaka i Samtalet gäller Finland. Mal
välgörande öppenhet, dråpliga formule- 505
ringar och ändå med inbördes respekt angriper dc bägge kombattanterna varandras åsikter, som skiljer sig i mångt och
mycket men ändå har ·vissa beröringspunkter. Det är i sig ett hoppingivande
tecken, att denna debatt har kommit till
stånd och att motpolerna har talat till varandra. Det visar, att existensen av motsättningar också verkar befruktande på
kulturklimatet, som i Finland just nu är
fullt av liv och rörelse.
o o
GAPA CITATJAKT
Deltag i Svensk Tidskrifts citatinsamling. Vinn en bok.
Fem år har gått sedan Rudolf Meidner presenterade sitt förslag till
löntagarfonder. Sedan dess har det socialdemokratiska partiet, LO och
dess förbund, TCO-kansliet och många enskilda lämnat sina bidrag till
en allt mera mångfacetterad och yvig fonddebatt. Det har blivit en debatt
som på socialistisk sida spänt från de socialdemokratiska och fackliga
radikalernas ohöljda maktsträvanden till Olof Palmes och valstrategernas försiktiga och mjuka folkhemsfonder. Den röda tråden – att ge
socialdemokraterna och facket en slutgiltig och orubbad maktposition i
vårt land – har hela tiden funnits där, om än inte alltid så iögonfallande.
Det finns en lång rad citat ur den socialdemokratiska dagspressen,
fackets tidskriftsflora . och den långa raden kongresser, partistämmor
samt sist men inte minst den stora mängden propagandaskrifter. Citat
som säger mycket mer än långa artiklar och referat. Svensk Tidskrift
kommer att i början på nästa år publicera en citat-samling som visar vad
löntagarfondernas förespråkare ytterst syftar till med sina fondförslag. Vi
vill komplettera citatsamlingen med hjälp av vår läsekrets för att göra
den så allsidig och belysande som möjligt.
Till var och en som först lämnar ett publicerat citat kommer vi att
sända en bok som tack.
Sänd in Dina förslag senast den 31 december 1981 till Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 11447 Stockholm.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner