Print Friendly

Japan i nytt läge

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LASZLO HAMORI:
Japan 1 nytt läge
President Nixans nya asienpolitik
innebär att de asiatiska regeringarna
framdeles huvudsakligen själva m/lste
klara sitt militära försvar. Störst åter~
verkningar får denna ändrade attityd
på Japan, som saknar såväl arme,
flygvapen som flotta, konstaterar
Dr jur Laszlo Hamori. Japan har
sedan 1951 en bilateral försvars- och
biståndspakt med USA. Tack vare den
har landet kunnat föra en försiktig
utrikespolitik som gått ut på att hålla sig
utanför militära konflikter och
diplomatiska tvister. Målsättningen har
dessutom varit att skapa så goda
exportmarknader som möjligt för den
japanska industrins produkter. Nu måste
emellertid upprustningsfrågan tas upp,
vilket innebär att Japan inom den
närmaste framtiden sannolikt kommer
att uppleva m/inga politiska stormar.
President Nixons officiella besök i sex
asiatiska länder förefaller ha inlett Förenta Staternas nya asienpolitik. Den
amerikanske presidenten skisserade dess
grundtankar vid sin presskonferens i
Guambasen i Stilla havet den 24 juni.
Enligt Nixon skall USA:s hållning genomgå en omvandling i så motto att den
militära inblandningen i asiatiska konflikter minskas. Förenta Staterna står
fast vid sina fördragsenliga förpliktelser,
och man skall räkna med en betydande
roll för USA i det asiatiska området,
sade presidenten, men de asiatiska rege~
ringarna måste i fortsättningen själva
huvudsakligen klara sitt militära försvar. Undantag utgör kärnvapenhot mot
asiatiska länder. I sådant fall kommer
USA med hela sin kraft att bistå det
hotade landet.
President Nixons beslut skapar ett
helt nytt läge i Ost- och Sydostasien
och betyder slutet på det närapå totala
amerikanska engagemang som har kännetecknat Washingtons politik under en
tjugofem år lång period.
En stat utan arme
USA:s nya asienpolitik drabbar mest
(naturligtvis med undantag av Sydviet·
nam) öriket Japan. Alla andra ickekommunistiska länder i Ost- och Sydostasien har ställt upp ett mer eller mindre
starkt försvar sedan de uppnådde självständighet. Visserligen är dessa styrkor
långt ifrån tillräckliga för att kunna
motstå ett allvarligt angrepp från de
välbeväpnade och vältränade kommunistiska armeerna. Grunden är emellertid lagd för en vidare utveckling av
dessa styrkor till krigsmakter i stånd
att försvara resp länder. Det hoppas
man åtminstone i Washington.
Japan är emellertid ett specialfall –
detta land har varken arme, flygvapen
eller flotta, endast s k självförsvarsstyrkor. Dessa väpnade formationer omfattar tillsammans inte mer än 250 000
man och representerar mera en styrka
ämnad att trygga den inre ordningen
än att försvara ett land med 100 miljoner invånare mot yttre angripare.
Den japanska författningen från
1947 förbjuder i sin berömda nionde
paragraf staten att upprätthålla stridskrafter. Paragrafen skrevs egenhändigt
in i författningsförslaget av general Mae
Arthur, som därmed avsåg att för alla
tider göra slut på den japanska militarismen. För kuriositetens skull citeras
här denna författningsparagraf: ”I en
uppriktig strävan att uppnå en på rättvisa och ordning grundad internationell fred avstår japanska folket från
krig som nationens suveräna rätt och
hotet eller bruket av våld som ett medel
för handläggning av internationella meningsskiljaktigheter. För att uppfylla
syftet kommer aldrig mera några land-,
sjö-, luft- eller andra styrkor att upprätthållas. Statens rätt att föra krig erkänns icke.”
Som känt är följde världens andra
stater inte den japanska författningens
exempel, och en ”på rättvisa och ordning grundad internationell fred” har
427
ännu inte blivit förverkligad. Det måste även den japanska regeringen inse,
och den 26 oktober 1951 ingick Japan
en bilateral försvars- och biståndspakt
med Förenta Staterna. Enligt detta fördrag har USA rätt att installera militärbaser på japanskt territorium, och i
gengäld har de amerikanska styrkorna
tagit på sig förpliktelsen att försvara
Japan.
År 1960 förnyades försvarspakten
med de ändringarna, att Japan befriades
från stationeringskostnaderna och att
Washington måste konsultera japanska
regeringen om större amerikanska styrkor från japanska baser skulle användas
för aktioner utanför Japan. Japan har
intet veto, men amerikanerna är skyldiga ta hänsyn till japanernas önskningar. Detta avtal från 1960 löper ut 1970.
Utrikespolitik och handel
Det skulle vara en grov överdrift att
påstå att försvarspakten har fungerat
friktionsfritt under de gångna arton
åren. Den socialistiska oppositionen i
parlamentet har utnyttjat ämnet i häftiga debatter, och vänsterradikala studentorganisationer och fackföreningar
har arrangerat otaliga, ofta blodiga, gatudemonstrationer mot de amerikanska
truppernas närvaro i Japan.
Ett annat mångdiskuterat spörsmål,
som oppositionen ofta har använt mot
regeringen och USA, är den amerikanska militärförvaltningen på ön Okinawa
och på de andra Riukiu-öarna. Strax
efter kriget utbyggde amerikanska flot- 428
tan och flyget Okinawa till den största
och viktigaste basen i Stilla havsområ-
det. I fredsfördraget mellan USA och
Japan erkände amerikanerna uttryckligen den japanska överhögheten över
öarna, men med hänsyn till Okinawas
militära betydelse har den militära förvaltningen upprätthållits där. Under
trycket från allmänna opinionen och
från befolkningen på öarna var Tokyoregeringen tvungen att ta upp Okinawas ”befrielse” på sitt program. Så
mycket kunde den japanska regeringen
utverka att öborna fick en viss medbestämmanderätt, men den amerikanska militärförvaltningen fungerar fortfarande.
Trots slitningarna kan inte heller de
mest vänstervridna japaner förneka att
arrangemangen med USA har varit fördelaktiga för Japan, främst ur ekonomisk synpunkt. Japans självförsvarsstyrkor har årligen inte ens kostat en
procent av nationalprodukten. Besparingen av militära utgifter är en av de
mest betydande orsakerna till den japanska ekonomins rekordartade utveckling, liksom den var en bidragande
orsak till det västtyska Wirtschaftswunder. Bonnrepubliken åtnjöt denna favör
under omkring tio år. Japan däremot
sparar nu på militärbudgeten redan på
tjugofjärde året.
Tack vare den amerikanska krigsmaktens skydd kunde den japanska regeringen föra en utomordentligt försiktig utrikespolitik, som har gått ut på
att hålla landet utanför alla världens
militära konflikter och diplomatiska
tvister. Den japanska utrikesledningen
har betraktat som sitt främsta mål att
skapa vänskapliga förbindelser med alla främmande länder. Ledd av denna
berömvärda ambition har Tokyoregeringen erbjudit avsevärda skadestånd åt
de asiatiska länder som under andra
världskriget led under japansk ockupation eller redan tidigare erövrades av
den kejserliga armen. Svårast har det
varit att komma överens med den sydkoreanska regeringen, då det i samband
med detta land inte bara gällde den
materiella gottgörelsen, utan även de
600 000 koreanska invandrarnas rättsställning i Japan och vidare uppklarandet av tvisten om fiskerättigheterna i
Koreasundet. Till sist har det dock lyckats att lösa även detta svåra problem.
Då Japan har erkänt Chiang Kaisheks regim på Formosa kunde man
inte uppta de diplomatiska förbindelserna med Kommunistkina. Men ändå
har det utvecklats en handelsförbindelse
mellan de två länderna, inte så stor som
den kunde vara, men inte heller betydelselös.
Det skulle vara för blåögt att härleda Japans utrikespolitik och passivitet
endast ur japanernas fredsälskande natur. Visst hyser det japanska folkets
överväldigande majoritet en djup rädsla för allt vad krig heter, och om man
tänker på Hiroshima och N agasaki kan
man nästan ordagrant citera ordspråket
om det brända barnet. Men även bortsett från detta, var och är målsättningen för den japanska utrikespolitiken att
skapa så stora och breda exportmarknader för den japanska industrins produkter som möjligt. Japan har inte bara blivit det tredje industrilandet i världen, utan även den tredje handelsnationen.
Vid en periods slut
Med president Nixons deklaration om
USA:s nya asienpolitik, dvs ett relativt
disengagemang, börjar slutet på en lycklig period i Japans långa historia. Förändringen i Washingtons hållning kom
dock inte som en överraskning för den
japanska regeringen. Tokyo har redan
länge väntat att SEATO efter femton
år skulle förlora sin livskraft och upplösas. I parlamentskorridorerna och på
andra ställen där politiker brukar träffas talar man i Japan numera om en
ny militärpolitik.
Strax efter president Nixons Asienresa föreslog ordföranden i parlamentets utskott för försvarsfrågor att en
plan skulle utarbetas för utbyggaodet
av den japanska krigsmakten. Som
grund för planen nämndes att en milisarme skulle organiseras, bestående av
1 miljon frivilliga, samtidigt som radarnätet skulle utbyggas, detta även under havsytan för att skydda Japan ifrån
överraskande u-båtsanfall. Vidare föreslog han att en japansk krigsindustri
skall utbyggas så att den skall kunna
försörja inte endast de blivande japanska försvarsstyrkorna, utan också andra
429
ost- och sydostasiatiska länder med vapen och flygplan.
Som svar på detta förslag meddelade
försvarsverkets generaldirektör (ännu
finns inget försvarsdepartement och
ingen försvarsminister i Japan) att han
under höstens lopp tänkte utge en vitbok om försvarsfrågan. Detta betyder
att den japanska regeringen så småningom ämnar ta upp försvarsproblemet till
diskussion i parlamentet.
Den socialistiska oppositionen, de
vänsterradikala studenternas organisationer och ledningen för vissa fackföreningar har arrangerat våldsamma kravaller varje gång någon från regeringspartiets sida bara nämnde nödvändigheten av en japansk upprustning. Från
vänsterhåll har krävts inte endast att de
amerikanska styrkorna skulle utrymma
Japan utan även att de små självförsvarsstyrkorna skulle ytterligare minskas eller helt och hållet upplösas. Som
argument hävdade vänsterkretsarna
(och även en rad borgerliga tidningar)
att om Japan förde en totalt neutral
politik, skulle det inte behövas något
försvar alls, då dess två mäktigaste
grannar, Kina och Sovjetunionen, är socialistiska makter och som sådana ex
natura fredsälskande och fredliga. Argumentet har dock försvagats genom
kinesernas atomsprängningar och geom de väpnade sammanstötningarna vid
den sovjetisk-kinesiska gränsen. Dock
har den japanska oppositionen inte givit upp sitt absoluta motstånd mot utbyggandet av det japanska försvaret.
430
Regeringen har hittills aktat sig för
att framkalla vänsterns vrede. I den
förändrade storpolitiska situationen
kan den emellertid inte återigen skjuta
upprustningsfrågan på framtiden.
Under de närmaste månaderna kommer man alltså i parlamentet att diskutera det inrikespolitiskt kinkiga försvarsproblemet. Det hör också till saken, att för att kunna börja med upprustningen måste det japanska parlamentet ändra författningen, dvs annulera den nionde paragrafen. Man kan
lugnt förutsäga, att Japan kommer att
uppleva många politiska stormar inom
den närmaste framtiden.
Som en motvikt mot den föga populära upprustningen har regeringen
tagit upp Okinawafrågan på dagordningen. Premiärminster Sato uttryckte
sig i ett tal den 25 september så att
åhörarna förstod att de två ämnena –
upprustningen och Okinawas återlämnande – hänger ihop. ”Tiden närmar
sig då Japan kommer att spela en ledande roll beträffande de asiatiska ländernas säkerhet”, sade Sato. Strax efteråt
nämnde han sitt kommande besök i
Washington, där Okinawas framtid
skall avgöras, i Japans favör.
Förhållandet till Moskva
Sovjetunionen har inte undertecknat
det fredsfördrag som Japan slöt i San
Francisco. Dock upptog Moskva de diplomatiska förbindelserna med den japanska regeringen. Förhållandet mellan
de två staterna har emellertid inte blivit
särskilt varmt, främst därför att sovjetiska örlogsfartyg har kapat japanska
fiskebåtar och arresterat dess besättningar, när de seglade i bukten mellan
den nordligaste japanska ön Hokkaido
och den sydligaste av Kurilöarna. Japanska regeringen har protesterat, men
förgäves.
Sedan den ideologiska tvisten mellan
Peking och Moskva har skärpts, visar
Moskvaledningen ett vänligare ansikte
gentemot Japan. Japanska företag har
fått inbjudan till förhandlingar om deltagande i de stora sovjetiska projekten
beträffande exploatering av naturtillgångarna i Sibirien. Förhandlingarna
har pågått under flera år men har inte
lett till konkreta resultat.
Japanska regeringen ha:r utnyttjat den
i viss mån förbättrade atmosfären till
att påverka Kreml till att återlämna de
två sydligaste Kurilöarna, som före kriget tillhörde Japan. De två öarna saknar all militär eller ekonomisk betydelse, men dess återlämnande skulle lösa
det japanska fiskeriets problem. Den
sovjetiska ledningen har varje gång svarat med ett energiskt njet. Moskva har
också flera gånger givit uttryck för
åsikten att en utveckling av den japanska militärmakten skulle vara en ovänlig
handling.
Som framgick av premiärminister
Satos tal, bortser regeringen från Sovjetunionens invändningar och är beredd
på försämrade relationer med Moskva. Däremot har det framgått av japanska tidningar att man hoppas att Peking
skall acceptera Japans nya roll i Asien.
Den japanska upprustningen och samarbete mellan Japan och en rad asiatiska
länder skulle betyda att USA drar sina
styrkor längre bort från Kinas närhet,
ett mål som Peking sedan 1948 strävar
efter.
Att japanerna tänker allvarligt på
upprustningen bevisas också av att regeringen nyligen beslöt att sammanföra
de olika organisationer som hittills varit
sysselsatta med rymdforskning och raketbyggande. Det nya företaget skall
tills vidare underordnas postdepartementet.
Det finns ännu en ovisshetsfaktor i
431
den japanska upprustningen och det
därmed sammanhängande försvarssamarbetet med andra asiatiska länder.
Trots skadeståndsbetalningar och de
blomstrande handelsförbindelserna är
japanerna fortfarande föga populära i
de asiatiska länderna. Grymheterna som
japanska ockupationsstyrkor förövade
har ännu inte fallit i glömska och rollbytet mellan amerikanerna och japanerna som ledande militärmakt väcker
föga entusiasm i ost- och sydostasiatiska
länder. Där väntar en svår uppgift för
den japanska diplomatin, som hittills
har sysselsatt sig med huvudsakligen
handelspolitiska spörsmål.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner