Print Friendly

JanErik Larsson; Krönika

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Janerik Larsson om CLINTON OCH SEXSKANDALERNA
P
olitik är inte bara en fråga om ”sakfrågor” utan i minst lika hög grad en
förmåga att marknadsföra personer, att marknadsföra ideer och i allra högsta
grad att hantera det moderna massmediasamhället.
Bill Morris skriver i inledningen till sin fängslande
bok Behind the oval office om Clintons båda ansikten:
lördagskvälls-Bill och söndagsmorgons-Bill. Den ene
är en hänsynslös sexmarodör, som utan misskund kan
attackera varje attraktiv kvinna han får syn på. Den
andre är en kyrkobesökare med troskyldig, närmast
oskuldsfull uppsyn.
Jag var hösten 1998 helt övertygad om att Clinton skulle tvingas avgå. Jag kunde inte föreställa mig
att hans uppenbara lögner också inför domstol under
ed skulle kunna hanteras av Clinton och hans medarbetare på ett sådant sätt att han överlevde politiskt.
Men så blev det.
BOKEN OM HUR Clinton klarade sig
ur denna knipa har ännu inte skrivits. Förmodligen håller mer än en
person på att skriva böcker om
denna fas av Clintons sexskandaL
Däremot finns nu en ypperlig bok
om Lewinsky-skandalen, Michael
Isikoffs Uneovering Clinton – A
reporter’s story (Crown 1999), och
en kort men oerhört tankeväckande
och pregnant bok om den skenhelige lögnaren och bedragaren Clinton. Den har skrivits av David Maraniss, författare till den enda
heltäckande Clintonbiografin First in his class.
Maraniss har i sin 100-sidiga bok The Clinton
enigma (Simon and Schuster, 1998) analyserat
Clintons fyra och en halv minut långa försvarstal i TV
den 17 augusti förra året.
Isikoff utgår från Paula Jones-affären. Denna del av
Clintons sexskandaler tror jag få i Sverige riktigt förstått. Guvernör Clinton får på en konferens syn på en
ung, vacker kvinna. En av hans livvakter ber henne
följa med upp på ett hotellrum för att träffa Clinton.
Där knäpper han ner sina byxor och beordrar henne
att suga av honom. Vilket hon vägrar.
Detta sextrakasseri leder till en långvarig juridisk
process som i ett sent skede kopplas vidare till president Clintons affärer med Monica Lewinsky och därefter till Ken Starrs utredning av Clintons affärer av
olika slag.
Isikoff är en vanlig hederlig journalist (kanske en
ovanlig, hederlig journalist?!). När Washington Post
vägrar att publicera hans artiklar om Paula Jones lämnar Isikoff tidningen och börjar på Newsweek. Även
Newsweeks högsta ledning är för försiktig/feg/hänsynsfull etc för att publicera den mycket omfattande
dokumentation Isikoff får fram främst om Lewinsky.
Det är först när Matt Drudges nyhetsbrev på Internet offentliggör nyheten (att Newsweek inte vågar
publicera Isikoffs material!) som Newsweek tar mod
till sig och gör detta (på Newsweeks hemsida och i ett
faxtill amerikanska medier).
Den som läser Uneovering Clinton torde inte för
ett ögonblick tvivla på att den amerikanske presidenten är en sexmissbrukare vars drift driver honom både
till hänsynslösa kvinnaövergrepp och till att ta enorma risker. Clinton framträder därigenom mera som
en medeltida absolut furste än som en demokratiskt
vald politiker i ett öppet mediasamhälle.
D
EN SOM VILL HA en kort, pregnant bild av Clinton
rekommenderas att läsa Maraniss bok. Han konstaterar att Clintons sexuella förehavanden ingalunda
-som bl a en del svenska kommentatorer hävdat- är
en privatsak. ”It seemed to me a matter of narcissism,
arrogance, stupidity and cynicism”, skriver han. Han
citerar en av markisen de Sacles biografer som om
Clinton har sagt att den amerikanske presidenten likt
markisen ”was only excited by risk and recklessness”.
Augustitalet som Maraniss analyserar saknar varje
ursäkt. Ingen ursäkt till anhängarna, till medarbetarna, till Monica eller till landet. Efteråt skulle Clinton
steg för steg tvingas till sådana ursäkter. Men inte i
detta tal där han erkände att han hade ljugit.
David Broder, den kände Washington Post-journalisten, har drivit en oerhört hård kritik mot Clinton
som han anser vara en värre skurk än Nixon. Jag
instämmer. Men Clinton och hans medarbetare klarade av det Nixon inte kunde klara av – bl a därför
att Nixon hade media mot sig på ett annat sätt än
Clinton har haft.
Janerik Larsson Uanerik.larsson@gsinfo.se) är författare
och VD för Gamla Stans Information AB.
ro
…::.::
c
:o…._
:::.::::
lSvensk Tidskrift 11999, nr 31 BJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner