KARl TARKIAINEN: Samtalet gäller Finland Det finska bokforlaget Tammi har under senare tid återupplivat iden om brevdialogen som litterär genre. Det är dock intefråga om några brevromaner i 1700-talsstil mellan meningsfränder utan snarare raka konfrontationer mellan mycket oliktänkande människor. Förvånande nog har experimentet slagit väl ut och bokserien har blivit en extra krydda i den finländska debatten, skriverfil dr Kari Tarkiainen. Det mest uppmärksammade arbetet i det finska forlaget Tammis bokserie med brevdialoger heter Puhe on Suomesta (Samtalet gäller Finland, 165 sidor), och utkom forra hösten. Författarna till denna lilla men tankeväckande bok är varandras motpoler i det mesta. Den ene av dem, professorn i socialpsykologi vid Tammerfors universitet Antti Eskola, är marxist och känd debattör från vänsterkanten. Den andre, forlagschefen fil dr Johanncs Salmincn, är en borgerlig historiker och litteraturforskare med en rad uppskattade essäböcker bakom sig. Politiskt hör Eskola hemma hos den hårda minoritetsfalangen stalinisterna i Finlands kommunistiska parti medan Salminen forfåktar liberala ideer med den oräddhet som man bara kan finna hos en katolsk konvertit. Till sitt ursprung är debattörerna också tämligen olika - medan den ene är inlandsfinne med rötter i Tavastlands torpartraktcr är den andre finlandssvensk från det självstyrande landskapet Åland. Följaktligen skriver kombattanterna också på olika språk - Eskola på finska och Salminen på svenska, fastän forlaget har låtit översätta den sistnämndes brev. Vad kan man vänta sig av en debatt ford mellan dessa till synes så väsensfrämmande skribenter? Överraskande nog tycks brevskrivarna ganska snart ha befunnit sig på samma våglängd av inbördes lyhördhet och saklig argumentering. De är också i stort eniga om dagsläget i Finland, fastän med betonande av olika sidor i landets samhälls- och kulturliv. Att motsätt- 502 ningarna inte syns mera i brevväxlingen kan nog ha berott på att dc bägge herrarna också har en gemensam egenskap - en överväld igande moralism, vare sig den nu bygger på klas kampsideologin eller de liberala frihctsidcerna. Varken Eskola eller Salminen är någon yrkespolitiker, som skulle kompromissa eller hålla dc egna åsiktsfränderna om ryggen. Båda lägger fram sina tankar helt utan taktiska hänsyn och båda uppskattar motståndaren ror det. Breven i Samtalet gäller Finland tar upp ämnena Civilkurage, Formerna för socialismen, Finlands östpolitik och Finländsk identitet i nämnd ordning. KOtTespondensen i dessa teman löper genom åren 1979- 1980 med tidens politiska och kulturella skeende i republiken som sj älvklar bakgru nd. Medborgerlig olydnad Debatten om civilkurage öppnas av Salminen med tillbakablickar på det autonoma storfurstendömet Finland, vars forhållanden är av betydelse for mycket i dagens finländska samhälle. H an menar, att modet att sticka upp med en avvikande mening är något helt nödvändigt, eftersom det sätter sina gränser for myndigheternas blinda tillämpning av sina maktbefogcnheter. l\1ccl borgcrlig olydnad , som nu mera hedras inom miljörörelsen, är enligt honom ett nästan okänt begrepp i 1800-talcts Finland. Finnarna var loj ala undersåtar i det ryska imperiet precis som dc fore 1809 hade varit det i det svenska väldet. En \'iss benägenhet till primitiv verklighetsflykt - genialt skildrad i Alcksis Kivis ''Sju brö- der" - kan visserligen märkas, en tenden att Oy undan samhällslivets påfres tnin~ar till dc stora skogarnas frihet. Detta drag motverkades emellertid av ständiga uppmaningar till lydnad mot överheten och kyrkan, som både nationalfilosofen Sncllman och nationalskalden Runeberg utdelade. De få taliga " medborgarrättskämpar" som fanns - t ex laglighetsmannen Rabbc Axel Wrcde eller pietisten Carl Gus taf von Essen - var inte några riktiga trotsare utan mera av meningsfränder omgivna och skyddade fritänkare. Bättre pa · sar termen civilkurage på dc två cnman · oppositioner som fi nns i Finland i dagsjälvcensurens och det östpolitiska hyckleriets gisslare Carl-Gustaf Lilius och naturens och det enkla livets forkämpe Pentri Linkola. Socialismen Antti Eskola delar i långa stycken Salminens historietolkning men inte dennes f'or~u s ning i.de ensamma medborgarrättskämparna. H an har en kollektivistisk målsättning, ett socialistiskt Finland, och i den passar varken någon politisk dissident eller naturvårdskämpe in. Det är för läu att vinna en aura av oräddhet i Finland genom att angripa kommunismen, skriler han, utan att egentligen riskera särskilt mycket. Håller man målsättningen i minnet, bör man hylla Otto Willc Kuusinen, Stalins finske rådgivare och centralkommittclcdamot. Dennes skrifter är inspirationskällan för en hel generation universitetsmarxister i Finland , som frigj ort sig från det Amerikainspirerade samhällsvetenskapliga tankegodset och börjat rördjupa sig i materialismens läror. Salmincn kan inte svälja visionen om en ocialistisk framtid, som följer i den marxistiska filosofins spår. Om Kuusinen räknas till storheterna i det nya riket, är detta i sanning ett illavarslande tecken. T y 1·cm var mera lydig än denna robot i Kreml, alltid hörsamt bevittnandc dc dödsdömdas förbimarsch? Ligger inte marxismens tragedi i det, att alltid när läran lämnat de rena idcernas höjder och börjat tillämpas, har det gått illa för många? K antas inte de sovj etiska fram- ~angarna av krossade uppror, från Kronstadt till Afghanistan? Klokt nog går Eskola inte i svaromål på denna punkt, utan medger kort, att den marxistiska praktiken inneburit sina övertramp. Enligt honom är den annalkande socialisti ka framtiden säker för fl ertalet länder, inte så mycket på grund av inre spänningar som till följd av en kommande l'ärldskris i försörjningen. Östrelationerna Finlands förhållande till Sovjetunionen ger som bekant en extra dimension till nästan allting i finländsk politik. Det båda kombattanterna är eniga om att den ofliciella östpolitiken med sin krassa nyttosyn och sina tendenser till att tysta obehagliga opinionsyttringar inte enbart är av godo. 503 Historikern Salmincn påminner om att östpolitikens doktrin härsta mmar från förra seklet, då Finland genomgick sin grundskola i konsten att umgås med ryska makthavare. Examen i denna svåra konst har landet tagit under Paasikivi och Kekkonen. Lärdomarnas kärna har varit att göra sig osynlig alltid när det kän ·ar till ute i världen. Misstänksamme gamle Paasikivi vädrade alltid katastrofer och blev lärofader till de finl ändska olyckskorparnas stora släkte. Vad som gör läget komplicerat, säger Eskola, är dock de två samhällssystemen. Han indigneras av falskheten i det finländska uppträdandet - först kommer de officiella fraserna om vänskap och sedan baktalar man kommunismen mellan skål och vägg. En kombination av smicker och paranoid misstänksamhet präglar umgänget. Och värst av allt: östrelationerna har blivit en käpphäst för överklassen, utrikesministeriets hitrandiga gossar. Folket får inte slå sina broar till den spännande östern, studera dess socialistiska kultur och marxistiska vetenskap, utropar han. Vad hade det blivit av relationerna om de skötts mera folkligt, fråga r Salminen. Lyssna på finska vodkaturisters pladder i Leningrad, så får du veta hur gräsrötterna all~ämt ser på sakerna, trots långvarig uppfostran till vänskap. Lyckligtvis har den politiska eliten uppfört sig \'ida bättre. T yvärr ryms de mänskliga rättigheterna - Helsingforsdokumentets tredje korg - inte i den finländska östpolitiska doktrinen. Sc bara, hur utrikesminister Paavo Väyrynen 504 vred sig i televisionen nar han fårsökte avvisa tanken på emottagande av båtflyktingar från Vietnam. Allt som fårsvårade den humanitära insatsen nämndes - klimatet, språket, ja, till och med kulturmiljöns olämplighet - bara inte det verkliga skälet, att dc var flyktingar från fel sida. Olyckligtvis ser det ut som om Sovjetsyndromet påverkade hela den finländska utrikessyncn, fortsätter den orädde historikern. Finlands eget väl går framfår allt annat - världen består bara av exportmarknader, aldrig av elände, hunger och förtryck . Till detta nickar godkännande även Eskola, som fördömer en sådan nyttomoral, som endast ser till det egna bästa. En känsla av att rätt och orätt existerar även internationellt måste få finnas kvar, annars skadar nationen sin själ. Frågan är, om inte den långvariga självcensuren redan gjort mera illa än vad man kan ana. Finländsk identitet Finland är ett land i det östra stormaktsimperiets utkant - frågan är bara, hur finländarna passar till rollen som östeuropccr. Dc båda debattörerna är eniga om att landet inrymmer starka motpoler, där blandas finnar och finlandssvenskar, lutheraner och grekisk-ortodoxa, österbottningar och karelare, borgare och kommunister. Mixturen gör landet mera internationell t än Sverige, som ligger ett stycke utanfår den väst-östliga kulturgräns som alltid har gått genom Finland. Till den finländska identiteten hör också naturen, menar Eskola, som mitt under den fagraste sommaren sänder en epistel från sitt fritidsställe någonstans i Ta\'aSt· land. Är inte dc flesta finländarna också naturbarn, på gott och ont fria från den barlast av traditioner, hämningar och kultur som de äldre folken har? Med ganska bryska ord avvisar marxisten Eskola for egen del all sympati till medelklassens fosterlandskänsla och menar, att begreppet Finland är något som dc vita skapade 1918 och tvingade på det oskuldsfulla folket. l stället vill han sätta sin bundenhet rid Tavastland, dess människor och förflutna, som ger honom referensramar och hemkänsla. Detta Tavastland saknar fårvisso intt skarpa motsättningar från torpartiden till dagens industrialiserade samhälle. Eskola passar på att berätta om sin mor, som slet med dc magra jordarna och husdjuren på ett litet tavastländskt torp och som san~ likt hade haft ett lättare liv och "fler kjoltyg" på en kolchos. Dc vitas fosterlaad byter denne marxist gärna i sina drömmar mot ett rådsrike, där identiteten består lY arbetarnas stålsatta gemenskapskänsiL Till en rådsrepublik skall Finland ocbi fårvandlas, funderar han, men först då ett lägligt tillfälle, kanske en stor internat& nell kris, inträffar. Då gör Sovjctunima allvar av vänskaps- och biståndspaklal, som öppnar möjligheter till fårläggning ryska trupper i landet. Därmed förändra~ läget även inrikespolitiskt och kommullit tema kommer till makten. På detta sätt böljar debatten fram oci tillbaka i Samtalet gäller Finland. Mal välgörande öppenhet, dråpliga formule- 505 ringar och ändå med inbördes respekt angriper dc bägge kombattanterna varandras åsikter, som skiljer sig i mångt och mycket men ändå har ·vissa beröringspunkter. Det är i sig ett hoppingivande tecken, att denna debatt har kommit till stånd och att motpolerna har talat till varandra. Det visar, att existensen av motsättningar också verkar befruktande på kulturklimatet, som i Finland just nu är fullt av liv och rörelse. o o GAPA CITATJAKT Deltag i Svensk Tidskrifts citatinsamling. Vinn en bok. Fem år har gått sedan Rudolf Meidner presenterade sitt förslag till löntagarfonder. Sedan dess har det socialdemokratiska partiet, LO och dess förbund, TCO-kansliet och många enskilda lämnat sina bidrag till en allt mera mångfacetterad och yvig fonddebatt. Det har blivit en debatt som på socialistisk sida spänt från de socialdemokratiska och fackliga radikalernas ohöljda maktsträvanden till Olof Palmes och valstrategernas försiktiga och mjuka folkhemsfonder. Den röda tråden - att ge socialdemokraterna och facket en slutgiltig och orubbad maktposition i vårt land - har hela tiden funnits där, om än inte alltid så iögonfallande. Det finns en lång rad citat ur den socialdemokratiska dagspressen, fackets tidskriftsflora . och den långa raden kongresser, partistämmor samt sist men inte minst den stora mängden propagandaskrifter. Citat som säger mycket mer än långa artiklar och referat. Svensk Tidskrift kommer att i början på nästa år publicera en citat-samling som visar vad löntagarfondernas förespråkare ytterst syftar till med sina fondförslag. Vi vill komplettera citatsamlingen med hjälp av vår läsekrets för att göra den så allsidig och belysande som möjligt. Till var och en som först lämnar ett publicerat citat kommer vi att sända en bok som tack. Sänd in Dina förslag senast den 31 december 1981 till Svensk Tidskrift, Linnegatan 28-30, IV, 11447 Stockholm.