Print Friendly

Jan-Olof Sundell; Finlands väg

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

hängivna insatser av regementets personal
betytt och betyder för det svenska försvarets
styrka. Mot bakgrunden av hans fakta blir
det också mycketlättare att förstå vilket förskräckande slöseri med mödosamt skapade
värden, som 1972 års försvarsbeslut innebar. För att nå upp till den skriande disproportionen mellan de statsfinansiella besparingarnas storlek sett i relation till tatsbudJAN-OLOF SUNDELL:
Finlands väg
Av de nordiska länderna har Finland haft
den oroligaste både inrikes- och utrikespolitiska utvecklingen under 1900-talet. nder
andra världskriget blev landet indraget i två
krig med Ryssland, som båda slutade med
nederlag. Men till skillnad från andra länder, som blev besegrade av Röda Armen,
kunde Finland bevara sitt samhällssystem –
en parlamentarisk demokrati med en ovanligt starkt markerad presidentmakt.
Utrikespolitiskt har Finland drivit den s k
Paasikivi-Kekkonen-linjen, som inneburit
att man från finsk sida aktivt arbetat på att
stärka vänskapen med Sovjetunionen. Denna politi ka linje har varit nödvändig och
ofrånkomlig till sin huvudinriktning. Det
har åtminstone varit elen allmänna meningen. Men vilka har konsekvenserna blivit för
Finlands utrikespolitiska – och för den delen också inrikespolitiska – handlingsfrihet?
Det har funnits skäl för oro på denna punkt
med utgångspunkt från händelser och tendenser i finländsk politik, som av omvärlden
setts som tecken på en ökad bundenhet till
Sovjet. Med utgångspunkt från detta har
man också diskuterat i Västeuropa om risken för en utveckling av ett ökande politiskt
beroende för de militärt svaga staterna i
449
geten i dess helhet å ena sidan och förlorad
försvarskraft å den andra, måste man uppenbarligen gå tillbaka till 1925 års nedrustning.
Om detta svävar emellertid den svenska
allmänheten i lycklig okunnighet. Man får
hoppas au överste Henricson ytterligare tar
till orda i debatten kring försvaret. Han kan
sina argument och hans penna behövs.
Västeuropa – en finlandisering, som det populärt och slagordsmäs igt uttryckts.
Det är därför välkommet att den liberale
frilansskribenten Andres Kling har gjort en
omfattande studie av utvecklingen i Finland
sedan andra världskriget särskilt med avseende på förhållandet till Sovjet och dess konsekvenser för landets politiska liv. ”Vad händer i Finland?” (Federativs) ger en fyllig och
väldokumenterad bild av det komplicerade
och för en utomstående ofta svårförståeliga
finska skeendet.
En stor del av utvecklingen har kommit att
domineras av president Kekkonen. Det är
uppenbart att man från rysk sida känt förtroende för hans person. I krislägen har det
varit presidenten, som fått rycka ut och lägga saker till rätta. Detta har givit Urho Kekkonen en nästan unik maktposition bland
demokratiskt tillsatta statschefer. Ett av problemen finnsjust på den punkten. Vid flera
tillfällen har· Kekkonen tillsatts på sätt som
strider mot normal demokratisk praxis. Så
tvingades t ex den siste verklige presidentkandidaten Honka ur valkampen 1961, då
ryssarna, hänvisande till be tämmelserna i
1948 års vänskaps- och biståndsavtal, begärde militära konsultationer med hänsyn till
450
den fara som kunde hota från Tyskland eller med Tyskland förbunden makt. Den internationella spänningen det året var visserligen stark, men Kung summerar ändå: ”På-
tryckningarna i presidentfrågan har aldrig
varit lika öppna och starka efter 1962. Det
har inte heller behövts. Det har inte uppställts någon kandidat som saknat sovjetiskt
förtroende och haft chans att besegra Kekkonen. Om någon sådan kandidat mot förmodan utses, skulle det sovjetiska missnöjet
sannolikt markeras klart.”
Sedan dess har Kekkonen omvalts. 1974
skedde det i form av en undantagslag, där
presidentens ämbetstid förlängdes på fyra
år. Inte ens en valhandling var alltså nödvändig vid det tillfället. Det är knappast att förundra sig över all man i Finland i dag är orolig för väljarna befarade likgiltighet in för
det stundande presidentvalet.
Men samtidigt visar citatet från Kung nå-
gonting annat. Om finnarna skulle göra nå-
gonting, som kunde befaras strida mot ryska
imressen, skulle det sovjetiska missnöjet
starkt markeras. Vetskapen härom medför
att man bland finska politiker försöker undvika aLL bli försatta i eu sådant tvångsläge.
Men det medför i sin tur, att man medvetet
och utan direkt påstötning anpassar sin politiska linje, för all den inte skall väcka anstöt
hos ryssarna. Della innebär på lång sikt en
fara för all det politiska handlingsutrymmet
krymper och också att m~jligheterna till en
fri opinionsbildning i viss mån beskäres.
Kung har många belysande exempel på det
senare, inte minst behandlingen av Solsjenitsyns böcker och filmatiseringen av En dag i
Ivan Denisovitjs liv. Denna film fick ålänningarna ime se, när den gick i svensk TV
1972 (normalt kan man se svensk TV på
Åland), trots all den bygger på en bok, som
på sin tid publicerades fullt legalt i SO\jetunionen. Vad som dög i Ryssland på 50-
talet, gick inte för sig i Finland på 70-talet!
Anpassningsbenägenheten bland partierna har medfört, att de tidigare mest sO\jetkritiska grupperingarna, socialdemokraterna och det konservativa samlingspartiet, numera också agerar med stor hänsyn till Sovjet. Så som Finlands politiska liv fungerar är
deua enda möjligheten för ett parti att bli
regeringsfähigt efter naufrosten 1958, då
socialdemokraterna tvingades lämna regeringen efter ryska påtryckningar. Socialdemokraterna har sedan dess lyckats komma
med i regeringarna igen, men däremot har
det inte gått för samlingspartiet, trots ivriga
bemödanden om att påvisa lojalitet genLemot Kekkonen-linjen.
Det som Kung finner vara det mest oroväckande i den finska utvecklingen är den
auityd, som finns bland de yngre politikerna, nästa generations makthavare: ”Om den
nuvarande generationen ungdoms- och studentpolitiker även i framtiden agerar lika
ensidigt som nu … Om självcensuren allmäm skulle börja uppfattas som en dygd
snarare än en nödvändighet, kan det bli ett
allvarligt hot mot västerländsk yttrandefrihet och demokrati i Finland.” Men än så
länge är det trots allt bara fråga om tendenser. Jämfört med tiden omedelbart efter kriget befinner sig Finland av i dag i en bäure
ställning. Då tvingades man till en förödmjukande krigsförbrytarprocess och ett tungt
skadestånd, som krävde stora ansträngningar att betala.
Kung har skrivit en initierad bok, som
man inte minst i Finland har anledning att
taga del av (den finns redan på finska), om
man är intresserad av hur tendenserna i landet kan framstå för en kritisk, utomstående
observatör.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner