Print Friendly

jan Teorell; Den postmoderna människan-finns hon

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Den postmoderna
människan- finns hon?
Vi är postmoderna nu, vi människor. Det säger i
alla fall en del forskare. Men forskare säger mycket.
l av Jan Teorell
M
ÄNNISKOR I de välmående delarna av
världen genomgår
idag en genomgripande kulturell och
värderingsmässig förändring. Inte
bara religionen utan även de stora
ideologierna håller på att förlora sitt
grepp om individens medvetande.
Kyrkans redan reducerade ställning
följs nu av en ökad misstro mot alla
auktoriteter: mot staten och byråkratin liksom teknologin och vetenskapen. Hierarkiska strukturer och likriktning ersätts av en ökande kulturell
mångfald och en ökad acceptans för
det avvikande. Betoningen på materiell trygghet ger vika för ett sökande
efter en djupare livskvalitet, ett individuellt självförverkligande även på
det estetiska och andliga planet.
I alla fall om man får tro den
amerikanska statsvetaren Ronald
Inglehart, som härom året utkom
med boken Modernization and Postmodernization: Cultural, Economic
and Political Change in 43 Societies
(Princeton University Press, 1997).
Detta arbete utgör kulmen på mer
än två decenniers forskning om värderingsförändringar på befolkningsnivå. Inglehart baserar sina
resultat på en gigantisk intervjuundersökning från början av 1990-talet
med omkring 60 000 personer i 43
länder världen över.
På basis av mer än 100 värderingsfrågor visar Inglehart att man
kan inordna världens länder efter två
grundläggande kulturella dimensioner. Den första avspeglar den sedvanliga indelningen mellan
tradition och modernitet.
Vid denna dimensions ena
pol återfinns samhällen
som betonar traditionella
värden som religiositet,
arbete, lydnad och flerbarnsfamiljer. Vid den
andra polen samlas länder
med en annan mentalitetsprofil, där politik är viktigt
och ekonomiskt entreprenörskap och framåtanda
premieras. Samtidigt är
toleransen för aborter och
skilsmässor högre.
POST-MATERIALISM
Den andra dimensionen avspeglar
en annan och nyare uppdelning. Vid
den ena änden återfinns samhällen
med en stark tilltro till vetenskapen,
till teknologiska lösningar, statligt
ansvar för individens välfärd, samt
en utbredd intolerans för människor
med avvikande beteende eller
ursprung. Vid den motsatta polen är
vänner och fritid viktigare än strävsamhet. Där står fantasi, valfrihet
och immateriella värden såsom personligt inflytande, humanism och
uppskattning för den egna personligheten högt i kurs. Denna nya
dimension går således på tvärs med
det moderna industrisamhällets prioriteringar. Inglehart tolkar den därför som ett uttryck för en postmodernisering.
Det är framväxten av detta nya
tillstånd som idag präglar människans utveckling i de industrialiserade delarna av världen. Med hjälp av
tidigare intervjuundersökningar från
ett 20- länder kan Inglehart kartlägga viktiga trender i dessa samhällens
värdesystem. Särskilt detaljerad är
hans skildring av hur de immateriella- eller ”postmateriella”, som han
kallar dem- värderingarna i Västeuropa tilltagit i styrka. Invånarna i
dessa samhällen prioriterar i allt
högre grad subjektivt välmående,
livskvalitet och självförverkligande
framför materiell trygghet, lag, ordning och ekonomisk stabilitet som
målsättningar för sitt lands politik
på lång sikt. Denna ”postmaterialism” är alltså samtidigt en central
komponent i det bredare postmoderna värderingssystemet. Den
moderna människotypen ger sakta
vika för den postmoderna.
iJ
o
lSvenskTidskrift l2ooo,nr 1liD
o
o…
Vad Ingleharts bok därmed utgör
är något så ovanligt som ett positivistiskt belägg för att postmodernisterna hade rätt. En rad kontinentala
filosofer, med namnkunniga personer som Derrida, Foucault och
Lyotard i spetsen, bedrev under
1970- och 1980-talen en veritabel
smutskastningskampanj mot det
moderna projektet och dess grundvalar. Även om de själva i stora
stycken skydde etiketten har den etablerade samlingsbeteckningen på
denna skolbildning idag blivit ”postmodernism”. En stor del av dess kritik var kunskapsteoretisk. Genom att
ta utgångspunkt i språkets tvetydighet och bristande förmåga att representera något utanför sig självt ville
postmodernisterna i grunden ifrå-
gasätta möjligheten att nå säker kunskap. Men i deras budskap ingick
även en diagnos av det omgivande
västerländska samhället. Tolkad som
en teori om ett framväxande mentalt och kulturellt samhällstillstånd
handlade postmodernismen om just
minskad tilltro till alla former av
auktoriteter: politiker, byråkrater
och präster såväl som vetenskapsmän och experter. Vad de i stället såg
var framväxten av en mångfald av
etniskt, socialt, sexuellt och kulturellt avvikande livsformer och beteendemönster. Mot modernismens
tro på helhetslösningar, ordning och
förnuft ställdes det postmoderna
samhällets fragmentisering, impulsivitet och okontrollerbarhet
Ingleharts bok kan i det närmaste betraktas som ett slag i ansiktet på
den postmoderna vetenskapskritiken. Med fötterna fast förankrade i
just den tilltro till vetenskapens möjligheter som postmodernisterna
avvisat blottlägger han breda kausala samband och generaliserar i tid
och rum. Inglehart levererar
modern, gedigen, empirisk samhällsvetenskap och tillbakavisar därmed å det bestämdaste postmodernisternas kunskapsteoretiska program. Men ironiskt nog ger han dem
lnJ iSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1 l
samtidigt rätt i deras samhällsanalys. Han tycker sig spåra just den
gradvisa utveckling mot ett nytt kulturellt klimat som den postmodernistiska skolbildningen var först med
att observera. Industrialismens epok
håller på att övergå i ett nytt stadium. Moderniseringen har nått en
gräns, och bortom den väntar ett
annat, postmodernt tillstånd.
Tillsammans med Holland och
de övriga nordiska länderna intar
Sverige platsen som ett av världens
mest postmoderniserade länder.
Vilka tecken på detta kan vi se
omkring oss idag?
Ett område som har kommit att
bli mycket omdiskuterat under senare tid är det sjunkande valdeltagandet. I 1998 års riksdagsval röstade
81,4 procent av den röstberättigade
befolkningen i Sverige. Detta är den
lägsta noteringen i ett svenskt riksdagsval sedan 1950-talet. Mellan
1982 och 1998 föll andelen röstande med sammanlagt 10 procentenheter. Ingen annan tidsperiod från
den allmänna rösträttens införande
1921 och framåt kan uppvisa en tillnärmelsevis lika stor minskning.
RÖSTAR MINDRE
I en rapport till den statliga demokratiutredningen som nyligen publicerats har jag tillsammans med en
kollega studerat orsakerna till varför
folk röstar- och till den nedåtgående trenden (Jan Teorell & Anders
Westholm, Att bestämma sig för att
vara med och bestämma: Om varför
vi röstar- allt mindre). Våra resultat visar att väljarna inte primärt går
till vallokalerna för att de därigenom
tror sig kunna avgöra hur det går i
valet. Sannolikheten för att en
enskild individs röst skall vara den
som fäller avgörandet för om ett
parti skall få ett mandat mer eller
mindre i riksdagen är trots allt
försvinnande liten. Chansen att
påverka de partimässiga styrkeförhållandena som avgör regeringsbildningen är än mindre.
I stället finns dels ett inslag av
vanans makt; man röstar för att man
brukar rösta. Men framför allt styrs
beslutet om att gå och rösta av motiv
som är kopplade till valhandlingen i
sig. Man röstar för att få utlopp för
en vilja att uttrycka sin åsikt och för
en känsla av att man därigenom fullgör sin medborgerliga plikt. Röstandet är i första hand expressivt och
normstyrt. Med valsedeln i hand
visar man att man är ”en sådan som
går och röstar”. Att gå till valurnan
är ett sätt att bekräfta en viss typ av
medborgerlig identitet.
Samtidigt minskar uppslutningen bakom just denna medborgerliga identitet. Under de senaste tio
åren har det blivit allt färre som
anser det vara en skyldighet att gå
och rösta. Och engagemanget för
och samhörigheten med de institutioner man uttrycker sina preferenser för genom att rösta – de politiska partierna – har avtagit i styrka. I
takt med att allt fler medborgare förlorar sin tillhörighet i det svenska
partilandskapet finner allt färre det
angeläget att uttrycka sin uppfattning. Allt fler tycker sig utan större
samvetsbetänkligheter kunna avstå
från att delta. Därmed sjunker valdeltagandet.
På ett övergripande plan tycks
denna trend ge uttryck för ett slags
politikens sekularisering. Väljarna
blir allt mindre troende, och går
därmed också allt mindre i kyrkan.
Tillhörighet tillliturgins traditionella bärare, partierna, övergår i
avståndstagande. Pliktkänsla mot
den kollektiva normen förbyts i
krasst nyttotänkande.
På detta övergripande plan liknar
våra förklaringsfaktorer samtidigt
dem som Inglehart analyserar i sin
tes om samhällets postmodernisering. Såväl de politiska partierna som
den allmänna rösträtten är typiska
institutioner från industrialismen
och modernismens glansperiod.
Ett annat samtida fenomen som
ligger väl i linje med Ingleharts tes
är den ökade misstron mot politiker.
Detta hör till en av vår samtids mest
etablerade och oftast upprepade
”sanningar”: att medborgarna inte
längre hyser det förtroende för de
folkvalda som de en gång gjorde. I
media florerar nästan dagligen uttalanden om att medborgarna vänt
politikerna ryggen. Vissa går som
långt som att tala om politikerförakt, andra nyanserar sitt omdöme till
att handla om just en gradvis
urholkning av tilliten. Men enigheten tycks ändå vara stor om att det
finns en nedåtgående trend för politikerförtroendet
FÖRTROENDESVÅRFÅNGAT
Inom forskningen är bilden inte fullt
så entydig. Förtroende är ett svårfångat fenomen. Allmänt sett kan
man säga att vi vet ganska litet om
vad det är vanliga medborgare
egentligen tänker på när de besvarar
frågor om detta. Misstron tycks inte
heller ha några tydligt skönjbara
beteendemässiga konsekvenser,
såsom ett lägre valdeltagande eller
andra former av politiskt utanförskap. Men en sak vet vi: det är inte
de mest politiskt kunniga som misstror mest, utan precis tvärtom. De
som vet minst om politik har också
den högsta misstron. Detta kan föranleda tolkningen att den så omtalade politikermisstron kanske inte är
mer än en löst påklistrad attityd eller
rent av bara en jargong. Genom små
förändringar av det sätt som frågorna ställs på kan man till exempel få
som resultat att misstron inte alls
ökat, snarare minskat, under de
senaste tio åren. slutligen har det
också visat sig mycket svårt att förklara varför vissa tilltror partier och
politiker mer än andra. I regel karaktäriseras alla förklaringsförsök av
låga samband, reservationer eller
tveksamma belägg.
Den förklaring som Inglehart nu
erbjuder är att det sjunkande förtroendet för politiker bara är ett av flera
symptom på en underliggande och
mycket bredare värderingsförändring
i folkopinionen. Att människor
uttrycker större och större skepsis
mot politiska auktoriteter ligger väl i
linje med den framväxande postmoderna mentaliteten. Även de som
ifrågasätter vad förtroendemätningarna egentligen mäter kan här finna
en förklaring till den systematik som
dessa ändå uppvisar, d v s den nedåtgående trenden. De framväxande
postmoderna värderingarna skulle
nämligen kunna vara vad som ligger
bakom människors tilltagande benä-
genhet att i intervjusituationer hålla
med om påståenden av typen ”de
som sitter i riksdagen och beslutar
tar inte mycket hänsyn till vad vanligt
folk tycker och tänker”, eller ”partierna är bara intresserade av folks röster men inte av deras åsikter”.
Värderingsförskjutningen skulle
alltså förklara varför medborgarna
ger uttryck för en ökande misstro i
intervjusituationen, trots att de egentligen inte hyser någon särskild uppfattning alls när intervjun väl är slut.
Det finns emellertid där Ingleharts teori inte stämmer med vad vi
vet om såväl valdeltagandet som förtroendet för politiker. Detta gäller
hans förklaring av varför postmoderniseringen överhuvud taget äger
rum. Enligt Inglehart beror detta på
att yngre generationer, som växt upp
under materiellt tryggare och mindre osäkra förhållanden än sina föräldrar, gör en annan prioritering av
sina livsmål. De omorienteras mot
en högre grad av engagemang för
andra mer estetiska, immateriella
eller rent av andliga livsprojekt I takt
med att dessa yngre generationer
sakta ersätter de äldre, för vilka levebrödet och det dagliga livsuppehället
i högre grad präglade uppväxttidens
vardag, blir de postmoderna medborgarna allt fler.
Ifråga om förtroende för politiker
stämmer detta mönster dåligt, för här
finns knappt några ålderssamband att
tala om till att börja med. skillnaden
i mistro mellan olika åldersgrupper
är i regel mycket små. Ifråga om valdeltagandet kan dock den generationsbetingade förklaringshypotesen
vid första anblicken framstå som
plausibel. Vi vet nämligen att de
yngre är betydligt mindre benägna att
gå till valurnorna än de äldre. Problemet är dock att detta bara gäller
vid varje enskilt val. Om man i stället
följer en generations utveckling över
tid, så visar det sig att en viss ökning
sker av benägenheten att gå rösta från
den första ungdomstiden till tidig
medelålder. Kanske ännu viktigare är
att 1990-talets stora nedgång i valdeltagande återfinns i alla generationer, rent av mer markerat bland de
medelålders än bland de yngre. Här
håller således Ingleharts förklaringsmodell inte streck. Om postmoderniseringen är vad som ligger bakom
det sjunkande valdeltagandet så
måste den gälla för befolkningen som
helhet, inte bara den senast framväxande generationen.
Ingleharts teori om värderingsförändringar har onekligen utvecklats till en modern samhällsvetenskaplig klassiker. Men den har samtidigt utsatts för mycken och hård
kritik. Så sent som i höstens nummer av American Political Science
Review, den amerikanska statsvetenskapens husorgan, kritiseras
Inglehart för bristfälliga mätmetoder och ett skakigt empiriskt underlag. Å andra sidan är förekomsten av
kritik något som brukar utmärka
just klassiker. Dessutom är Ingleharts
projekt långt ifrån avslutat. Han svarar sina kritiker, gör nya undersökningar och utvecklar sin tes. Det är
således knappast troligt att vi hört
sista ordet från vare sig honom eller
hans kritiker. Skulle det i slutändan
visa sig att han har fel kan han dessutom tillräkna sig ytterligare en
utmärkande egenskap för en riktig
klassiker: att han haft fel på ett
mycket intressant sätt.
Jan Teorell Uan.teorell@statsvet.uu.se)
är statsvetare vid Uppsala universitet.
\J
o
lSvenskTidskrift l2ooo,nr 1 lIPJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner